Kalevala/Sång 6
< Kalevala
| ← Sång 5. |
|
Sång 7. → |
SJÄTTE SÅNGEN.
Gamle trygge Väinämöinen
Vill sig nu åstad begiva
Fjärran till de kulna bygder,
Bort till Pohjola det mörka.
Tar sin fåle, gul som halmen,
Tar sin ridhingst, ärtskaftfärgad,
Lägger betslet på sin älskling,
Grimman på den käre fålen,
Själv han på dess rygg sig sätter,
10. Gränsle sig på hästen kastar;
Rider så att luften susar,
Snabbt sin väg tillryggalägger
På sin fåle, gul som halmen,
På sin ridhingst, ärtskaftfärgad.
Genom Väinöläs lunder red han,
Över Kalevalas moar,
Hästen sprang och färden framled,
Hemmet kvarblev, vägen avtog;
Redan kom han ut på havet,
20. På dess öppna, vida yta;
Men ej vättes hästens hovar,
Ej dess fot i vattnet nedsjönk.
Det var unge Joukahainen,
Magre ynglingen från Lappland,
Som av gammalt ilska hyste,
Agg i långa tider närde
Mot den gamle Väinämöinen,
Den evärdelige sångarn.
Eldig båge sig han reder,
30. Gör ett skönt och ståtligt armborst:
Bågen utav järn han smider,
Ryggen gjuter han av koppar,
Dem med inlagt guld han pryder,
Med sirater utav silver.
Vadan fick han själva snodden,
Vadan strängen till sin båge?
Utav Hiisi-älgens senor,
Utav Lempos snodda linor.
Färdig fick han så sin båge,
40. Fick sitt armborst sammanfogat.
Skön var bågen till att skåda,
Icke ringa var dess värde:
På dess rygg en häst var bildad,
Längsmed stocken lopp en fåle,
Uppå bågen sågs en kvinna,
Och en hare närmast trissan.
Täljde nu en skock av pilar,
Fjädrade på trenne sidor;
Skaften gjorde han av ekträd,
50. Spetsarna av kådigt virke;
Varje pil som färdig blivit,
Den besatte han med fjädrar,
Medelst fjädrar av en svala,
Av en gråsparvs lätta vinge.
Pilarna han sedan härdar,
Skarpa gör han deras uddar
I en ormslås svarta etter,
Uti giftet av en huggorm.
Pilarna han fick i ordning,
60. Färdig bågen var att spännas;
Nu han väntar Väinämöinen,
Bidar på Suvantolainen,
Väntar både kväll och morgon,
Väntar även mitt på dagen.
Länge väntar han på Väinö,
Bidar länge, tröttnar icke,
Sittande vid stugufönstren,
Stående på post vid skjulen,
Lyssnande på byavägen,
70. Vaktande vid åkergärdet
Med sitt koger uppå ryggen,
Goda bågen under armen.
Vaktar även längre borta,
Väntar bortom andra gårdar,
Ytterst på en eldfull udde,
Vid en landspets, höljd i lågor,
Invid fallet av en eldfors,
Vid den helga forsens virvel.
Slutligen en dag det hände,
80. Tilldrog sig en morgon tidigt
Att han hov sin blick mot väster,
Vände huvudet mot solen,
Såg då nå’nting svart på havet,
Såg en mörkblå punkt på vågen:
»Är det väl ett moln i öster,
Eller morgonsolens gryning?»
Ej det var ett moln i öster,
Icke morgonsolens gryning:
Gamle Väinämöinen var det,
90. Den evärdelige sångarn,
Stadd uppå sin färd till Pohja,
Ridande till Pimentola
På sin fåle, gul som halmen,
På sin ridhingst, ärtskaftfärgad.
Nu den unge Joukahainen,
Magre ynglingen från Lappland,
Hastigt grep i eldsnabb båge,
Tog sitt ypperliga armborst
För att döda Väinämöinen,
100. Skjuta ner Suvantolainen.
Men hans gamla moder frågar,
Skyndar sig att honom spörja:
»Säg, mot vem du bågen spänner,
Drager upp med skräll ditt armborst?»
Det var unge Joukahainen,
Ordet nu han tog och sade:
»Jag mitt goda armborst spänner,
Bågen utav järn jag uppdrar
För att döda Väinämöinen,
110. Skjuta ner Suvantolainen;
Träffa vill jag Väinämöinen,
Skjuta skall jag store sångarn
Genom levern, in i hjärtat,
Ända genom axelbladet!»
Men hans moder honom nekar,
Hon förbjuder honom skjuta:
»Skjut ej gamle Väinämöinen,
Döda ej Kalevalainen!
Hög är Väinös släkt, han är ju
120. Son utav min svågers syster.
»Om du Väinämöinen sköte,
Dödade Kalevalainen,
Skulle här all fröjd försvinna,
Sängen bort från jorden vika;
Bättre glädjen trivs i ljuset,
Sängen hellre uppå jorden,
Än i Manala, det mörka,
Uti Tuonis dunkla boning.»
Nu den unge Joukahainen
130. Sig ett ögonblick besinnar,
Håller upp en liten stund blott;
Skjuta vill den ena handen,
Och den andra det förhindrar,
Men hans fingrar fresta honom.
Slutligen han tog till orda,
Själv han yttrade och sade:
»Här må nu, fast tvenne gånger,
Allt, vad glädje heter, vika,
Alla jordens sånger tystna,
140. Ty jag skjuter, rädes icke!»
Och sitt armborst upp han spände,
Drog dess hake utav koppar
Upp emot det vänstra knäet,
Höll i öglan högra foten;
Tog en fjädrad pil ur kogret,
Det med trenne skinn beklädda,
Tog den starkaste av pilar,
Valde ut det bästa skaftet,
Lade den i stockens ränna,
150. Tätt intill den snodda strängen.
Nu han stöder starka bågen
Mot sin ena, högra axel,
Gör sig redo till att skjuta,
Att sin pil mot Väinö sända:
Yttrar härvid själv och säger:
»Nu slå till, du björkträdstrissa,
Rygg av tall, stöt väl tillbaka,
Snodda sträng, slå från med styrka!
I den mån sig handen sänker,
160. Må sig pilen uppåt höja;
I den mån som handen höjes,
Må sig pilen nedåt sänka!»
Ned han trycker bågens pinne,
Skjuter av den första pilen;
Alltför högt dock flyger denna,
Över huvudet, mot himlen,
In bland fästets spridda skyar,
Bland dess vittkringdrivna strömoln.
Sorglöst vidare han skjuter,
170. Lossar av den andra pilen;
Alltför lågt dock flyger denna,
Ned i låga moder-jorden:
Jorden vill till Mana sjunka,
Sönderbrista vill dess sandgrund.
Nu sin tredje pil han skjuter,
Träffar slutligt med den tredje
I den blåa älgens mjälte;
Under gamle Väinämöinen
Träffar han den gula hingsten,
180. Fålen, ärtskaftlik till färgen,
Genom köttet invid bogen,
Tvärs igenom vänstra skuldran.
Nu den gamle Väinämöinen
Föll på fingrarna i vattnet,
Störtade i havet handlöst,
Damp med nävarna i svallet
Ned ifrån den blåa älgen,
Från sin fåle, ärtskaftfärgad.
Väldig då en storm sig höjde,
190. Havet steg i höga vågor,
Drev den gamle Väinämöinen,
Längre bort från land beständigt
Ut uppå de vida vattnen,
Över havets öppna sträckor.
Men den unge Joukahainen
Yttrar skrytsamt nu och säger:
»Ej, du gamle Väinämöinen,
Aldrig i din levnad mera,
Ej så länge tiden varar,
200. Medan gyllne månen lyser,
Skall du Väinöläs fält beträda,
Kalevalas moar trampa!
»Simma nu omkring i sex år,
Driv i sju års tid på vågen,
Plaska av och an i åtta
Uppå dessa vida vatten,
Över dessa breda böljor,
Flyt i sex år som ett granträd,
Som en nedfälld tall i sju år,
210. Som ett träblock uti åtta!»
Därpå han sig in begiver,
Men hans moder honom frågar:
»Har du skjutit Väinämöinen,
Bragt om livet Kaleva-sonen?»
Det var unge Joukahainen,
Dessa ord till svar han yttrar:
»Träffat har jag Väinämöinen,
Ned jag skjutit Kaleva-sonen,
Att i havet vågen sopa,
220. Att de breda böljor feja.
Ned uti det våta havet,
Mittibland dess vida vågor
Föll på fingrarna den gamle,
Damp i sjön med öppna händer,
Krökte sedan sig åt sidan,
Lade sig på ryggen slutligt,
För att så kring vattnet drivas,
Genom havets vågsvall styra.»
Men hans moder tar till orda:
230. »Illa nu du gjort, du arme,
Då du skjutit Väinämöinen,
Då du fällt Kalevalainen,
Suvantolas store hjälte,
Kalevalas skönsta prydnad!»
Vill sig nu åstad begiva
Fjärran till de kulna bygder,
Bort till Pohjola det mörka.
Tar sin fåle, gul som halmen,
Tar sin ridhingst, ärtskaftfärgad,
Lägger betslet på sin älskling,
Grimman på den käre fålen,
Själv han på dess rygg sig sätter,
10. Gränsle sig på hästen kastar;
Rider så att luften susar,
Snabbt sin väg tillryggalägger
På sin fåle, gul som halmen,
På sin ridhingst, ärtskaftfärgad.
Genom Väinöläs lunder red han,
Över Kalevalas moar,
Hästen sprang och färden framled,
Hemmet kvarblev, vägen avtog;
Redan kom han ut på havet,
20. På dess öppna, vida yta;
Men ej vättes hästens hovar,
Ej dess fot i vattnet nedsjönk.
Det var unge Joukahainen,
Magre ynglingen från Lappland,
Som av gammalt ilska hyste,
Agg i långa tider närde
Mot den gamle Väinämöinen,
Den evärdelige sångarn.
Eldig båge sig han reder,
30. Gör ett skönt och ståtligt armborst:
Bågen utav järn han smider,
Ryggen gjuter han av koppar,
Dem med inlagt guld han pryder,
Med sirater utav silver.
Vadan fick han själva snodden,
Vadan strängen till sin båge?
Utav Hiisi-älgens senor,
Utav Lempos snodda linor.
Färdig fick han så sin båge,
40. Fick sitt armborst sammanfogat.
Skön var bågen till att skåda,
Icke ringa var dess värde:
På dess rygg en häst var bildad,
Längsmed stocken lopp en fåle,
Uppå bågen sågs en kvinna,
Och en hare närmast trissan.
Täljde nu en skock av pilar,
Fjädrade på trenne sidor;
Skaften gjorde han av ekträd,
50. Spetsarna av kådigt virke;
Varje pil som färdig blivit,
Den besatte han med fjädrar,
Medelst fjädrar av en svala,
Av en gråsparvs lätta vinge.
Pilarna han sedan härdar,
Skarpa gör han deras uddar
I en ormslås svarta etter,
Uti giftet av en huggorm.
Pilarna han fick i ordning,
60. Färdig bågen var att spännas;
Nu han väntar Väinämöinen,
Bidar på Suvantolainen,
Väntar både kväll och morgon,
Väntar även mitt på dagen.
Länge väntar han på Väinö,
Bidar länge, tröttnar icke,
Sittande vid stugufönstren,
Stående på post vid skjulen,
Lyssnande på byavägen,
70. Vaktande vid åkergärdet
Med sitt koger uppå ryggen,
Goda bågen under armen.
Vaktar även längre borta,
Väntar bortom andra gårdar,
Ytterst på en eldfull udde,
Vid en landspets, höljd i lågor,
Invid fallet av en eldfors,
Vid den helga forsens virvel.
Slutligen en dag det hände,
80. Tilldrog sig en morgon tidigt
Att han hov sin blick mot väster,
Vände huvudet mot solen,
Såg då nå’nting svart på havet,
Såg en mörkblå punkt på vågen:
»Är det väl ett moln i öster,
Eller morgonsolens gryning?»
Ej det var ett moln i öster,
Icke morgonsolens gryning:
Gamle Väinämöinen var det,
90. Den evärdelige sångarn,
Stadd uppå sin färd till Pohja,
Ridande till Pimentola
På sin fåle, gul som halmen,
På sin ridhingst, ärtskaftfärgad.
Nu den unge Joukahainen,
Magre ynglingen från Lappland,
Hastigt grep i eldsnabb båge,
Tog sitt ypperliga armborst
För att döda Väinämöinen,
100. Skjuta ner Suvantolainen.
Men hans gamla moder frågar,
Skyndar sig att honom spörja:
»Säg, mot vem du bågen spänner,
Drager upp med skräll ditt armborst?»
Det var unge Joukahainen,
Ordet nu han tog och sade:
»Jag mitt goda armborst spänner,
Bågen utav järn jag uppdrar
För att döda Väinämöinen,
110. Skjuta ner Suvantolainen;
Träffa vill jag Väinämöinen,
Skjuta skall jag store sångarn
Genom levern, in i hjärtat,
Ända genom axelbladet!»
Men hans moder honom nekar,
Hon förbjuder honom skjuta:
»Skjut ej gamle Väinämöinen,
Döda ej Kalevalainen!
Hög är Väinös släkt, han är ju
120. Son utav min svågers syster.
»Om du Väinämöinen sköte,
Dödade Kalevalainen,
Skulle här all fröjd försvinna,
Sängen bort från jorden vika;
Bättre glädjen trivs i ljuset,
Sängen hellre uppå jorden,
Än i Manala, det mörka,
Uti Tuonis dunkla boning.»
Nu den unge Joukahainen
130. Sig ett ögonblick besinnar,
Håller upp en liten stund blott;
Skjuta vill den ena handen,
Och den andra det förhindrar,
Men hans fingrar fresta honom.
Slutligen han tog till orda,
Själv han yttrade och sade:
»Här må nu, fast tvenne gånger,
Allt, vad glädje heter, vika,
Alla jordens sånger tystna,
140. Ty jag skjuter, rädes icke!»
Och sitt armborst upp han spände,
Drog dess hake utav koppar
Upp emot det vänstra knäet,
Höll i öglan högra foten;
Tog en fjädrad pil ur kogret,
Det med trenne skinn beklädda,
Tog den starkaste av pilar,
Valde ut det bästa skaftet,
Lade den i stockens ränna,
150. Tätt intill den snodda strängen.
Nu han stöder starka bågen
Mot sin ena, högra axel,
Gör sig redo till att skjuta,
Att sin pil mot Väinö sända:
Yttrar härvid själv och säger:
»Nu slå till, du björkträdstrissa,
Rygg av tall, stöt väl tillbaka,
Snodda sträng, slå från med styrka!
I den mån sig handen sänker,
160. Må sig pilen uppåt höja;
I den mån som handen höjes,
Må sig pilen nedåt sänka!»
Ned han trycker bågens pinne,
Skjuter av den första pilen;
Alltför högt dock flyger denna,
Över huvudet, mot himlen,
In bland fästets spridda skyar,
Bland dess vittkringdrivna strömoln.
Sorglöst vidare han skjuter,
170. Lossar av den andra pilen;
Alltför lågt dock flyger denna,
Ned i låga moder-jorden:
Jorden vill till Mana sjunka,
Sönderbrista vill dess sandgrund.
Nu sin tredje pil han skjuter,
Träffar slutligt med den tredje
I den blåa älgens mjälte;
Under gamle Väinämöinen
Träffar han den gula hingsten,
180. Fålen, ärtskaftlik till färgen,
Genom köttet invid bogen,
Tvärs igenom vänstra skuldran.
Nu den gamle Väinämöinen
Föll på fingrarna i vattnet,
Störtade i havet handlöst,
Damp med nävarna i svallet
Ned ifrån den blåa älgen,
Från sin fåle, ärtskaftfärgad.
Väldig då en storm sig höjde,
190. Havet steg i höga vågor,
Drev den gamle Väinämöinen,
Längre bort från land beständigt
Ut uppå de vida vattnen,
Över havets öppna sträckor.
Men den unge Joukahainen
Yttrar skrytsamt nu och säger:
»Ej, du gamle Väinämöinen,
Aldrig i din levnad mera,
Ej så länge tiden varar,
200. Medan gyllne månen lyser,
Skall du Väinöläs fält beträda,
Kalevalas moar trampa!
»Simma nu omkring i sex år,
Driv i sju års tid på vågen,
Plaska av och an i åtta
Uppå dessa vida vatten,
Över dessa breda böljor,
Flyt i sex år som ett granträd,
Som en nedfälld tall i sju år,
210. Som ett träblock uti åtta!»
Därpå han sig in begiver,
Men hans moder honom frågar:
»Har du skjutit Väinämöinen,
Bragt om livet Kaleva-sonen?»
Det var unge Joukahainen,
Dessa ord till svar han yttrar:
»Träffat har jag Väinämöinen,
Ned jag skjutit Kaleva-sonen,
Att i havet vågen sopa,
220. Att de breda böljor feja.
Ned uti det våta havet,
Mittibland dess vida vågor
Föll på fingrarna den gamle,
Damp i sjön med öppna händer,
Krökte sedan sig åt sidan,
Lade sig på ryggen slutligt,
För att så kring vattnet drivas,
Genom havets vågsvall styra.»
Men hans moder tar till orda:
230. »Illa nu du gjort, du arme,
Då du skjutit Väinämöinen,
Då du fällt Kalevalainen,
Suvantolas store hjälte,
Kalevalas skönsta prydnad!»