Kameliadamen/Kapitel 02

←  Kapitel 1

Kameliadamen av Alexandre Dumas den yngre Översättare: Walborg Hedberg Kapitel 2

Kapitel 3  →

2.

Auktionen var utsatt till den 16.

Man hade lämnat en dags mellanrum mellan visningen och auktionen för att ge tapetserarna tid att taga ner väggdraperierna, gardinerna etc.

Vid denna tid hade jag nyss återkommit från en resa. Det var ganska naturligt, att man icke berättat mig Marguerites död som en av dessa stora nyheter, varmed vännerna alltid undfägna den, som kommer tillbaka till nyheternas huvudstad. Marguerite var vacker, men lika mycket väsen som dessa kvinnors liv gör av sig, lika litet gör deras död. De äro solar, som gå ned, liksom de gått upp, utan glans. När de dö unga, blir deras död känd av alla deras älskare på en gång, ty i Paris leva nästan alla en känd kurtisans älskare i förtroligt umgänge, utbyta några minnen rörande henne, och så fortsättes deras liv liksom förut, utan att ens störas av en tår.

När man nu för tiden blir tjugufem år, äro tårarna en så sällsynt vara, att man icke kan skänka dem åt den första bästa. På sin höjd att de rika släktingar, som betala för att bli begråtna, få sin önskan uppfylld i mån av summans storlek.

Vad mig beträffar, så fanns visserligen mitt namnchiffer icke på en enda av Marguerites toalettsaker, men det instinktiva överseende, det naturliga medlidande, som jag nyss tillstått, kom mig att tänka på hennes död längre, än hon kanhända förtjänade.

Jag påminde mig, att jag ofta mött Marguerite i Champs Élysées, dit hon åkte varenda dag i en liten blå kupé, förspänd med två präktiga bruna hästar, och att jag då hos henne lagt märke till en förnäm värdighet, som är föga vanlig hos hennes likar, och som ännu mer förhöjde en verkligen sällsynt skönhet.

Dessa stackars varelser äro alltid, när de åka ut, åtföljda av någon, man vet icke vem.

Som ingen man vill öppet lägga i dagen den nattliga kärlek, han hyser till dem, och som de ha fasa för ensamheten, taga de med sig antingen dem, som, mindre lyckliga än de, icke ha någon vagn, eller någon av dessa gamla eleganta damer, vilkas elegans icke ha något skäl för sig, och till vilka man utan fruktan kan vända sig, när man vill veta några detaljer av vad slag som helst rörande den kvinna, som de ledsaga.

Det var icke så med Marguerite. Hon kom alltid till Champs Élysées ensam i sin vagn, där hon drog sig undan så mycket som möjligt, om vintern insvept i en stor kaschmirsschal, om sommaren klädd i mycket enkla dräkter; och fastän hon på sin favoritpromenad mötte många, som hon kände, så var hennes småleende, ifall hon händelsevis smålog emot dem, endast synligt för dem allena, och en hertiginna hade kunnat småle på det sättet.

Hon åkte icke från rundeln till ingången till Champs Élysées, såsom alla hennes medsystrar pläga, utan hennes båda hästar förde henne snabbt till skogen. Där steg hon ur vagnen, promenerade en timmes tid, steg så upp i kupén igen och for hem i fyrsprång.

Alla dessa detaljer, som jag stundom varit vittne till, kommo för mig, och jag beklagade hennes död, liksom man beklagar den slutliga förstörelsen av ett vackert konstverk.

Och det var omöjligt att se en mer tjusande skönhet än Marguerites.

Lång och överdrivet smärt, besatt hon i högsta grad förmågan att skyla denna naturens brist genom sitt sätt att arrangera de plagg, hon hade på sig. Schalen, vars snibb stötte i marken, lät på vardera sidan sidenklänningens breda volanger bölja fram, och den tjocka muff, vari hon dolde sina händer, och som hon stödde mot sitt bröst, omgavs av så skickligt anordnade veck, att intet öga, hur fordrande det än månde vara, kunde finna något att anmärka mot linjernas kontur.

Det förtjusande huvudet var föremål för ett särskilt koketteri. Det var helt litet, och Musset skulle sagt, att hennes mor tycktes ha gjort det så för att göra det så mycket omsorgsfullare.

Sätt in i en oval av obeskrivligt behag ett par svarta ögon med ögonbryn av så ren bågform, att de tycktes målade; beslöja dessa ögon med långa ögonhår, som då de slogos ner, kastade skugga på kindens rosenhy; drag en fin, rak, spirituell näsa med en smula öppna näsborrar, vidgade av sinnlig åtrå; teckna en regelbunden mun, vars läppar vackert öppnade sig över mjölkvita tänder; måla hyn med sammetsfärgen hos en persika, som ännu ingen hand vidrört, och ni skall ha bilden av detta förtrollande ansikte.

Kolsvart hår, vågigt av naturen eller med andra medel, delade sig över pannan i två breda bandeaux, som förlorade sig i nacken och läto se en snibb av öronen, i vilka blänkte två diamanter, värda en fyra fem tusen francs stycket.

Hur Marguerites yrande liv i hennes ansikte kunde kvarlämna det jungfruliga, nästan barnsliga uttryck, som präglade det, är vad vi äro tvungna att konstatera utan att förstå.

Marguerite hade ett utmärkt porträtt av sig, gjort av Vidal, den ende vars ritstift kunde återge hennes drag. Jag har efter hennes död under några dagar haft detta porträtt till mitt förfogande, och det var en så förvånande likhet, att det hjälpt mig att ge de detaljbeskrivningar, för vilka mitt minne kanske icke annars räckt till.

Några av enskildheterna i detta kapitel har jag först senare blivit upplyst om, men jag skriver ner dem med detsamma för att icke behöva återkomma därtill, när jag börjar med denna kvinnas anekdotiska historia.

Marguerite bevistade alla första föreställningar och tillbragte alla sina kvällar på teatern eller på bal. För var gång det spelades en ny pjäs, var man säker att se henne där med tre föremål, som aldrig lämnade henne, och som alltid lågo på främsta platsen i hennes parkettloge — hennes kikare, en påse konfekt och en bukett kamelior.

Under tjugufem dagar av månaden voro kameliorna vita, och under fem voro de röda. Man har aldrig kommit underfund med anledningen till denna omväxling av färger, som jag berättar utan att kunna ge någon förklaring därpå, och som vardagsgästerna på de teatrar, hon oftast besökte, och hennes vänner lagt märke till liksom jag.

Man hade aldrig sett Marguerite bära andra blommor än kamelior. Också fick hon slutligen hos fru Barjou, som försåg henne med blommor, öknamnet Kameliadamen, och detta namn fick hon behålla.

Jag visste dessutom, i likhet med alla, som leva inom en viss sfär i Paris, att Marguerite varit älskarinna åt de elegantaste unga männen på modet, att hon öppet talade om det, och att de å sin sida skröto därmed, vilket bevisade, att båda parterna voro nöjda med varandra.

Men allt sedan tre år tillbaka, efter en resa till Bagnères, levde hon, sades det, endast tillsammans med en gammal utländsk hertig, som var ofantligt rik och som försökt att så mycket som möjligt lösslita henne från hennes förflutna liv, vilket hon för övrigt ganska godvilligt tycktes finna sig i.

Vad man berättat mig härom är följande:

Våren 1842 var Marguerite så klen och förändrad, att läkarna ordinerade henne en badresa, och hon for till Bagnères.

Bland de sjuka där befann sig den ovannämnde hertigens dotter, som icke endast hade samma sjukdom, utan också samma utseende som Marguerite, till den grad, att man kunnat taga dem för två systrar. Men den unga hertiginnan var i sista stadiet av lungsot, och några dagar efter Marguerites ankomst dukade hon under.

Hertigen som stannat kvar i Bagnères, liksom man stannar på den plats där en del av ens hjärta är begravet, blev en dag varse Marguerite vid krökningen av en allé.

Det föreföll honom, som om han såge sitt barns skugga skrida förbi, och i det han gick fram till henne, fattade han hennes händer, omfamnade henne gråtande och bad henne, utan att fråga vem hon var, om tillåtelse att få besöka henne och i henne älska sitt döda barns levande avbild.

Marguerite, som var ensam i Bagnères med sin kammarjungfru och dessutom icke fruktade att kompromettera sig, beviljade hertigen, vad han begärde.

Men det fanns i Bagnères personer, som kände henne, och dessa kommo till hertigen för att officiellt underrätta honom om fröken Gautiers verkliga samhällsställning. Det var ett slag för den gamle, ty där upphörde likheten med hans dotter, men det var för sent. Den unga kvinnan hade blivit ett behov för hans hjärta och hans enda förevändning, hans enda ursäkt för att fortfarande leva.

Han gjorde henne inga förebråelser, det hade han icke rättighet till, men han frågade henne, om hon kände sig i stånd till att förändra levnadssätt, i det han i gengäld för detta offer erbjöd henne all den ersättning, hon kunde önska. Hon lovade det.

Det bör tilläggas, att Marguerite, som hade en entusiastisk natur, vid denna tidpunkt var sjuk. Det förflutna stod för henne som en av de förnämsta orsakerna till hennes sjukdom, och ett slags vidskepelse lät henne hoppas, att Gud skulle låta henne få behålla skönhet och hälsa i utbyte mot hennes ånger och omvändelse.

Hon hade verkligen genom baden, promenaderna, den naturliga tröttheten och goda sömnen blivit nästan återställd mot slutet av sommaren.

Hertigen följde Marguerite till Paris, där han fortsatte att besöka henne liksom i Bagnères.

Detta förhållande, vars verkliga ursprung och verkliga anledning man icke kände, väckte stort uppseende, ty hertigen, som var känd för sin stora förmögenhet, gjorde sig nu bekant genom sin slösaktighet.

Man tillskrev denna förtrolighet mellan den gamle hertigen och den unga kvinnan en hos rika åldringar vanlig liderlighet, man förmodade allt utom sanningen.

Men denne fars känslor för Marguerite spirade upp från en så kysk grund, att varje annat förhållande till henne än hjärtats skulle förefallit honom som blodskam, och han hade aldrig sagt ett ord till henne, som icke hans dotter kunnat höra.

Vare det långt ifrån oss att vilja göra vår hjältinna annorlunda än hon var. Vi skola alltså säga, att så länge hon stannade i Bagnères var löftet till hertigen icke svårt att hålla, och att hon verkligen höll det. Men när hon väl var i Paris igen, fann hon, som var van vid ett liv av förströelser, vid baler, orgier till och med, att hennes ensamhet, som endast avbröts av hertigens periodiska besök, tråkade ihjäl henne, och de heta ångorna från hennes föregående liv stego henne åt huvudet och hjärtat.

Lägg härtill, att Marguerite kommit tillbaka från resan skönare än någonsin, att hon var tjugu år, och att den insövda, men icke övervunna sjukdomen alltjämt ingav henne dessa feberaktiga begärelser, som nästan alltid följa med bröståkommor.

Hertigen blev alltså smärtsamt överraskad den dag, då hans vänner, som alltid lågo på lur för att ertappa någon skandal av den unga kvinnan, för vars skull han, efter vad de sade, komprometterade sig, kommo och gåvo honom bevis på, att hon vid de tider, då hon var säker på, att han icke skulle infinna sig, tog emot besök, som stundom förlängdes ända till följande morgon.

Tillfrågad, erkände Marguerite alltsammans för hertigen och rådde honom utan baktanke att icke bry sig om henne, ty hon kände sig icke stark nog att kunna hålla sina ingångna förbindelser och ville icke längre taga emot välgärningar av en man, som hon bedrog.

Hertigen dröjde åtta dagar att gå till henne, det var allt, vad han kunde göra, och den åttonde dagen kom han och besvor Marguerite att fortfarande taga emot honom, lovade att taga henne, sådan hon var, bara han fick besöka henne, och svor att aldrig göra henne någon förebråelse, skulle han också dö därav.

Så stodo sakerna tre månader efter Marguerites återkomst, det vill säga i november eller december 1842.