Kameliadamen/Kapitel 01
| ← Förord av Jules Janin |
|
Kapitel 2 → |
1.
Jag anser, att man icke kan skapa några figurer, förrän man mycket studerat människorna, liksom man icke kan tala ett språk, med mindre man grundligt lärt sig det.
Då jag ännu icke hunnit den ålder, då man uppfinner, nöjer jag mig med att berätta.
Jag ber alltså läsaren vara övertygad om sanningsenligheten av denna historia, vars alla handlande personer, med undantag av hjältinnan, ännu leva.
För övrigt finnas i Paris vittnen till de flesta händelser, jag här skildrar, och som skulle kunna bekräfta dem, ifall mitt intyg icke är tillräckligt. Genom en egendomlig tillfällighet är jag den ende, som kunde skildra dem, ty jag ensam var förtrogen med de sista detaljerna, utan vilka berättelsen omöjligt kunnat göras varken intressant eller fullständig.
Dessa detaljer kommo till min kännedom på följande sätt. — Den 12 mars 1847 läste jag på rue Lafitte ett stort gult plakat, som annonserade en auktion på möbler och dyrbara kuriosa. Auktionen ägde rum i anledning av dödsfall. Annonsen uppgav icke, vem den avlidne var, men auktionen skulle äga rum i n:r 9, rue d'Antin, den 16 mellan klockan tolv och fem.
På plakatet stod också, att man kunde bese våningen och möblerna den 13 och 14.
Jag har alltid svärmat för kuriosa, och jag lovade mig själv att icke försumma detta tillfälle att åtminstone gå och se på dem, om också icke köpa något.
Följande dag begav jag mig till rue d'Antin n:r 9.
Det var tidigt, och likväl syntes redan i våningen åtskilliga herrar och även damer, vilka, fastän klädda i sammet, insvepta i kaschmirsschalar och väntade vid porten av deras eleganta kupéer med förvåning, ja, med beundran betraktade den lyx, som utbredde sig för deras ögon.
Sedan förstod jag denna förvåning och beundran, ty då jag också gav mig till att granska det hela litet närmare, insåg jag lätt, att jag var i en kurtisans våning. Men om det är något, som förnäma damer äro begärliga på att få se — och det fanns förnäma damer där — så är det, hur de bo, dessa kvinnor, vilkas vagnar dagligen stänka ner deras, vilka som de och vid sidan av dem ha sin loge på operan och ”les Italiens” och som oblygt pråla med sin skönhet, sina juveler och sina skandaler.
Den, hos vilken jag befann mig, var död — således kunde även de dygdigaste kvinnor tränga in ända i hennes sängkammare. Döden hade renat luften i denna praktfulla kloak, och för övrigt hade de till ursäkt, ifall det behövdes någon, att de kommit till en auktion, utan att veta hos vem de voro. De hade läst annonserna, de ville bese, vad som utlovades i annonserna, och göra sitt val på förhand, det var ju mycket enkelt; vilket icke hindrade dem att bland alla dessa märkvärdigheter söka spår efter detta kurtisanliv, varom de troligen hört så sällsamma historier.
Olyckligtvis hade mysterierna dött på samma gång som gudinnan, och trots sin goda vilja kunde damerna icke upptäcka annat än vad som var till salu efter dödsfallet, och ingenting av vad som såldes under hyresgästens livstid.
För övrigt fanns där mycket, som kunde fresta till inköp. Möblemanget var praktfullt. Boulemöbler och möbler av rosenträ, sévresvaser och kinesiska krukor, statyetter av sachsiskt porslin, siden, sammet och spetsar — ingenting felades.
Jag gick igenom våningen och följde efter de skådelystna världsdamerna, som varit där före mig. De gingo in i ett rum, tapetserat med persiskt tyg, och jag ämnade just träda in, jag också, då de skyndsamt kommo ut igen, leende och med en min, som om de blygts över sin nyfikenhet. Jag blev därigenom endast så mycket ivrigare att komma in dit. Det var toalettrummet, utstyrt med alla sina minsta tillbehör, i vilka den avlidnas slösaktighet tycktes utveckla sig till högsta grad.
På ett stort mot väggen stött bord, tre fot brett och sex fot långt, blänkte alla Aurocs och Odiots skatter. Det var en präktig samling, och icke ett enda av dessa tusen föremål, oundgängliga för en sådan kvinnas toalett, som den hos vilken vi befunno oss, var av annan metall än guld eller silver. Likväl hade denna samling blott kunnat göras småningom, och det var icke en och samma kärlek, som gjort den fulltalig.
Jag som icke skyggade tillbaka för anblicken av en kurtisans toalettrum, jag roade mig med att undersöka det i detalj, och jag lade märke till, att alla dessa präktigt ciselerade redskap buro skilda initialer och olika vapen.
Jag betraktade alla dessa föremål, av vilka vart och ett betecknade en förnedring för den stackars flickan, och jag tänkte, att Gud varit nådig emot henne, som låtit henne undslippa det sedvanliga straffet och dö mitt i sin lyx och skönhet, före ålderdomen, denna hennes olyckssystrars första död.
Vad är väl i själva verket sorgligare att åse än lastens ålderdom, i synnerhet hos en kvinna? Den har ingen värdighet och väcker intet intresse. Denna eviga ånger, icke över de dåliga vägar man följt, utan över de dåliga beräkningar, man gjort, och de illa använda pengarna är bland det bedrövligaste man kan höra. Jag har känt en för detta kurtisan, som från sitt förflutna liv endast hade kvar en dotter, nästan lika vacker som hennes mor, enligt samtidas utsago, hade varit. Detta stackars barn, åt vilket hennes mor aldrig sagt: du är min dotter, annat än för att tvinga henne att sörja för moderns ålderdom, liksom denna sörjt för hennes barndom, denna stackars varelse hette Louise, och hörsammande sin mor, hängav hon sig viljelöst, utan lidelse och utan nöje, liksom hon skulle utövat ett yrke, ifall man tänkt på att lära henne ett sådant.
Den ständiga anblicken av last och liderlighet, förtidiga utsvävningar, närda av hennes ständiga sjuklighet, hade hos denna unga flicka släckt insikten om gott och ont, som Gud kanske nedlagt hos henne, men som det aldrig fallit någon in att utveckla.
Jag skall alltid minnas henne, så som hon nästan varje dag vid samma tid gick förbi på bulevarderna. Hennes mor åtföljde henne alltid, lika träget som en verklig mor skulle ha gjort. Jag var då helt ung och fallen för att begagna mig av mitt tidevarvs bekväma moral, men jag minns likväl, att åsynen av detta anstötliga övervakande ingav mig avsmak och förakt.
Lägg härtill, att aldrig en kysk ungmös ansikte burit en sådan prägel av oskuld, ett sådant uttryck av melankoliskt lidande.
Det var som en bild av resignationen.
En dag klarnade dock hennes anlete. Mitt i de utsvävningar, för vilka hennes mor uppgjorde programmet, föreföll det synderskan, som om Gud tillstatt henne en lycka. Och varför skulle väl också Gud, som skapat henne utan styrka, lämnat henne tröstlös dignande under sitt livs tunga börda? En dag fann hon alltså att hon var havande, och allt vad som ännu fanns hos henne av kyskhet darrade av glädje. Hjärtat har sina sällsamma tillflyktsorter. Louise skyndade att tala om för sin mor detta, som gjorde henne så glad. Det är en skam att tala om, men vi ställa icke här fram osedligheten för nöjes skull, utan berätta en verklig händelse, som vi kanske skulle göra bättre i att förtiga, om vi icke trodde, att man då och då bör avslöja det martyrskap, de lida, dessa varelser, som man fördömer utan att höra dem, och föraktar, utan att döma dem — det är skamligt, säga vi, men modern svarade, att de icke hade mer än nätt och jämnt för två, och att det icke skulle räcka för tre, att dylika barn äro överflödiga, och att en sådan historia är lika mycket förlorad tid.
Följande dag kom en barnmorska, vilken vi endast beteckna såsom varande en av moderns väninnor, för att besöka Louise, som blev sängliggande några dagar och sedan kom upp igen, blekare och kraftlösare än förr.
Tre månader senare fattade en man medlidande för henne och försökte bota henne både i moraliskt och fysiskt avseende; men den sista skakningen hade varit för våldsam, och Louise dog av följderna efter det missfall, hon gjort.
Modern lever ännu — av vad? Det vete Gud.
Denna historia hade runnit mig i sinnet, under det jag betraktade toalettsakerna, och mina betraktelser hade tydligen tagit en viss tid, ty det fanns icke längre i våningen kvar någon annan än jag och en vaktmästare, som från dörren uppmärksamt såg efter, att jag icke stoppade på mig något.
Jag gick fram till den hedersmannen, som jag ingav så allvarliga farhågor.
— Kan herrn, frågade jag, säga mig namnet på den person, som bodde här?
— Fröken Marguerite Gautier.
Jag kände denna dam till namn och utseende.
— Vad för slag, är Marguerite Gautier död? utbrast jag.
— Ja.
— Och när då?
— För tre veckor sedan, tror jag.
— Och varför får våningen beses?
— Fordringsägarna ansågo, att det skulle vara bra för auktionen. Folk kunde då på förhand få se, hur möblerna och draperierna taga sig ut; herrn förstår, att det eggar köplusten.
— Hon hade således skulder?
— Å, en hel mängd.
— Men de bli väl betäckta av auktionen?
— Ja, mer än så.
— Och vem skall i så fall få överskottet?
— Hennes släktingar.
— Hon har alltså släktingar?
— Det tycks så.
— Tack så mycket.
Lugnad beträffande mina avsikter bockade sig vaktmästaren, och jag gick.
Stackars flicka! tänkte jag, då jag kom hem till mig; hon hade nog en sorglig död, ty i hennes värld har man icke några vänner på andra villkor än att man mår bra. Och mot min vilja ömkade jag mig över Marguerite Gautiers öde.
Detta skall kanske förefalla många löjligt, men jag har ett outtömligt överseende med sådana kvinnor, och jag gör mig icke ens besvär med att utforska grunden till detta överseende.
En dag, då jag skulle gå och hämta ett pass uppe i prefekturen, såg jag på en av de angränsande gatorna en glädjeflicka, som fördes bort av två gendarmer. Jag vet icke, vad hon gjort, allt vad jag kan säga är att hon grät heta tårar, i det hon omfamnade ett litet barn på några månader, varifrån hon blev skild på detta sätt. Allt sedan den dagen har jag icke kunnat förakta en kvinna vid första anblicken.