Kapten Grants barn/Kapitel 09
| ← De röda vargarna |
|
I elementens våld → |
NIONDE KAPITLET.
Över Argentinas slätter.
Efter att ha förfriskat sig med det så mycket åtrådda vattnet, gjort all heder åt villebrådet och vilat sig några timmar återtog den lilla truppen sin färd mot öster. Temperaturen hade nu blivit ojämförligt bättre, landet var förvånansvärt fruktbart, och trädliknande buskar och plantor förskönade den gröna slätten, som även livades av talrika fågelskaror.
Men ett sökte man förgäves, och det var människor. Thalcave spanade oupphörligt mot synranden efter de indianstammar, som annars alltid brukade genomströva denna trakt, och bland dem även den stammen, som tillfångatagit den omtalade vite mannen, vilken man förmodade var kapten Grant. Ingenstädes såg han dock till några indianer eller ens spår efter sådana. Han kunde icke förklara detta egendomliga förhållande. Och på de andra verkade det nedslående, ty hur skulle man nu kunna få de underrättelser, man hoppats erhålla angående de eftersökta?
Dag efter dag gick, men lika människotom låg slätten, och de hade redan överskridit den till allra största delen, då de anlände till byn Tandil, som låg på ett berg med samma namn och som var så betydande, att den hade en fästning med en avdelning infödda soldater.
Hit brukade indianerna komma för att sälja sina zorikomattor och flätade läderpiskor, och här om någonsin borde man väl få de eftersträvade upplysningarna eller åtminstone få veta, vart indianstammarna tagit vägen.
Då de kommo upp till fästningen, blevo de överraskade av att på gården få se en trupp soldater i bara skjortan, tolv pojkar, av vilka den äldste var tjugo och den yngste sju år, och alla med ett omisskänneligt syskontycke. De voro tydligen bröder och kommenderades av en trettonde bror, som hade samma ansiktstyp. Men det allra märkvärdigaste var, att exercisen gick
efter franskt mönster. Och då kommendanten, en femtio års man, med ett utseende, som angav den närmaste släktskap med hela truppen, kom ut, visade han sig till hållning och skick starkt påminna om en fransk soldat.
Sedan de resande föreställt sig för honom, betraktade han envist Paganel, och plötsligt grep han dennes hand med sina bägge.
— Fransman? frågade han.
— Ja. Ni också?
— Javisst. Välkommen! Välkommen!
Det var verkligen en gammal fransk sergeant, som de träffat på. Han hade i unga år kommit i argentinska republikens tjänst, gift sig med en duktig indianska, blivit far till den exercerande truppen och var nu oändligt förtjust att råka en landsman.
Nu var emellertid turen att tala hos Paganel, och han berättade om expeditionen och frågade sergeanten, hur det kom sig, att alla indianstammarna voro försvunna från trakten.
— Det är krig, sade sergeanten, krig mellan Paraguay och Buenos-Aires, och alla indianer ha mangrant begivit sig mot norr för att kasta sig i ryggen på de stridande och plundra.
Det var en allvarsam nyhet. Måste man nu begiva sig åt norr mitt in bland de plundrande vildarna? Ty indianerna hade säkert släpat med sig sina fångar. Men Glenarvan ville ha närmare upplysningar.
— Har ni hört talas om några europer, som blivit tillfångatagna av kasikerna på pampan? frågade han.
— Ja, svarade sergeanten, sedan han funderat ett ögonblick.
Ett glädjerop bröt ut från de kringstående.
— Det var för några år sedan, tillade sergeanten.
— Några år sedan, upprepade Glenarvan. Men Britannia gick ju förlorad 1862. Det är således mindre än två år sedan.
— Nej, mylord, mycket längre sedan är det. Pepe, min yngsta gosse, som är sju år, var nyss född, när de där två, en fransman och en italienare …
— Italienaren blev mördad, utbrast Paganel.
— Ja. Och den andra räddad efter någon tid.
— Räddad! skrek Robert utom sig av glädje.
Men Paganel slog sig förtvivlad för pannan.
— Å, mina vänner, sade han, vi ha följt ett falskt spår. Här är inte fråga om kapten Grant utan om en av mina landsmän, den unge Guinnard, som redan för flera år sedan återkommit till Frankrike.
En djup tystnad följde på hans ord. Den stackars Robert kämpade med tårarna, och ingen förmådde göra ett försök att trösta honom. Det blev en mycket dyster dag, de tillbringade i Tandil, ehuru sergeanten visade dem den älskvärdaste gästfrihet.
Paganel hade bett Glenarvan att få låna dokumentet och satt och studerade det om och om igen.
— Men det är ju ändå så klart, sade lorden. Det ger ju oss de bestämdaste underrättelser både om skeppsbrottet och om stället, där kapten Grant blev tillfångatagen.
— Nej, svarade Paganel häftigt. Eftersom han icke finns på Pampan, finns han heller icke i Amerika. Men detta dokument skall säga oss, var han är, så sant jag heter Jaques Paganel.