Kapten Grants barn/Kapitel 08

←  Ett betydelsefullt bösskott

Kapten Grants barn av Jules Verne Översättare: Anna Wahlenberg De röda vargarna

Över Argentinas slätter  →

ÅTTONDE KAPITLET.
De röda vargarna.

Den tröttande, trädlösa grässlätten “Pampan” hettan, moskiterna och den ihärdiga nordanvinden plågade den lilla truppen icke så obetydligt. Dessutom började livsmedlen tryta, ty de hade icke lyckats skjuta något vilt. Men riktigt svårt blev det först, då deras vattenförråd hotade att taga slut. De hade väntat finna bäckar och vattensamlingar på sin väg, men dessa voro allesammans uttorkade, och nu stod deras hopp till sjön “Salina”, som Thalcave talade om. I fall de sparade på det halvruttna vattnet i läderflaskorna skulle det kanske räcka, tills de hunnit dit.

Utmattade av hunger och törst stodo de slutligen en afton vid stranden av den efterlängtade sjön, som visserligen själv skulle ha salt vatten men ägde talrika sötvattenstillflöden. Den hade likväl blott ännu en bitter missräkning att bereda dem. Även den låg uttorkad av den förfärliga hettan.

Sedan de förgäves rådgjort med varandra om vad som var att göra, vände sig Paganel till Thalcave. Och de samtalade en lång stund, patagoniern lugn med korslagda armar, geografen fäktande med händerna i luften.

Thalcaves råd var, att de skulle dela sig. De, vilkas hästar voro minst uttröttade, skulle rida i förväg utmed den trettiosjunde breddgraden för att se, om floden Guamini, som femtio kilometer från den plats, där de nu voro, flöt ut i sjön San-Lucas, ännu ägde tillräckligt med vatten. Och i så fall skulle de där invänta sina kamrater. Om vattnet också där var slut, skulle de däremot vända om för att bespara de andra en onödig möda.

— Och i så fall? frågade Paganel.

— I så fall, sade Thalcave, måste vi avvika från den följda linjen och begiva oss hundratio kilometer åt söder, där det icke är ont om floder.

Man fann rådet gott. Och till att utföra undersökningen utvaldes genast Thalcave, vilkens präktiga häst ännu icke lidit något av ansträngningarna, samt Glenarvan, som även hade ett av de bästa djuren.

— Å mylord, låt mig följa med! utropade Robert så ivrigt, som om det gällt en lusttur. Min häst är så duktig och längtar bara att få springa.

— Ja, så kom då, min gosse, sade Glenarvan, förtjust åt att slippa skiljas från barnet.

Och Robert, som för längesedan var återställd från följderna av sitt fall, hade verkligen visat sig så uthållig och stark, att man icke fruktade för att han skulle taga skada av den ansträngande ritten.

— Men hur skola ni kunna meddela er med Thalcave, om ni inte har mig och min spanska? frågade Paganel.

— Å, jag tänker, att Thalcave och jag icke behöva säga varandra många ord, sade Glenarvan. — Och ni, min kära vän, måste ju nödvändigt följa med de andra för att visa dem vägen till oss. Beslutet var sålunda fattat. Och tidigt följande morgon gåvo sig de tre utskickade iväg. Thalcave på sin präktiga Thaouka red uppmuntrande i spetsen, under det Glenarvan och Robert höllo sig bredvid varandra. De kommo därunder att talas vid mer än någonsin förut, och Robert berättade om sin far, hur god han varit emot sina bägge barn, vilken mild röst han hade, och hur skönt det varit att somna i hans knä.

— Tror ni, att vi komma att finna honom, mylord? frågade han till sist.

— Ja, min gosse, svarade lorden. — Det tror jag visst. Thalcave har ju lett oss in på ett sådant utmärkt spår.

En stund red Robert tyst. Men därpå såg han upp med en lysande blick.

— Vet ni mylord, jag har tänkt på en sak, sade han. Ni äro alla så goda människor, Thalcave, lady Helena, majoren, herr Paganel, kapten Mangles, matroserna på Duncan, alla, alla …

— Ja, de äro präktiga, det har du rätt i min gosse.

— Men vet ni, den bästa av dem alla, det är ni själv.

— Ånej, det vet jag alls inte, sade lorden småleende.

— Jo, sade Robert. — Och jag önskar bara jag kunde göra något för er.

Glenarvan mötte gossens ögon med en varm blick men hann icke säga något, ty i detsamma gjorde Thalcave en åtbörd för att uppmana dem att rida fortare. De hade ingen tid att förlora. De fingo lov att tänka på sina försmäktande kamrater.

Vid middagstiden måste de emellertid låta hästarna vila, men dessa, som voro alldeles utmattade, vägrade att äta av det magra, förtorkade gräs, som betäckte den förbrända, salthaltiga marken. Blott Thaouka höll sig ännu spänstig och liflig. Och då de fortsatte vägen, var det tydligt, att han brann av begär att springa före sina medtagna kamrater. Men Thalcave “talade” med honom på sitt språk och lyckades också övertyga honom, att han icke kunde överge de andra, ty han lugnade sig slutligen, ehuru icke utan att då och då vrenskas och bita i betslet.

Men förstod hästen honom, så förstod också han hästen. Och då denne efter ett par timmar började lyfta upp huvudet och vädra, visste Thalcave, att djuret med sin fina nos kände någon fuktighet i luften. Genom tecken och miner gjorde han därför Glenarvan begripligt, att vatten var nära.

Deras hopp blev heller icke besviket. Vid tretiden sågo de en vit strimma glimma fram ur en sänkning i terrängen.

— Vatten! utropade Glenarvan och Robert, Vatten! Vatten!

Nu behövde de icke längre sporra de stackars hästarna. Dessa sågo detsamma som deras herrar, satte av, så fort deras sista krafter medgåvo, och några minuter därefter störtade de sig ända till bringan ned i floden Guaminis böljor.

Ryttarna fingo ett ofrivilligt bad. Men de beklagade sig icke däröver. Och när de släckt sin törst, tänkte de genast på sina kamrater.

Om de haft läderflaskor med sig, skulle de ha fyllt dem och vänt om till de andra. Nu hade de intet annat att göra än att söka bereda sig nattläger och om möjligt en god måltid.

Till deras glädje fann Thalcave vid flodstranden en övergiven “armada”, ett slags boskapsinhägnad med en fri öppning. För läger var sålunda sörjt. Och sedan de vilat och torkat sina kläder, gingo de ut på jakt, ty de hade redan märkt, att flodens skogiga omgivningar lovade rikt byte.

Inom en halvtimme hade de också nedlagt så mycket vilt, de behövde. Glenarvan hade skjutit några rapphöns och en “pécari”, ett slags välsmakande bisamsvin. Robert hade fått tag i ett präktigt bältdjur, som patagoniern förklarade vara en läckerhet. Och Thalcave hade visat sin skicklighet i att hantera sina “bolas”, ett kastredskap, bestående av ett rep med kulor. Med den hade han fångat en struts kallad “nandou”.

De tre jägarna nöjde sig med rapphönsen till kvällsvard och gömde det återstående åt sina vänner. Och sedan de samlat nattfoder åt hästarna, rullade de in sig i sina punschos och sträckte ut sig på en bädd av gräs, pampas-jägarnas vanliga säng.

Inom armadan var nu allt lugnt och stilla. Natten, endast genomträngd av stjärnornas svaga sken, inhöljde hela trakten i sitt mörker. Uttröttade hade även Glenarvan och Roberts hästar lagt sig ned. Endast Thaouka sov som ett äkta fullblod stående, stolt i vila som i språng och färdig att hörsamma sin herres minsta vink.

Vid tiotiden vaknade emellertid indianen efter en kort sömn. Hans annars så lugna ansikte fick ett oroligt uttryck, och han spanade utåt slätten med en spänd blick under de sammandragna ögonbrynen.

Var det kringsmygande indianstammar eller vilda djur, han fruktade? Troligtvis det senare, ty han kastade ett öga på det hopsamlade bränslet, bestående av torrt gräs, som icke var tillräckligt för att länge hålla pampans djärva rovdjur på avstånd.

En timme förflöt i fullkomlig stillhet, och vilken annan som helst än en indian med hans fina sinnen skulle ha insövts i säkerhet, men Thalcave vakade fortfarande. Och plötsligt gav Thaouka till en nervös gnäggning.

— Thaouka har vädrat en fiende, sade patagoniern, reste sig upp och blickade över slätten.

Tystnaden härskade ännu men icke längre stillheten. Mellan buskarna såg Thalcave ljudlösa skuggor glida fram och åter, och här och där gnistrade lysande punkter, slocknade och blänkte fram igen.

Nu visste patagoniern, med vilka han hade att göra. Och då ett sällsamt ljud, hälften skall och hälften tjut, på en gång trängde fram från pampan, grep han sin bössa, fyrade av och svarades av ursinniga djurläten.

— Vad är det? ropade Glenarvan och Robert, som yrvakna störtat upp. Indianer?

— Nej, svarade Thalcave, aguaras.

Glenarvan förstod. Det var pampans röda vargar.

— Du är väl inte rädd? frågade han Robert, då denne ovillkorligt drog sig ett par steg tillbaka vid det fruktansvärda tjutet.

— När jag är med er, mylord, är jag inte rädd för någonting, svarade gossen.

— Det är fega djur, och om de inte vore så många, behövde man alls inte bry sig om dem. Men vi skola i alla fall ge dem ett varmt mottagande, tillade Glenarvan.

— Han ville lugna barnet. Men själv tänkte han icke utan hemlig skräck på att det kunde finnas hundraden av dessa glupska odjur omkring dem i natten. Och hur skulle tre män, om de också vore aldrig så väl beväpnade, kunna frälsa sig från en sådan skara, som kanske var ursinnig och djärv av svält.

Den hade redan närmat sig så långt, att man kunde urskilja formen på de särskilda vilddjuren. De hade storleken av en större hund, huvud som en räv, och längs ryggraden på deras röda kroppar fladdrade en svart man.

De tre uppväckta hästarna stodo skälvande av rädsla. Men Thaouka stampade med fötterna och sökte slita sin grimma för att störta sig ut ur inhägnaden.

Glenarvan och Robert ställde sig vid öppningen till armadan beredda att skjuta, men Thalcave lät dem förstå, att de måste spara sin ammunition.

I stället samlade han ihop allt bränslet i ingången till armadan och kastade dit ett ännu glödande kol. En mur av lågor reste sig efter ett par ögonblick mellan de belägrade och deras fiender. Och de förra kunde nu se, vilken oräknelig här de hade att kämpa emot. Elden hade emellertid hejdat deras framträngande, och endast ett och annat ursinnigt djur vågade sig fram så långt, att det till och med brände tassarna. Så småningom blevo dock bestarna djärvare. Man måste skjuta, och efter en stund låg en hög av kadaver framför eldmuren.

Men de levande klättrade över de fallna och stormade vidare.

Glenarvan vände sig orolig till Thalcave och försökte samråda med honom medelst de få spanska ord, han kunde. Och genom att taga åtbörder till hjälp gick det något så när.

— Vad säger han? frågade Robert.

— Vi måste hålla ut till dagningen, översatte lorden. Då är faran över, ty aguaren är ett fegt djur, som blott anfaller om nätterna.

För att spara på ammunitionen använde de nu bösskolvarna och krossade de närgångna med dem. Men då och då måste de dock skjuta i hopen, och de insågo snart, att inom en timme skulle de icke ha ett skott kvar, och vad som ännu värre var, elden skulle vara slocknad, ty bränslet led mot sitt slut.

Glenarvan såg på Robert. Förstod han, vilket förfärligt öde som väntade honom? Och han drog gossen intill sig och kysste honom på pannan, under det tårarna kommo honom i ögonen.

Robert såg småleende upp på honom.

— Jag är inte rädd, sade han.

— Nej, nej, min gosse, det behöver du inte heller vara. Vi skola nog reda oss.

Men i samma ögonblick såg han i det slocknande eldskenet, hur vargarnas skaror trängde betydligt närmare.

Thalcave avsköt för sista gången sin bössa och stod sedan stilla med korslagda armar.

En förändring hade emellertid plötsligt uppstått i vilddjurens anfallssätt. De tycktes avlägsna sig, och deras tjut tystnade.

— De gå sin väg! utbrast Robert.

Men Thalcave skakade på huvudet. Han visste alltför väl, att de inte så lätt skulle släppa ett säkert byte. Och han fick rätt. Då de märkt, att den öppna sidan av armadan försvarades så hårdnackat av eld och kulor, begåvo de sig på gemensam överenskommelse åt ett annat håll. Och snart hörde man deras skarpa tänder gnaga på de halvruttna pålarna åt motsatta sidan. Blodiga gap och skarpa klor syntes redan i springorna, och de skräckslagna hästarna sleto sig och sprungo omkring i vanvettig rädsla.

Glenarvan tog Robert i sina armar för att försvara honom till det sista, då hans blick föll på Thalcave.

Denne hade gått fram till Thaouka och sadlade honom med stor omsorg. Ingen rem, intet spänne blev glömt. Han tycktes icke längre komma ihåg vargarna.

— Han tänker överge oss! utropade Glenarvan.

— Han! sade Robert. Aldrig!

Då indianen fattade tag i hästens man för att svinga sig upp, grep Glenarvan honom krampaktigt i armen.

— Du rider din väg? frågade han, pekande utåt den fria slätten.

— Ja, svarade patagoniern. Thaouka god häst. Kan springa. Drar vargarna efter sig.

— Robert, min gosse, du hör? utbrast Glenarvan och översatte svaret. Han vill inte överge oss! Han vill uppoffra sig för oss. Medan han drar vargarna efter sig, skola vi bli räddade.

Robert slog armarna om indianen.

— Vän Thalcave, sade han, far inte ifrån oss!

— Nej, sade Glenarvan, han får inte göra det.

Och vändande sig mot indianen tillade han, i det han pekade på de förskräckta hästarna:

— Vi rida tillsammans.

Patagoniern gjorde en åtbörd av förakt.

— Nej. Usla djur! Rädda! Thaouka, god häst!

— Gott, sade Glenarvan, Thalcave skall inte lämna dig, Robert. Han har lärt mig, vad jag har att göra. Det är jag, som skall rida.

— Nej, svarade patagoniern lugnt.

Och då Glenarvan försökte fatta tag i Thaoukas tyglar, sköt han undan hans hand. Men Glenarvan ville icke ge vika, och Thalcave drog honom åt armadans ingång för att visa honom, att slätten låg fri från vargar. I detta ögonblick kunde hans plan utföras. I det nästa var det för sent. Och ingen kunde styra Thaouka så som han själv.

Inga skäl hjälpte dock. Glenarvan hade beslutat att uppoffra sig. Men plötsligt stegrade sig Thaouka, och i ett hopp hade han kastat sig över den dubbla muren av eld och kadaver, under det en barnröst ropade:

— Gud bevare er, mylord!

Och det var knappt, att Glenarvan och Thalcave hunno uppfånga en skymt av Robert, som hängande i Thaoukas man försvann i mörkret.

— Robert, olyckliga barn! utbrast Glenarvan.

Men hans röst drunknade i det ohyggliga tjut, som nu uppgavs av de tusen vargarna. De hade alla satt efter den flyende hästen, som med vindens fart rusat av åt väster. Och efter några sekunder var slätten öde och tyst.

Glenarvan hade fallit ned på marken och låg där förintad och förtvivlad, under det Thalcave stod med korslagda armar, lugn som vanligt.

— Thaouka, god häst! Tappert barn! Räddar sig nog, sade han.

Det var ingenting annat att göra än att vänta. Men så fort dagen grydde, kastade de sig upp på hästarna och redo åt väster åt det håll, där de hoppades att möta sina kamrater. För vart steg fruktade Glenarvan att påträffa blodspår efter Robert och Thaouka, och i sin förfärliga upphetsning sargade han sönder hästens sidor med sporrarna.

Efter en timme hörde de äntligen en följd av bösskott, alldeles som en signal.

— Där äro de! utropade Glenarvan.

Så var det även. Och ett glädjeskri bröt över hans läppar, då de kommit närmare, ty bland de andra befann sig också Robert, ridande på den präktiga Thaouka, som gnäggande hälsade sin herre.

Några minuter därefter höll Glenarvan gossen sluten till sitt bröst, under det patagoniern stod bredvid och gillande böjde på huvudet åt Robert.

— Tapper gosse, sade han.

Och begagnande sig av sitt indianska bildspråk tillade han:

— Hans sporrar ha inte darrat.

Därpå vände han sig till sin häst och överhopade honom med så ömma smekningar, som om mänskligt blod runnit i djurets ådror.

Men Glenarvan höll fortfarande Robert i sina armar.

— Min gosse, sade han, varför lät du inte Thalcave eller mig försöka rädda dig!

— Mylord, svarade barnet med lysande ögon, var det inte min tur att uppoffra mig? Thalcave hade ju redan en gång räddat mitt liv. Och ni vill ju rädda min far.

---