Kapten Grants barn/Kapitel 17
← Aland, Zeeland |
|
Människoätarna → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Till Nya-Zeeland.
Om kapten Grants uppsökare icke förr hade förtvivlat om att finna honom, så måste de göra det nu. Till vilken del av världen skulle de nu vända sig? Dokumentet tycktes driva gäck med dem.
Och Duncan fanns ju heller icke mer. Allt fattades dem, både anvisningar och medel att följa dem.
I denna belägenhet hade Mary Grant likväl det modet att icke uttala sin fars namn, Hon återhöll sin ångest för honom vid tanken på Duncans mördade besättning. Dotterns sorg fick ge vika för vännens deltagande. Hon försökte allt för att trösta lady Glenarvan och var den första, som talade om hemresan.
Denna tycktes emellertid också möta svårigheter. Från Twofoldviken gick intet fartyg direkt till Europa. Icke ens till Melbourne eller Sydney, varifrån man kunde komma, vart man ville, avseglade någon båt på mycket länge, och Glenarvan hade redan bestämt sig för att resa landvägen till Sydney, då Paganel kom fram med ett nytt förslag.
Han hade även varit nere vid hamnen och där fått höra, att en brigg med namnet Macquarie dagen därpå skulle avgå till Auckland, huvudstaden på Ika-na-Maoui, Nya-Zeelands norra ö. På fem, sex dagar kunde de komma dit, och där funnos talrika förbindelser med Europa. Auckland befann sig dessutom just på den så mycket omtalade trettiosjunde breddgraden, så att man ju kunde ha ännu ett skäl att fara dit. Men detta skäl framhöll icke Paganel. Han hade redan två gånger misstolkat dokumentet, och detta talade för övrigt bestämt om en “kontinent”, till vilken kapten Grant hade kommit. Men Nya-Zeeland var ju blott en ö. Av denna orsak eller någon antan nämnde geografen icke ett ord om, att den väg, han förordat, skulle ha någon betydelse för deras sökande efter kapten Grant, och han talade på intet vis enträget för sitt förslag.
Det oaktat vann det likväl bifall, och John Mangles gick ner till Macquarie för att med dess kapten eller rättare “skeppare” göra upp villkoren för överresan.
Denne var en riktig “grovhuggare”, en rå och tvär karl med ett rött ansikte, som tydde på böjelse för starka drycker, och pipsnuggan hängde ständig i munnen. Det var som på gunst och nåd, de resande skulle få följa med. Ingen hytt ville han avstå åt dem. De fingo logera bäst de kunde i ruffen. Och mat fingo de hålla sig själva. Men betalt ville han ha. Icke mindre än nio hundra kronor skulle de ge honom. Annars fick det vara.
Det lät icke inbjudande. Men överresan skulle ju icke vara längre än några dagar, och så bestämde man sig för saken.
Innan man gick ombord, företogo emellertid Glenarvan och John Mangles en undersökning av stranden kring Twofoldviken. Hela eftermiddagen redo de omkring för att söka efter spår av Brittannia, som oavsett Ben Joyce's lögner ju verkligen kunde ha förlist här. Och kanske även Duncan kunde ha lämnat bevis på att den varit vid kusten. Ingen spillra, inga vrakdelar, ingen planka kunde likväl upptäckas. Men på ett ställe i sanden fann John Mangles lämningar efter en lägereld. Och då Glenarvan böjde sig ned för att syna en trasa, som låg där bredvid, såg han, att den bar ett nummer och ett märke, som hänvisade till straffanstalten i Perth.
Det var blott alltför tydligt, att det var Ayrtons medbrottslingar, som kamperat här. Duncans besättning hade aldrig kommit i land. Ben Joyce hade fört jakten till detta avlägsna ställe, där ingen observerat den ifrån Eden. På ett eller annat sätt hade han lyckats få banditerna ombord. Och så hade dådet fullbordats.
Det var ingen glad nyhet, de hade att medföra till de väntande på hotellet, och aftonen förflöt under allmän nedslagenhet. Men Paganel såg icke endast nedslagen ut. Hans ansikte hade ett underligt uttryck mitt emellan glädje och förtvivlan; och John Mangles, som iakttagit honom, kunde icke låta bli att draga honom avsides och fråga, vad han hade på hjärtat, ty en hemlighet tryckte honom, det såg han. Hade han fått något nytt uppslag angående dokumentet? Hoppades han på Nya-Zeeland?
— Ack, min vän, svarade Paganel, jag kan inte behärska mig. Det, jag går och bär på, är starkare än jag. Men jag kan heller inte säga er, vad det är. Från Nya-Zeeland kommer man inte så lätt tillbaka. Dock, så länge man andas, så länge hoppas man.
Dagen därpå, d. 27 januari inhyste sig de resande, efter att ha försett sig med kläder och livsförnödenheter, i ruffen på Macquarie, och briggen lättade ankar. Så fort den kommit ut på öppna havet, märktes det emellertid, att den var ett dåligt fartyg. Men om den seglade illa, så sköttes den heller icke väl. Skepparen låg för det mesta i sin hytt och drack “gin” eller sov ruset av sig, och besättningen följde hans exempel, så gott den kunde. John Mangles, Mulrady och Wilson, som förstodo faran, vågade sällan lämna däcket. Mer än en gång, då det hotade att gå alltför galet, togo de också ett tag i rodret, oaktat kaptenen for ut i skymford och svordomar, om han såg det.
Om färden åtminstone gått något fortare. Men oaktat vinden var god, såg man efter en vecka ännu ingen skymt av Nya-Zeeland. Damerna ledo mycket av den kvava luften i ruffen och uppehöllo sig för det mesta på däck. Men Glenarvan var den beklagansvärdaste av dem alla. Han gick tyst och grubbande för sig själv och kunde långa stunder stå och stirra mot horisonten. En gång, då John Mangles befann sig i närheten, gjorde denne honom uppmärksam på att man icke kunde vänta att få se land åt den sida, dit han vände blicken.
— Jag ser heller inte efter land, svarade Glenarvan. Jag ser efter min jakt.
— Gud bevare oss, mylord, från att få se den! sade John Mangles.
Och lorden nickade. Duncan var ju ett sjörövarfartyg. Den hade blivit deras fiende, och det skulle varit deras undergång att möta den.
Men om icke från Duncan så lurade undergången på dem från annat håll. Påföljande natt bröt ett häftigt oväder ut. Vågorna spolade över däck, och som de icke fingo tillräckligt utlopp, hotade de att fylla det usla skrovet. Detta var dock icke den enda faran. Plötsligt ropade utkiken, att han såg land. Och där låg Nya-Zeelands kust färdig att krossa fartyget i sina bränningar.
Skepparen hade halvrusig kommit upp på däck, och hans likaledes halvrusiga besättning förstod icke hans osammanhängande befallningar. Mitt i den allmänna förvirringen lodade John Mangles djupet, och när han fann, att de befunno sig på blott sex meters vatten, ryckte han rodret från skepparen i rättan tid för att undvika det första skäret. Det var dock endast ett uppskov. Strax därpå skakades briggen av en våldsam törn, som bräckte bogspröt och förstäv. Men en väldig våg kastade den loss igen. Och då den sedan för tredje gången slungades mot revet, gick stormasten över bord, under det fartyget självt stod fastpressat i sanden.
Att nu i nattens mörker taga briggen loss var icke att tänka på. Detta kunde kanske endast vågorna själva göra och det endast för att ytterligare sönderslå den, i fall stormen icke lade sig. John Mangles var dock övertygad om att den skulle kunna motstå vågorna åtskilliga timmar. Och under det skepparen slet sitt hår och jämrade sig över sin förlorade last och besättningen söp sig ännu rusigare än förut, förde Mangles de resande ned i ruffen. Det bästa, man kunde göra, sade han, var att söka vila och om möjligt sömn för att hämta krafter till de mödor, som morgondagen troligen skulle medföra.
Så småningom avtog stormens rytande. De druckna sällarnas bråk och skrän utanför ruffen tystnade även, och passagerarna därinne lyckades verkligen somna.
Men då de vaknade på morgonen, väntade dem en överraskning. Allt var så förunderligt stilla omkring dem, och sedan John Mangles varit ute och gjort en rond kring fartyget, kom han tillbaka med underrättelsen, att det ombord icke fanns en levande själ mer än de själva. Skepparen och hans folk hade givit sig av och lämnat de övriga åt sitt öde. Men vad värre var, de hade även tagit med sig fartygets enda skeppsbåt.
Hur skulle de nu komma i land?
Man diskuterade oroligt det ena förslaget efter det andra. Endast Paganel som på sista tiden blivit besynnerligt förbehållsam, satt, en stund tyst utan att blanda sig i samtalet.
— Ha inte så bråttom! sade han till sist.
Alla sågo förvånade på honom. Varför skulle de inte ha bråttom att komma ur sin nuvarande belägenhet och till det land, dit de ämnat sig?
— Om vi vore i närheten av Auckland, vår bestämmelseort, sade Paganel till svar på de frågor, man gjorde honom, så skulle jag vara den ivrigaste av oss att komma i land. Men Auckland ligger ungefär åtta dagars marsch härifrån, och landet framför oss tillhör inte engelsmännen utan infödingarna, den vilda Maoristammen, som just nu har krig med engelsmännen. Dessa ha här liksom över allt, där de anlagt kolonier, sökt locka ifrån de infödda deras land. Men med nya-zeeländarna, som äro ett kraftfullt, intelligent och krigiskt folk, fullt av självkänsla, har det icke gått så lätt som med de loja och enfaldiga australierna. Sedan stammarna här genom gyllene förespeglingar delvis låtit intala sig att erkänna Englands överhöghet, märkte de snart, att det var detsamma som att sälja sin frihet. Och nu är upproret i full låga. Fölle vi i deras händer, skulle vi gå ett värre öde till mötes, än om vi släpats bort av infödingarna i Australiens ödemarker.
— Äro maorierna människoätare? frågade lady Helena.
— Ja.
Paganel skulle icke själv velat uttala det fruktansvärda ordet. Men nu var det gjort. Och sedan det var sagt, uppstod en stunds tystnad.
John Mangles såg på geografen. Nu förstod han, varför denne sista kvällen i Eden yttrat: “Man kommer icke så lätt tillbaka från Nya-Zeeland”. Och nu förstod han, varför han gått och sett så besynnerlig ut, både lycklig och förtvivlad. Lycklig hade han varit, för att han funnit en ny tolkning av dokumentet, och förtvivlad vid tanken på att kapten Grant kunde kommit till detta förfärliga land. Och denna tanke var det, som avhållit honom från att meddela någon sin upptäckt.
— Vi måste försöka att få Macquarie flott, sade den unge kaptenen. Håller den sjön, som jag tror, kunna vi göra en nödmast och långsamt segla uppåt kusten till Auckland.
De företogo ofördröjligen en undersökning av briggen, funno, att skrovet icke lidit några större skador, och började genast arbetet med att söka göra briggen loss från sandrevlarna. Av tunnor och plankor förfärdigade de en liten flotte, och på denna lastade de Macquaries två ankare, med vilka de sedan rodde ut, när ebben inträffade. Ankarna, som med linor voro fästa vid fartygets akter, sänktes så långt bort som möjligt, och de hoppades, att när floden kom, skulle de sträckta linorna hjälpa den att lyfta upp fartyget. När detta arbete var utfört, fanns det icke annat att göra än att vänta, och som Olbinett hade lagat till en riklig och god måltid för att liva deras mod, gjorde de all heder åt hans anrättning.
Så kom då slutligen det viktiga ögonblicket. Flodvågen närmade sig. Den sköljde över de närmaste skären. Nu nådde den skeppet. Men — det stod, där det stod.
Något vidare försök var icke lönt att göra. Det skulle icke båta till någonting. Men att under nuvarande omständigheter stanna på skeppet vore att inviga sig åt en säker död. Nästa gång havet bleve oroligt, skulle det utan tvivel slå fartyget i stycken. Således måste de besluta sig för att på något sätt försöka nå den fruktade kusten.
Den lilla flotten förstärktes och påbyggdes med virke från briggen. Ett styre tillyxades. Mast och segel förfärdigades. Livsmedel inneslötos i bleckdosor. Och allt var i ordning, flotten sjösatt och passagerarna påstigna, tills floden nästa gång återkom. Den skulle föra dem ett gott stycke på väg till land.
Denna uträkning höll också streck. Men det återstod ännu en dryg del av vägen mellan de farliga klipporna och skären, bland vilka det var ytterst svårt att manövrera den oviga farkosten.
Slutligen tycktes dock vattnet vara fritt. Men nej. Lady Helena pekade på ett svart, knappast synligt föremål, som skymtade på avstånd.
— Där är ännu ett skär, sade hon. Då de kommo närmare, märkte de emellertid, att det icke var ett sådant utan en kantrad båt, som flöt med kölen uppåt.
— Macquaries skeppsbåt! utbrast John Mangles.
Och så var det. Den druckne kaptenen och hans likaledes druckna besättning hade icke under nattens mörker kunnat lotsa sig fram genom de upprörda vågorna. Deras förrädiska flykt visade sig ha varit dem till ingen nytta. Varenda en hade omkommit. Då man välte båten rätt igen, var den tom och så sönderslagen, att alla förhoppningar om att kunna använda den gäckades.
— Skada, sade Paganel, med den kunde vi ha kommit till Auckland.
De fortsatte. Men vinden mojnade, och färden gick nu så långsamt, att de måste besluta sig att kasta ankar och stanna på flotten över natten, ty i mörkret vågade de icke fortsätta. Det blev dock icke mycken sömn och vila för de skeppsbrutna, och uttröttade längtade de efter morgonen.
Då den äntligen grydde, kom den med en frisk bris, och flotten gick åter framåt. Men vid niotiden, då de befunno sig tre kabellängder från den klippiga stranden, stannade flotten på sandrevlarna och rörde sig icke vidare ur fläcken. Det var ingen annan råd än att vada i land.
Männen buro matvarorna och de bägge damerna, och slutligen satte man sina fötter på den jord, där sådana skräckinjagande faror väntade dem.