←  Husförhöret
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Ett gammalt troll
Söndagen efter midsommar  →


[ 217 ]

ETT GAMMALT TROLL.

Den andra vintern, som den lilla flickan ifrån Skrolycka var borta från hemmet, blev det rent ohyggligt kallt framme i slutet på januari. Kölden var så svår, att man fick lov att skotta upp snö runt om de små stugorna i Askedalarna, för att den skulle hjälpa till att hålla kvar värmen, och korna måste man var natt bädda över med halm, av ängslan för att de annars skulle frysa ihjäl.

Det var så kallt, att brödet frös och osten frös, ja, till och med smöret blev till en isklump. När kölden stod på som värst, tycktes det, som om inte en gång elden själv var i stånd att hålla sig så varm, som den brukade. Hur stor brasa man än lade in i spisen, så ville inte värmen sprida sig längre än till kanten av spishällen.

En dag, då kölden kändes strängare än eljest, gick inte Jan i Skrolycka bort på arbete, utan satt hemma och hjälpte Kattrinna med att hålla elden vid makt. Varken han eller hustrun hade vågat sig utom dörrn allt sedan morgonen, och ju längre de satt inne, ju mer frusna blev de. När det började skymma på så där vid femtiden, sade Kattrinna, att de gärna kunde gå och lägga sig. Det [ 218 ]var ingen nytta med att de satt uppe längre och pinade sig.

Jan hade varit framme vid fönstret flera gånger under eftermiddagen och sett ut genom ett litet hörn på glaset, som alltjämt höll sig klart, fastän alla rutorna för övrigt var täckta med tjocka isblommor, och nu gick han dit tillbaka. »Du kan gärna gå å lägga dej, min snälla Kattrinna,» sa han, medan han stod och såg ut, »men jag får lov å stanna oppe en stund te.»

»Det vet jag visst!» sa Kattrinna. »Vad har du oppe å göra? Varför skulle du inte kunna gå å lägga dej, du som jag?»

Jan svarade inte direkt på frågan. »Det är besynnerligt, att jag inte har sett Agrippa Prästberg gå förbi än,» sa han.

»Är det honom du väntar på?» sa Kattrinna. »Han har just inte var't så mot dej, att du kan behöva sitta oppe å frysa för hans skull.»

Jan slog upp med handen. Det var det enda av alla de maner, som han hade lagt sig till med under kejsartiden, som han inte alldeles hade slutat med. Det var inte tal om att Prästberg skulle komma in till dem, men Jan hade hört, att han var bjuden på supkalas till en av fiskargubbarna här i Askedalarna, och nu undrade han på att han inte hade sett honom gå förbi.

»Han har väl var't så pass klok, att han har stannat hemma,» sa Kattrinna.

Det blev allt kallare och kallare, ju längre det led på dagen. Det small i knutarna, liksom [ 219 ]om kölden ville knacka på för att be om lov att komma in. Alla buskar och träd var höljda i så tjocka pälsar av snö och rim, att de såg oformliga ut, men de var väl tvungna, de som andra, att sätta på sig allt, vad de kunde komma över, för att få skydd mot kölden.

Om en stund kom Kattrinna igen med sitt förslag. »Jag ser nog, att klockan inte är mer än halv sex,» sa hon, »men jag sätter i alla fall på grötgrytan å lagar i ordning kvällsmaten. Sen kan du lägga dej eller sitta oppe å vänta på Prästberg, allt som du har lust te.»

Jan hade inte vikit från fönstret på hela tiden. »Jag tycker, att det är rent omöjligt, att han kan ha gått här förbi, utan att jag skulle ha sett'en,» sa han.

»Det måtte väl göra dej detsamma, om en sån karl kommer eller inte kommer,» sa Kattrinna med skarp röst, för nu var hon trött på att höra talas om den där gamla landstrykarn.

Jan drog en tung suck. Kattrinna hade mer rätt i det hon sade, än hon själv visste. Jan frågade inte en smul efter om den gamle Greppa gick förbi. Det var bara för att få en förevändning att stå vid fönstret, som Jan hade talat om, att han var att vänta.

Intet tecken och intet bud hade han fått från den stora kejsarinnan, den lilla flickan ifrån Skrolycka, allt sedan den dagen, då Lars i Falla tog makten och härligheten ifrån honom. Han visste, att det inte hade kunnat ske utan hennes tillstånd, [ 220 ]och därav förstod han, att han, Jan, hade gjort något, som hade varit henne misshagligt. Men vad det var, det kunde han omöjligt utfundera. Det grundade han på under de långa vinterkvällarna, under de långa, mörka mornarna, när han stod och tröskade på logen i Falla, under den korta dagen, då han körde ner ved från storskogen.

Inte kunde han tro, att hon hade misstyckt detta med kejsarskapet. Allting hade ju gått lyckligt och bra i hela tre månader. Han hade då haft en tid, som han aldrig kunnat drömma om att han, fattig karl, skulle få uppleva, men det kunde ju inte vara Klara Gulla emot.

Nej, han hade gjort eller sagt någonting, som hon hade blivit missnöjd med. Det var därför, som straffet hade kommit över honom.

Men hon kunde väl inte vara så långsint, att hon aldrig skulle förlåta honom? Om hon bara ville tala om för honom vad hon var ond för! Vad han kunde göra för att försona henne, det ville han underkasta sig utan klagan. Hon såg ju själv, att han hade satt på sig arbetskläderna och gått bort på dagsverke, så fort som hon hade låtit honom veta, att hon ville ha det så.

Han ville inte tala varken med Kattrinna eller med notbindarn om hur han hade det. Han skulle vara tålig och vänta, tills det kom ett säkert tecken från Klara Gulla. Han kände också många gånger, att det var så nära, att han borde kunna nå det bara genom att sträcka ut handen.

[ 221 ]Just den här dagen, då han hade suttit instängd, hade han känt så säkert på sig, att det var nyheter från Klara Gulla i antågande. Och dessa var det, som han stod och spejade efter genom det lilla klara hörnet på rutan. Han kände på sig, att om de inte kom snart, så skulle det inte vara möjligt för honom att stå ut med livet.

Nu hade det i alla fall blivit så mörkt, att han knappt kunde se så långt som till grinden, och alltså var det slut för i dag med allt hopp. Han gjorde inte heller några fler invändningar mot att de skulle lägga sig. Kattrinna satte på gröten, kvällsvarden blev äten, och innan klockan var kvarten över sex, hade de redan gått till vila.

De somnade nog in också, men det blev ingen lång slummer. Den stora dalkarlsklockan hade knappast hunnit fram till halv sju, förrän Jan sprang upp ur sängen. Han skyndade sig att lägga nytt bränsle på elden, som inte var alldeles utgången, därpå började han att klä sig.

Han försökte nog att vara så tyst som möjligt, men han undgick inte att väcka Kattrinna. Hon satte sig upp och frågade om det redan var morgon.

Nej då, det var det visst inte. Men den lilla flickan hade kallat på honom i drömmen och befallt honom att gå uppåt skogen.

Nu var det Kattrinnas tur att sucka. Det var väl galenskapen, som hade kommit tillbaka. Hon hade väntat den var dag den sista tiden, för Jan hade varit så nedstämd och orolig.

[ 222 ]Hon gjorde inga försök att förmå honom att stanna hemma. I stället steg hon upp och klädde sig, hon med.

»Vänta lite!» sa hon, då Jan stod färdig borta vid dörrn och ämnade gå. »Om du ska ut i skogen i natt, så vill jag gå med dej.»

Hon hade väntat, att Jan skulle göra invändningar, men det kom inga, utan han stod kvar vid dörrn, tills hon var färdig. Han tycktes nog ha mycket bråttom, men på samma gång var han mer redig och sansad nu än förut på dagen.

Jo, det var allt en kväll att ge sig ut i! Kölden stod emot dem som en mur av rivande och stickande glasskärvor. Det stack i skinnet, det kändes, som om näsan skulle hålla på att slitas ur ansiktet, det sved i fingertopparna, och tårna tycktes ha blivit avhuggna med detsamma; man kunde inte märka vidare, att man hade några.

Men Jan lät inte höra ett ljud av klagan och inte Kattrinna heller. De gick bara på. Jan tog av in på vintervägen över höjden, densamma, där de hade gått med Klara Gulla en julmorgon, då hon var så liten, att hon måste bäras.

Det var klar himmel, och en smal, vit månskärva satt och blänkte i väster, så att det var långt ifrån mörkt. Men det var ändå svårt att hålla vägen, därför att allt var så vitt. Gång på gång kom de för långt ut på kanten och sjönk djupt ner i drivan.

De arbetade sig i alla fall framåt ända till den stora stenen, som en gång av en jätte hade blivit [ 223 ]kastad mot Svartsjö kyrka. Jan hade redan hunnit förbi den, då Kattrinna, som kom efter, gav till ett skrik.

»Jan!» ropade hon, och Jan hade inte hört henne låta så rädd sedan den dagen, då Lars hade kommit för att ta stugan ifrån dem. »Ser du inte, att här sitter nån?»

Jan vände om och gick fram till henne, och nära var det, att de hade tagit till fötter, både han och Kattrinna, för sannfärdeligen satt där inte lutat mot stenen och nästan överklätt med vit rimfrost ett stort gammalt troll med borstigt skägg och en näsa som en snabel.

Det satt alldeles orörligt, och man kunde ju inte tro annat, än att det hade blivit så förstelnat av köld, att det inte hade tagit sig tillbaka ner i sin jordhåla, eller var det nu eljest höll till.

»Tänk, att det ändå finns så'na här te!» sa Kattrinna. »Det hade jag inte velat tro, så mycke jag än har hört talas om dom.»

Den, som först sansade sig, så att han begrep vad det var de såg, var inte Kattrinna, utan Jan.

»Det är inte någe troll, Kattrinna,» sa han. »Det är Agrippa Prästberg.»

»Kära då, vad är det du säjer?» utbrast Kattrinna. »Ja, han ser ju sån ut, att det är lätt å ta miste.»

»Han har satt sej ner här å somnat. Han måtte väl aldrig vara död!»

De ropade gubbens namn, och de skakade honom, men han satt där stel och orörlig.

[ 224 ]»Spring du tebaka efter kälken, så att vi får dra hem'en!» sa Jan. »Jag ska stanna här å gnida'n med snö, te dess att han vaknar.»

»Bara du inte fryser ihjäl, du med!» sa Kattrinna.

»Min snälla Kattrinna,» sa då Jan, »jag har inte varit så varm som nu i kväll på mången god dag. Jag är så lycklig över den lilla flickan. Var det inte bra vackert åv henne, att hon skicka' ut oss för te å frälsa livet på den, som har gått omkring å spritt ut så mycke lögner om'na?»

Ett par veckor efteråt, just som Jan var på hemväg från arbetet, kom Agrippa Prästberg emot honom.

»Jag är allt frisk å färdig nu igen,» sa Greppa, »men jag förstår nog, att om inte du å Kattrinna hade kommit å hjälpt mej, så hade det inte funnits mycke kvar åv Johan Utter Agrippa Prästberg ve det här laget, å därför har jag funderat på hur jag skulle kunna visa er en återtjänst.»

»Det behöver ni alls inte tänka på, min snälla Agrippa Prästberg,» sa Jan och slog upp med handen.

»Tyst nu, ska du få höra!» sa Prästberg. »När jag säjer, att jag tänkte på å göra er en återtjänst, så är det inte tomt snack, utan det är mening mä't. Å nu är det redan ombeställt. Jag mötte häromda'n den där handelsman, som gav tösa eran den rö' klänningen.»

[ 225 ]»Vem?» sa Jan och blev så upprörd, att han började flämta efter luft.

»Den karl'n; som gav tösa klänningen, å som sen ställde så, att hon råka' illa ut i Stockholm. Å först gav jag'en så mycke smörj för eran räkning, som han kunde tåla, å sen sa jag te'n, att härnäst han visa' sej i detta häradet, skulle han få lika mycke te.»

Jan ville inte tro, att han hörde rätt.

»Men vad sa han? Frågte ni'n inte efter Klara Gulla? Hade han inga hälsningar?»

»Vad skulle han säja? Han tog emot stryket å teg. Å nu har jag gjort er en återtjänst, så att nu är vi kvitt. Johan Utter Agrippa Prästberg vill inga skulder ha.»

Han marscherade vidare, men Jan stod kvar på vägen och jämrade sig högt. Den lilla flickan, den lilla flickan! Hon hade velat skicka honom ett budskap. Den här handelsmannen hade nog hälsningar från henne. Men nu fick Jan ingenting veta. Karlen var bortjagad.

Jan vred sina händer. Han grät inte, men han kände plågor i hela sin kropp, värre än om han hade varit sjuk.

Nu förstod han, att det hade varit Klara Gullas mening, att Prästberg, som alltid var på vandrande vägar, skulle ha tagit emot en hälsning från handelsmannen och fört den vidare till Jan. Men det var så med Prästberg som med trollen, att antingen de ville hjälpa eller stjälpa, så kom de bara olyckor åstad.