Kejsarn av Portugallien/Kapitel 38

←  Ett gammalt troll

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf Söndagen efter midsommar

Sommarnatt  →

SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR.

Den första söndagen efter midsommar blev allt folket i Askedalarna bjudna till notbindarns på det stora kalaset, som han och hans svärdotter brukade ställa till med vartenda år vid den här tiden.

Man kunde nog undra på att två så utfattiga människor skulle göra ett gästabud vart år, men för alla dem, som hade reda på anledningen, föreföll det nog rätt naturligt.

Det förhöll sig nämligen så, att då notbindarn hade varit en rik man, hade han gett sina två söner var sin gård. Den äldsta sonen hade förfarit med sin egendom ungefär på samma sätt som Ol'Bengtsa själv och hade dött utfattig. Den andra sonen var mer stadgad och ordentlig. Han hade sin gåva i behåll och hade till och med förökat den, så att han hade blivit rätt förmögen.

Men det han nu ägde var ju bara en ömklighet mot vad han kunde ha haft, om fadern inte hade farit fram med sådant överdåd och slarv och gjort över med både pengar och egendomar till ingen världens nytta. Om en sådan rikedom hade fallit i sonens händer i hans tidiga ungdom, så var det omöjligt att säga hur långt han skulle ha kommit. Han kunde ha ägt alla skogar i Lövsjö härad, haft handelsbod i Broby och ångbåt på Löven. Ja, han kunde kanske till och med ha suttit som brukspatron på Ekeby.

Sonen hade förstås haft svårt att förlåta fadern hans misshushållning, men han hade alltid lagt band på sig, så att det inte hade kommit till någon brytning. När det gick omkull för Ol'Bengtsa, hade visst en hel del folk, och fadern med, väntat, att han skulle ha kommit honom till hjälp med det han ägde, men vad skulle det ha tjänat till? Det hade ju bara gått till fordringsägarna. Det var just med tanke på att fadern skulle ha något att komma till, när allt hans var slut, som sonen behöll det, som han hade fått.

Att nu Ol'Bengtsa hade slagit sig ner hos den äldsta sonens änka och bjöd till att försörja sig och henne med att knyta nät, det var inte sonens fel. Han hade bett fadern komma och bo hos honom inte en gång, utan minst hundra. Det var nästan en ny orätt, det här, som fadern begick mot honom, för han fick dåligt anseende bland dem, som visste, att gubben hade det svårt.

Men inte heller fördenskull hade det kommit till någon osämja mellan honom och fadern, utan för att bevisa honom sin vänskap krånglade han sig fram på den livsfarliga vägen till Askedalarna en gång var sommar med hustru och barn och stannade över där en hel dag.

Om nu folk hade vetat hur betryckta de kände sig, både hustrun och han, var gång de såg den lilla stugan och det eländiga rucklet till uthus och det steniga potatislandet och svägerskans alla trasiga ungar, så skulle de ha förstått vilket hjärta han hade för fadern, när han kunde gå igenom detta en gång om året för att få råka honom.

Allra värst tyckte både han och hustrun det var, att det skulle ställas till kalas för dem. De bad och tiggde, var gång de for sin väg, att han skulle låta bli att bjuda ihop grannarna för att fira dem, då de kom igen nästa år, men gubben var obeveklig. Han ville inte avstå från kalaset, fastän han visst inte hade råd till det. Man skulle inte ha trott, att det fanns mycket kvar av den gamle Ol'Bengtsa i Ljustersbyn, när man såg hur gammal och utslocknad han gick där, men lusten att slå på stort den hade han i behåll. Den hade bragt honom i olycka, och den tycktes han aldrig kunna bli fri ifrån.

Sonen hade fått höra på omvägar, och det förstod han ju i alla fall av sig själv, att gubben och svägerskan sparade och skrapade hela året bara för att kunna ha ett hedersamt gille den dagen, då han kom. Men då var det också mat i ett, i ett. Kaffe och stort smörgåsbord, innan de var ur kärran en gång. Och middag för alla grannarna med fisk och kött och risgrynskaka och saftkräm och en myckenhet dryckesvaror. Det var så bedrövligt, att man ville gråta åt det. Han och hans hustru gjorde ingenting för att uppmuntra galenskapen. De tog ingen annan förning med sig än sådant, som bara kan ätas i vardagslag. Men kalaset det slapp de inte undan i alla fall.

De sade ibland till varandra, att det blev väl ingen annan råd till sist, än att de fick låta bli att fara, för att inte fadern måtte för deras skull ruinera sig en gång till. Men de var rädda för att ingen skulle ha förstått deras välmening, om de hade stannat hemma.

Och tänk ett sådant sällskap, som de fick vara tillsammans med på de där kalasen! Gamla smeder och fiskargubbar och backstusittare. Om inte ett så pass präktigt folk som De i Falla också hade brukat komma, så hade det inte funnits en människa, som de hade kunnat byta ett ord med.

Sonen till Ol'Bengtsa hade förstås tyckt mest om Erik i Falla själv, men han hade också riktigt stor högaktning för Lars Gunnarsson, som hade övertagit gården efter svärfaderns död. Han var ju inte kommen av någon förnämlig släkt, men det var en karl, som hade haft förstånd att skaffa sig ett gott gifte, och som nog skulle komma att tränga sig fram till både rikedom och anseende, innan han gav upp spelet.

Det var alltså en stor missräkning för honom, när han kom till Askedalarna tredje året efter Erik i Fallas död, att få höra strax vid ankomsten, att Lars Gunnarsson troligen inte skulle komma på kalaset den här gången. — »Det är inte mitt fel,» sa den gamla notbindarn. »Han är just inte av mitt folk, men jag gick ändå över te Falla i går å bjöd'en för din skull.» — »Han är kanske utledsen på di här kalasena,» sa då sonen. — »Ånej,» sa gubben, »jag tror allt, att han mer än gärna ville vara med här, men det är nog någe annat, som hindrar.»

Gubben förklarade inte närmare vad han menade, men när de höll på med den första kaffedrickningen, kom han på nytt tillbaka till ämnet. — »Du ska inte vara så ledsen för att inte Lars kommer hit i kväll,» sa han. »Det är inte sagt, att du skulle tycka om å vara i sällskap med'en numera, för han har börjat bli oordentlig den sista tiden.» — »Ni menar väl aldrig, att han har slagit sej på dryckjom?» framkastade sonen. — »Åjo, det är nog inte så illa gissat,» svarade gubben. »Det har kommit över'n nu på vår'n, å allt sen midsommar har han visst inte var't nykter en enda dag.»

Det brukade gå så till vid de här besöken, att strax sedan kaffet var drucket, tog fadern och sonen var sitt metspö och ställde sig vid sjön för att meta. Därvid var gubben mestadels mol tyst för att inte skrämma bort fisken, men det här året gjorde han ett undantag.

Han gav sig i tal med sonen gång på gång. Det kom trögt förstås efter vanligheten med korta meningar, men det var tydligt, att det var mer liv i honom än förut om åren.

Man skulle nästan ha trott, att det var något särskilt, som han ville ha sagt, eller rättare, att det var något, som han ville ha svar på av sonen. Han var som en, som står utanför ett tomt hus och ropar och kallar och inte vill avstå från hoppet, att någon skall komma ut och öppna.

Han vände flera gånger tillbaka till Lars Gunnarsson. Han berättade en del om hur det hade gått till vid sista husförhöret, och han drog också fram allt pratet, som hade gått om honom i Askedalarna efter Erik i Fallas död.

Sonen gav honom rätt i att det nog hände, att Lars inte var riktigt oskyldig. Och om han nu hade börjat dricka, så var det ju dåliga tecken.

»Ja, jag är nyfiken på hur han ska komma över den här da'n,» sa gubben.

Sonen fick ett napp i detsamma, så han behövde inte svara. Det var ju inte något i hela historien, som var likt det, som han och fadern hade emellan sig, men han kunde ändå inte låta bli att tro, att gubben ville lägga in en särskild mening i det han sade.

»Jag hoppas, att han reser te prästen i afton,» sa gubben. »För det finns förlåtelse, bara han söker den.»

När han hade sagt ut de orden, blev det tyst en lång stund. Sonen hade så brått med att sätta en ny mask på kroken, att han inte tänkte på att svara. Och det var ju heller ingenting, som han behövde svara på. Men då kom det från gubben en suck så djup, att han måste se bort till honom.

»Ser ni inte, att ni har napp, far?» sa han. »Jag tror, att ni låter abborrn ta metspöet ifrån er.»

Gubben ryckte till. Han tog fisken av kroken, men han bar sig så fumligt åt, att den föll i sjön tillbaka.

»Det går nog inte för mej å ta in nån fisk i dag, hur gärna jag än vill,» sa han.

Jo, det var säkert, att det var någonting, som han ville ha sonen att säga och erkänna. Men han kunde väl ändå inte begära av honom, att han skulle jämföra sig med en, som var misstänkt för att ha dödat sin svärfar.

Gubben hade inte satt någon ny mask på kroken. Han stod på en sten med händerna knäppta och stirrade utåt det blanka vattnet med de döda ögonen.

»Jo, det finns förlåtelse,» sa han. »För alla dem, som låter de gamla ligga å vänta å förfrysa i isande köld, finns det förlåtelse ända te denna dag. Men sedan är det slut.»

Detta kunde ju inte vara sagt åt sonen. Gubben tänkte väl högt bara, såsom gammalt folk brukar.

I alla fall föll det nu sonen in, att han skulle försöka få honom att tala om något annat.

»Hur står det te med den där karl'n här i Askedalarna, som blev stollig förra hösten?» sa han.

»Jaså, Jan i Skrolycka!» sa gubben. »Jo, han har var't klok hela vintern. Han ämnar sej inte på kalaset, han heller, i dag, men honom kommer du väl inte å sakna. Han är bara en fattig backstusittare, han som jag.»

Det kunde nog vara sant, men sonen var så glad att få tala om någon annan än Lars Gunnarsson, att han med stort deltagande frågade vad det var för fel med Jan i Skrolycka.

»Å, det är bara det, att han har blitt sjuk åv längtan efter en dotter, som har rest bort för två år sen å inte låter höra ett ord ifrån sej.»

»Hon, som råka' i olycka — — —

»Jaså, du kommer ihåg det. Men det är inte fördenskull, som fadern sörjer sej te döds. Det är den stora kärlekslösheta, som han inte kan bära.»

Det var för ängsligt med denna talträngdheten. Fadern språkade visst mer, än som var nyttigt för honom.

»Vet ni, att jag tror, att jag ska gå ut på den yttersta stenen här borta,» sa sonen. »Jag ser hur fisken slår omkring'en.»

Genom denna flyttningen kom han utom hörhåll för gubben, och sedan blev det inte något mer samspråk mellan dem på hela förmiddagen. Men vart än sonen gick, kände han hur de skumma, glanslösa ögonen följde honom.

Han blev rent glad den här gången, när främmanden kom.

Det var dukat utanför stugan, och när fadern väl hade slagit sig ner vid middagsbordet, så gjorde han ett försök att kasta sorger och bekymmer ifrån sig. När han satt som värd vid ett kalas, då kom det fram så mycket av den gamle Ol'Bengtsa, att man något så när kunde förstå hurudan man han hade varit förr i världen.

Ingen var närvarande ifrån Falla, men nog märktes det, att Lars Gunnarsson var i allas tankar. Och det var förstås ingenting att undra på, då det just var den här dagen, som Lars hade blivit varnad för. Men nog fick sonen till Ol'Bengtsa höra mer om husförhöret i Falla och hur besynnerligt det var, att prästen skulle tala om plikterna mot föräldrar just den kvällen, än han kunde ha roligt av. Han sade ingenting i alla fall, men gubben Ol'Bengtsa måtte visst ha sett på hans min, att han höll på att bli bra uttråkad, för han vände sig till honom.

»Vad säjer du om allt detta, du Nils? Du sitter visst å tänker för dej själv, att det är bra besynnerligt, att Vår Herre inte har skrivit ett bud för föräldrar om hur di ska förhålla sej mot sina barn?»

Det kom så oväntat över sonen. Han kände, att han blev röd i ansiktet, liksom hade han blivit tagen på bar gärning.

»Men, käre far!» sa han. »Jag har då väl aldrig varken tänkt eller sagt — — —

»Nej, det är sant,» avbröt gubben och vände sig nu till dem, som satt med vid bordet. »Jag vet, att det är svårt för er å tro på vad jag säjer. Men sanninga är, att den här sonen min har aldrig sagt ett ont ord te mej å inte hustrua hans heller.»

Gubben hade inte vänt sig till någon särskilt med dessa ord, och det var heller ingen, som tyckte, att han ville ta på sig att svara honom.

»Det har var't hårda prov, som di har fått gå igenom,» fortsatte Ol'Bengtsa. »Det är stora egendomar, som har gått ifrån dom. Di kunde ha var't herrskapsfolk nu, om jag bara hade skött mej rätt. Men di har aldrig sagt nånting. Å var sommar kommer di å hälsar på mej för te å visa, att di inte är onda på mej.»

Det var så dött nu igen, hela ansiktet på gubben, och rösten var så stillsam. Sonen visste inte om det var något särskilt, som han ville komma till, eller om han bara talade för att ha något att säga.

»Det är annat, det, än Lisa här,» sa gubben och visade bort till den sonkvinnan, som han bodde hos. »Hon grälar på mej var dag för att jag har förstört mina pengar.»

Sonhustrun blev inte det minsta besvärad, utan svarade honom med ett godmodigt skratt:

»Å ni grälar på mej, ni, för att jag inte hinner mä å laga alla hålena på pojkarnas kläder.»

»Ja, det är sant,» medgav gubben. »Se, vi är inte blyga för varandra, vi, utan vi säjer ut. Vi kan tala om allting, å allt, vad jag har, är hennes, å allt, vad hon har, är mitt. Så jag börjar tro, att det är hon, som är mitt rätta barn.»

Sonen blev förlägen på nytt och ängslig med. Det var någonting, som gubben ville tvinga fram. Det var ett svar, som han väntade på. Men man kunde väl inte begära, att det skulle komma här, mitt ibland alla de främmande.

Det blev en verklig lättnad för sonen till Ol'Bengtsa, när han såg upp och märkte, att Lars Gunnarsson och hans hustru stod vid grinden och ämnade sig in på gården.

Men inte bara han, utan alla de närvarande blev förnöjda över att de kom. Nu var det, som om ingen hade något minne av alla de mörka misstankarna.

Lars och hustrun ursäktade sig många gånger över att de kom för sent, men Lars hade haft en svår huvudvärk, så att de hade inte trott, att de skulle kunna vara med alls. Nu hade den gett med sig en smula, och då hade han tänkt, att han skulle försöka att gå på kalaset. Kanske att han skulle glömma bort sina plågor, om han kom ut bland folk.

Lars såg litet hålögd ut, och håret hade fallit av vid tinningarna, men han var lika glad och umgängsam, som han hade varit förra året. Han hade knappt fått i sig ett par matbitar, förrän han och sonen till Ol'Bengtsa kom in i samtal om skogsaffärer, om stora förtjänster och utlånta pengar.

Småfolket omkring dem satt rent häpna över de stora summorna och tordes ingenting säga. Det var bara den gamle Ol'Bengtsa, som ville ha ett ord med i laget.

»När ni nu talar om pengar,» sa han, »så undrar jag om du, Nils, kommer ihåg den där reversen på 17,000 riksdaler, som jag hade fått åv gamle patron på Duvnäs. Du minns, att den var förlagd å inte kunde komma te rätta, när jag var i min värsta nöd. Jag skrev te brukspatron å krävde honom i alla fall, men fick det svaret, att han låg för döden. Å sen, när han var död, så kunde inte boutredningsmännerna finna nånting om min fordran i böckerna. Jag fick det beskedet, att det var omöjligt för dom å betala den, då jag inte kunde visa fram reversen. Vi sökte efter'n, bå' jag å sönerna mina, men vi var inte i stånd å finna'n.»

»Ni vill väl aldrig säja, att ni har fått fatt i'n nu?» utbrast sonen.

»Det var för märkvärdigt,» fortfor gubben. »Jan i Skrolycka kom in här en morron å sa te mej så bestämt, att han visste, att reversen fanns i lönnlådan i min klädkista. Han hade sett mej ta fram'en i en dröm.»

»Men där har ni väl sökt?»

»Ja, jag har sökt i den lönnlådan, som fanns te vänster i kistan. Men Jan sa mej, att den skulle ligga på högra sidan. Å när jag nu såg efter, så fanns det en lönnlåda på det hållet, som jag aldrig hade vetat om. Å där låg den.»

»Ni hade väl lagt in'en på den sidan en gång i fyllan och villan,» framkastade sonen.

»Jag hade väl så, ja,» medgav gubben.

Sonen lade ifrån sig kniv och gaffel för ett ögonblick, men han tog upp dem igen. Det var någonting i gubbens röst, som varnade honom. Det var kanske lögn alltihop.

»Den var väl för gammal?» sa han.

»Åja,» sa gubben, »det skulle den nog ha var't med en annan gäldenär. Men jag rodde ner med'en te unge patron på Duvnäs, å han erkände genast, att den var riktig. “Det är klart som dagen, att jag ska betala min fars skuld te er, Ol'Bengtsa,” sa'n, “men ni får väl ge mej nå'ra veckors anstånd. Det är en stor summa å lägga ut på en gång.”»

»Det var talat som en hedersman,» sa sonen och lade handen tungt på bordet. Glädjen började stjäla sig över honom, till trots för allt misstroende. Tänk, att det var något så präktigt, som gubben hade gått och burit på hela dagen och inte orkat komma fram med!

»Jag sa te brukspatron, att han ingenting behövde betala,» förklarade notbindarn. »Om han bara gav mej en ny revers, så kunde pengarna gärna få stå kvar hos'en.»

»Det var ju bra, det med,» sa sonen. Han hade svårt att visa sig så lugn, som det hade varit önskligt. Rösten ville bli så hög och glad. Han visste, att man aldrig kunde vara riktigt säker med den gamle Ol'Bengtsa. I nästa ögonblick kunde han hitta på att säga, att alltihop bara var ett påfund.

»Du tror mej visst inte,» sa gubben. »Vill du se reversen? Gå in efter'n, du Lisa!»

Strax därefter hade sonen reversen under sina ögon. Först såg han på underskriften, och han kände genast igen den klara och tydliga namnteckningen. Sedan såg han på summan, och den var också riktig. Han nickade åt hustrun, som satt mitt emot honom, att allt var, som det skulle, och räckte henne reversen på samma gång, för han kunde ju förstå hur otålig hon skulle vara att få se den.

Hustrun läste igenom skuldsedeln ordentligt från början till slut.

»Vad är det här?» sa hon. »“Betalar till Lisa Persdotter i Askedalarna, änka efter Bengt Olsson från Ljustersbyn, — — — Ska Lisa ha reversen?»

»Ja,» sa gubben, »hon har fått di här pengarna åv mej, för hon är mitt rätta barn.»

»Men det är orätt mot — — —

»Nej,» sa gubben med sin trötta röst, »det är ingen orätt. Jag har gjort rätt för mej å är ingen någe skyldig. Det kunde ha var't så,» fortfor han och vände sig mot sonen, »att jag hade haft en annan fordringsägare också, men jag har tatt reda på den saka, å jag vet, att jag ingen har.»

»Ja, ni menar mej,» sa sonen. »Mej tänker ni aldrig — — —

Men allt det, som sonen nu var på väg att säga fadern, det blev osagt. Han blev avbruten av ett högt utrop från andra sidan bordet.

Där hade Lars Gunnarsson helt plötsligt ryckt till sig en full brännvinsflaska och satt den för munnen. Hustrun skrek högt av ängslan och försökte ta den ifrån honom.

Han höll henne undan, tills han hade tömt halva flaskan. Då satte han ner den på bordet igen och vände sig mot hustrun. Han var röd i ansiktet, ögonen stirrade vilt, och han knöt händerna.

»Hörde du inte, att det var Jan, som fann reversen? Det är sant allt, vad han drömmer. Du begriper väl, att han är 'i syne'. Å du ska få se, att i denna dag kommer olyckan över mej, som han har sagt.»

»Han har ju bara bett dej, att du skulle akta dej!»

»Du tiggde å bad, att jag skulle gå hit, för att jag skulle glömma bort vad det var för en dag. Å så fick jag den här påminnelsen i stället!»

Han lyfte återigen brännvinsflaskan till mun- nen, men hustrun kastade sig över honom med gråt och böner. Han satte ner den på bordet med ett skratt.

»Behåll'na, behåll'na gärna för mej!» sa han, i det han steg upp och sparkade undan stolen. »Å ajö mä er, Ol'Bengtsa! Ni ursäktar väl, att jag går min väg? I dag får jag lov å fara te ett ställe, där jag kan få supa i fred.»

Han gick mot grinden. Hustrun följde efter honom.

Men då han skulle gå genom grindhålet, stötte han henne tillbaka.

»Vad vill du mä mej? Jag har fått min varning. Jag går mot undergången.»