Kenilworth/Kapitel 01
|
Gamla vänner träffas → |
I.
VADET.
Byn Cumnor, en halv mil från Oxford, kunde under det adertonde året av drottning Elisabets regering berömma sig av att äga ett förträffligt värdshus i den gamla goda stilen. Det hölls eller rättare sagt styrdes av Giles Gosling, en man med godmodigt utseende, femtio år gammal eller något däröver, moderat i sina priser, rask betalare och ägare av en källare med fullgoda dricksvaror, ett gott huvud och en vacker dotter. Cumnors invånare voro stolta över sin värdshusvärd, och deras värdshusvärd var stolt över sitt värdshus, sina varor, sin dotter och sig själv.
På gården utanför det gästhus, där denne hedersman var värd, steg en resenär. av hästen sent en kväll, överlämnade sin häst, som tycktes ha gjort en lång färd, till hållkarlen och gjorde några frågor, vilka framkallade följande dialog mellan den hederliga Svarta björnens tjänsteandar:
»Hej, John öltappare! Här är en herre, som frågar om du har gott öl.»
»Gud nåde mig eljest», svarade öltapparen, »efter det bara är en dryg halvmil till Oxford. Bevare oss väl, om inte mitt öl slog i huvudet på herrar studenter, skulle de snart slå stånkan i huvudet på mig.»
Värden bad nu i hjärtligt välkomnande ton gästen stiga in i ett stort, lågt rum, där flera personer sutto i olika grupper. Främlingens sätt var käckt, utan att vara öppet, och han tycktes ivrigt och skyndsamt göra anspråk på en viss hänsyn och respekt, som han befarade skulle vägras honom, om han ej genast fordrade den som sin rätt. Han var insvept i en ridkappa, och då han slog upp den, såg man ett bälte innehållande en huggvärja och ett par pistoler.
»Ni reser väl beväpnad», sade värden och kastade en blick på vapnen, då han satte på bordet det stop varm sekt, som den resande hade beställt.
»Ja, jag har funnit det gagneligt under oroliga tider, och jag gör inte som edra förnäma herrar, jag avskedar inte mina tjänare, då de inte längre behövas.»
»Jaså», sade Giles Gosling, »ni är kanske från Nederländerna, pikarnas och musköternas land?»
»Jag har rest vida omkring, min vän, nära och fjärran, men jag dricker din skål i en bägare av din sekt — slå i en åt dig själv också och klinga med mig. Jag slår vad om att ni ha duktiga karlar här på trakten, som varit i Virginien eller åtminstone gjort en tur till Nederländerna. Seså, leta i ert minne. Har ni inga vänner i främmande land, som ni gärna skulle vilja ha underrättelse ifrån?»
»Ja, om ni menar släktingar», svarade Gosling, »så nog har jag en vildbasare till släkting, som gav sig härifrån sista året av drottning Marys regering; men honom är det bättre att mista än få igen. Han hette Michael Lambourne.»
»Michael Lambourne», sade den främmande, som om han sökt dra sig namnet till minnet, »det kan väl inte vara en släkting till den tappre Michael Lambourne, som uppförde sig så käckt vid belägringen av Venloo, att greve Moritz tackade honom inför hela armén? Det påstods att han var engelsman och av ringa härkomst.»
»Det kunde knappast vara min systerson», sade Giles Gosling, »för han hade inte så mycket mod som en rapphöna, då det inte gällde att göra fuffens. Han såg ut som en hund med butelj fäst vid svansen och gick i en rock, där den ena trasan slog den andra. Han var uppassare här i huset ett fjärdedels år, och hade han varit hos mig i tre månader till, hade jag, tack vare hans felräkningar och förseelser, misstag och försummelser, måst ta ner skylten, stänga huset och ge nyckeln åt den onde att förvara.»
»Ni skulle nog bli ledsen i alla fall», fortfor resenären, »om jag talade om för er, att den stackars Mike Lambourne blev skjuten, då han i spetsen för sitt regemente intog en skans utanför Maestricht? Kan ni säga mig något kännetecken, så att jag kan avgöra, om det är samma person?»
»Nej, minsann jag nu kommer ihåg något», svarade Giles Gosling, »om inte det, att vår Mike hade en galge inbränd på sin vänstra axel, därför att han hade stulit en silverbägare från fru Snort i Hogsditch.»
»Nej, nu ljuger du som en skata, morbror», sade främlingen, i det han tog av sig ringkragen och vek ned jackan, så att halsen och axlarna blottades, »min axel är, så sant jag lever, lika omärkt som din egen!»
»Vad, Mike, pojke — Mike», utropade värden, »är det verkligen du? Ja, det har jag trott en lång stund, för jag visste nog att ingen annan kunde intressera sig så mycket för dig. Men om din axel är omärkt, som du säger, Mike, så måste du medge att den beskedlige Thorg, bödeln, skötte sin syssla barmhärtigt och stämplade dig med ett kallt järn.»
»En sådan hedning, god' vänner!» sade Lambourne, vädjande till åhörarna. »Tänk, den gynnaren vill riva upp sin frändes dårskaper, som ä' minst tjugu år gamla!»
»Seså, seså», sade värden blidkande, »jag vill inte veta av något oväsen i mitt hus. Dig, systerson, anstår det bäst att inte ta humör för snart, och ni, mina herrar, gjorde rätt, om ni påminde er, att om ni också ä' på ett värdshus, så ä' ni ändå värdens gäster och borde skona hans släkts heder. Jag bedyrar att ert dumma bråk har gjort mig lika glömsk som ni själva, för där sitter min tysta gäst, som jag kallar honom, som har bott här i två dygn och inte sagt ett ord annat än då han begärt sin mat och sin räkning. Det vore inte mer än rätt åt mig för min ohövlighet, om han i denna kväll flyttade till Haren.»
Med sin vita servett prydligt lagd över vänstra armen och efter att för ett ögonblick ha tagit av sig sin sammetsmössa gick värden med sin bästa silverkanna i handen fram till den ensamme gästen, om vilken han nyss talat, och riktade därigenom hela det församlade sällskapets uppmärksamhet på honom.
Han var en man på tjugufem å trettio år, litet över medellängd, enkelt och korrekt klädd, men med en obesvärad hållning, som nästan kunde kallas värdig och tycktes antyda att hans klädsel var under hans stånd. Hans ansikte hade en förbehållsam och tankfull min; han hade mörkt hår och mörka ögon. De nyfikna i den lilla byn hade gjort sitt bästa för att utforska hans namn och stånd och i vad ärende han kommit till Cumnor; men ingenting i något av dessa avseenden hade kommit i dagen, som kunde tillfredsställa nyfikenheten.
Den hederlige Giles bad med förekommande artighet att hans gäst skulle dricka honom till ur silverkannan och med sin närvaro hedra en liten festlighet, som han gav för sin systerson till firande av hans återkomst och, som han hoppades, förbättring. Främlingen skakade först på huvudet, som om han avböjt inbjudningen.
»På min ära», sade Giles Gosling, »här ä' en hop hyggliga gossar, som gärna vilja göra sig en glad stund; bläng nu inte på dem, som då den onde tittade på Lincoln.»
»Ni talar bra, min hederlige värd», sade gästen med ett melankoliskt leende, som dock gav ett mycket behagligt uttryck åt hans ansikte. »Ni talar bra, min muntre vän, och de, som äro nedstämda, liksom jag, böra ej störa de lyckligas glädje. Jag vill därför gärna tömma ett glas med edra gäster, hellre än att kallas en glädjestörare.»
Därmed steg han upp och slöt sig till sällskapet, vilket, uppmuntrat av Michael Lambournes lära och föredöme och till största delen bestående av personer som gärna begagnade sig av tillfället att få sig en munter måltid på värdens bekostnad, redan hade gjort några strövtåg utöver måttlighetens gränser, vilket hördes på den ton, vari Michael frågade efter sina gamla bekanta i byn, och de skrattsalvor, varmed varje svar mottogs.
»Och er systerson, herr värd, denne Michael Lambourne, som är festens föremål, vill han också, liksom de andra, gå och gälla för slagskämpe?»
»Hm, nu sätter ni hårt åt mig», sade värden, »min systerson är min systerson, och fast han var en vildbasare förr i världen, kan Mike ju ha bättrat sig han som andra. Jag vill inte ni skall tro att allt vad jag nyss sa' om honom var lika sant som Guds ord. — Under vad namn får jag presentera min värderade gäst för de där muntra ungdomarna?»
»Kalla mig Tressilian», svarade främlingen.
»Tressilian?» upprepade värden på Björnen. »Ett ståtligt namn och antagligen härstammande från Cornwall, ty hur heter det i ordspråket:
’På Tre-, Pol- och Pen, känns Cornwalls namn igen.’»
»Skall jag säga herr Tressilian från Cornwall?»
»Säg inte mer än jag bett er, så är ni säker på att ni inte säger mer än som är sant. Man kan ha ett namn, som börjar med någon av de där tre stavelserna, och ändå vara född långt ifrån S:t Michaelsberget.»
»Ja», sade nu Michael Lambourne, »jag behöver knappt fråga efter Tony Foster, ty då galgrep och armborstskott och arresteringsorder varit så mycket i svang bland mina gamla skolkamrater, kan Tony väl inte ha sluppit undan.»
Vilken Tony Foster menar du?» sade värdshusvärden.
»Kors, honom som de kallade Tony Båltändare, därför att han kom med ett ljus för att tända Laterniss och Ridleys bål, då blåsten släckte bödelns fackla och ingen ville ge honom eld varken för pengar eller goda ord.»
»Tony Foster lever och blomstrar än», sade värden. »Du kommer väl ihåg Cumnor Place, den gamla herrgården bredvid kyrkogården?»
»Ja visst, jag plundrade ju fruktträdgården där tre särskilda gånger — vad är det med den? Där bodde alltid den gamle abboten, då det gick smittsamma sjukdomar i Abingdon.»
»Ja», sade värden, »men det är länge sedan, och Anthony Foster bor där och innehar stället på grund av någon överenskommelse med en förnäm herre, som fått klostrets forna ägor i förläning av honom; där bor han nu och frågar så litet efter oss fattiga stackare i Cumnor, som om han själv vore dubbad adelsman.»
»Nej», sade krämaren Lawrence Goldthred, »det är inte bara högmod av Tony — det är en vacker flicka med i spelet, och Tony vill knappt låta dagens ljus lysa på henne.»
»Huru?» sade Tressilian, som nu för första gången blandade sig i samtalet, »sade ni inte för en stund sedan att Foster är gift?»
»Han har varit gift och det med den strängaste puritanska som någonsin ätit kött under fastan, och det påstås att hon och Tony levde som hund och katt. Men hon är död, Gud fröjde själen, och Tony har bara en liten dotter; det tros nu att han ämnar gifta sig med den där främmande kvinnan, som det talas så mycket om.»
»Varför det? Jag menar, varför talas det så mycket om henne?» sade Tressilian.
»Varför, jag vet inte», svarade värden, »om inte därför att hon skall vara så vacker som en ängel och ingen vet, varifrån hon är, och alla så gärna vilja veta varför hon hålles så strängt inspärrad. Jag för min del har aldrig sett henne, men det har visst ni, mäster Goldthred?»
»Det har jag, gamle gosse», sade krämaren. »Ser ni, jag skulle en dag rida hem hit från Abingdon. Jag red inte den vanliga vägen, utan genom parken, för lilla porten var stängd bara med en klinka, och jag tyckte att jag som gammal kamrat väl kunde ha lov att rida där i trädens skugga. Då jag red under det stora målade fönstret, hörde jag fönsterhaken öppnas, och ni må tro mig eller inte, min herre, men där stod sannerligen det vackraste fruntimmer jag någonsin i mitt liv har sett, och jag tror nog jag har sett så många vackra flickor och haft så mycket omdöme i den vägen som annat folk.»
»Hur såg hon ut, om jag får fråga?» sade Tressilian.
»Beträffande hennes hy», svarade krämaren, »kan jag inte utlåta mig så bestämt, men jag lade märke till att hennes solfjäder hade ett handtag med märkvärdiga inläggningar; och vad färgen på hennes hår anbelangar, så kan jag försäkra att hon hade ett nät av grönt silke tvinnat med guld.»
»Det var då en riktig krämarbeskrivning», sade Lambourne. »Herrn här frågar efter damens utseende, och han talar om hennes granna kläder.»
»Rätt som det var», fortfor Goldthred utan att fästa sig vid avbrottet, »kom Tony Foster själv framrusande med en knölpåk i handen…»
»Och krossade skallen på dig för din näsvishet, hoppas jag», sade Lambourne.
»Det hade varit lättare sagt än gjort», svarade Goldthred harmset. »Nej, nej, där krossades inga skallar. Han hötte visserligen åt mig med påken och sa' att han skulle slå till, och frågade varför jag inte höll mig på allmänna vägen o. s. v., och jag skulle nog ha givit honom en sittopp för besväret, men jag gjorde det inte för det vackra fruntimrets skull, jag var rädd att hon skulle dåna.»
»Anfäkta, en sådan vekhjärtad pultron!» sade Lambourne. »Tänkte väl någonsin en vandrande riddare på damernas förskräckelse, då han gick att strida mot jättar, drakar eller trollkarlar, i hennes närvaro och för hennes befrielse? Där försummade du' ett sällsynt tillfälle!»
»Begagna det själv då, Mikes, svarade Goldthred. »Där borta är det förtrollade slottet och draken och damen, alltsammans till din tjänst, om du vågar dig på dem.»
»Ja, det skulle jag också, och det för ett stop sekt», sade soldaten. »Men vänta — jag har ont om linne —, vill du sätta upp ett stycke hollandslärft mot dessa fem guldmynt, att jag går upp till slottet i morgon och tvingar Tony Foster att låta mig få göra bekantskap med hans vackra gäst?»
»Jag antar vadet», sade krämaren, »och fastän du är oförskämd som Belzebub själv, tror jag att jag skall vinna på dig den här gången. Vår värd här skall ta emot insatserna, och jag lämnar pengar, tills jag hinner skicka lärftet.»
Sedan bröt sällskapet upp, och gästerna togo avsked; Gosling och Tressilian blevo ensamma i det tomma rummet. Den senare fann att vinet även gjort sin verkan på värdens härdade hjärna, och den slutsatsen drog han huvudsakligen därav att han höll sådana tal mot dryckenskapen. Som han själv sorgfälligt undvikit bålen, skulle han gärna ha velat begagna sig av Goslings tillfälliga frispråkighet för att avlocka honom några ytterligare upplysningar om Anthony Foster och damen, som krämaren hade sett på slottet, men hans frågor förde endast värden in på ett nytt ämne, det täcka könets list, och därvid tog han hela Salomos visdom till hjälp för att bestyrka sin egen.