Kenilworth/Kapitel 14

←  Flykten

Kenilworth av Sir Walter Scott Översättare: Ernst Lundquist På Kenilworth

Amy och Tressilian  →

XIV.
PÅ KENILWORTH

Den olyckliga grevinnan av Leicester hade alltsedan sin barndom av sin omgivning varit behandlad med lika obegränsad som oförnuftig efterlåtenhet. Den naturliga mildheten i hennes lynne hade hindrat henne från att bli övermodig och egensinnig, men den nyck, som kom henne att föredraga den vackre och inställsamme Leicester framför Tressilian, om vars höga hederskänsla och oföränderliga tillgivenhet hon dock själv hyste en så fast övertygelse, hade sitt ursprung i den missriktade ömhet, som besparat hennes barndom självbehärskningens och underkastelsens smärtsamma men nödvändiga lärdomar. En följd av denna eftergivenhet var också, att hon i det viktigaste ögonblicket av sitt liv saknade sinnesnärvaro och förmåga att på egen hand uppgöra någon klok plan för sitt handlingssätt.

Denna svårighet nedtryckte med överväldigande makt den olyckliga kvinnan den morgon, som tycktes utgöra vändpunkten i hennes öde. Med förbiseende av alla mellanliggande omständigheter hade hon endast önskat komma till Kenilworth och träffa sin make, och nu, då hon befann sig så nära båda, uppstego plötsligt tusen betänkligheter inom henne och skrämde henne med ett kaos av tvivel och farhågor.

En sömnlös natt på ett värdshus hade gjort henne så matt, att då Wayland lät väcka henne tidigt på morgonen, orkade hon ej följa med honom. Den trogne vägvisaren, som redan förut skaffat sig en häst för sin egen räkning, blev mycket orolig för henne och även htet för sig själv, och han stod redan i begrepp att bege sig ensam till Kenilworth i hopp att träffa Tressilian där och förbereda honom på grevinnans ankomst, då han vid niotiden på morgonen blev inkallad till henne. Han fann henne klädd och färdig att fortsätta resan, men hon var så blek, att han kände sig bekymrad för hennes hälsa. Hon uttryckte sin önskan, att hästarna genast skulle sadlas, och motsatte sig otåligt sin följeslagares bön, att hon skulle förtära något innan de gåvo sig i väg.

»Madame», sade Wayland, »får jag fråga, vari er plan består? Jag vill endast veta det, för att kunna rätta mig efter edra önskningar. Hela traktens befolkning är i rörelse och strömmar till slottet Kenilworth. Okända och utan vänner kunna vi råka illa ut. Vore det inte bäst att försöka träffa på någon skara av maskerade personer och sluta oss till dem?» Grevinnan skakade på huvudet, och hennes vägvisare fortfor: »Då ser jag blott en utväg: att jag underrättar master Tressilian, att ni befinner er här. Jag är övertygad om att han genast skall stiga till häst jämte några av lord Sussex' följe och betrygga er personliga säkerhet.»

»Är det mig ni råder att ställa mig under Sussex' beskydd, den ädle Leicesters ovärdige rival?»

Då hon såg, huru förvånad Wayland stirrade på henne, blev hon rädd att hon alltför tydligt röjt sitt intresse för Leicester, och tillade:

»Det får ej ske för Tressilians skull — jag förbjuder er att nämna mitt olyckliga namn för honom. Ledsaga mig blott till Kenilworth, min vän, så har du fullgjort ditt åliggande, och sedan skall jag själv bestämma, vad som är att göra.»

Det var lyckligt för grevinnan, att Wayland smed, vars föregående strövtåg och hemlösa liv gjort honom hemmastadd i så gott som hela England, kände till såväl de stora landsvägarna som alla små bivägar i det vackra grevskapet Warwick. Ty så stort var tilloppet av folk, som från alla håll strömmade till Kenilworth för att se Elisabets intåg i detta hennes förnämste gunstlings praktfulla palats, att huvudvägarna rent av voro spärrade. Det var endast på långa omvägar som resenärerna kunde fortsätta sin färd. Landsvägarna voro fulla med drifter av oxar, får, kalvar och svin och stängda av lastvagnar, vilkas axlar knakade under bördan av vin- och ölfat, ofantliga korgar med specerier, vilt, saltvaror och mjölsäckar. Komedianter och maskerade personer, taskspelare och gycklare av alla slag vandrade i stora skaror på de vägar, som ledde till de Furstliga Nöjenas Palats, ty så hade de vandrande minnessångarna kallat Kenilworth i de sånger, som redan spritts före festen.

Slutligen fingo den förklädda grevinnan och hennes trogne vägvisare sikte på det stolta slottet, på vars förskönande earlen av Leicester påstods ha nedlagt sextio tusen pund sterling, vilken summa motsvarar en halv miljon nu för tiden. Den yttre muren kring denna praktfulla jättebyggnad inneslöt ungefär sex tunnland. Själva slottet, som reste sig i mitten av denna ofantliga tomt, bestod av flera praktfulla byggnader, uppförda omkring en borggård. Ett stort, massivt torn, som utgjorde slottets citadell, bar Cæsars namn, kanske på grund av likheten med det torn i Londons Tower, som bär samma namn. Leicester själv hade överträffat alla de föregående ägarna, huru mäktiga och praktälskande de än varit, genom att uppföra ännu en ofantlig byggnad, som nu ligger grusad under sina egna ruiner, ett minnesmärke över sin ägares ärelystnad. Detta kungliga slotts yttermur skyddades på södra och västra sidorna av en delvis konstgjord sjö, över vilken Leicester hade byggt en ståtlig bro, för att Elisabet skulle inträda i slottet på en hittills otrampad väg.

Det var med mycket blandade känslor den olyckliga grevinnan av Leicester betraktade dessa gråa, massiva murar, då hon först såg dem resa sig över den omgivande lummiga och skuggrika parken, Hon, den store earlens, Elisabets och hela Englands mäktige favorits lagliga hustru, nalkades nu sin gemål och denne gemåls suverän under en fattig gycklares beskydd, och ehuru obestridlig härskarinna till detta stolta slott, vars tunga portar vid minsta ord av henne bort springa upp av sig själva för att mottaga henne, kunde hon likväl ej dölja för sig själv de svårigheter och faror det kostade henne att bli insläppt i sina egna salar.

Dessa faror och svårigheter tycktes ökas med varje ögonblick och hotade slutligen att alldeles hejda hennes vidare framförd. Trängseln var stor omkring ingången, och personer av alla klasser begagnade sig av alla slags förevändningar för att slippa in, men vakterna slogo dövörat till och besvarade alla böner, ja, till och med frikostiga anbud, med att åberopa sina stränga order. Mot dem som ej nöjde sig med sådana skäl, gingo de mera strängt till väga, drevo dem utan krus tillbaka med sina pansarklädda hästar och kraftiga stötar av karbinkolvarna. Wayland visste ej, vad han skulle skylla på för att få komma in, och han höll just på att grubbla över den saken, då earlens härold fick sikte på honom och utropade till hans stora överraskning:

»Drabanter, ge rum för den där mannen i brandgula kappan! Rid på, herr Narr, och skynda er sen! Vad böveln har ni sölat så länge för? Rid på med ert kvinnfolk!»

Medan härolden ställde till Wayland denna ivriga, ehuru föga artiga inbjudan, som han först ej kunde tro vara riktad till honom själv, gjorde vakten rum för honom, och sedan han förmanat sin följeslagerska att dra ner huvan mera över ansiktet, red han in genom porten, hållande hennes häst i tygeln.

Sedan Wayland och hans följeslagerska sålunda blivit insläppta i parken, ehuru utan synnerlig utmärkelse, redo de framåt den breda allén, undrande vilka nya svårigheter de nu skulle gå till mötes. Denna väg bevakades på ömse sidor av tjänare, väpnade med svärd och bardisaner, präktigt klädda i earlen av Leicesters livré, utsytt med hans sköldemärke Björnen och Knölpåken.

Amys tankar avbrötos av ett överraskat utrop från hennes följeslagare Wayland, som plötsligt kände sig hårt gripas om livet av ett par långa, smala svarta armar, tillhörande en pojke som från grenarna av en ek släppt sig ned på hans hästs länd under högljutt skratt från vakten.

»Det måste antingen vara den onde eller Flibbertigibbet», sade Wayland, sedan han fåfängt sökt befria sig och kasta ned pojken från hästen. »Bära ekarna sådana ollon på Kenilworth?»

»Ja, min själ göra de inte det, mäster Wayland», sade hans oväntade medryttare, »och många flera, för hårda för er att knäcka, så gammal ni är, om jag inte hjälper er. Hur skulle ni ha kommit förbi härolden vid stora porten, om jag inte sagt honom, att våra allra förnämsta konstmakare skulle komma efter? Jag var bland gycklarna, som åkte förbi er på vägen, och här har jag väntat på er alltsedan jag från vagnstaket klättrade upp i trädet, och vid det här laget ä' de väl allesammans utom sig, därför att jag är borta.»

»Ja, du är då sannerligen en riktig satunge», sade Wayland. »Jag ger mig för dig, min snälla tomte, och skall följa dina råd, men var lika barmhärtig som du är mäktig!»

Medan han sade detta, nalkades de ett starkt befäst torn, som försvarade ytterporten till slottet Kenilworth. Under så bekymmersamma omständigheter och i så besynnerligt sällskap nalkades den olyckliga grevinnan av Leicester för första gången sin furstlige makes praktfulla boning.

Porten i Mortimertornet bevakades av skiltvakter i rika livréer, men de lade intet hinder i vägen för grevinnan och hennes följeslagares intrade. De redo under tystnad in på den stora yttre borggården och hade nu framför sig den stolta, väldiga byggnaden med sina torn och alla sina portar vidöppna, liksom till tecken av obegränsad gästfrihet, och rummen fyllda med gäster av all slags rang.

Mitt i detta lysande och myllrande vimmel höll Wayland in sin häst och såg på grevinnan, som om han inväntat hennes befallningar. Hon förde handen till pannan, liksom för att samla sina tankar, och sade med låg, halvkvävd röst:

»Befalla? Jag har förvisso rätt att befalla; men vem finns, som vill lyda mig?»

Hon lyfte därpå hastigt upp huvudet och tilltalade en grant utstyrd lakej, som gick över gården:

»Stanna», sade hon, »jag önskar tala med earlen av Leicester.»

»Med vem?» sade karlen överraskad, och i det han granskade den tarvliga utstyrseln hos den som använt en så befallande ton mot honom, tillade han spotskt: »Vad är ni för ett dårhushjon, som ber att få tala med mylord på en sådan dag som denna? Jag skulle kalla ut min herre från drottningens eget höga sällskap, för att gå ut till er? Då finge jag väl smaka piskan.»

Orolig både för sin egen och grevinnans skull, vände Wayland sig till en annan, som såg mera hyfsad ut, stack ett mynt i hans hand, talade tyst med honom ett ögonblick och bad honom skaffa ett rum, dit damen kunde få dra sig tillbaka. Mannen hade något slags överinseende över de andra, och han bad dem följa med.

Tvärsöver den inre gården fördes de av sin ledsagare till ett litet, men massivt torn; i övra våningen, dit en smal vindeltrappa ledde, var en liten åttkantig kammare som under den stora bristen på boningsrum blivit för tillfället iordningställd till gästrum. Grevinnan fäste sig genast vid att det fanns skrivmaterialier på bordet, och hon kom nu på den idén att skriva till Leicester och hålla sig undangömd, tills hon fått hans svar.

Wayland gick för att hämta litet mat, och då han återkom till tornet, fann han att grevinnan hade slutat sitt brev till Leicester, och i stället för med sigill och silkessnöre hade hon förseglat det med en slinga av sitt eget vackra hår, som hon slagit i en så kallad kärleksknut.

»Min gode vän», sade hon till Wayland, »som Gud har sänt till min hjälp i min yttersta nöd, jag besvär dig, att du lämnar detta brev till den ädle earlen av Leicester. Lämna det i lord Leicesters egna händer och giv akt på hans min, då han tar emot det.»

Wayland åtog sig beredvilligt detta uppdrag, fastän han kommit till den ej osannolika åsikten, att hennes bekymmersamma ställning till någon del rubbat hennes förstånd. Att lämna henne ett brev till Leicester, Varneys beskyddare och inom vars domvärjo åtminstone, om också ej på hans uttryckliga befallning, allt det onda hon redan lidit blivit henne tillfogat, föreföll honom vara ett farligt, ja, ett förtvivlat steg, och Wayland var orolig både för sin egen och sin följeslagerskas säkerhet. Han beslöt därför att först söka upp Tressilian och underrätta honom om damens ankomst till Kenilworth. Genom indirekta frågor fick han veta, att Tressilian var en av den stora skara adelsmän, som på morgonen anlänt till Kenilworth i earlens av Sussex svit. Han erfor dessutom att bägge earlarne med sin uppvaktning för flera timmar sedan ridit till Warwick för att eskortera drottningen till Kenilworth. Det tycktes alltså för närvarande gagnlöst att försöka lämna fram damens brev.