På källaren
Kom, sköna källarflickor,
i hurtigt språng, i tripp och trav!
Slå upp båd sprund och svickor,
och låt mig supa brav!
Torstig är jag,
natt och dag
matt och svag —
giv mig vin av femton slag!
Hur ljuvligt månd det vara
att tappert dricka glasen ut
och se sig själv i fara
att dimpa var minut!
Hurtigt! Jag ler —
rättnu ser
jag ej mer
att gå hem till mitt kvarter.
Jag vill ej vara nykter
för allt, för mycket, mycket gott:
man lever så betryckter,
när inte vankas vått —
jag håller för
strupen bör
som ett rör
läskas, vätskas, tills man dör.
Så drickom nu i botten —
ack, hjärtans gubbar, gör er flit!
I denna sällhetslotten
så vankas ingen nit.
Klingande glas
gå i kras
i kalas,
när där många klunkar tas.
Så väckas glada tankar
i Bacchi äkta paradis.
Friskt bär upp många ankar
av franskt och portugis!
Ingen nu tål
någon skål
i vårt skrål:
supa är vårt ändamål.
Se, stjärnorna de blänka
och nattens kulna dimmor stå!
Jag orkar ej mer tänka,
ej se, än mindre gå.
Gubbar, minsann,
på varann
måste man,
nu förlikas som man kan.
Jag dimper över ända —
min hjärtans supbror, jag ber,
din skål, min vän! Kanhända
vi aldrig råkas mer.
Nu ha vi fått
mycket gott,
mycket vått,
som vårt hjärta eftersmått.
