C.
En gyllne och blomsterrik urna,
enfaldeligen nedsatt
på de elyseiska fälten,
den åttonde dagen i hömånaden 1770,
in Tumulo
G L O C K I I
af
Kämpendal,
nu varande förste härolden i Bacchi Ordenskapitel.
Så slår min Glock nu locket till
uppå sitt stop och vandrar —
varthän, jag icke veta vill...
Gutår! Jag dig ej klandrar.
Du har förfall, du måste dö,
Och skiljas från vår lusta.
Men vi med glas på denna ö
ditt lov i klunkar pusta.
Du druckit så din saft til slut,
så lärt din druva pressa,
att varma oljan rinner ut
uppå din kalla hjässa.
Din hydda var så våt i dag
(jag kan dig ej befria),
så våt, att döden vid sitt slag
Har rostat full sin lia.
Men ack, din tunga, hur var hon
i bara honung gjuten!
Och bäst du stod vid Bacchi tron,
hur blev hon stum och sluten!
Hur blekna dina läppar av
och ingen sötma kände!
Hur blev ditt paradis din grav
och vällust ditt elände!
Välan! Gutår, min döde bror,
Din skål — gutår i graven!
Jag tumlar i ditt griftekor
och raglar med prestaven.
Men törsten är ej mer ditt kval...
Min hjärna nu förbryllas.
Din urna skall av Kämpendal
med vin och blomster fyllas.
