Brev till kungl. sekreteraren Elis Schröderheim, i anledning av konungens resa till Ryssland år 1777
Så ser jag ut vid stranden, min bror, där Mälaren blandar sin bölja,
gråtögd och yr, beklämd och försagd, att icke min konung få följa,
följa det folk, som pryder hans köl, bland båtsmännen klänga i tågen,
än vid mitt glas besjunga hans flagg, än le åt den brusande vågen,
än vid dess lugn, dess skvalpning och fläkt monarken till välgång och lycka
stränga mitt spel, beundra hans färd och ögat med tårar besmycka.
Uppå ett skrov, kullvältrat och stjälpt, som bugnar av buller och slammer,
skuffad och trängd av gubbar och barn, gesäller, mamseller, madammer,
står jag på tå med kikarn i hand och suckar vid blixt av kanoner.
Se huru Neptun i glittrande språng framkallar de nakna tritoner,
som ur sitt skum med fladdrande hår uppstiga på tusende ställen!
Vattnet så klart i rinnande sorl försilvrar de mörkgröna fjällen —
armarna knytas med löjen och skratt: de stimma, de dansa, de kriga,
flyta i ring med rygg emot rygg, och somliga buga och niga;
andra igen ur blomstrande kärl utösa de vackraste floder,
blåsa i horn så väldiga skall, att roddarna släppa sitt roder,
tills i ett svalg helt tätt vid varann de plumpa och dyka i vågen,
böja sig upp och spruta en rymd, som sköljer båd master och tågen.
Eolus syns i ljungande moln och Flora i blommor på marken,
Pan sträcker ut sitt grönskande valv, Diana hon hälsar monarken:
valthornet hörs vid gastarnas sång, som mumla och tumla i botten,
sprutande upp en vattukolonn av fruktan och bävan för skotten.
Holmar och skär i ljusblåa fält ett Tyrus för ögat utbreder,
där än ett skepp, än en båt, än en sump framlovar i bukter och leder.
Fågeln i skuyn med kvittrande näbn till lovsång bereder sin tunga —
ankor och gäss kring bryggor och skrank på vågorna flaxa och gunga.
Flaggornas fläkt förvillar min syn bland masters oändliga skara —
ryss och spanjor, holländare, grek och engelsman skotten besvara.
Stränderna prydas med tusende liv, som skimra av färger och ränder,
lika den rand, det brokiga prål, då regnbågen stormen avvänder.
Brantaste berg förvandlas i fält, där Fröja med hela sin skara
sitter förnäm, bekymrad och trött, men orkar ej tala ell svara,
lutar sig fram, betraktar så ömt den glimrande slupen i fåren,
där med sitt skärp hon roddaren se kringvälva den glittrande åren,
skvalpar en dryck av mandel och mjölk, tills äntlig det blixtrar vid skotten,
då hon bestört ser kungen ombord och orkar ej dricka i botten.
Allting är glatt, allt andas så fritt och solen i molnen glimmar,
tills i en blink båd mörker och kval förändra de ljuvliga timmar.
Spädaste nymf med kläde i hand hon viftar och niger och gråter,
frågar så ömt, oskyldigt och gott: "När kommer vår konung väl åter?"
Syster och bror i fallvalk och kolt på marken de stimma och kriga —
kungen han far — de brista i gråt. Föräldrarna bjuda dem tiga.
Modren försagd sitt sömniga barn upplyfter på armen och frågar:
"Ser du vår kung? Nu reser han bort... Gud vet vad mitt hjärta så plågar!
Ser du hans skepp? Där glimmar hans vakt — där blåser hans mäktiga flagga.
Minns vad du sett! Sov sött på min arm! Rättnu skall jag bädda din vagga.
Tag mig i hand, omfamna mitt bröst!" Så vandrar hon bort och försvinner,
vandrar förbi en krympling på bron — var ådra med mildhet nu rinner:
mild ur sin pung sin endaste skärv hon räcker den usle, som klagar,
firar en dag så dyrbar och öm. Det hjärtat regenten behagar.
Åter en ann, utarmad och och blek, han höjer sig upp på sin krycka,
svingar sin hatt, ser bestört upp åt skyn och ropar: "Gud give dig lycka!"
Rik och förnäm, i purpur och glans sitt anlet förvandlar en annan,
vänder sig bort och tränger sig fram bland folket med hatten för pannan,
råkar sin vän och hälsar bestört, tills både de hälsa och stanna,
taga varann uppriktigt i famn, med tårar sin önskan besanna.
Somliga gå under yrsel och sång, begrunda vart vimplarna fläkta...
Åter en flock på säten vid bron av kvalm och bekymmer försmäkta,
andra igen med gnäggande spann sig långt utom vagnarna luta,
vifta med flor, solfjädrar och löv, när båtsmännen hurra och skjuta.
Hästen han yvs med fläktande man — det gnistrar om fötter och länder,
när vid ett dån av pukors klang det flytande slottet sig vänder.
Schröderheim, nej jag orkarej mer den saknad och längtan avmåla,
som i vår stad gör gladaste bygd så ängslig och mörk som en håla!
Därföre, bror, så går jag min väg dit gudarna vilja mig föra,
virkar mitt nät, tar bössan i hand och kastar min lyra — må göra —
vandrar min väg långt bort till ett torp att skogens gudinna besöka:
stolt av min hand dess altare skall med villbråd utsiras och röka.
Älskar du mig uti denna min dräkt? Säj mig, är jag värdig Diana?
Tycker du om min tröja, min hatt på denna min blodiga bana?
Hängslet av taft, guldblandat och grönt, är fästat så hårt som en sena...
Prydd med en plym på min kullriga hatt, vill jag mandom och vällust förena.
Schröderheim, hör du, hörde du nu huru ljuvt valthornen de klinga?
Hundarna ren i sträckande lopp i kors emot hararna springa.
Luften är sval. I stillhet och lugn de grönskande ängarna pråla.
Skällorna höras på getter och lamm, och tjurarna flämta och vråla.
Ner i en däld ett vallhjon med horn hon tutar och boskapen vårdar,
som på en äng långhalsiga stå och koxa åt stugor och gårdar.
Där skull du se en vallkulla täck fullmjölka sin bonade stäva,
under det kon med slingrande svans vill bromsar och myggor förkväva.
Där går en vagn med dammande hjul. Där rider en Marjo allena.
Full på ett klöv en bonde i sömn vill ingen sin kosa förmena —
men vi den knut en plålande skylt för ögonen börjar att glimma:
där ligga lass kullstjälpta i sand och hästarna stå utan grimma...
Torpet nu syns bland skuggrika trän av aspar och lönnar och alar,
inom vars hägn en rinnande bäck förvinner i diken och dalar.
Redan jag ser ett bord mot en vägg, där torparen sitter med hatten
under en gök, som gal i ett ur, tätt utmed en kruka med vatten,
bryner en kniv på en skoklack och skär en hjulpinne nätt av en sticka,
dricker en gång, lyfter hatten och ler och bjuder mig också att dricka.
Rummet är prytt med tavlor och språk, mångfärgade, röda och gula:
Saul med sitt spjut, Susanna i bad och Absalons skenande mula.
Här vid en säng med tofsar av garn en gungande vagga arbetar:
där på en pall en gumma i bok med glasögon pekar och letar,
stavar en rad på registret med sång, fast tonerna falla sig hesa,
ber för vår kung andäktigt och fromt och önskar hans lyckliga resa.
Trött på en stol med piskan i hand en bonde han gnolar ett kväde,
nickar så gott vid konungens skålk, berömmer sitt härliga säde,
tittar ibland åt fönstret och glor, betraktar båd stjärnor och måne,
lovar god vind, sen pekar med hand var Åbo det ligger i Skåne.
Hållkarln lyss och rensar sin nubb, förbannar sitt fnöske och flina;
men med en sucka av hjärtat till skyn han följer de redliga sinta,
smackar så gott, utpustar en rök och menar, om änglarna vaka,
att med Guds hjälp till jul eller så vår nådige kung är tillbaka.
Åter en käring — båd skrynklig och brun, hon vrider en härvel och nystar,
gnabbas med en, som står vid en spis och mjölken i kittelen ystar,
gissar i år, som kornet är rikt och axena frodiga bugna,
att få sin säd förvandlad i drank och önskar att vädrena lugna.
En med en tång de glödande kol kring de fräsande bräddarna makar:
men bäst hon står, hon niger och ber för den hennes hydda bevakar,
klappar mig ömt, ber mig sjunga en skål och nämner sin konung med smärta.
Därföre märk: under trumpnaste min bor ofta det frommaste hjärta!
Villig och glad jag sjunger som hon — den skålen förlustar mitt sinne.
Stolar och skåp, nystfötter och bord, allt börjar nu dansa härinne:
kärringar och barn, skjutsbönder en svärm, hållkarlar, förlupna gesäller
taga i ring... Men skytten går bort och knaps! — uti bergena smäller.
Ren på min rygg min hare jag bär och några små vipor i taskan...
Elis, god natt! Jag dricker din skål till yttersta droppan i flaskan.
Lindra mitt kval! Tag lyran i hand — jag orkar ej mer i min yra.
Leve vår kung, så älskad och stor! Farväl! se där har du min lyra!
Månen tändes, dundren ljunga
under vimplars blåst och prål,
och de mörka jullar gunga
under folkets glada skrål!
Korno — — — Hurra! Vår konungs skål!
Sväng hattarna!
Hurra!
Hurra i rågat mål!
||: Vår konungs skål. :||
