Kungarne
| ← Emma |
|
Sång öfver Carl XIV Johan → |
KUNGARNE.
I.
När våldets nesa hade nått sin råga
Och ädel frihet låg i fjättrar bunden,
Jag kom en yngling, kom i rätta stunden
Med eld i rösten, eld i svärd och båga.
Jag satte skogen, dalarne i låga;
Och som ett rofdjur jagadt flyr för hunden,
Så jagades från jernbemängda grunden
Vår ovän bort, att mer ej dit sig våga. —
Men Sverges långa natt fick nu en gryning,
Och mig, som var dess ljusa morgonstjerna,
Blef så ett lif i sol och purpur unnadt.
Jag näpste stormen, hörde blott dess dyning,
Och, när jag väl var död, man velat gerna
Mig gräfva opp ur grafven, om man kunnat.
II.
Jag hade hellre varit född till plogen
Än till en konungs värf, de tunga, dyra:
Ej mig jag kunde, mindre andra, styra,
Jag sprang från thronen irrande åt skogen.
Först under bojan blef min ande mogen
Och först i sorgen lade sig min yra;
Men två i verlden tackar jag: min lyra
Och se’n min ungdoms brud, som blef mig trogen.
Bak’ fängslets galler följde mig de båda,
Och deras hviskning var mig Davidsrösten,
När Sauls andar ville hos mig gästa.
Att lyran höra och att vännen skåda
Mig var i långa år den enda trösten,
Tills sist af brodershand mig gafs den bästa.
III.
Till hemligt våld min ena hand är knuten,
Den andra flitigt på ett radband beder:
Det ena ögat ser med skygghet neder,
Det andras blick sig himlar tårbegjuten.
En vindens lekboll, är jag svag och sluten,
Jag är en gåta för mig sjelf och eder;
Men om en gloria öfver mig sig breder,
Det är min rodnad öfver trohet bruten.
Den glorian följer med i evigheten,
Hon skall som eldkol genom natten glimma,
Skall ej dö bort som mina löften sköra;
Men blodig är hon, blodig som kometen,
Som kom med hot uti min sista timma
Och ropte: ”Kain, Kain”, i mitt öra.
IV.
Med kärlek tveksam mellan skilda stränder
Jag gick min faders dubbelhet att ärfva:
Ej reda kunde jag en trasslig härfva,
Långt hellre såg jag, att man slet den sender.
I södern blommade mer sköna länder
För mig än de jag kunde här förvärfva,
Och ej mitt lynne ville jag förderfva
Med kalla dimmor och med snikna fränder.
Mitt Sverge såg jag i de svenska vänner,
Som följde mig till underpant, till minne
I fjerran ängd af gamla fosterjorden.
Deroppe mig blott som ett namn man känner;
Min aska göms i sydlig jord, mitt sinne
Var alltför vekt att vara barn af norden.
V.
Allt var i jäsning. Lif och död det gällde;
Jag vanmakt såg och vantrons makt tillika,
Ånyo munkar djerfdes att predika,
Men Luthers bläckhorn öfver dem jag hällde.
När nu en veklings hand den spiran fällde,
Som var min faders fordom ärorika,
Jag, som ej velat förr derefter fika,
Nu steg beslutsam fram och grep mitt välde.
”Ja, kraftfull var jag — säger du — men bister,
När jag med isköld lyfte bödelns bila”, - -
Fördöm den skarpe ej, ty ett du vete:
Jag måste bota statens ref och brister,
Jag måste skapa ordning, skapa hvila,
Jag måste ogräs rensa ur mitt hvete.
VI.
Det heliga är fjerran och är nära,
Det bor i stormen som det bor i suset,
Men uti mörkret bor det ej, i ljuset!
För ljuset stred jag och för ljusets lära.
Och mina kämpar förde jag med ära,
Ej många de, och ändock ”man ur huset”;
Men fienden kom som ett haf i bruset
Och kunde ej min lilla hop förfära.
Min själ var ödmjuk, riddared hon svurit
Åt korsets Gud, som gaf mig sammanparadt
Med högsta menskokärlek hjeltemodet.
Den skönsta lager, som en dödlig skurit,
Åt mig der borta himlen hade sparat,
Der gråa stenen ryker än af blodet.
VII.
Bland isar föddes jag att evigt brinna
Och lugnet kunde ej mitt hjerta smaka,
Jag såg framåt att aldrig se tillbaka,
Och var för mycket man att vara qvinna.
Beundran ville jag och rykte vinna,
Men makt och purpur kunde jag försaka:
Mig vämjdes vara drottning, blifva maka,
Men än som enskilt var jag herrskarinna.
Se’n jag min älskling mördat och min lycka,
Blott snillets lekar kunde mig försona
Med hjertats stormar och med ödets lotter:
Att mig från allt och allt från mig att rycka,
Jag öfvergaf min tro, mitt land, min krona,
Men var och blef ”den store Gustafs dotter”.
VIII.
Jag vårens unga gyllne sol såg skina,
Men kunde ej den nå, hur mig man spådde,
Ej henne sjelf, blott hennes glans jag nådde,
Af Gud jag spiran fick och af Kristina.
Då hördes plötsligt krigets stormar hvina,
Men tygla dem min starka arm förmådde:
Den mäktige ej öfver mig dock rådde,
Och segerns härar voro alltid mina.
I hoppet såg jag för min ärelystnad
Och för mitt folk en mäktig framtid ljusna,
Dess morgonrodnad föll som blod på fälten;
Och ofta än i vinternattens tystnad
När hafvets hvita vågor ligga frusna,
Min höga skugga tågar öfver Belten.
IX.
I minnets dunkel öfver Sveas slätter
Med svärd och lia ser du lugn mig vandra,
Och lians stränga räfst må ingen klandra,
Skar lagens svärd ock stundom oförrätter.
Jag vet, två hjeltar öfver mig du sätter,
En var min fader och min son den andra:
De likna mig, men likna mer hvarandra,
Min sol föll mellan åskans tvenne nätter;
Och lång och lycklig lyste hon i norden.
All makt jag tog och guld jag tog från hundra,
Men hvad jag tog jag sparde åt mitt rike.
Derför mig ännu tackar fosterjorden,
Hon ser min bild och tyckes tankfull undra,
Och önskar ej, men söker dock, min like.
X.
Du känner mig uppå mitt gula kyller
Och på min långa plit i unga händer,
Som förbud segern jag från Narva sänder,
Går så framåt och mina öden fyller.
Och när ej solen mer min ban förgyller,
I natt och dimma genom dufna länder
Jag rider än, som förr jag red från Bender,
Och hör allt ondt, som nu man på mig skyller.
Vet, kraft jag hade ägt att allting berga,
Jag kunnat ensam ännu trotsa alla;
Men höstens dag försåtlig kom och mulen,
Jag fick ej tid att draga ut min värja. —
Hur kunde nordens starka lejon falla
För annan kula än en feg, förstulen?
XI.
En blekgul afund målar sig i färgen
Hos nattens drottning, när, vid solens sida,
Den höges fall hon lurande ses bida
Att sjelf i ståt få skina öfver bergen.
Jag på min broders värja var blott ergen,
Som gnager hvad den kan på stål och slida:
Hat var mitt vapen, nät mitt sätt att strida,
Och i det nätet jätten föll för dvergen.
Men åt den make, som mig gafs af slumpen,
Jag skattat all mitt hjertas jungfruhonung,
Och på sin hemgift kom ej han att tappa:
Som man och furste var han lika lumpen,
Men honom dock jag klädde ut till konung,
Och Fredrikshall var till hans thron en trappa.
XII.
Förlefvad kom jag, gladdes att få stanna
Der jagten var så rik på alla visen:
Hos mig fans intet nordiskt, utom isen,
Och trång min hjerna var som hög min panna.
Jag lefde i det lilla, i det granna,
Och vann i sjelfsvåld gerna högsta prisen; —
Men kupan hördes surra starkt, ty visen
Var, utan aktning, lätt att öfvermanna.
Dock finner man om mig ock sagoskrifter,
Ty bygdens tärna var mig rädd att möta,
Och skogens hare sprang för mig förfärad;
Men häfden stryker dylika bedrifter,
Och minnet vill ej ha med mig att sköta,
Och sången känner sig af mig besvärad.
XIII.
I stormig tid jag lefde blott för friden
Och sökte ro, när andra sökte splitet:
En kedjad kung, min verld var trång, och litet
Af frihet mig beskärde Frihetstiden.
Väl stod Minerva hos mig med egiden,
Men hennes bröst var nu af oro slitet,
Och hennes bistånd var det falska nitet,
Som ej ger seger, men förvärrar striden.
Så, svag, men lyssnande till hederns röster
Inom mig, satt jag tålig vid min lampa
I väntan på den nya dagens strålar;
Och solens vagn kör redan fram ur öster,
Jag ser en glimt utaf dess hjul, och stampa
Jag hör allt närmre mig dess ystra fålar.
XIV.
Sjelf snille visste jag att snillen tända
Och låta alla med sin låga brinna,
Rum hade jag för hvarje sånggudinna
Uti mitt bröst, det sist af kulan brända.
Jag tänkte stort, och alltför stort kanhända,
Om hjeltars nord, och glömde att besinna
Dess korta vår, som blommar att försvinna,
Dess långa vinter, som ej tar en ända.
Ej rörs mitt kungastoft af dagens flägtar;
Men ”hvad jag icke bort och hvad jag borde”,
Det hör jag nu mig läxas för af mången.
Och dock hvar finnen J en drott, som mäktar
Att göra så pass mycket som jag gjorde
För svenska äran och för svenska sången?
XV.
En nyckfull Norna spann mitt ödes spånad,
Min dårskap kom dess purpurtråd att brista:
Jag hade land, jag hade thron att mista,
Men ingen vän — det märkte jag förvånad.
Nu lärde jag hur fattigman blir hånad,
Hur mången runa vandringsstaf får rista:
Jag lägger hop mitt första med mitt sista,
Jag jemför mig som ung och såsom grånad.
I alpluft andades jag Sverge åter,
Och sökte envist färgen af dess flagga
I gyllne skyn, i blåa vattenfallen;
Nu är jag död, och ingen mig begråter. —
Stod sammetsprydd i Stockholms slott min vagga,
En bår af furu skänkte mig Sankt Gallen.
XVI.
Jag var ej mera hvad jag var den dagen,
Då jag vid Hogland Ryssens kölar bräckte;
Min hjessa årens hvita frost betäckte,
Med fåror plöjda voro anletsdragen.
Men folkets väl var mig den högsta lagen,
Jag tog emot hvad folket åt mig räckte,
Jag stod föryngrad bland ett yngre slägte,
Och hjertat slog på nytt de gamla slagen.
Men gubbens spira är dock mest en krycka.
Jag sonlös satt, och slockna såg med smärta
Den meteor, som kom i ljus från Belten.
Hur mycket större då min fröjd att trycka
Snart till mitt trötta, faderliga hjerta
Den nya sonen, menskovännen, hjelten!
XVII.
Jag föddes kung, ej kungason. — Naturen
Till drott mig ammade vid ringa härden;
Jag växte opp bland fanorna och svärden
Och högt jag blef på fria sköldar buren.
Men när om trohet mig en ed blef svuren
Af detta folk, som från sitt hörn af verlden
Följt tappra kungar ut på segerfärden
Och stridt som lejonet och stått som muren.
Då var jag svensk till handling och till sinne;
Kring spirans guld jag flätade min lager,
Och prydde thronen, se’n jag först den stödde.
Två ädla folk, välsignande mitt minne,
Nu se den kungsörn i sin rätta dager,
Som norden ägde, men som södern födde.