Sång öfver Carl XIV Johan
| ← Kungarne |
|
Fåglarne → |
SÅNG ÖFVER CARL XIV JOHAN
UTSATTA PRISET
SÅNG ÖFVER CARL XIV JOHAN.
Sjung än en sång, tag från din lyra floret,
Du sångens mö, bland bergen fostrad opp!
Sjung kungaminnet der i Riddarchoret,
Sjung ättefadren för vår framtids hopp,
Förenarn af två brödrastammars öde! —
Den lefvande du sjöng, så sjung ock nu den döde!
Ej höfves dig att sitta stum vid griften,
Stum såsom der den kalla marmorns sten;
Träd ut och sjung den herrliga bedriften
Och bada dig i middagssolens sken!
Sjung sången om Carl Johan! Lyran stränge
Du så, att norden lyss och mins den sången länge!
Men hvem är jag, som manar dig att stränga
Den svenska lyran? O du gaf den ju
Åt Selmas skald, åt Frithiofs! — Ses den hänga
I deras lagrar re’n förklingad nu?
Tag ner den då, och under sorgepilar
Lär mig en enkel sång, när deras sång sig hvilar!
Der satt, af ära höljd, på nordens throner
I qvällen nyss en grånad jubeldrott:
Hans lif en hjeltedikt; men ej i toner
Den dikten sjungen var, i bragder blott.
Med kraft, som floden, bröt han sjelf sin bana,
Och manteln, som han bar, var segerns purpurfana.
Han var ej född bland oss. Vid våra stränder
— De gråstens-öar — ej hans vagga stod.
Han kom från vårens, kom från solens länder
Med blixt i ögat, lågor i sitt blod.
Der Adour ses sin våg kring rosor tömma,
Der hade barnet lekt och gossen börjat drömma.
Der njöt han tidigt underbara skatten
Af Mohrers saga, klädd i silfverskir;
Såg kämpaskuggor skymtande i natten,
Ung Roland, Alarik och Clodomir;
Och hvart han såg ur faderliga tjället,
Der låg en borgruin och nickade från fjället.
En varm natur, en krans af skog och strömmar,
Och stolta fjäll vid himlarandens bryn,
Det var hans barndoms sköna verld. Hans drömmar
Med rådjur klättrade i kapp mot skyn,
Och lånte se’n af molnens konung vingar
Att stiga högre än, — mot solens gyllne ringar.
Hur ofta, lyftad öfver molnens kretsar,
Han såg framför sig Henrik af Béarn,
Som sjelf på samma klippors djerfva spetsar
Förr hade sprungit, hade lekt som barn!
Det var, som efter nu trehundra åren
Han vinkats af hans bild och följt den uti spåren.
Men steg han ner i dal’n, som honom födde,
Och såg dess rosor, plockade dess bär,
Hans öga svärmade, hans kinder glödde,
Man kunde se, att han var trångbodd der.
Vid flodens brus han tankfull gick: dess vågor
Blott eldade hans törst att dricka ärans lågor.
En dag, när dalens väggar voro prydda
Med höstens drufvor, mognade hans själ:
Beslutsam steg han ur sin faders hydda
Med stora tankar i ett stumt farväl;
Och så med Gud han nu begynte färden;
Bakom låg hyddan snart, framför låg hela verlden.
O sångmö! Följ ej nu i stridens lekar
Den unge krigarn för hvart steg, han går;
Men flytta sången under nordens ekar,
Till Sveas fjäll, och säg, hur blef han vår!
Far fort att sjunga i de enkla toner,
Tills upp du honom lyft på nordens högsta throner!
Från en af dessa var nu redan fallen
Han som, från kung, gick bort att ensam dö,
En gäckad, ringa främling i Sankt Gallen,
Omgifven sist ändå af berg med snö.
Sitt namn han bar ej opp, — men tadlet vike!
Och nog, att i sitt fall han nära drog ett rike.
Den store Gustaf Adolfs land, det fria,
Hur stympadt nu det skälfde i hvar lem!
Dess ungdom föll som strå för pestens lia,
Och hungren dukat bord i köldens hem.
I Stockholms skärgård tsarens flotta kryssar,
Och Sveaborgs kanon är laddad nu af — Ryssar.
Hvad svajar der från obeskjutna vallen?
En flagga utan trohet i sin färg!
O Sveas ära! är så djupt du fallen?
Kan sveket tränga äfven genom berg?
O än jag hör, hur fäderne förtälja
För barnen denna skymf, och sina tårar svälja.
Från hjessa svag till hjessa redan grånad
Sig kronan flyttade, i det hon föll;
Blef så från naboland en furste lånad
Att stödja spiran, som den Gamle höll.
Frid ljöd hans helsning efter vapendånet;
Men skänkt ej var oss han; Gud tog tillbaka lånet.
”Carl August död”! — så ljöd från skånska heden
Ett sorgens verop öfver Svea land.
Af häpnad slagna stodo krigarleden;
Men agget slipade sin hvassa tand,
Bet i förtviflan sina egna söner,
Slet sönder deras lik och hörde inga böner.
Skall hopens yra kannibaliskt fira
Än nya fester i medborgarblod? —
Ack! sonlös satt den Gamle med sin spira,
Och ingen man vid folkets framtid stod.
”Hvar fins den starke, som oss begge stöder”?
Så sporde kung och folk, och sågo emot söder.
Der låg det land, som tappra söner födde
Till bragders törst, till krigets vilda lust.
Ur djupa sår det för sin frihet blödde,
Men segrens örnar vaktade dess kust,
Och högst satt kejsarörnen på sitt näste,
Och rof han delte ut, och sina klor han hvässte.
Och, sänd af honom, flög en hjelteskara
På lösta vingar öfver jordens ring,
Och frost och hetta, tusen dödars fara,
För dessa tappra var en ringa ting;
Ur låga hyddor flögo de kring verlden
Att throner bryta ner och bygga upp — med svärden.
Hvem är den höge der i kämparingen,
Som med sin tjuskraft fängslar alla så?
Mer tapper och mer mensklig fins der ingen, —
O känner du ej mannen ifrån Pau,
Den ädle riddarn? — Ryktet ju förkunnar
Hans lof, hans bragders pris, alltre’n med tusen munnar.
Om honom böljorna i Rhen ju hviska
Ett ord, som hörs af stränderna vid Po;
Och Fleurus, Rednitz, Altorf och Gradisca,
De kunna dig hans hjeltenamn förtro;
Och äfven Ulm och Austerlitz det hörde,
När öfver Mährens fält han segrens åskvagn körde.
Ej skyr hans segerspann för andra hinder,
Än fläckarna af fåfängt gjutet blod:
Som fiende han sårar, men förbinder
De sårade med vännens ädelmod.
Blott våldets härar för hans klinga vike!
Men aldrig hans triumf har trampat på en like.
Spörj dessa folk, de tyska som de wälska,
Om ej hans bild är dyrkad allestäds,
Om man ej tvingas att den milde älska
På samma gång man för den starke räds!
Spörj krigets fångar, tagna af hans värja,
Som kyssa sina band och honom kärlek svärja!
Spörj Halle, spörj Hannover, hela raden
Af städer, dem han skonat eller styrt!
Följ Trave in i gamla hansestaden,
Och se, hans minne är dem alla dyrt!
Hvarhelst för våldets ok en skuldra dignar,
Vid namnet Bernadotte man gläds och man välsignar.
Så blyge ynglingen från Adours dalar,
Nu hjeltefurste, för de tappra an.
Hur klart han tänker och hur skönt han talar,
Ej krigare allen, men medborgsman!
Hans örnblick träffar som en blixt det sanna,
Och svarta lockars natt beskuggar djupsint panna.
Han glänser öfver sina vapenbröder,
Och högre ingen byggt sin äras port. —
Då sågo Sveas kung och folk mot söder,
Och sågo honom — deras val var gjordt.
”Kom du till oss, då skall oss ödet skona;
Gif oss ditt hjeltesvärd! Vi ge en kungakrona.”
Så bedja de. Han lyssnade till bönen,
Ett kärleksrop ur Sveas djupa bröst.
”Ett räddadt folk skall blifva offerlönen” —
Han tänkte — ”Jag vill lyda folkets röst.
Farväl mitt land! En krona af din lager
Jag bryter, och min son, mitt svärd jag med mig tager.
”Du sköna jord, som mig till lifvet födde,
Du, för hvars frihet jag så länge stridt,
Du, för hvars ära jag så ofta blödde!
Från denna stund är detta blod ej mitt.
Hvar droppe, som i dessa ådror sjuder,
Tillhör mitt nya land — och dig farväl jag bjuder.”
Men vinden leker i de lätta segel,
Och hösten gulnar björkarna i nord.
Då krusar Öresund sin klara spegel,
Ett skepp att vagga. Hjelten är om bord.
Tag gästen mot, O Svea! gläds, beundra!
Höj dina jubelskall och låt metallen dundra!
Han kommer! Han är din, är din allena.
Var trygg, och slut din älskling till ditt bröst,
Och svär att dig i lif och död förena
Med honom och hans ätt till tidens höst!
De store Carlars skuggor blicka neder
Ur aftonrodnans port, och höra dina eder.
Men såsom förr den störste ibland Asar
Af Gylfe togs emot i Mälarns hamn,
Så slöt den siste ättlingen af Vasar
Den nya Odin faderligt i famn.
I stormen nu han ägde pröfvadt ankar,
Och Hogland sam på nytt upp i den Gamles tankar.
Dock — ej till sjös, till lands du bör dig rusta,
Du härdade, du svenska krigarstam!
Ty fylld är än ej verlds-eröfrarns lusta,
Fast solen skyms af hans triumfers dam.
Än vid hans fot ett rum fins för vasaller:
Det rummet ämnas oss — så vredgad han befaller.
Men drag ditt kyller, dina yxor slipa,
Och stöp dig kulor af vårt bästa jern!
Och lär Europa än en gång begripa,
Att nordens halfö är de frias värn;
Att, förr’n hon säljer sig, hon sjunka skulle,
Och dugde aldrig än åt kejsarskepp till julle.
Se dessa fält, der störste Vasasonen
Sitt hjertblod tömde till sin tros försvar!
Det fins inunder solen, under månen,
Ej valplats skönare, än der du har.
Så gack och gör ditt lärospån med svärdet!
Dig Bernadotte för an. O nej! Carl Johan är det.
Men — tysta strider i ett hjeltesinne,
Dem ingen räkna, ingen skåda får!
Är nu, O prins, den svåra stunden inne?
Är det mot Galliens örnar, som du går?
Nej! mot förtryckarn af dess fria välde
I folkens främsta led du dig och Sverge ställde.
Ej mot din moders barm, men mot giganten,
Som ville herrska öfver jord och haf,
Som, sjelf sig nog, försmådde bundsförvandten,
När denne vägrade att vara slaf;
Som såg i dig blott fordne undersåten, —
Mot honom stridde du, mot våldsherrn, mot despoten.
Sjelf hade han de sköna löften svikit,
Som förr J svurit vid förbrödradt svärd;
Sjelf hade han ut ur sin bana vikit
Och ryckte med sig en förtrampad verld;
Men verlden reste sig invid din sida,
Och gick, med samladt mod, på lif och död att strida.
En jättestrid! Du sett den svenska hären,
Germania! åter, känt igen dess börd.
Vid Dennewitz och Leipzig och Grossbeeren
Du räknat lagrar till dess segerskörd.
Åt hämnaren af våldets oförrätter
Res opp en minnessten, en ny, på Lützens slätter!
Hans svenska hjerta hade hållit profvet,
Och nu Europas lugn blef stridens lön;
Ty kejsarörnen släppte harmsen rofvet
Och sträckte flygten emot vilda ön.
Midt i en ocean förbrann han sedan,
Flög öfver den en gång, men var då aska redan.
Men sonen af de pyreneiska fjällen
Drog hem beundrad, fridens glade tolk;
Kom, lik en sommar, upp till nordan-tjällen,
Med jubel helsad utaf land och folk.
Och alla drifvor för hans åsyn smälte;
Med blommor i sitt hår tog Svea mot sin hjelte.
Hur än hon söker sina sår att gömma,
Ett ser han dock, som ymnigt blöder än;
Ty Aura, Aura kan hon aldrig glömma,
Hon börda vill den älskade igen.
Med famnen sträckt, de stå på hvar sin sida
Och mäta hafvets djup och höra vågen qvida.
”Vänd — hjelten sade — blicken emot vester,
Och bortom fjället sök hvad du har mist!”
Vid sköldmöns sida svärdet än han fäster:
Så väpnad går hon till sin brodertvist.
Och Nore kom. Men sommarhet blef dagen:
De löste hjelmen af och kände — syskondragen.
Och svärdet sjönk ur deras knutna händer,
Och de — de sjönko i hvarandras famn.
De refvo muren mellan sina stränder
Och flätade tillhopa sina namn.
Förtroligt sittande vid midnattsflamman,
De lade minnen nu, ja tusenåra, samman.
Hvem är väl svensk och mins ej, hur det kändes
I tjusningen af denna syskonfest?
Hvem mins ej glädjens eldar, som då tändes,
Och mången krans vid dubbelskölden fäst?
Hvem mins ej då, hur alla missljud veko
För samklang af en fröjd, som gaf i fjällen eko?
Men när ert hjerta för hvarann J blotten,
J fjällets syskon, sägen J ej då:
”Det var dock han, det var den store drotten,
Som lärt oss åter att hvarann förstå!
Han gåtan löste af naturens mening,
Och ett Carl Johans verk — så heter vår förening.”
Väl var han värd att nu de kronor bära,
Som sjelf med snillets kraft han sammanband:
Till Vasas thron på trappor utaf ära
Han steg med tvenne spiror i sin hand.
Åt honom nyss de af den Gamle räcktes,
Hvars sol gick molnfri ned och trygg i hafvet släcktes.
O sångmö! så du i de enkla toner
Har sjungit höge hjeltens pris, och så
Du honom följt till nordens högsta throner
Från barndomstjället i det låga Pau.
Följ honom än de sista sköna åren,
Och sedan stanna qvar, och gråt på nytt, vid båren!
Två gamla riken stodo nu som unga
Kring älskad drott, hvars kungaätt var ny;
Och inga åskor hördes mera ljunga,
Och inga stormar hördes mera gny.
På nytt gick krigarn lutad emot plogen,
Och yxans friska hugg ljöd gladt, som förr, i skogen.
Och fädrens Gud man gick sitt lof att bära
Med nya harpors tempelvigda psalm;
Ty odlarn lät han sina tegar skära,
Och grufvan bjöd han sända upp sin malm:
Och flitens bin sin honung idogt sögo,
Och handelns svanor fritt kring vida hafven flögo.
Ur fulla lungor norden nu fick andas,
Och helsa in i hvarje åder flöt:
Det var en nyväckt dag, man nu såg randas,
Det var ett tidehvarf, hvars vår sig knöt
Med skördars löfte och med blommors knoppning,
Med minnenas triumf och kärlekens förhoppning.
Sig stormen hade lagt, som skakat jorden,
Och glädje flägtade ur berg och dal.
Med vördnad såg man upp till gamla norden,
Der segerns höfding satt i kungasal
Med välbekanta svärdet vid sin sida:
Det var ej draget mer, det sof uti sin slida.
Det var blott frid, man i hans närhet rönte,
Det var blott kärlek. Gammal, liksom ung,
Vid första blicken på den ärekrönte,
Bekände genast: ”Han är född till kung!
Se hur Behagen smyga der i fjätet
Af Styrkan! Se hur sant, hur medfödt majestätet!”
När molnen skocka sig på denna panna,
Hvem darrar ej för deras vreda hot?
Förmätne ovän! dristar du att stanna,
När detta öga hvälfver mörkt sitt klot?
Men låt blott stormen höra upp att brusa,
Hvem kan, som han, med röst, med blick, gestalt förtjusa?
Du vill, att jag skall bildens skuggor minnas
Och samla äfven dem i sångens ljud;
Hvarför dem samla? Erkänn att de finnas!
Jag sjunger ju en kung och ej en Gud.
Jag samlar af en stor, en hädangången,
De ljusa strålars krans. I ljuset lefver Sången.
Var sjelf han döfvad af sin äras ånga
Och lätt berusad af sitt ryktes pris,
Var någon gång, att hopens bifall fånga,
Han endast god, när han bort vara vis;
I dessa skuggor O hur liten svärta!
Hvarhelst de kommo från, men aldrig från hans hjerta.
Ja! van att segrar ej med svärd blott vinna,
Han såg och vann, vann kärlek och vann tro;
Och hemmastadd han måste snart sig finna
Hos dem, som hjeltars gamla land bebo.
Hans tankar, syften voro fosterländska,
Och tungan talte ej, men hjertat talte, svenska.
Och främlingen förstods af svenska sinnen,
Ty ärans språk för dem gemensamt var,
Och svenska segerbragder, svenska minnen,
Hos honom funno tusenfaldigt svar.
Han vårar blomma såg och vintrar snöga,
Men Sverges ära stod orubblig för hans öga.
Det var åt den han gladde sig, när Sången
Evärdligt ljöd ur våra skalders ring
Och, inom nordens fjällar mer ej fången,
Flög vida verlden tjusande omkring;
När Vettenskapen med sitt bloss steg neder
Till tingens dolda djup och gjorde Sverge heder:
Det var åt den han gladdes, när Europa
Med stegrad aktning nämde våra namn;
När skilda hafven störtade tillhopa
Med glad förvåning i hvarandras famn,
Och kölar plöjde fordna åkerfälten,
Och dikten sanning blef — då njöt, då gladdes hjelten.
Sjelf vuxen opp en man ur folkets sköte,
Han ”folkets kärlek till belöning” fick:
Hvem mins ej allas glädje vid hans möte?
Hvem mins ej krigarns jubel vid hans blick?
Elektriskt fattad, kände man sig tvungen
Att dyrka som en far, att älska ”gamle kungen.”
Man kände mer och mer hur väl han ville,
Hur tyngd af frukter var hans rika höst,
Hur råd han sökte hos sitt ljusa snille,
Och tog beslutet ur sitt varma bröst.
Det svek ej honom. Aldrig var han sviken,
När det gick hvar man väl uti hans båda riken.
Det var den tack, som helst han ville skörda;
Och fann han stundom nordens jordmån kall
Och sina böner icke alltid hörda
Och brodden härjad under stormens svall;
Förlåta kunde han, men agg ej gömma,
Och minnets store son var störst uti att — glömma.
O sjungen det, J efterverldens skalder,
O sjungen: ”han var stark och han var mild!
Och du, som högg oss Thor och högg oss Balder,
Förena begge i din nästa bild,
När trogna marmorn i förvar skall taga
Carl Johans hjeltedikt, Carl Johans kungasaga!
Satt så den Gamle in i sena åren
Och såg med trygghet emot tiden fram,
Och såg med fröjd uppå den nya våren,
Som sköt i blommor ur hans hjeltestam.
Med fadersstolthet och med glädjetårar
Han nordens framtid såg — den skönaste af vårar:
Såg mogen Kraft vid sidan af Behagen
På thronens närmsta steg, och deromkring
En blomsterkedja utaf Hoppet dragen,
En glada löftens unga syskonring; —
Och mången krans han af den friska våren
Såg räckt de glesnande, de silfverhvita håren.
Så, efter än ett jubelår af fröjder,
För honom åren lycktade sitt tal.
Nu öfver lifvets purpurklädda höjder
Sig lade skuggorna ur dödens dal.
Han såg dem komma, kände ögat brista,
Hans ord ej hördes mer; men Oscar var det sista.