Emma
| ← Sonetten beskrifver sig sjelf |
|
Kungarne → |
EMMA.
I.
Du skald, hvars toner än melodiskt susa
Som vestans spel bland asparna i dalen,
Än klaga trånande som näktergalen,
Än högt, som elfvens klara forsar, brusa:
Du, som kan än ett nordiskt tjäll förtjusa,
Som förr den provençalska riddarsalen,
Med de till sånger ljuft förbytta qvalen,
Dem förr du led och njöt i Valle chiusa!
Ej täfla kan jag uti välljud starka
Med dig; ej likna, endast blygsamt härma
Ditt snilles lek i slingrande Sonetter;
Men känna kan jag hvad du känt, Petrarca!
Och, fast ej mig till dig jag vågar närma,
Vid Lauras sida jag min Emma sätter.
II.
Skön lyste solen genom templets ruta,
Och alla blommor doftade i lunden,
Och vinden sjelf, af andakt liksom bunden,
Till orgelns toner tycktes örat luta;
Men Herden, som ej lammen vill förskjuta,
Såg in i templet, såg, i denna stunden,
De hvita tärnor invid altarrunden
Sin krans af liljor omkring korset sluta.
Och när de vände om, med ögat tåradt,
Med uttryck, som ej jordisk pensel målar,
Och sågo opp mot hvalfvets sol, den höga;
Då blef mitt hjerta evigt genombåradt,
Ty i min själ föll en af dessa strålar,
Föll, återbruten, utur Emmas öga.
III.
Mig gaf du mycket, gaf du allt, o Öga,
Min sällhets mått af dig har fått sin råga,
Med dig jag sett de gyllne stjernor tåga
Ur qvällens port och glänsa i det höga;
Sett våren grönska och sett vintern snöga,
Sett viggens fall och fästets granna båga,
Sett hafvet skummas och sett solen låga, —
Men detta allt, fast mycket, är dock föga;
Allt detta se har ock en annan kunnat;
Den blinde blott från dessa syner klara
Af mörka makter i sin längtan hämmas:
Men mig, men mig en högre fröjd du unnat,
De skönsta himlar ville mig du spara,
Med dig, o Öga, har jag sett i Emmas.
IV.
M är en bild utaf det trefaldt ena,
En spets mot jorden, två mot skyn det skjuter,
Och fast och enigt sig tillhopa sluter.
Ett M var tusen förr hos Romarena.
Och ingen bokstaf vill jag nu förklena,
Men hör, i sångens klingande minuter,
Hur i det klara A sig sammangjuter
Det renast sköna och det skönast rena.
Och M och A dem hviskar med förtjusning
Hvar ros på ängen, och hvart träd i dalen,
Och hafvets våg, och bergens djupa stämma.
Jag hör hur vindens suck, hur löfvens susning,
Hur bäckens sorl, jag hör hur näktergalen,
Hur alla täfla i att stafva M. A.
V.
När stjernan tändes och när hon sig gömmer,
När dagen gryr och när sig qvällen sänker,
När sol’n med alla sina strålar blänker,
När natten alla sina fasor tömmer,
Jag lefver — nej, jag lefver ej, jag glömmer
Mitt lif för lifvet, som mig Emma skänker:
Hon är den enda tanke, som jag tänker,
Och hon är drömmen, som jag evigt drömmer.
Hur underbart att så uti en annan
Förlora sig, förintas och försvinna,
Dö sjelf, och lefva dubbelt lif i henne!
Så tvenne lågor, famnande hvarannan.
Du ser dem slockna — att förskönadt brinna,
Två uti en, och dock blott en i tvenne.
VI.
I ljufva drömmars fängsel låg jag bunden,
Fast lycktadt re’n var nattens dystra välde
Och morgondaggen sina droppar hällde
Ur gifmild skål på hela blomsterrunden;
Jag gick — så tycktes mig — nu genom lunden,
Då i min väg en syn sig plötsligt ställde,
En qvinlig skepnad, men hon slöjan fällde,
Och Emma, Emma kände jag på stunden.
Hon syntes sorgsen, men med mod beväpnad,
Och hennes blick — jag kan den ej förgäta —
Var som af sol och tårar genombrunnen:
En myrtenkrona såg jag, till min häpnad,
Sitt mörka löf i hennes lockar fläta.
Jag ville fråga, — men hon var försvunnen.
VII.
Förgäfves, Emma, tog jag mig till vara,
När sist med dig jag satt inunder linden.
Du såg min sorg, och sade: ”öfvervinn den”!
Och blott med tårar kunde jag dig svara.
Jag kände, när jag såg de ögon klara,
De mjuka lockar fladdrande för vinden,
Den fina purpurn på den hvita kinden:
”Skön såsom du kan blott en engel vara”.
På linden, ack! än samma blommor hänga,
Men skild är jag från alla mina himlar,
Mitt ankar lyftadt re’n till vida färden.
Jag skall se haf, der seglare sig tränga,
Se mången stad, som full af menskor hvimlar,
Men, utan dig, en öcken blir mig verlden.
VIII.
Jag står vid rodret uti nattens timma,
Jag hör hur bränning sig mot bränning bryter,
Jag hör hur stormen uti tacklet ryter,
Och rundt omkring mig är blott natt och dimma;
Då rinner opp och börjar vänligt glimma
En enda stjerna. Hur sig allt förbyter!
Hur lätt nu skeppet öfver svallet flyter,
Hur gladt tritoner till dess möte simma!
Den enda stjernan — O hvem kan hon vara?
Mig är hon himlens perla, högsta skatten
Af allt det lysande, af allt det klara:
Hon visar vägen öfver svarta vatten,
Hon skall mig leda genom töcknens fara,
Bestråla vågen och upplysa natten.
IX.
Jag räknat er, J årets tröga tider,
Er, dagar, er, minuter, er, sekunder!
En sommar flytt, en höst, och — ljufva under —
Den långa vintern äfven flyr omsider.
I hela rymden sig en vällukt sprider,
Och böljan ljusnar öfver och inunder.
Snart, ur min mastkorg, ser jag gröna lunder,
Ty våren kommer, kommer — hvad det lider.
Välkommen du, den skönaste af alla!
Din flägt skall mig med slappa dukar gunga
In i den saknade, den kära hamnen,
Der hafvets vågor höra opp att svalla,
Men Emmas foglar i den linden sjunga,
Som i sin bark af oss förvarar namnen.
X.
O ser jag rätt? Längst bort vid himlaranden
En flik af hemmet dyker opp ur vågen.
Hur hjertat klappar, och hur spritter hågen!
Snabb som en pil min köl sig närmar stranden.
Re’n kan jag skönja öarna och landen,
De gråa bergen och den gröna rågen,
Och hyddan, linden. Monn’ der, under bågen
Af unga löf, mig ännu vinkar handen?
Ett språng! — jag kysser moderliga jorden,
Och, full af längtan, nu till hyddan flyger,
Der gästers muntra sorl emot mig larmar;
Jag hör pokalers klang vid fyllda borden,
Jag genom dörr’n på tå mig sakta smyger,
Och finner Emma — i en annans armar.
XI.
Du gaf mig, haf, åt jordens famn tillbaka,
Tag nu mig åter i din trogna bölja!
I den, som djupast är, der vill jag skölja
Mitt hjertas sorg, der vill jag hvilan smaka,
Der vill jag stoftet af min ande skaka,
Och på din botten mig för solen dölja;
Med en af dina döttrar vill jag följa,
Ty Emma, Emma är en annans maka.
Du ler, du rörs ej af min sorg, och vinden
Du skickat bort att storma i det hafvet,
Som grundlöst svallar i mitt eget hjerta.
Förr bröt det ut i floder utför kinden,
Nu är det stelnadt. Hoppet är begrafvet,
Och djupt är du, — men djupare min smärta.
XII.
Förr’n jorden jag mot hafvet gick att byta,
Jag tänkte: ännu fins en vän i verlden.
Jag gick till linden: ”skänk till sista färden
Mig du ett blad, jag vill ett vissnadt bryta”.
Då såg jag ett, som hang med gulnad yta;
Det var ej löf, o nej, men afskedsgärden
Från Emmas hand. ”Din sorg — så skref hon — bär den,
”Och sky den kust, der falska vågor ryta!
”Mins utan vrede, mins den bleka bruden,
”Som, vigd vid sorgen, skall i hast förtyna,
”Mins tvungna dottren, den till offer dömda!
”Men när jag kläds till brud i rätta skruden,
”Och bäddas godt på vinterns hvita dyna,
”Då — icke förr, men då — sök opp den gömda!”
XIII.
Du frågar mig hvad här jag har att göra,
Och hvad jag söker under vinterns drifva,
Jag kan dock ej de multna benen lifva,
Jag kan dem blott med mina tårar störa.
Du frågar, hvi jag sänker så mitt öra
Mot grafven, som dock intet svar kan gifva,
Och hvi jag går att sorgsna runor skrifva
I snön, som snart utplåna skall de sköra.
Så vet: jag söker den jag aldrig finner;
Från menskoglam mitt öra flytt med smärta,
Och tigger här ett ljud af annan stämma.
Tro ej, att hvad jag skrifver här försvinner!
Med pil, som blodig rycktes ur mitt hjerta,
I frusen gråt, i snö, jag ristar emma.
XIV.
En sällsam glans jag såg i qvällens timma,
Ett ljus, som tycktes utur solen flöda,
Men solen sjönk i skyar purpurröda,
Och slocknad snart var ock dess sista strimma.
Dock fortfor ljuset att omkring mig glimma,
Det tog ett anlet, fattligt utan möda: —
Mitt hjerta ville tjusas, ville blöda,
Jag kunde Emmas anletsdrag förnimma.
I krans af strålar hon på guldmoln sänkte
Sig ned, och stod förklarad vid min sida,
Och än en blick af salighet mig skänkte.
”Jag vet — hon sade — hvad du haft att lida
”Jag vet, på mig hur kärleksfull du tänkte,
”I himlen är jag, — der jag vill dig bida”.
XV.
Haf tack, o lif, för alla fröjder njutna
Från dagens morgon intill sena qvällen,
För alla minnen från min barndoms ställen,
För alla rosor, alla lagrar brutna!
För mina ögon, öppnade och slutna, —
För solens lågor och för stjernepellen,
För luft och våg, för skogarna, för fjällen! —
Haf tack ock sist för alla tårar gjutna!
Men ett det är, hvarför jag mest dig prisar:
Att, genom ljufva, genom bittra öden,
Du mig en glimt af högre verldar visar;
Ty eld du blåser opp ur släckta glöden,
Och värmer än på samma gång du isar:
Din slöja blott, och annat ej, är döden.