Kvartetten som sprängdes/Kapitel 14

←  Kap 13

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 14. Pensionatskurken

Kap 15  →

14
Pensionatskurken

När de båda herrarna kommit upp till stationsinspektorens lilla rum, i vilket fanns en vit säng, liksom avsedd för en oskyldig, sextonårs flicka, och där allting var vitt och luftigt, tog värden fram en konjaksflaska, vars innehåll han broderligt delade i tvenne glas. En seltervattensbutelj sprutade snart under hans tumme, och de båda herrarna satte sig till ro. Nerifrån hördes slammer av koppar och yra skratt, och snart modulerade damen i den gröna silkesluvan sakta på handklaveret.

— Vackert rum det här, anmärkte Cello för att bryta tystnaden.

— Ja, svarade stinsen, recte tu quidem dixisti! Det är, vid Zeus, så att man får skära drömmar och vill nedskriva poem i poesialbum. Jag känner mig såsom ungmöns sista natt före bröllopet var gång jag till vila lägger min corpus. Vänta, avbröt han, hör ni, hur hon slår med plektret på lyran?

Cello, som med någon förvåning iakttagit stationsinspektorens förändrade sätt och anlete, lyssnade till några ojämna handklaverslöpningar mot en disharmonisk grund av brutna basgrymtningar och pustar.

— Jag slår nu vad, fortsatte stationsinspektoren, att hon på yran antingen utför mazurkan Hipp och hopp eller också Var barmhärtig.

— Stationsinspektoren tycker kanske inte om musik, yttrade Cello med lömskhet.

— In contrarium, unge främling! Men det är skillnad! Var barmhärtig är dock i detta fall verkningsfull, alldenstund det är en rysk melodi med en del mollpartier, och eftersom klaveret bara äger tillgång till tvenne ackompanjemangsackord, båda i dur. Jag slår vad!

Cello avvaktade vad som skulle komma från damen i den gröna silkesluvan, och han tänkte för sig själv, att stationsinspektoren var en demonisk figur, vilken bland annat förstod, när musik var som allra svårast att smälta. Nu tillkännagav en paus och därefter ett starkt luftinsugningsljud, att den livsfriska fröken Dykare bestämt sig; ett par långa klaversuckar inledde strax därpå Var barmhärtig.

— Se, vad jag sade! Å, jag känner dem! Jag har, vid Zeus, hört detta nummer tillräckligt ofta. Annars säga ju vi lärde: variato delectat! Emellertid ber jag er, herr Erlandsson, att vara vänlig och dricka en skål med en gammal civis academicus och pensionatskurk. Jag är nämligen en sådan.

När de båda herrarna svalkat sig, yttrade Cello artigt:

— En pensionatskurk, hur så?

— Jo, svarade stationsinspektoren, jag är förvisso en pensionatskurk och har under många års tid fröjdat mig åt att vara ett sådant exemplar av släktet Homo. På ett pensionat måste nämligen en eller annan människa försmäkta utav sorg, om han icke får rå sig själv. Jag rår mig endast själv, när jag får taga båten vid stranden för att tidigt om morgnarna fara ut och i havet uppfiska fiskar. Så gott som hela dagen håller jag mig på vattnet, men så inträffar understundom, att man måste vara tillsammans med andra även utom måltiderna. Vi säga: humani nil a me alienum puto! Detta är förvisso sanningen, men alltför livsglada damer rädes jag och likaså alltför stor intellektuell förtryckaranda eller föregiven själfullhet, i förevarande fall den mörka violens roll. Non haberi sed esse! Dessa kvinnor äro ingalunda onda, men jag finner dem tröttande, och då jag icke egentligen kan förargas, väljer jag att gå till mötes, men har man gått till mötes några gånger, blir man lätt falsk mot sig själv. Detta vill jag ingalunda vara, varför jag föredrager att utöva en stilla elakhet i det fördolda. Jag är en pensionatskurk, och jag luftar mig med djävulskhet. ”Ni liknar en mörk viol!” Dixi et salvavi animam meam! Haha! Salve!

Cello, som gått reallinjen, kände sig åtskilligt betryckt av allt latinet, men lät det tillsvidare obehindrat strömma från den allvarlige Pensionatskurkens läppar. Under det stinsen talade, hade natten kommit, och ett par livsfriska ”godnatt” från damen i gröna silkesluvan samt ett djupt tonande ”godnatt, små sommarvindar, soven gott” från fröken Pylman bebådade, att damerna ämnade gå och lägga sig. Fröken Pylman tillade vekt i hallen:

— Och så, kamrater! Glömmen icke att drömma vackert! Det ger hjärtat ro.

Damen i sjömansblusen ropade tillbaka i den knarrande trappan:

— Sov gott, lilla idealist!

Efter en del fnissanden och ordutbyten, prasslanden och knak i dörrar, blev det tyst. Pensionatskurken yttrade lågmält och med en djupsinnig min:

— Ni är i dag här den första dagen. Jag slår vad, att inom tre dagar följer ni henne i sjömansblusen och den andra i den gröna silkesluvan till badet.

— Till badet, frågade Cello. Är det så säkert?

— Ja, fortsatte Pensionatskurken. Ni följer dem till badet. Det går till sålunda, att de bedja er ledsaga dem genom skogen, där en myckenhet utav ormar är till finnandes. Det finnes emellertid ingalunda några ormar i denna skog, jag vet det förvisso, men dessa nymfer påstå detta och lyfta på mantlarna när de hoppa och dansa framför er. När de anlända till stranden, blicka de med huld trygghet på eder och tala sålunda: ”Förlåt, kan vi lita på er?” Ni tager av eder hatten och avgiver en artig försäkran. ”Ja, ni får inte titta, ni får inte titta”, utropa de härvid, ”utan ni skall ligga snällt bakom denna buske och förvara våra ringar och kedjor.” Ni ämnar just artigt avlägsna er, då de gripa tag om edra armar: ”stopp, vår rare beskyddare! Här äro ringarna!” Och ni får en hel hand full med ringar, halskedjor, broscher och dylika smycken, för kvinnor att tjusa och locka oss med. Då går ni och lägger eder bakom busken, och bakom denna buske ha i tur och ordning under sommaren vilat en nervsvag försäkringsinspektör, en ung extralärare, med ”Människans lägre jag” i bakfickan, samt en förste bokhållare i en stor kaffeaffär.

— Har inte stationsinspektoren vilat där? inföll Cello med ett sarkastiskt löje.

— Hodie mihi, cras tibi! För två somrar sedan, svarade Pensionatskurken kallt. Dessa damer äro här alla somrar. Nåväl, återtog han. När ni lagt er bakom busken, som vajar sina blad i sjöns omedelbara närhet, lyss edra öron till vågors plask och rösters skrik, men plötsligt skall ni se ett huvud med en badmössa samt ett par axlar och en hals sticka fram ur busken: ”Ni är väl ingen lurifax”, ropar härvid den ena damen. Ni blottar då på nytt edert hår och avgiver på nytt en hövisk försäkran. Och så ser ni strax det andra huvudet, de andra axlarna och den andra halsen sticka fram ur busken: ”Han är en riktig gentleman.” Härpå lyss ni åter till plasket och det livsglada kvittret.

— Ja men, sade Cello med en känsla, något i släkt med oro. Men den själfulla damen då?

— Å, svarade Pensionatskurken med orörligt ansikte. Hon lögar sig allena borta på en udde. Det vill säga: jag vet icke om hon badar, men hon kommer alltid tillbaka och säger, då jag utbreder smör på mitt panem eller då jag utsträcker min hand efter ansjovislådan, vändande sig till sina vänner: ”Nej, små pysslingar. Ensam skall man vara med naturen. Ensam med naturen och skogen. Naturen är min!” Men så tillägger hon med en själfull blick: ”Jag är ju en egoist, mina vänner, en olycklig egoist!…” Jag inbillar mig, mumlade Pensionatskurken med en viss självkänsla, jag inbillar mig, att jag kan dem!

— Ja, konstaterade omsider Cello, stationsinspektoren är utan tvivel en pensionatskurk.

— Å, för all del, svarade denne smickrad. Jag kan ävenledes vara god, alldenstund jag bevisligen vid ett tillfälle beskyddade en övergiven åldring, som råkat i synnerligen betryckt läge.

Vid det han yttrade dessa ord, tog han ännu en gång av sig glasögonen, och hans ögon skeno med det mildaste uttryck av välvilja. Härefter andades han på glasen, torkade dem och återtog:

— En gång anlände till dessa stränder en åldrig kamrer från en stockholmsbank. Den gamle tedde sig särdeles beskedlig, men även något finurlig med sina kisande ögon och sina vita polisonger. Det var på högsommaren, och naturen stod så tillsägandes uti ett jubel, och en mängd damer voro församlade på denna plats. Åldringen strövade för sig själv ute i skog och mark, och ofta syntes hans lilla gestalt på utsiktspunkter, varvid han höll en kikare för ögat liksom en fältherre. Han var en naturens dyrkare.

En het julidag, kort innan damerna gingo till badet, infann sig på en tätbevuxen plats intill badstranden den lille kamrern. Bakom ett av honom själv med byråkratisk noggrannhet sammanfogat bröstvärn, väl dolt av grenar och lövruskor, lade sig den åldrige naturdyrkaren på lur. På kanten till bröstvärnet placerade han kikaren ovanpå en särskild liten stenplatta. Härefter tog han sig antagligen en rök i väntan på vad som skulle ske.

Damerna anlände, och den vördnadsvärde mannens oro för skallgång stillades snart, när han hörde plasket från de badande i vågorna. Han ställde därför noggrant in kikaren och lade sig — på knä, sedan han vänt sin mössa av luftigt svart siden bak och fram för att icke den stora skärmen skulle genera honom. Just som den gamle herrn hade fått kikaren inriktad på ett offer, hörde han plötsligt ett förfärligt hojande, och en dam med glasögon och en annan med lornjett, vilka tydligen följt med såsom väktare, störtade fram ur ett busksnår och stormade kamrerns bastion.

”Här ha vi en gentleman”, skreko de med upprörda röster.

Kamrern tog till flykten, alltjämt med mössan bak och fram och den stora skärmen utstående i nacken, och anlände ångestfull till stora landsvägen, där just jag för tillfället befann mig. Han var särdeles utmattad, ty vid sjuttiofyra års ålder är ingalunda en sådan språngmarsch i terrängen utan sina vådor.

Med en sällsam känsla av förtroende för mig, erkände han i detalj allt vad han gjort sig skyldig till och såg under bikten bedjande och sorgsen ut. Han sade, att han alltid dyrkat det sköna, och att det inte fanns något i världen, som var skönare än den oklädda naturen. Han kunde icke tänka något annat, sade han, än att han nu måste bliva illa missförstådd. Naturligtvis är jag upptäckt, sade den gamle, och det var icke långtifrån, att han börjat gråta.

”Seså”, sade jag tröstande och vände hans bakvända skärmmössa rätt. ”Det reder sig väl alltid på något sätt. Men när man tar sig sådana friheter och uppträder så mot damerna — — —”

”Se där”, sade den gamle, ”jag vet väl, att mänskligheten står oförstående inför detta. Jag måste resa med detsamma”, avgjorde han och såg bedrövlig ut.

Men då fick jag en idé.

”Ritar kamrern”, frågade jag.

”Har aldrig dragit ett streck i hela mitt liv. Är ju sifferkarl, vet ja…”

”Det gör detsamma. Kamrern måste säga, att kamrern har byggt bröstvärnet i och för studier av vågornas lek och fåglarnas flykt.”

Jag skall icke söka beskriva vilken åskstämning, som rådde under måltiden på pensionatet. Då fanns där emellertid en rätt nätt flicka, snäll och enkel, och till henne gick jag i all tysthet och utlade hela den förskräckliga historien. Hon blev först något röd i ansiktet, men så skrattade hon åt alltsammans och lovade att tala gott för den naturälskande patriarken hos de andra kvinnliga pensionärerna. Därför var det endast de två väktarna, som gjorde någon anspelning till den gamle artisten, när han kom ner, något flat, till supén i en behaglig halvskymning. Vid teet vände sig damen med lornjetten till konstnären och frågade:

”Jag har hört, att kamrern är artist? Kamrern ritar ju, eller hur?”

Gubben kände nog den starka peppardoften i luften, men svarade, enligt sceninstruktörens föreskrifter, ganska säkert och lugnt:

”Det gör jag, fröken Sternlund. Jag ritar litet ibland, mest för att roga mig själv i ensamheten, förstås.”

”Ja, för att roa andra tror jag knappt, att det kan vara, smattrade damen med glasögonen. Haha! Det tror jag knappast. Inte för att roa andra, inte!”

Sedan gick molnet över, bastionen revs dagen därpå, och gubben tackade mig innerligt. Han sade med tårar i sina ögon:

”Tack goda, beskedliga stationsinspektoren för detta! Tänk, vad den flickan var snäll! Den fina, rara fröken Sandberg. Men — är det inte bra märkvärdigt, att mänskligheten skall stå så oförstående inför detta? För fröken Sandberg blev ond, fortsatte den raske åldringen, när jag liksom till belöning för hennes vänlighet talade om för henne, att hon hade den ståtligaste bysten av dem allesammans — detta visste jag speciellt, se —”

Nå, avslutade Pensionatskurken sin lilla berättelse, vad säges om detta livfulla människoexemplar?

Han reste sig upp för att i ett skåp hämta mera Aqua och föreföll att under minuters, kvarters och timmars gång, bliva alltmera högstämd och vältalig. Plötsligt höjde Pensionatskurken sitt glas och yttrade högtidligt:

— Människa!

Detta tusculum har jag hyrt av värdinnan på pensionat Koludden, och ej höves det mig att klaga, men huru mycket hellre hade jag icke hälsat dig på min ö, vilken smekes av Adrias vågor och där marmortempel kunde bereda din trötta själ en klassisk ro. Där skulle jag ur en bölja, som sakta rör sina plektra bland sävar och vita näckrosor, åt din törstiga strupe upphämta en vid ett snöre nedhalad flaska nektar, inköpt på min köpings spritbolag. Må du nu söka att förnöja dig med denna alltför lätta dryck, och låtom oss så vara vänner.

Broder! Salve! Jag är född 1876, men du är ännu såsom ett barn. Skålamento!

Efter detta högtidliga hälsningstal, som framsades med oföränderligt allvar, drucko de båda herrarna varandra till och kommo efter hand in i ett djupsinnigt resonemang, varunder Pensionatskurken visade sin nyförvärvade broder några andra sidor. I de skönaste vändningar förklarade han, med sammandragna ögonbryn, sin ställning till livet, belysande sina ord med en ask tändstickor.

— Jag kom, o min broder, ur mörkret, och jag blev tänd till studiosus av livets gudamakter, men min faders klena ekonomi tillät icke en fortsättning av dessa studier, vilka eljest skulle fört mig ännu djupare in i den klassiska skönhetsvärldens klara luft och ljuvliga nejder. Det är möjligt, att makthavarna i molnen önskade se mig, fattige son av jorden, i en stationsinspektors rödkantade mössa och mörkblåa syrtut, och såsom de bestämma, så bliver det även. Några få kilometer från den stad, där min broder rasslar med sin skarpa sax och dryper gift med sin vassa penna, där svänger jag i vardagslag en röd flagga i min hand.

Pensionatskurken gjorde ett högtidligt uppehåll, varefter han yttrade:

— Nu råder mörker, o, broder, men i mörkret tänder jag denna låga.

Han strök av en tändsticka, som spred ett blekt sken över det stränga ansiktet, och fortsatte:

— Sålunda tändes jag, Alexis Uddberg, en gång ur mörkret. En dag skall min stinsmössa hänga på sin krok utan att ego kommer för att hämta densamma. Då är jag åter slocknad, liksom jag nu utsläcker denna lilla låga.

Pensionatskurken blåste på tändstickan, varvid en lätt groggdoft utbredde sig i det vita rummet.

— Nu är Alexis Uddberg åter i sitt mörker. Men är han det? Ja, han är! Men svarar mig väl gudamakterna, om jag frågar dem:

— Blir Alexis Uddberg åter tänd? Skall detta jag åter uppstå i en vacklande låga, och vilket namn och vilken mössa skall stoftet, som är lågans lykthölje, den gången bära? Skall jag kanhända tändas som en arm man, den där hopplöst lever i mörker och brott i storstadens usla kvarter? Ve dig, Alexis! Eller tändas till en efter penningen törstande man, vars själ ej finner ro, en Mammons träl, som brinner av begär att få lyssna till guldets tomma klang, en lycksökare, osäll och feberhet?

Cello tycktes göra en rörelse.

— Förlåt en fråga, insköt journalisten. Är du intresserad för aktier?

Pensionatskurken gjorde en min av milt majestät, i det han svarade:

— Nej, broder, men jag vill av ren artighet och för din egen räkning säga: Beati possidentes, ehuru förvisso mina egna besittningar och ägodelar äro mera av andligt än lekamligt slag.

— Jag tycker i alla fall, att du talar väl likgiltigt om det nödvändiga materiella, sade Cello, hänsynslöst brytande den heliga stämningen i Pensionatskurkens klassiska lundar genom att låta höra ett kraftigt vinande av Västerviks Sågblad.

Stationsinspektoren rycktes för ett ögonblick ned från sin marmortrappa och frestades att ställa en fråga.

— Nå, du har förtjänat guld, broder?

— Åja, sade Cello med ett surt leende.

— Sätt det uti spararnas bank och låt icke störa ditt sinnes frid, förmanade Pensionatskurken.

— Asch, svarade Cello i något föraktfull ton, jag skall naturligtvis gå vidare.

Då yttrade Pensionatskurken, i det han med visa blickar betraktade sin penningtörstande broder:

— Och guld har du inhöstat, men rädes icke spelets faror! Gläd dig i anden, och inköp höga böcker! Vincere scis Hannibal, victoria uti nescis!

— Hör du, sade Cello. Ta mej fan om jag förstår ditt latin!

— Att segra förstår du, Hannibal, men icke att begagna dig av segern. Dock — Pensionatskurken lade bort den tändsticka, som slocknat i hans hand, och tände en ny — kan det hända, att jag tändes att bliva den mildaste bland milde, den starkaste bland

starke och den visaste bland vise, som bär den stora facklan ut till

en i mörkret irrande, fridstörstande, olycklig mänsklighet. Men bleve jag ock såsom en halvgud på jordens krets, lycklig finge jag ändå icke vara, ty, o, broder, lidandet följer lågan. Vem handhaver den stora tändsticksasken, och kan jag bedja om en nåd? Då vill jag i min söndagssyrtut och i den vita väst, som endast användes, när jordiska Förstar i extratåg passera min station, stående i givakt, vördsamt tillropa lågornas behärskare: ”Stationsinspektoren, civis academicus Alexis Uddberg bedjer Eder: tänd honom aldrig mera!”

Ett allvarligt, vemodigt drag lägrade sig vid Pensionatskurkens sista ord över hans anlete. Han drog en suck och satt en stund tyst och gned fingrarna emot varandra, försänkt i tankar. Plötsligt reste han sig upp och drog fram klockan, i det han överraskad utbrast:

— Tempus fugit, irreparabile tempus! Men — hell, hell! I morgon blir det gott väder och lämpligt för fiske. Jag skulle vara glad, om Brodren följde med mig ut på en morgontur, men jag väcker tidigt, fastän vi ju hava vilodagen.

Cello nickade livligt bifall. När han följde stationsinspektorens fingerpekning mot rutan, fick han se månen stå ovanför en svart fura, en stor, rund skiva, gul som guld och mild i sitt höga majestät.