Kvartetten som sprängdes/Kapitel 13
| ← Kap 12 |
|
Kap 14 → |
13
Pensionatet Koludden
Medan Cello satt semesterglad på tåget, läste han ännu en gång igenom det lilla häftet, vari alla landets sommarbadorter annonserade sina björk- och furuidyller på ett säreget språk, typiskt för dessa okända prosalyriker, vilka ur samma bläckhorn ösa naturstämning och trafiktekniska uttryck eller lantmäterisakkunskap. Efter några tysta utflykter ”till höga, björkklädda åspartier i det idylliska stationssamhällets omedelbara närhet, 2 km. cykelväg från det riksbekanta Bullan, vars stämningsfulla solnedgångar” o. s. v. samt till ”det solvindsomsusade Backnäs Vila, med 5 minuters gångväg till sjö och älv, vars stränders kraftiga skogsbestånd cirka 20 m. ovanför vattnet” o. s. v., återvände hans blickar till Koluddens pensionat, och han fann sig fullt nöjd med att ha utvalt detta ställe. Naturbeskrivningen från denna badort hade med stor lyrisk kraft framhållit insjöidyllens säregna behag, och därtill kom, att resan var tämligen kort. Koluddens pensionat låg nämligen icke så långt borta från stadens murar.
Förr om åren hade Cello jämte sin kropp och sitt bagage även brukat medföra sin själ till semesterplatserna. Men själen var i år förhindrad att riktigt medfölja; den befann sig nämligen i full lycka och spänning hos fondmäklaren på dennes kontor, medan kroppen nu for ut för att bada och sola sig. För att, om en förändring av börsläget så krävde, hastigt kunna förena kroppen med anden hade Cello alltså föredragit denna närliggande badort, mot vilken tåget i en knekande gång sakta förde honom.
Framemot femtiden på eftermiddagen anlände han till en station, där bil väntade, och Cello fick nu resa genom fager mellansvensk natur: röda stugor och yppig skogsgrönska, blänkande sjö och väna, ljusgröna dalar. Då skjutsen stannade framför den långa, tjärbruna tvåvåningsbyggnaden, med sina i norsk stil sirade gavlar och sina vita fönsterbågar, svävade mörka åskmoln över de ljusa träden. På planen framför pensionatet sutto en flock damer jämte värdinnan, en gråhårig och rätt värdig kvinna, som reste sig upp och vänligt välkomnade. Cello uppfattade snabbt situationen, och anmärkte för sig själv:
— Här är mankönet i minoritet. Men var är det?
Sedan han upprepade gånger bugat och skakat hand, allt under det värdinnan nämnde damernas namn som vid ett skolupprop — ”fröken Ekberg — fröken Holmer — fröken Andersson — fröken Eleonore Pylman — fröken Strandell — fröken Gullan Dykare — fru Andersson — fröken Sonja Dykare, en syster till fröken Gullan Dykare — fru Inga Holmer, en syster till fröken Sissi Holmer” — o. s. v., blev det alldeles tyst en stund, under vilken tystnad Cello såg sig omkring med blickar, dem han bemödade sig att göra välvilligt iakttagande och mönstrande. I själva verket var han skakad efter presentationen med de många damerna, av vilka han icke kunnat finna någon enda passande att svärma tillsammans med, och han kände sig som apan i Djungelboken, som förlamades av att stirra på pytonormens många ringlar. Denna känsla förminskades icke av, att bland damerna funnos två äldre, vilka häftigt virkade och hela tiden tittade ned på arbetet, medan knappa ord om likgiltiga ting undsluppo dem. Äldre damer, som virka häftigt och titta ned, utan att någon gång titta upp, knappast åt sidan, hade alltid varit en olust för Cello. Där han nu stod och försökte kasta skarpa falkblickar över den omgivande nejden, som bar alla spår av skönhet, med mörkblå sjö och vackra skogspartier, tänkte han:
Mina nerver måste vara mera ätna av spänning och arbete än jag anat. Vad jag för närvarande önskar är bara att de två stela damerna titta upp en smula, medan de virka, bara ett litet tag. Det är som om de bure på hemska hemligheter.
Medan kaffekopparna slamrade, kände Cello, att han var tvungen att bryta tystnaden.
— Det ser ut som om åskan vore i antågande, förmodade han med behaglig stämma.
Ett skri av de två livfulla medelålders damerna ljöd på ögonblicket.
— Ånej, klingade det med falsk förfäran i luften. Ånej, det kan ni inte mena!
Cello ryckte på axlarna och såg något viktig ut i all sin förbindlighet.
— Inte råder jag över väder och vind, mina damer. Men det är ju möjligt, att…
Ett nytt skri av de två livsfriska damerna:
— Stationsinspektoren kommer! Vi ska fråga stationsinspektoren. Snälle herr stins, få vi åska? Snälle herr stins, få vi åska?
De rusade upp, följda av en kamrat, och deras långa ben med vita strumpor och vita skor vimlade om varandra i det höga gräset, då de sprungo över den gröna planen.
På en liten stig, som vindlade vackert genom skogen, nalkades nu en bortåt femtioårig man med rak hållning och tämligen raska steg: Hans kinder voro kanske ursprungligen bleka, men hade genom sol och vind fått en lätt, brun färg. Mannen bar korta, mörka, i spetsarna grånade mustascher, under vilka syntes en mun som ett rakt streck; hans ögonbryn voro hopdragna, och de blåa, stirrande ögonen skärptes i uttrycket av en pincené.
— Vad önskar mina damer, sporde han med metallisk klang i rösten och ett leende, som kunde vara sarkastiskt, men i alla händelser verkade artigt.
En av de tre damer, som anropat stationsinspektoren, fröken Sonja Dykare, var en kantig och rödbränd medelålders kvinna, som tätt följdes i hälarna av sin ett par år äldre syster, fröken Gullan Dykare. Den tredje damen, som även sprungit upp vid Cellos dystra spådom, rörde sig emellertid ensam på planen ett litet stycke från de andra, som skreko och hojtade, medan de klappade stationsinspektoren på rygg och armar. Den ensamma, som hade föreställts som fröken Eleonore Pylman, bar en hamrad och utsirad kopparplåt som brosch på bröstet samt någon slags allmogedräkt i mörka färger. Hon var blek, hade det svarta håret benat mitt i pannan samt talade med långsam röst och själfullt tonfall.
— Varför så brått, ni vilda, yra, livslustiga bakelsebestar, utbrast hon, med anspråkslöst nedslagna ögon och en fjärranljudande, späd stämma.
Men de andra hörde henne icke, utan fortsatte sitt arbete med stationsinspektoren, vilken stod fast som en fyrbåk i ett svall av kjolar, vita ben och viftande armar.
— Hå, damerna! Här blir ingen åska, försäkrade herrn med pincenén med skarp röst. Det garanterar jag.
— Hybris, ynkade sig i all tysthet Cello. Den där kommer nog att bli straffad för sitt försök att imponera! Herre, sänd ett regn över den törstiga jorden och särskilt över denna åsna till karl!
Värdinnan föreställde i nästa ögonblick Cello för stationsinspektoren, vars namn var Uddberg. När de båda herrarna tryckte varandras händer, kastade stationsinspektoren en snabb och misstrogen blick på journalisten, som vaksamt iakttog den andres ansiktsrörelser.
— Fägnar mig mycket, yttrade stationsinspektoren kort och kärvt, varefter han åter vände sig till damerna.
Cello tyckte icke, att mannen såg särdeles sympatisk ut, men — tänkte han — det är omöjligt att säga något om honom, förrän han tagit av sig pincenén. Jag har ofta lagt märke till, att människor med pincené vid första granskningen göra intryck av att vara stränga polisprefekter, vid andra granskningen irriterade läskarlar och vid den tredje, då de taga av sig ögonglasen, ömkansvärda och menlösa människor, som man riktigt vill taga under armarna. Så mycket är då säkert, att inte blir jag gammal på den här inrättningen, om inte det kommer förstärkning med litet ungdom, som man kan promenera med.
Medan Cello i tysthet gjorde dessa ledsamma betraktelser, skingrades de andra damerna, som haft sin plats omkring det stora kaffebordet; skaran förspreds och blev till ljusa färgklickar på stigar, på planerna och vid snåren däromkring. Endast de två gamla damerna, som tittade ned och ivrigt virkade, sutto kvar. Alltjämt blickade de ned, när Cello med döden i sitt hjärta vid värdinnans sida gick upp på rummet till sina väskor.
Just som värdinnan avlägsnade sig i korridoren, uttalande en vänlig förhoppning, att herr Erlandsson skulle trivas på Koludden, blev det alldeles mörkt i Cellos rum. En våldsam knall följde. Först lät det som om ett par järnvägslaster stångjärn kastats ned på en cementgård från fem våningars höjd; därefter rakade och hasade det som när koffertar eller lårar dragas över en vind. Smattrande, frusande och skvalande följde så ett skyfallsliknande regn. Med detta buller av en ursinnig och av hetta överretad natur, blandade sig ett annat ljud, som kom från bottenvåningen. Skri, fras av kjolar, trampandet av fötter hördes en lång stund i pensionatets hall.
Ibland blir man fortare bönhörd än vanligt, tänkte Cello. Om man nu skulle passa på att titta på den skarpe och imponerande stationsinspektoren, medan han torkar glasögonen.
Och han vandrade sakta utför trappan, men hade knappast hunnit ned i hallen, förrän de livsfriska systrarna Dykare mötte honom under larmande rop:
— Å, här är den rätte väderspåmannen! Här ha vi honom! Han skulle egentligen bäras i gullstol!
Cello bugade, artig och förskräckt, varefter han med blicken letade efter stinsen. Då fick han syn på denne i den lilla salongen innanför. Stationsinspektoren satt sakta gungande i en liten löjlig amerikansk gungstol, som endast kunde åstadkomma korta knyckar. Pincenén höll han i handen, och journalisten upptäckte genast, att den imponerande mannens ögon tedde sig milda och fjärrskådande såsom aposteln Johannes' blickar.
Han var alltså inte skarp och farlig, tänkte Cello. Han är bara en artig humbug, och kanske vi skall bli goda vänner.
Aftonmåltiden intogs under avmätt glam, ty ännu ramlade och dundrade åskan, fastän på något längre avstånd. Oavlåtligt tillrade och skvalade regnet på rutorna, och Cello tänkte på vilken stämningsfull pensionatskväll detta kunde ha blivit, om han vid sin sida haft en ung, behaglig dam, som han kunnat samtala med i skymningen, alltunder det hon då och då frågade vad han trodde om åskan, kärleken eller livet.
Man samlades i den lilla prydliga salongen, då ingen kunde tänka på att gå ut i detta väder. En behaglig skymning, som icke var djupare än att man tydligt kunde skönja alla de närvarandes ansikten, härskade för tillfället. Våta grenar vispade stundom över de smårutade fönstren, och därutanför, i en mulen halvdager, slokade träd och gräs.
Det lätta sorlet kunde icke länge få råda, det förstod Cello tydligt, van som han var vid förhållandena på ett pensionat. Han hade nu kommit på det klara med, att han förutom stinsen för tillfället var den ende manlige individen på platsen, och den misstänksamme unge mannen väntade när som helst en uppmaning att antingen sjunga, deklamera eller spela. Den livsfriska fröken Gullan Dykare hade för aftonen tagit på sig en liten grön silkesluva med tofs och höll ett handklaver hotande i skötet. Systern hade efter regnet iklätt sig en sjömansblus med mörkblå krage och rosett.
— Hör du, Gullan, ropade damen i sjömansblusen till systern. Spela en livad bit!
Fröken Eleonore Pylman, som hade rest sig upp, stod med händerna sammanknäppta framför sig, anspråkslöst blickande ned i mattan. Hon vred nu på den hamrade kopparplåten och yttrade med sin späda, själfulla stämma:
— Ja, musik! Låt oss få höra toner, men helst stämningsväckande toner, vilka kunna vagga till ro och smeka våra sinnen.
— Nej, protesterade damen med handklaveret och den gröna luvan. Ingen musik nu. Det är bäst, att du läser något, Pyllan! Ah, hör du, tag den där du vet, ”Det borde varit stjärnor”.
Cello höll den otända pipan dold i sin knutna hand, och stationsinspektoren, som åter såg skarp och farlig ut, höll en otänd cigarrett mellan sina bruna fingrar.
— Nej, yrkade damen i sjömansblusen. Inte den! Något med humor i! Något med humor i!
Fröken Pylman såg fortfarande blygsamt ned, men yttrade därpå i ett begrundande tonfall och med låg röst till väninnorna:
— Vill ni ha något, som lättar sinnet, eller något, som kommer hjärtan att darra, barn små? Ja, vad skall jag väl ta? Vore det icke bäst, att jag deklamerade ett stycke, vari avspeglas såväl det ena som det andra? Vore det icke bäst, att jag reciterade ”Det var dans bort vid vägen”? I denna dikt av vår avhållne Fröding, kommer såväl humorn — ni små skälmar! — och natursvärmeriet till sin rätt, för att nu icke tala om att det äkta värmlandslynnet glittrar och tindrar och tjusar…
Cello rodnade och kramade pipan som om den varit en handgranat, han ämnat slunga. Stationsinspektoren såg skarp och aktningsfull ut.
Tystnad uppstod, och fröken Pylman gjorde en liten rörelse; hon strök upp en hårslinga vid örat, tryckte lätt till densamma och läste därefter, med mörk och betydelsefull stämma:
— Det var dans bort vid vägen…
Därpå följde en kort, uttrycksfull paus, varpå hon tillade:
— Av Gustaf Fröding.
Cello funderade ivrigt under den därpå följande deklamationen. Han hyste många olika planer, bland annat den att hastigt avlägsna sig med handen tryckt mot hjärtat, simulerande ett farligt illamående; dessutom funderade han på att nypa stationsinspektoren i benet, så att denne skrek, och därefter leda ut honom och inbjuda honom till en grogg på rummet samtidigt som han där lämnade en förklaring över sitt beteende. Men när han kommit så långt i sitt vilda tankespel, sänktes fröken Pylmans röst till ett långt och förtonande:
och till svar på Nils Uttermans dudelidia
kom det: dudeli, dudeli dej.
Hon tystnade, och man hörde några sekunder endast regnet, och ryck och brus i lövträden utanför.
— Tack, dyra Pyllan, ropade samtidigt de två livsfriska systrarna, varefter de sprungo upp och slöto väninnan i sina armar. Vi ville då riktigt krama om dig! Ingen läser Fröding som du. Nej, ingen gör det! Den store skalden skulle tacka dig och se på dig med sina härliga, vemodiga blickar, om han levde.
— Den store skalden lever icke, yttrade fröken Eleonore till svar, och såg drömmande ut. Nej, han är död. Å, sade hon, man kunde gråta…
— Varför det, ropade den livsglada damen i sjömansblusen. Det var väl en härlig livsgärning han gjort. Vad båtar att sörja, vad båtar att grubbla!
Fröken Pylman log blekt och såg i sitt leende allvar ut som om hon menat: tanklösa barn, vad förstår väl ni mitt hjärtas känslor! Högt utbrast hon:
— Ja, förlåt mig! Jag är en egoist, mina vänner. Men det är ibland, som om jag tyckte, att just mig skulle han ha förstått, liksom jag fattat honom…
Hon satte den hamrade kopparplåten tillrätta, tryckte åter lätt till håret, en gång vid vartdera örat, och såg ned på den vackert vävda allmogemattan. Då hörde Cello till sin fasa stationsinspektoren yttra följande ord, i andante och med skarp klarhet:
— Då ni nyss deklamerade, fröken, sade han, såg ni ut som — en mörk viol.
Det var som om Cello plötsligt känt, att man ryckt undan hans sista stöd i livet. Han stirrade på den korrekte järnvägstjänstemannen med uppspärrade ögon.
Han var alltså en fårskalle, tänkte han. Jag far med första tåget i morgon.
Nu reste sig en del av damerna, och Cello passade på att gå ut i hallen och tända sin pipa. När han under ett par bloss ett ögonblick gluttade upp, fick han se stinsen stå och röka en cigarrett alldeles intill honom. Det lyste något genom pincené-glasen, när trafikmannen med låg röst frågade:
— Nå, vad tycker herr Erlandsson? Är hon inte själfull?
Cello såg in i den andres ögon och svarade:
— Det var mycket vackert alltsammans.
— Ja, men det jag sade var väl ändå det vackraste, fortfor stinsen. Det där om violen!
Cello svarade:
— Det var vackert och förstående, särskilt som hon inte alls liknade en viol.
— Vill herr Erlandsson kanhända dricka en grogg med mig på rummet? Jag är så ensam, när det regnar, sade stinsen hastigt och med förändrad stämma.
Han tog av sig ögonglasen och visade därvid på nytt sina milda, fjärrskådande Johannesblickar.