←  Kap 19
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 20. Far i Skåpet
Kap 21  →


[ 152 ]

20
Far i Skåpet

Sedan arkitekten Gren ordentligt stoppat ned damernas nipper i sin ena rockficka, satte han sig som en sann hedersman bakom en porsbuske, vilken hela tiden darrade för lätta ilar från sjön. Han satt under några minuter alldeles stilla, medan han betraktade sina fötter, men denna förströdda granskning gjorde han icke därför, att fötterna voro så ovanligt stora och breda, utan därför, att de voro de enda levande föremål i närheten, han kunde fästa sina ögon på, eftersom han nyss stuckit ned båda händerna i rockfickorna. Fötterna, iförda blåa smärtingskor, voro i en oavlåtlig rörelse, liksom skulle de, alldeles oberoende av den övriga kroppen, ha sökt springa sin väg i all ensamhet. Nu reste sig arkitekten sakta upp, lade ficklocket över högra fickan och stirrade med en lång blick utåt sjön, därifrån han kunde höra plask och skrik. Sedan han även sökt skymta en flik av den del av viken, där de badande höllo till, icke för att få se en flygande nymf hoppa ned i fradgande böljor från en klippa, utan endast för att försäkra sig om, att damerna verkligen ordentligt voro i gång med sin badning, blevo arkitektens rörelser något hastigare. Han blev egentligen en helt annan människa. Nästan halvspringande begav han sig från badstranden och dök ned i en liten däld, bakom vars buskar ett glimmande föremål skymtade bland lövruskor. Arkitekten tog fram detta föremål, som var en cykel, vilken han sedan släpade över ganska kuperad terräng, och härunder frampressades rätt ymnigt med svett på hans panna. Kommen till stora landsvägen, som gul utbredde sig framför honom, måste han taga upp en blårutig näsduk och torka av sitt kortklippta, bleka huvud, innan han satte sig på cykeln. Herr Gren var nämligen ovan vid kroppsrörelser; han hade länge fört ett makligt och stillasittande liv.

Nu snurrade hans tankar lika snabbt som cykelhjulet, medan han var på väg mot järnvägsstationen. En gång stannade han cykeln, tog av hatten och torkade åter svetten ur pannan, varefter han fortsatte färden. Röda stugor med skällande hundar utanför, gråa och ensamma lador, små ilande skogsbäckar, stengärdesgårdar [ 153 ]och vilande kreatur på gröna ängar dansade honom förbi. Med tillfredsställelsen, som han kände över sitt lättfångna gods, blandade sig jaktiver och även något vemod. Sedan han utsläpptes från Långholmen på våren, hade han icke förövat någon stöld förrän just denna dag. Och det skedda betydde spänning och ny påpasslighet i stället för bekvämlighet och ro. Egentligen hade förut straffade Holmsund-Holmsen-Grön kommit till vilohemmet för att njuta av naturens frid, och hans inbitna yrkesvana hade endast två gånger förut frestat honom att på pensionatet treva över ett par lås och öppna en kvarglömd handväska i hallen. När Holmsund-Grön första gången följt de två damerna till badstället och där fått mottaga deras nipper, hade han flinande suttit och vägt de gyllene föremålen i sina händer. De skulle bara ana, tänkte han. Men den gången var frestelsen lätt att övervinna, dels emedan det var sådana bagateller, han hade fått till förvaring, dels emedan han verkligen önskade någon tids vila från ett arbete, som på sitt sätt ganska hårt frestade även vana nerver. Holmsund-Grön hade dessutom en viss känsla för naturen; bland trädens grönska och fåglarnas kvitter var det behagligt att vara, när verksamhetsbegäret ändå hade slappnat något för tillfället; de ljusa nätterna försvårade dessutom arbetet. På detta sätt älskade Holmsund sommaren för skönhetens skull och föraktade den för de ljusa nätternas skull. Han brukade sällan arbeta vid denna tid på året, fastän han icke var okänd för sina försök att stjäla i våningar mitt på ljusa dagen.

Far i Skåpet, så kallades Holmsund-Grön i polisen, använde vid sina expropriationsföretag helst tiden mellan två och fyra under mörka nätter, och sitt sällsamma vedernamn hade han just erhållit på grund av en sådan expedition för några år sedan. I ett hem, där frun för tillfället var ensam hemma, emedan husfadern var borta på en högtidsloge, som skulle föra honom ett trappsteg närmre de eviga sanningarna, hade Far i Skåpet brutit sig in sent på natten. Just som han var i färd med att undersöka silvret i matrummet, hörde han en kvinnoröst oroligt ropa på avstånd. Tjuven tog då ett mjukt skutt ut i det närliggande köket, där han tillsvidare gömde sig bakom en skåpdörr. Kvinnorösten hördes emellertid mycket tydligt genom den lilla trevna lägenheten:

[ 154 ]— Är det far? frågade sopranen.

— Ja, svarade den fintlige expropriatören. Det är far.

— Var är du, sporde kvinnostämman.

— I skåpet, svarade tjuven, med en så hederlig stämma som möjligt.

— Smörgåsar är framställda i matrummet. Vad vill du ha?

— Sill, svarade den dova rösten.

— Ni måste ha varit bra söta i logen i kväll. Du låter laddad, gubben lilla! Vem höll talet för hemmet?

— Det gjorde jag, svarade efter någon tvekan tjuven.

— Gjorde du? Det har väl aldrig skett förr. Vem talade för kvinnan och barnet?

En stunds tystnad uppstod, varefter Far i Skåpet, som nu beredde sig att låsa sängkammardörren, när han förstod, att mannen icke var hemma, vårdslöst svarade:

— Det gjorde jag också.

— Usch, vad du låter märkvärdig, oroade sig frun. Kom i jesse namn ut, så att jag får se på dig!

Men just då hade mannens steg ljudit i tamburen, och den visserligen något upprymde, men ändå snartänkte husfadern lyckades efter litet besvär få fridstöraren inlåst, tills polis hann anlända. Till den listige och förslagne Far i Skåpets egenheter hörde nämligen, att han var handfallen intill förlamning, när han blev överrumplad, och därtill, att han var något skrockfull.

När nu Far i Skåpet under gårdagen hört talas om, att flera damgäster skulle anlända på morgonen, hyrde han sig en cykel och angjorde vid styret sin lilla väska av fernissad papp, varefter han lade cykeln i den stilla dungen vid stranden. Han ville se, hur sakerna skulle komma att utveckla sig vid badningen för dagen. Allt gick mycket lyckligare och ledigare än Far i Skåpet kunnat beräkna, och han hade ju till på köpet själv lockat flera damer att följa med och bada, medan beskyddaren tog hand om deras värdesaker.

Holmsund kunde icke låta bli att le, när han tänkte på, hur de lastat på honom alla dessa små föremål, vilka tillsammans representerade en betydande summa i pengar. Men samtidigt kände han en viss ledsnad, icke så mycket för att vara på jaktstigen fortare, [ 155 ]än han beräknat, utan därför, att en av de unga damerna mycket hade slagit an på honom. Denna dam, som var den unga, bleka fröken Åvik, hade ett mycket behagligt yttre, och han kunde icke riktigt glömma, när hon sett in i hans ögon och med sin vänliga, allvarliga stämma bett honom taga väl vara på mormors guldhjärta.

Far i Skåpet tänkte nu, medan de två stora, blåa smärtingskorna vilt trampade cykeln, som rullade backe upp och backe ner mot stationen, under det han skymtade naturen i ett virrigt sammandrag, att det varit bra behagligt, om han kunnat få tillbringa några dagar på promenader tillsammans med fröken Åvik. Vad mormors guldhjärta beträffar, så var ju detta bara en affär, som måste ha sin gång.

— En grann liten råtta, mumlade Far i Skåpet.

Nu såg han en brädstapel komma emot sig, därefter en större skorsten, därefter ett rött magasin och slutligen stationshuset. Han gick in i skogen och ställde cykeln vid en buske, sedan han avlyftat den lilla väskan, och hade just anträtt sin snabba vandring mot stationsbyggnaden, då han med ens stannade. Tjuven gick ett stycke längre in under de höga träden, varigenom det var omöjligt för någon att iakttaga honom från landsvägen, varpå han ur fickan drog upp det blänkande, mångskiftande godset. Far i Skåpet letade en stund bland föremålen och tog slutligen fram en tunn kedja, vid vilken ett guldhjärta var fästat. Hastigt tog han av sig rock och väst och hängde därefter om halsen över sin svarta sportskjorta av satin det lilla smycket, påtog åter de två plaggen och ilade nedför backen den korta vägen till stationen.

Det skall bringa tur, tänkte den skrockfulle förbrytaren för sig själv. Hon var en grann råtta!

— Tittut, ropade den livsglada fröken Sonja Dykare nere vid badstranden, i det hon stack fram huvudet bakom en videbuske. Tittut, arkitekten!

Men arkitekten Gren svarade icke.

— Var har vi vår beskyddare, ropade fröken Gullan Dykare trax därpå. Hallå, arkitekten!

[ 156 ]Men från arkitekten Gren hördes alltjämt icke något svar.

— Stören honom icke, små fåglar, hördes fröken Pylmans själfulla stämma. Han kanske ligger och betraktar naturens skönhet, ty vid dess hjärta är gott att vila.

— Å, inte är han väl någon svärmare heller, sade den friska fröken Sonja Dykare.

— Det är han nog, yttrade fröken Pylman, ty hans ögon ha ett glitter av svärmeri eller av längtan, men ni, små tanklösa varelser, ni endast pladdrar utan att se. Arkitekten Gren är djup.

Molnen började att skymma solen; det kårade på vattnet, och några kalla pustar satte fart i påklädningen. Snart voro alla damerna färdiga och nalkades nu i samlad tropp den plats, där arkitekten skulle vänta med deras nipper.

— Hall-å, ekade rösterna genom skogen och över vatten och strand. Hall-å!

Men arkitekten lät icke höra av sig, hur mycket man än ropade, och alla ansträngningar att försöka uppfånga ett fjärran fotsteg i ljung eller en klacksmäll mot en bergknalle voro förgäves. Då sade fröken Pylman:

— Kanske han är en av dessa skälmska naturer, av vilka världen är så full?

— Kom fram, herr skälm, kom fram herr spjuver, ropade de tvenne glada fröknarna Dykare.

Trots att titeln skälm ju var betydligt mera passande till Far i Skåpet än titeln arkitekt, förblev även denna uppmaning obesvarad av damernas beskyddare. Nu uppstod oro, men icke mer än oro, ty ingen kunde misstänka det rätta och förfärliga sammanhanget. Damerna dröjde ännu en stund på platsen och företogo även en liten skallgång med kjortelfladder och glada skrik, men utan att kunna avlocka arkitekten Gren ett ljud, som röjde hans vistelseort. Till sist undrade fröken Åvik, om han icke kunde ha skämtat, fastän hon själv tyckte, att det i så fall var ett mycket dumt och opassande skämt.

— Han kanske har gått i förväg för att skrämma oss vid en vägkrök eller så, gissade hon.

— Det märks, att fröken Åvik är ny här på platsen, sade fröken Eleonore Pylman. Annars skulle inte fröken Åvik hysa en [ 157 ]sådan misstanke mot arkitekten Gren.

— Men fröken Pylman sade ju för stund sedan själv, att han kanske var en skälmsk natur, replikerade fröken Åvik, något sårad.

— En skälmsk natur, må så vara, en glittrande glad, en yr natur, men inte en plump, bästa fröken Åvik. Ånej, varken fröken Åvik eller ni andra känner herr Grens sinnelag, fastän flera av er varit så pass mycket tillsammans med honom. Men jag, som ni kanske tycker är en egoist, och som mest går ensam för mig själv, jag kanske ändå förstår honom bättre. Vem vet? Men Gud, så jag talar! Detta låter, som om jag ville berömma mig själv. Å, tro inte det, bästa, söta, tro inte det!

Under gissningar och rop vandrade damskaran sakta mot pensionat Koluddens hus, vars svarta, utskurna gavelbyggnad snart skymtade bakom löven. Nu stack flaggstången upp, och alltjämt utvecklades den stora flaggan av vinden från stångens halva höjd. Det var som om denna syn, över vilken man tidigare endast i förbigående uttalat sin olust, kommit damernas sinnesstämning att slå om från oro till misstänksamhet och från misstänksamhet till förskräckelse. Alldeles i närheten av flaggstången fingo de emellertid sikte på Pensionatskurken, som genom sina pincenéglas fäste ett par filosofiska blickar på dem, innan han förbindligt hälsade. I handen höll han en stor klyka full med abborrar, och bakom honom nalkades Cello med en ung gädda, som han triumferande släpade i ett snöre. Värdinnan skyndade i detsamma ut ur huset, och nu började åter presentationen. De båda herrarna hade ju icke varit i tillfälle att förut lära känna de nykomna damerna, eftersom de tillbringat hela dagen på sjön. Sedan den officiella hälsningsceremonien var överstökad och Cello fäst en allvarligt granskande blick på fröken Åviks bleka och trötta ansikte — han erinrade sig nu tragedien med den lille gossen — ropade fröken Gullan Dykare:

— Var är arkitekten Gren?

— Han följde ju med damerna, svarade värdinnan och skyndade förvirrad upp i huset.

— Han är försvunnen!

— Borta!

[ 158 ]— Han har våra ringar och klockor!

— Är han inte här?

— Jo, han är här, sade den oroliga fröken Gullan Dykare. Han har gömt sig! Ni ler, herr stins, ni ler, herr stins!

— Herr Erlandsson ler också! Vår nyhetsförmedlare ler också!

Men Pensionatskurken log icke och icke heller Cello. Den senare blev ivrig och nyfiken och utkastade ett par hastiga frågor om vad som hade passerat. Sedan skyndade han upp i huset och bad värdinnan föra honom till arkitektens rum. Detta var tomt; icke ett klädesplagg, icke en väska fanns kvar.

Cello begav sig åter ut på gräsplanen, med en hast, som om han blivit sparkad utför trapporna.

— Nej, men, mumlade han, alldeles het i ansiktet. För tusan, det är väl ändå omöjligt!

— Vad är omöjligt, frågade Pensionatskurken med djupsinnig min.

— Jag vågar icke säga det, sade den försiktige journalisten, men följ mig in. Om damerna väntar ett ögonblick!

När de båda herrarna kommit för sig själva, bultade Cello med knuten hand Pensionatskurken på axeln, i det han yttrade:

— En tjuv! Vad sägs, herr Pensionatskurk?

— Quid i hellvitte nunc?… Men är arkitekten en tjuv eller är han icke en tjuv, så måste han, per fas et nefas, tillrättaskaffas! Ring till stationen, mitt eget kommunikationsverk, för tusan!

När Cello hade ringt till järnvägsstationen, kunde han meddela, att en person, som alldeles liknade den beskrivning, journalisten givit på arkitekten Gren, för en stund sedan avrest med tåg söder ut.

— Länsman och polisen, voro Cellos nästa ord, och en stund därefter var han försvunnen på en timme, under vilken tid Pensionatskurken med den största vältalighet sökte lugna damerna och särskilt värdinnan, som var nästan otröstlig. När Cello återkom, väntade man ännu fåfängt på den försvunne herr Gren. Cello tog Pensionatskurken avsides och sade:

— Ja, saken är klar!

Pensionatskurken svarade med lugn min men med klagande stämma:

[ 159 ]— Mea culpa, mea culpa! Alltsammans är min skuld. Reflexionen dödar aningen, o broder, och i samma ögonblick förvandlas ett människohuvud till ett kålhuvud.

— Vad menar du?

— Kring denne man stod förvisso en atmosfär av olust. Jag tycker mig ännu kunna se hans stora, rörliga händer, hans liksom i oro flackande ögon och hans svarta sportskjorta. Men jag lät reflexionsdjävulen taga överhanden och bortdriva de aningar, som spirade inom mig. Interdum dormitat bonus Homerus!

Eftersom för ögonblicket intet vidare var att göra, då polis blivit alarmerad i alla riktningar, återstod endast att söka trösta de bedrövade damerna. Litet längre fram på aftonen fick också Cello se en ovanlig tavla vid den stora soffan på gräsplanen. I dess mitt satt Pensionatskurken med fröken Gullan Dykare på ena sidan och fröken Sonja Dykare på den andra; han höll dem i händerna, under det sköna och tröstande ord, blandade med klingande latin flödade från hans läppar. I gräset framför denna grupp, som kunde ha föreställt Trösten i sällskap med Bedrövelserna, satt fröken Eleonore Pylman och blickade tårögd upp i Pensionatskurkens anlete, där de milda Johannesblickarna skeno.

Men Cello stod på planen, full av vemod, och samtalade med fröken Märta Åvik. Med deltagande såg han in i hennes ögon, medan hon berättade om mormors försvunna guldhjärta, och hans eget hjärta sved av grämelse över att han måste resa dagen därpå.

Som smeden August meddelat, att endast en nedtagning av flaggstången kunde medföra en ändring i flaggans olycksbådande läge, frasade över deras huvuden den stora duken alltjämt på halv stång.