Kvartetten som sprängdes/Kapitel 23

←  Kap 22

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 23. Bland höga hattar och svarta flor smög en amorin…

Kap 24  →

23
Bland höga hattar och svarta flor smög en amorin…

Bröllops- och begravningsservitören Helmer Tidlund, även kallad Timglaset, ställde sig i hörnet, ungefär två stenkast från Biljard och Café Merkurius, som låg snett framför fabrikör Åviks träslott med de två spetsiga tornen. Från denna plats kunde den smale vaktmästaren, en man i femtiofemårsåldern, se in i kyrktornets svarta gap, där de två klockorna hängde som tungor. Med sina matta, blekblå ögon och ett svagt leende, som icke var menat som ett leende, blickade han envist in i det mörka hålet, stod så en stund och stirrade, tills han upptäckte ett huvud, stort som en hasselnöt vid gapets kant. Då Timglaset nu varsnat ringaren, tog han en servett, som han haft instucken under armen, och vinkade sakta med denna tre gånger mot kyrkan. Det lilla huvudet i öppningen på tornet försvann. Timglaset märkte, att en av klockorna började välvas; nu såg han liksom en tungspen röra sig i det svarta gapet.

— Bang.

Därefter blev det ett uppehåll, längre än man skulle kunnat vänta, och sedan ljöd det åter:

— Bang. Bangdång. Bangbangdång.

Begravningsklockorna voro nu satta i rörelse av den smale begravningsservitören, som i den milda augustidagen stod med obetäckt huvud i gathörnet. En vind rörde några blonda, ibland vitnande hårtestar på hans hjässa, och det blänkte i hans något slitna, men alldeles hela och fläckfria redingote, när han nu vände sig om efter att, enligt överenskommelse med begravningsentreprenören Julius, ha givit tecken åt ringaren. Med lätta steg, nästan svävande, genombröt han den lilla ring av barn, som samlats omkring honom under den mystiska akten i gathörnet.

Timglaset passerade genom stora porten i fabrikör Åviks hus, gick med gungande steg över granrisbädden där utanför och kom in i köket. Där stod hushållerskan Alma med förgråtna ögon, beredd att medfölja sorgetåget. Hon blickade upp och mötte servitörens blacka ögon och svaga leende.

— Å, sade Alma. Är det nu börjat?

— Ja, svarade Timglaset med en tonlös men vänlig röst. Nu, fröken Alma, ha vi börjat det. Nu är väl begravningsgästerna på nedgående, kan jag höra.

Det knakade och brakade i stora trappan av långsamma steg. Ett svagt mummel av röster förmärktes.

— Varför ska de göra det så långsamt och svårt, suckade Alma. Fast nog unnar jag lille Edmund allt fint och all ära. Ja, visst gör jag så.

— Fröken Alma ska inte gråta, menade Timglaset och lade huvudet på sned. Allt går över, jag vet det nog jag. Jag ska säga fröken Alma, att det är bättre att ordna det så, som det är gjort här i dag. Nu är den döde ur huset, se, och processionen har att gå till lilla kapellet. Det är mycket nättare så, se, mycket finare och nättare, se!

— Herr Tidlund — ja så är det. Den döde är ur huset! Han sade det, herr Tidlund! Ja, den lille älskade vännen är ur huset. Jag var därinne i hans rum, men det var tomt. Där fanns bara två svarta pallar…

Timglaset lade sin långa, bleka hand på den storsnyftande hushållerskans skuldra, som skakade av gråt.

— Fröken Alma är ju klädd för att följa med, sade han vänligt och stilla. Jag ska gärna leda henne till kapellet, om hon inte vill gå med i processionen. Tag nu bara vatten på ögona, så går det röda bort. Jag vet det nog, jag, som varit med så mycket.

När Cello efter tidningens pressläggning i dag på middagen gått hem att byta kläder för att därefter själv åtaga sig begravningsreferentens arbete vid Edmund Åviks begravning, bestämde han sig för att samtidigt göra en promenad och att makligt taga en omväg över utmarkerna till begravningsplatsen. Han tycktes inbilla sig, att han med sin blockbok i fickan gick dit å ämbetets vägnar eller för att ännu en gång nedkasta några vänliga rader om den döde gossen, som han aldrig sett eller känt. Varför icke hans kollega Löf, som numera brukade sköta begravningsreferaten, denna gång fick utföra det så enkla och vardagliga arbetet, därom resonerade icke den unge mannen mycket med sig själv. Han trodde sig kanhända gå till kapellet för dödens skull — — —

Den väg, som Cello beträdde för att komma till kyrkogården, bar först spår av vild ängsmark.

Mellan blåklockor och friskt gräs, där små klippstycken idylliskt skymtade, ledde en liten stig, virrig och smal, som slingrade sig — man visste icke rätt vart. Den tycktes vilja giva sig sken av att icke leda till något särskilt ställe, om icke till små trevsamma krokar och gröna labyrinter. Men hur frigjort den än syntes irra, förde den obevekligt fram genom glada och ljusa hörn och gläntor till en mera bred och mera trampad stig. Grönskan blev mörkare och yvigare, luften icke så solfylld, och plötsligt rann den lilla stigen ut i en bred allé, där träden voro högre, luften svalare och suset djupare. Ännu långt borta i denna gång, varsnade man endast trädens mörka grönska, men efter att ha vandrat ännu en stund, syntes framme i alléns mynning något vitt. Det var begravningskapellet.

Från den stora gången löpte inga befriande sidogångar; man hade att vandra den beträdda vägen ända fram. Allt mörkare och högtidligare blevo träden, allt svalare luften, alltmera koralliknande det djupa suset, medan kapellet skymtade tydligare och större. Nu kunde man se den svarta porten, nu kunde man skönja katafalken, och där…

Cello tänkte på döden.

Hur ofta hade han icke i sin ensamhet, tyngd av vardagens ledsamheter, små och grå som mygg men med stingande och ettriga gaddar, tyckt sig fatta döden som en svalka och en ro, en vänlig förbarmare och hänsynslös utplånare av allt ont och småaktigt. Han hade även försökt att djupt tänka sig in i dödsögonblickets prövande stund, men bilden ville aldrig komma på beställning. Han hade nog stått vid dödsbäddar och känt den heta smärtan och förtvivlan. Men när sorgespelen voro till ända, när den fridsamma gravkullen var uppkastad, inställde sig milt vemod eller häftig saknad. Det var dock icke så, som om man själv en gång skulle gå samma väg; man kände smärta över att något blivit en fråntaget, medan ens eget jag levde friskt och sunt. Att det var ens egen kropp, som vilade i den svarta kistan, på vars sluttande sidor kransar hängdes, det var omöjligt att fatta.

— Varför gick han ifrån mig, suckade de. Varför gick hon från mig, bäst vi stodo så lugnt på vår trygga strand!

Att jorden kunde öppnas under ens egna fötter i samma stund, man uttalade de vardagliga klagans ord, därom visste nog alla att berätta; alla hade reda på, att det verkligen var sanning, men denna sanning liknade en orimlig och sorgsen lögn.

Några få gånger under loppet av många trygga och frodiga år kunde dock en aning ila till själens undangömdaste vrå. Dessa aningar liknade blixtar, fastän de endast voro mycket snabbare. Om en människa går på en mark i skum nattbelysning, då inga bestämda föremål framträda, utan det hela är dunkelt och grått, kan en kornblixt flämta till. I blinken urskiljes den lilla ån med spången, den gråa eken, det gråa röset, den gråa enen. Så är allt åter förbi som en snabb hägring, men lika snabbt som blixten har man urskilt tavlan. Så plötsligt och klart hade någon gång ett grundmedvetande om dödens verklighet slagit ned hos Cello, och han förstod i samma blink det svindlande i att icke leva med sin kropp på jorden.

Vid trädens högtidliga sus hade den unge mannen under sin långsamma vandring nått fram till den stora alléns mynning.

Utanför det lilla kapellet, som nästan lyste likt marmor, fastän det endast var av tegel med grå rappning, stodo sex herrar i höga hattar, alla med svarta vantar på händerna. En av herrarna tryckte prövande sina läppar mot ett munstycke på en lång, glimmande tenorbasun och fick fram ett par trevande, nästan ohörbara stötar. Strax intill vändes ett annat instrument, varvid en solblixt kastades kring kors och stenar. Man kunde höra sakta, nästan smygande steg på gångarna, så tyst var det för ögonblicket på kyrkogården, där bara en vind då och då drog till, likt lätta stråk över tunna strängar. En av de svartklädda herrarna, vilka sinsemellan växlade några lågmälda ord, gick nu fram till byggnaden och stirrade med en lång blick in i det skumma kapellet, vars svarta portar stodo öppna.

Därinne syntes i den matta belysningen från ett par smala fönster tvenne mörka lagerträd, mellan vilka en vit Kristusbild bredde ut sina armar. Under bilden höjde sig en kulle av blommor, och mitt på kistan låg en styv krans av grönt.

Nu hördes raska och fasta steg på gången, som ledde från gallergrinden, och den svartklädde mannen i kapelldörren vände sig häftigt om, lik en människa, som slumrat in och plötsligt väcks ur sina drömmar. Han igenkände den långe begravningsentreprenören Julius på hans vita hårtestar under den höga hatten, på hans rörliga, långa och krokiga spindelben samt på hans raska och nytra utseende. Julius bar under hakan en kort, vit skepparkrans, hans kinder voro högröda av gången, och den sjuttiofemårige begravningsentreprenören hade ett plirande leende i sitt ansikte, som om han varit på väg att ordna en liten angenäm överraskning åt någon. Detta nytra gubbansikte tillhörde icke en känslolös person, bara en van yrkesman, men när Julius brukade komma knogande på sina svarta sorgestavar, vars slöjor fläktade omkring hans röda kinder, när han gav tysta order till bärarna att lyfta kistan från katafalken, kunde man få ett mystiskt intryck av att Julius, som varit med vid så många sorgeakter, sett så många bleka kinder och så många blanka tårar falla, visste någonting särskilt om döden, det de sörjande icke ännu hade reda på. Det var som om han behandlat döden såsom en gammal skolkamrat, för länge sedan genomskådad av det nytert plirande ögat.

Julius sög i dag på en cigarrstump och bar tätt tryckta intill sig de tvenne florbehängda stavarna. Han hälsade de svartklädda herrarna med ett artigt honnör av det stora, illa hanterade snickarpekfingret mot hattbrättet, myste och blinkade samt gick in i kapellet. Här ställde han stilla stavarna ifrån sig och lade varsamt ett av kransbanden tillrätta, stövlade upp på den lilla estraden, vars skrank dolde en orgel, och tände sakta i tvenne kandelabrar några ljus, som kastade ett fladdrande och tveksamt sken över Kristusbilden och tycktes göra dess vita mantel rörlig; det föreföll som om vecken fladdrat för ett vinddrag utifrån. Härefter gick Julius åter ut i det matta solskenet, pejlande omgivningen med sina smala ögonsprickor. När han då upptäckte Kurirens herr Erlandsson, som nalkades med dröjande steg, förstod Julius, att han icke så länge behövde vänta på begravningsföljet.

Plötsligt upprullades sorgespelet.

Cello såg fröken Märta Åvik skrida fram vid äldste broderns sida, men han såg icke hennes ansikte. Det kunde också göra honom detsamma just nu. Han kände hävningar i sitt bröst, Gud vet, vilka krafter, som avpressade honom denna suck, medan den svarta skaran tätnade omkring kapellet. Höga hattar blänkte eller skeno, svarta och täta flor böljade, och nu ljöd mellan de höga träden klangen av fjärran kyrkklockor. Efter hand tystnade alla ljud vid kapellet. Cellos tankar rörde sig oavlåtligt kring en enda gestalt, flickan i den djupa sorgdräkten, och medan han bläddrade i sin blockbok för att bereda sig till arbetet, lade han icke märke till hur en amorin med frisk färg i sitt runda barnaanlete letat sig bort i hans spår till förgängelsens gårdar bland mörka klänningar och handskar, höga hattar och svarta dok.

Han ryckte till vid ett dämpat kommandorop. Det tycktes komma från ett barn, och när han blickade ut på planen, varsnade han en avdelning små scouter. Åter ljöd kommandoropet vid gallergrinden, och raskt marscherade ett tjugutal pojkar i Edmunds ålder med äppelröda kinder, stirrande ögon, nakna knäskålar och fladdrande gröna halsdukar fram på gången. Det tappade friskt i sanden, fastän dessa unga soldater dock sökte dämpa ljudet av sina steg. En blågul fana vecklades lojt och vackert ut i den svaga vinden.

Cello kunde icke låta bli att knyta sina tankar om döden nyss till den livfulla synen av de små pojkarna, som marscherat till kyrkogården för att bilda hedersvakt, när kamratens kista skulle bäras ut.

Hur omöjligt för dem, tänkte han, hur mycket omöjligare för dem att kunna förstå urfienden till allt detta rödkindade liv. Detta är själva antidödsbrigaden, som kommer! De kunna icke tro, att döden finns, jag är säker på det, slutade Cello sina svävande funderingar, medan rörelse uppstod vid kapellet.

I samma ögonblick öppnades en lucka i skaran framför den lilla byggnaden, och i luckan såg journalisten en skymt av den sorgklädda flickan, som stod med nedböjt huvud. Det skar till i honom såsom med en hullingtandad kniv; men åter slöt sig den levande porten, och Cello hörde i detsamma prästmannens röst, en mörk men vänlig stämma. Lutad mot det grårappade kapellet började journalisten skriva; han skrev och skrev utan att tänka, men han kände sig skakad och blev nästan blind av tårar, när han hörde den mörka barytonen manande ljuda:

— Och må även vi betänka…

Men antidödsbrigaden stod orörlig med klackarna tillsammanslagna. Det var som om den lilla raka, spänstiga troppen, i färd med att fullgöra en plikt vid en avhållen kamrats bår, velat betrakta talet om förgängelsen såsom en vacker och högtidlig formalitet, vilken instruktionsenligt ingick i de många detaljerna vid dagens stora kommendering, men som ändå saknade en djupare betydelse.

Cello gjorde sakta helt om, gripen såsom aldrig förr vid en främmande människas sista färd. Han vandrade med stilla steg in i en av sidogångarna, där det var nästan folktomt. I förbigående varsnade den tankfulle begravningsreferenten herr Backlund, som stod till hälften dold av en grå bautasten, och herr Stoltz, vars gestalt skymtade intill en mindre gravvård med en liten duva. För övrigt gåvo endast några gravars vajande blomsterstänglar skenbara tecken på liv och rörelse.

Det drog sakta i träden. Nu ljöd plötsligt i luften ett klart hornackord, som tycktes fylla hela kyrkogården, och som steg högt över de yviga träden, högt mot en himmel, där vita moln varligt tågade mot ett fält av djupblå färg. Cello blickade upp över trädtopparna, medan sången ljöd, och det var en hymn, som journalisten förr hört spelas under sina år som begravningsreferent. Han märkte ännu en gång, hur tenorbasunens stämma kom i en skälvning, medan ackompanjemanget varsamt tonade omkring.

Så fint det låter i dag, sade han för sig själv, medan han stirrade upp mot de sakta glidande skyarna. Så det stegras och stegras…

Och sången, som nu ljöd med ökad klarhet och styrka, famnade hela kyrkogården i sina armar. Det lät icke längre som en sång, det lät snarare som ett budskap, och Cello önskade i detta ögonblick, att den mörkblå himlen, den gammaldags vänliga Guds himmel, öppnat sig, bara under aningen av en sekund, så att han kunnat skymta några av de oförgätliga ansikten, som försvunnit från hans lilla krets på jorden.

Men ur alla intryck av mull och mörker, suckar och toner steg som en rodnande gudinna ur kolsvarta böljor Kärleken upp och hon genomstrålade hans bedrövade och förvirrade hjärta med sina blickar. För en stund sedan hade sången och hymnmusiken tystnat, men Cello dröjde ännu kvar med sin blockbok i handen, och medan han väntade, började nya toner ljuda — de fjärmades mer och mer i den klara augustidagens stillhet. Klädd i sin höga hatt, med handen på den kalla grinden, lyssnade Cello till en från fordom välbekant, långsamt framvaggande melodi.

Under sakta gång till Edmunds grav blåste de sex svartklädda herrarna Nordqvists sorgmarsch.