Kvartetten som sprängdes/Kapitel 24
| ← Kap 23 |
|
Kap 25 → |
24
Illusionistens sista nummer
— Hovmästare Edelberg på Hotell Svanlund, en lång, rödhårig man med intensivt livliga ögon, stora bleka händer, som ständigt fanatiskt vredos i varandra, och en förmåga att komma och gå utan ljud, såsom ett spöke eller en biografbild, mottog en ny beställning från ett litet men pessimistiskt sällskap i enskilt rum. Sällskapet bestod av Sjökaptenen, den om sin person mycket aktsamme Direktörsassistenten, Försäkringsmannen, Grosshandlaren och fondmäklaren Anker.
På bordet bland dryckesvarorna lågo två små gröna kålhuvuden, liknande missbildade människohuvuden, dem fondmäklare Anker ytterst motsträvigt för en stund sedan trollat fram ur en hatt.
— Trolla en gång till Anker, hördes en röst i det lilla sällskapet. Kan du inte trolla en gång till!
— Fondmäklaren, som suttit hopsjunken på sin stol, ovanligt grå i ansiktet, kliade sin stora krumma näsa och strök generad sin släta haka, medan de små ögonen klippte och klippte i röken.
— Nej, nu kan jag inte mera. Det är alldeles omöjligt. Jag är så trött på att trolla.
— Ä, det kan minsann behövas litet uppmuntran i eländet, morrade Sjökaptenen vresigt och knackade med karneolringen i bordets glasskiva. Kan du inte laga, så det stiger på börsen, så skall du väl åtminstone uppmuntra dina tacksamma kunder!
Anker skulle just till att svara på Sjökaptenens uppmaning, när det i detsamma knackade på dörren.
Hovmästaren skyndade dit, mumlade något och vände sig därefter till Anker och meddelade med diskret stämma, att en herre från kaféet sökte honom. Fondmäklaren ursäktade sig och gick ut i korridoren, där han fann direktör Olsén, som hälsade honom med en kort nickning.
— Nu är det färdigt.
— Så, sade Anker, lika kortfattat. Är det ohjälpligt?
— Ja, det är det.
Direktör Olsén stod bredbent och vaggade på sin stora kropp som en sjöman på däck under häftig storm. Hans kinder voro bleka, men ögonen ägde ett uttryck av frimodig fasthet, som icke undgick fondmäklaren, vars nerver föreföllo att vara starkt påfrestade i detta ögonblick.
— Du tar det lugnt, sade han sakta med matt stämma.
— Livet går upp, och det går ned. Kommer dag, kommer råd. Man skall ta det. Det måste genomgås, sade Olsén. Min fru och min lille pojke har jag låtit resa till föräldrahemmet i Kristiania, medan det värsta går över, berättade han. Hon hälsade till dig. Jag hade bett Cello och Karl Ludvig och Första fiolen att följa med till tåget. Nickan är modig, ska jag säga, hon är mycket vek, men hon är ändå modig, och ingen av oss är lastgammal än. Alltid blir det någon råd.
— Men nu —
— Ruinerad och utan plats, sade Olsén, och du vet, min vän, vad det skedda betyder också för dig. Solander har spekulerat ihjäl sig. Det är egentligen genom honom, som jag blivit kastad ur sadeln.
— Har nog sett, hur det legat till, svarade Anker. Önskar jag vore lika rak i ryggen som du. Du är ändå bra vänlig, som inte skäller ut mig åtminstone och gör mig ansvarig för dessa fördömda pappershistorier.
Direktör Olsén såg verkligen präktig ut för att befinna sig mitt inne i den brinnande ugnen; Anker nästan beundrade honom.
Själv hade han slutat tro på att lyckohjulet skulle vändas ännu en gång; själv var han redan en över öronen skuldsatt man, ty Anker hade varit nog oförsiktig att deltaga i en del spekulationer tillsammans med sina kunder. Sin ekonomiska olycka dolde han, som om han hade dolt en ledsam sjukdom, och det var icke utan att han höll på att utveckla sig till ett slags filosof. De förebråelsens pilar, som redan avskjutits mot hans bröst, kunde han icke räkna. Alla människor tycktes mena, att Anker först och främst grusat deras förhoppningar om oberoende och lycka, därtill gjort av med deras spekulationskapital, och fastän de frågade, frågade, frågade honom alltjämt, lyste deras bitterhet och vrede igenom. Bokhandelsmedhjälparens pappersaffär hade gått upp i rök, det var Ankers fel; Kyrkogårdsvaktmästaren måste fortfarande räkna sina gravar och stänga grinden åt den myndige prelaten, det var Ankers fel; Sjökaptenen kanhända måste gå till sjöss, det var Ankers fel; Journalisten hade icke kunnat ägna sig åt musik och litteratur, alltjämt Ankers fel; och Kamrern, som ville köpa igen sin faders egendom, fick skulder i stället, beroende på Anker, varjämte Cigarrhandlaren för evigt måste skrinlägga sina drömmar om det stora skyltfönstret och Symaskinsagenten åter förödmjukas för att kunna avyttra sina svårsålda maskiner — allt var det Ankers fel!
En starkare och lättsinnigare man än Anker skulle ha skrattat, antingen hjärtligt eller också grymt, åt människornas dårskaper; kanhända att han även gjort det, om han själv icke kommit att dragas in i trassliga affärer. Kanske han till och med dessa ledsamma omständigheter till trots ändå skulle ha skrattat, om han icke börjat frukta för sin plats. Bankir Solander hade på egen hand spekulerat vidlyftigt, och denne gud skulle kanhända snart störta ned med ett brak från brinnande moln till jorden. Redan hade ju runtomkring i landet enstaka olycksknallar förmärkts, men man ville icke riktigt tro på dem; man hoppades alltjämt. Om Anker sade sälj, så blevo kunderna förbittrade, ty de kunde icke täcka förlusterna, och om han sade vänta, så ville Symaskinsagenten stegla honom på symaskinen, Majoren binda honom framför en laddad kanon, Sjökaptenen kasta honom i havet och Kyrkogårdsvaktmästaren begrava honom levande. Därför teg Anker, så mycket tigas kunde, teg, led och trollade, så som han gjort förr, väntande på åskslaget, vilket han trodde icke skulle dröja alltför länge.
Nu hade det kommit. Några dagar, några veckor ännu, och han stod utan plats, utan medel, endast ägande kvar sin lilla trollerilåda, cigarrettfodralen, som han fått i gåva, den hamrade järnlampan, reseetuiet av krokodilskinn samt de andra offergåvor, Tempeltjänaren en gång fått mottaga av tacksamma skriftebarn och församlingsbor.
— Hårt straff, avslutade Olsén sitt korta samtal, men som jag säger: det måste genomgås, det måste tas! Har man varit en åsna…
— Ja, suckade Anker meningsfullt, i det han i detsamma kastade ett par långa blickar bort i den skumma korridoren, där en tjock herre sågs vanka av och an med bestämda och guppande steg, vilka ibland kommo korridorgolvet att lätt sjunga och darra;
— Vem är det där, frågade han Olsén.
— Det är Karl Ludvig, som väntar på mig, svarade denne i det han tog avsked. Nu vet du allt! Men håll tyst så länge. Godnatt!
Fondmäklaren Anker återvände till sällskapet försänkt i dystra tankar, och när han kom in i det tämligen sparsamt upplysta rummet, vars gula ljusstrålar koncentrerades över bordet, där herrarna hade sin plats, verkade tavlan nästan hemsk på den av sinnesrörelse skakade fondmäklaren. Han såg ett par ansikten ihoplutade, han hörde ett dovt mummel. På bordet lågo de två små missbildade huvudena, bleka eller gröna, och i bakgrunden syntes den rödhårige hovmästarens blodlösa ansikte och vita, stora händer, vilka vredos och åter vredos liksom i förtvivlan över en nyss fullbordad avrättning.
Direktör Olsén fortsatte efter samtalet med fondmäklaren Anker sin avbrutna samvaro med Karl Ludvig, som var mera upphetsad och förskräckt, än han ville visa för den ruinerade direktören. Denna samvaro hade påbörjats strax efter fru Olséns avresa på eftermiddagen. Herr Olsén var en man, som kunde bära den tredubbla bördan av en ruin, en förlorad anställning och den tillfälliga förlusten av sin familj. De blixtar av förtvivlan, som ilade genom honom, drog han ut, eftersom de kommo, som om han knäckt sönder och oskadliggjort giftpilar. Han hade mycket väl klart för sig, att läte han en enda av dem tränga till djupet av sitt bröst, då skulle hans motståndskraft snart vara bruten. Han visste vidare, att lyckans hjul går runt, och att en frisk och stark människa ändå hade något att hoppas, vad som än nu skulle passera. Hustrun, som verkade så lättrörd och spröd, tycktes även hon hysa en viss tro på framtiden, sedan hon sökt läsa i sin mans ansikte, vad han egentligen trodde och tänkte i dessa olyckans ögonblick. Vid avskedet vände hon sig emellertid till Karl Ludvig, i vars ögon medlidandet talade ett tydligt språk, och bad honom stödja mannen så mycket det var honom möjligt, försöka hålla onda tankar borta ifrån honom. Man kunde icke veta, vad även en stark man som han i ett ögonblicks förtvivlan kunde taga sig till, menade fru Olsén.
Karl Ludvig, som ryste, när han tänkte på vad som möjligen kunde inträffa, lovade, att han, såvitt det vore honom möjligt, skulle göra allt för att uppfylla fru Olséns önskningar. Så snart därför tåget hade lämnat perrongen, började Karl Ludvig att med en fruktansvärd trohet, en vaksamhet utan like, fullgöra det givna uppdraget, och med ett tålamod, som om han varit en pudel vid sin herres sida, följde han herr Olsén hela eftermiddagen. Den ansvarskännande Karl Ludvig var något överhettad i huvudet på grund av egna ekonomiska motgångar och fruktan för framtiden, varför hans fantasi började förstora alla obehag och kom honom att se spöken, där icke några sådana funnos. Medan alltså herr Olsén, för ögonblicket något lättad till sinnes, emedan han skilt familjen från de stora personliga obehag, som voro att vänta under affärernas avveckling, intog en enkel middag tillsammans med Karl Ludvig, bespejade denne med snabba blickar ur sina små björnögon nästan varje rörelse, som direktören gjorde. När Olsén omedelbart efter middagen rest sig upp och yttrat: ”Jag går bara ut på ett ögonblick”, frågade Karl Ludvig genast med en röst, som han bemödade sig att giva en så likgiltig klang som möjligt:
— Vart ska du gå?
— Kommer strax, svarade herr Olsén och blinkade menande med ögonen.
Denna blinkning, som Karl Ludvig under andra omständigheter omöjligen kunnat tolka mer än på ett sätt, verkade nu på honom högst obehaglig, falsk och skrämmande.
— Jag följer mä, sade Karl Ludvig med bestämd röst, och han gjorde även så.
Ingen olycka inträffade, och Karl Ludvig gladde sig mycket över, att Olsén vid samkvämets fortsättning lyssnade till hans tröstande ord, vilka också verkligen gjorde direktören gott, uttalade som de voro av en uppriktigt deltagande medmänniska, och därtill av en, som tycktes vara optimistisk i sin uppfattning om framtiden. Kvällen förlöpte alltså i lugn och ro, ända till dess direktören frågade en kypare:
— Är nummer femton däruppe ledigt, tro?
— Vet inte, svarade kyparen. Skall höra efter.
Karl Ludvig spände på nytt alla sina krafter, då han möjligen kunde befara, att vännen Olsén i natt på hotellet skulle taga ett rum, vari naturligtvis funnes en kakelugn och följaktligen även det oundvikliga spjällsnöret. Kyparen meddelade att nummer femton var upptaget av ett sällskap, som hade suttit där hela eftermiddagen.
— Utmärkt, sade Olsén. Då är Anker där!
Karl Ludvig blev åter lugnad men följde herr Olsén steg för steg upp i korridoren, där ju även Anker sett den brede mannen oroligt vanka fram och tillbaka. Men även detta orosmoln gick över, direktören återvände från samtalet med fondmäklaren, och nu skulle de båda vännerna snart skiljas åt. Direktör Olsén, som icke anade, att Karl Ludvig just var i färd med att utföra en fångvaktares eller en orolig sjukvårdares ansvarsfulla uppdrag, lyssnade med förvåning till frågan:
— Går du hem nu?
— Ja visst går jag hem.
— Jag kan följa dej tell porten, sade den uppoffrande vännen.
Men när de båda herrarna kommo till Olséns villa, frågade herr Olsén Karl Ludvig, om inte denne hade lust att komma in och äta en smörgås ur skafferiet.
— Du kan ju ligga kvar, om du har lust, sade han.
Nu var det Karl Ludvigs tur att förvånas, men han hade lovat sig själv att icke ett ögonblick låta invagga sig i säkerhet, åtminstone inte denna första afton, som kanhända var den mest kritiska för direktören. Han följde alltså med in och deltog i förberedelserna till den enkla måltiden. När herr Olsén gick ut i skafferiet, kom Karl Ludvig efter, och när direktören började småsvära över att han måste gå ned i källaren för att hämta upp öl, spratt Karl Ludvig till som en fjäder och följde vännen i hälarna ned i källaren.
— Inte behöver du gå med, sade herr Olsén.
— Jo, ja går mä, svarade Karl Ludvig med fasthet, och efter en stund återvände de båda vännerna, Olsén först med en ölbutelj i handen och Karl Ludvig tätt i hans fjät med en annan ölbutelj och en liten saladjär med saltgurka.
Så småningom började emellertid herr Olsén lägga märke till detta nervösa sällskapande från Karl Ludvigs sida, och han tolkade det på sitt sätt.
— Ja, man vill ha sällskap, när man är nervös, sade han. Du och ni andra har också fått obehag genom mig, kanske. Men jag menade i alla fall väl den gången. Nu ligger du här i natt på soffan utanför sovrummet. Du kommer nog att sova gott. Jag skall ordna sängkläder.
Situationen hade nu alltså blivit den, att direktör Olsén började trösta Karl Ludvig. Omsider gingo emellertid de båda vännerna till ro, och Karl Ludvig vilade på den bekväma soffan, medan han spänt lyssnade på varje ljud från sängkammaren.
— Nu tog han å sej kragen… nu tog han å sej hängslena… nu ramla skorna… nu drar han å sej böxera… nu knakar dä i sänga… nu ligger han… nu läser han vesst… han läser fortfarande… för ja hör att han bläddrar… nu släckte han lampa…
Karl Ludvig låg en stund och väntade, att hans olycklige vän skulle börja snarka, men direktör Olsén låg klarvaken i natten och tänkte på de sina och på vad han skulle företaga sig, sedan katastrofen var över. Medan direktören sålunda låg på rygg och stirrade ut i mörkret, hörde han plötsligt ett märkvärdigt sus stiga upp likt ljudet från en avlägsen förs eller källa. Snart förbyttes suset i ett blandat läte; olika stämmor liksom i en orkester avlöste varandra, men basklarinetten och fagotten tycktes vara de förhärskande instrumenten. Det var Karl Ludvig, som, försänkt i en djup och välgörande sömn, företog sig att med näsan utföra ett konsertstycke i samma hus, där en gång i lyckliga dagar så ljuva toner stigit upp från den nu för evigt sprängda kvartetten.