Kvartetten som sprängdes/Kapitel 25
| ← Kap 24 |
|
Kap 26 → |
25
Sorgen
De sörjande framkallade Edmunds bild, sådan den tett sig för dem, när han lekte.
De sågo honom, då han som helt liten gick omkring och klistrade upp gubbar på kartonger i gossarnas rum, eller när han skuttade runt såsom sjuåring på gården. Ibland gick det till så, att en mängd små barn tillsammans med Edmund sprungo i ringar och krokar, jagande vilt över sanden, varefter de, en efter en, stannade och stelnade i den ställning, vari de befunno sig under tumultet. Dessa små barnstatyer blevo mycket lustiga men kunde någon gång även bli vackra — älskliga voro de ju alltid.
De sörjande sågo nu Edmund i en sådan lek. Han hade sträckt upp båda händerna och kastat det välbildade, mörka gossehuvudet tillbaka. Hans spänstiga lilla figur krökte sig i en lätt båge, och ögonen, dem ingen kunde glömma, blickade med ett sken av barnslig stolthet upp mot rutorna, där en gång systern Märta och modern hade stått som åskådare. Då hade man endast skrattat och vinkat åt den lustiga lilla figuren, men nu trädde statyn fram och blev rörande, gripande och vacker. Ingen kunde längre se ut på gården utan att få en vision av gossen i hans sällsamma attityd. Därifrån gingo tankarna bort till graven, och Sorgen kramade så hårt deras hjärtan, som om den dokhöljda ängeln velat se blod sippra fram mellan sina bleka fingrar.
I serveringsrummet satt hushållerskan Alma och tänkte oavlåtligt på gossen, när han fäktade med sin träflorett på gården. Hon var kanhända den i huset, som oftast fått bevittna det vilda i musketörlivet därute intill uthusdörrarna under Edmunds sista år. Alma kom även ihåg hur Edmund ibland kunde falla ned som död på gårdsplanen och ligga orörlig där, ända tills någon nalkades. En gång hade hushållerskan, som trodde att gossen skadat sig och förlorat medvetandet, skyndat ut under förskräckta rop, men Edmund, som endast utförde en krigslist i väntan på de lurande drabanterna bakom sadelmakeriverkstaden, hade misslynt rest sig upp och sagt:
— Snälla Alma, jag är visst inte död. Jag skall bara lura den eländige Bicarat!
Men detta yttrande återkom nu med en sorgsen och sällsam klang. Edmunds alltid så trofasta väninna, som arbetade av alla krafter för att söka hålla den hetaste smärtan på avstånd, hörde sålunda barnet tala till henne från andra sidan graven:
— Jag är visst inte död. Jag är visst inte död!
Ibland kunde någon av den sörjande familjen sitta vid bordet i det stora vardagsrummet och se mot en av dörrarna. Denna dörr var av någon anledning försedd med en miniatyrglasruta i ena dörrspegeln, och i denna ruta hade modern eller systern ofta förr sett ett litet blankt, mörkt öga och sedan hört en barnröst sakta ropa eller yla, liksom för att skrämma dem, som sutto i rummet. Kort efteråt öppnades dörren med ett sakta jämmer, och Edmund kom inkrypande på knäna, skrudad i Siouxindianernas fjäderbuske och med en gammal avlagd köttklubba i handen, eller också marscherade han in med det klingande ropet:
— I konungens namn…
Men när de nu sutto och stirrade mot dörrens öga, var detta öga tomt eller brustet, och dörren jämrade icke på sina gångjärn, barnröstens uppfordrande rop hördes icke mer, ej heller förnummos längre de små manliga stegen. Då kände de sig åter handlöst falla i Sorgens armar; han pressade dem till sitt bröst, som om han åtrått att kyssa och smeka dem till döds; han höll dem så fångna i sin famn, att de kände gråten stocka sig i halsen.
När Sorgen då blev tårlös, plågade dem en ökentorka i huvud och bröst, och i hjärnan maldes samma tankar och minnen om den döde gossen beständigt på nytt; hjulet löpte och gick som en slipsten går men med sand i stället för vatten. Då blev det hett och torrt därinne, och själen liknade en törstande varelse utan möjlighet att få en vattendroppe att svalka sig med och utan möjlighet att tro på tillvaron av en källa någonstädes.
— Ditt minne skall leva, hördes prästens mörka men vänliga stämma i deras öron. O, ja! Det skulle leva, det var visst, blomstra och leva i deras smärtas öken.
— När Sorgen så en tid prövat dem, följt deras steg i dagens alla sysslor, noga passat på dem, så att icke de levande vardagsljuden för ett ögonblick skulle lyckas skingra deras själanöd, torkat ut deras huvuden och blåst sin heta vind i deras hjärtan, då stannade det mörka andeväsendet för att betrakta sina offer liksom för att undersöka, om tiden var kommen för att låta dem pröva en annan sida av dess makt. Då kunde de känna luften värmas i rummen. Hördes i detsamma ett fågelkvitter, prasslet av en gren mot rutan, då välvde på en sekund igenom dem en kärleksvåg, som värmde och tröstade. Då blixtrade skymten av en förhoppning, att fastän det var borta, så var det ändå icke borta.
— Lille Edmund är kanske mitt ibland oss, utbrast den förtvivlade modern med sitt ljusa huvud lutat i armarna. är Edmund här?
Gamla mormor satt vid sitt fönster, och hennes matta ögon tycktes bara spegla himlens skylösa oändlighet, medan händerna rörde sig inuti varandra med små, darrande rörelser, och medan munnen talade utan ord. Edmund sitter på nytt vid hennes brasa och hjälper den gamla frun att spänta torrvedstickor. Gossen kan med mormors hjälp sätta dem i fyrkanter eller trianglar och sedan lägga dem i elden, där de brinna liksom små hus och sedan falla ihop till glimtande aska. Hon räcker honom ännu en gång den lilla gröna portören, och det är åter en majdag; Edmund blir så glad, att han gör något, som aldrig någon annan förut gjort i hela fabrikör Åviks hus: den lille åttaåringen fattar mormoderns hand och kysser den högtidligt, med en sirlig bugning, ty Edmund har lärt sig detta under moderns många berättelser om den unge greve Carl och den unge greve Rudolf, som bugade så och så och kysste på handen så och så.
Lilla Mussy mumlar för sig själv, men om hon samtalar med Edmund eller riktar frågor till himlen för hans skull, det får ingen veta.
— — —
Ute på den falnande kyrkogården arbetade fadern vid den lilla graven. Han lade själv stenramen, han släpade själv dit ett träd, som han planterade i myllan, och han reste fyra korta stolpar av sten, mellan vilka en tunn kedja hängde. Aldrig tycktes arbetet bliva tillräckligt gott och tillräckligt vackert. En gång, när skymningen föll, kom kyrkogårdsvaktmästaren och sade:
— Det börjar skymma, fabrikör Åvik. Snart kan inte fabrikören se att arbeta.
— Jag ser nog, svarade den sörjande fadern. Mörkret betyder ingenting.
Till sist fick han allt så, som han ville ha det. Med händerna i sidorna betraktade han med dystra blickar sitt verk; trädet bredde ut en gles krona. Kanhända skulle det vissna, men där måste likväl stå ett träd, ända tills vintern bröt in. Kanske skulle det bli vackert och yvigt igen till våren.
— Nu har jag gjort, vad jag har kunnat åt dig, mumlade den trägne arbetaren, och han använde samma ord, som när han täljt barkbåtar åt Edmund förr i världen.
Ädle Atos, glöm icke bort den lille musketören! Kom ihåg, att han troget stod vid din sida i kulregnet på bastionens murar, när servetten, vilken med sina gyllene liljor hånande vecklades ut framför fiendens läger. Le mot honom ett av dina milda, sorgsna leenden!
Stolte Aramis! Fastän han icke i allt kunde älska dig, följde han dig dock som en pålitlig vän, bevarade dina brevhemligheter, bisprang dig i duellen och hjälpte dig upp för stegen till älskarinnans fönster. Tag vänligt mot kamraten!
Väldige Portos! Leende iakttog han hur du med bara händerna yräkte undan dina motståndare; road åskådade han dina dråpliga måltider på det vackra slottet bland de höga träden och de dimmiga vinkullarna. Med vemod såg han till sist din väldiga gestalt segna ned under de svarta jätteklipporna, dem havet vid denna tid på året häftigt piskar med yrande stänk och fradga. Håll honom i minne!
Och du, tappre d’Artagnan! Mer än någon av de andra höll han av dig, sökte andfådd att komma dig till hjälp, när du, hotad av hundra snaror skulle överföra budskapet från den sköna Drottningen till den ridderlige Hertigen. Stolt å dina vägnar och sorgsen på en gång bevittnade han äntligen hur den liljeprydda sammetsstaven kramades i din vitnande hand. Möt nu, när han söker eder krets, med ett vänligt krigarleende anden av din namne, vars stoft vilar i den enkla graven under det falnande trädet på den svenska kyrkogården!