Kvartetten som sprängdes/Kapitel 49

←  Kap 48

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 49. En ung lanthandlare i ridstövlar upplever en stor händelse

Kap 50  →

49
En ung lanthandlare i ridstövlar upplever en stor händelse

Electrical girls brudkrans av myrten blev hastigt vriden och fästad på hennes vitblonda hår. Allt gick tämligen tyst och lugnt enligt det unga parets egna önskningar, och Första fiolen lät sig snabbt och motståndslöst föras in i den äktenskapliga stillheten från sitt vilda stigmansliv.

Gamle herr Borg fick aldrig hälsa justitierådet Borg välkommen vid ett glas portvin i sitt gammaldags, trevna hem; han fick icke heller glädjen höra häradshövding Borg avtorka sina fötter på förstugutrappan, och lika litet hade hans gamla hjärta den fröjden att få mottaga violinvirtuosen Borg med den blixtrande kråsnålen i kravatten och de tusen kärleksbreven i kappsäcken. I stället hade den gamle fått hälsa den förlorade sonen välkommen tillsammans med en skön synderska, som ju tidigare helt allena slagit ned som en bomb i herr Borgs tillvaro; en ung dam med fägringens blommor på kinderna samt därtill fullt hemmastadd i bokföring och alla vid ett kontors skötsel förekommande göromål. Många dagar av oro och förvirring hade sedan dess regnat, snöat och torkat, men den förlorade sonen befann sig fortfarande i sin faders tjäll, och vad icke den unge mannens rastlösa studier i juridik, vad icke hans violinlektioner i Stockholm eller hans egen faders enträgna böner förmått, allt detta hade Electrical girl åstadkommit. Thure Borg hade blivit en tämligen lugn och stadig äkta man.

Första fiolen skulle nu börja att sätta sig in i sin faders affär. Under den första tiden kunde det hända, att han suckade var gång en lätt sviskonvind nådde hans välformade näsa, där han satt lutad över böckerna inne på kontoret. Den unge mannen suckade, ty han hade i alla fall tänkt sig något annat än bondlandet, såsom han brukade säga, men pressades av sin tilltagande klokhet efter varje serie suckar till det erkännandet, att faderns affär i alla fall var bra att hålla sig till — en källa, ur vilken många luidårer rullade nu och många riksdaleros i framtiden skulle rulla. Därefter började han att på nytt dra djupt efter andan och lade ut flugpapper i fönstren för att förgifta så många flugor som möjligt, och ibland hängde han ovanför sitt huvud långa klisterremsor, där de bevingade, svarta smittospridarna efter hand satte sig fast och surrade sina långsamma dödssånger, medan den unge mannen vid pulpeten sörjde över att liksom en yr fluga plötsligt ha blivit stäckt i sin vackra flykt och fastklistrad vid faderns affär på landsbygden.

— Jej vill ud, jej vill ud, sade han till Electrical girl, då han promenerade med henne på byvägarna. O, mitt pyre, låt oss fara ut i den vida världen!

Vid ett sådant utbrott av Första fiolen kunde den unga frun först visa ett svärmiskt ansikte, men ögonblicket därpå upptäckte Thure bland dess rosor och mjuka linjer en skymt av den fasta och envisa Bratscha, numera kallad farbror Svante eller farbror Andersson.

— Nej, Thure lilla, det ska vi allt akta oss för. Här är allting bra och säkert för oss alla. Vad skulle vi väl ute i den stormiga, förfärliga och hemska världen att göra, sade unga fru Borg.

— Jag tycker, att bondlandet är rysligt, svarade Thure.

— Ånej, det är fridfullt, och affären är riktigt storartad. Det kunde vem som helst förstå ifrån början.

— Åhå, jaja, suckade då åter Första fiolen, så märkvärdigt detta livet är. Bäst man lever det för fulla muggar och allting är så ljuvligt och roligt, så sitter man på en sviskonlåda.

— Älskar du mig inte? frågade Electrical girl.

— Du vet väl, att jag älskar dig, men jag vantrivs så förfärligt. Jag tror minsann, att jag blir olycklig.

Emellertid gick tiden så sakta fram, och den äkta mannen fick så småningom bukt med ungkarlen i Första fiolen, som emellertid på något sätt måste söka få utlopp för sin längtan efter det levande livet, såsom han kallade det.

En dag stannade en blank, brun ridhäst utanför det stora gråa tvåvåningshuset. Gamle herr Borg tittade ut genom den grönbuckliga rutan, men han måste ta på sig glasögonen för att kunna se ordentligt.

Första fiolen, iklädd ljusgråa ridbyxor med pärlemorknappar nedanför låren, stor engelsk mössa, som sjönk ända ner på hans öron, ridstövlar i böljande veck vid anklarna och ett spö med silverknapp i handen, hoppade med lätta och eleganta rörelser av den skinande hästen.

Vad han är ståtlig, tänkte Electrical girl från ett fönster i övre våningen.

— Det skadar ju inte, muttrade gubben i kontorsrutan nedanför, men det nyttar inte heller. Det är den gamla galenskapen, som sitter i.

— Affären går till Soda och Gomorra, klagade för sig själv första biträdet i affären, när han varsnade denna oväntade skönhetsuppenbarelse utanför huset.

Men Thure bara vädrade sin gamla människa en liten smula, och blev snart under sina ridturer bekant med en yngre godsherre i trakten, som han då och då gästade. Härigenom fick Första fiolen så småningom litet användning för sin överskjutande, i universitetsstaden inhämtade bildning, ty den unge godsherrn hade även legat vid universitetet och kommit därifrån ungefär på samma sätt som Thure, lätt i plånboken, men tyngre av punsch och ljuva minnen. På detta sätt fann sig till sist Thure tämligen väl till rätta; med ridkonstens hjälp markerade han en högre samhällsställning, med juridikens hjälp en högre bildning och med fiolens hjälp en högre skönhetslängtan än de flesta på sin ort… Electrical girl, som ägde en betydande anpassningsförmåga, steg i jämbredd med sin man men ville aldrig riktigt förgäta affärsintresset, fastän hon var upptagen i sitt hem med dess skötsel. Hon fastgjorde sitt bo vid den gamles trygga takås, fast besluten att icke släppa detta säkra fäste.

Första fiolen, som i dag var blek, utsträckte sina långa ben med de gråa ridbyxorna och lade stövlarna på papperskorgen. Han blåste ut ett ljusblått cigarrettmoln för att mota de starkt kryddade vindarna, som drogo från affären. Några nymornade majflugor sjöngo sina matta sånger över hans huvud, och han var mycket nervös, ty han väntade på en skakande tilldragelse, mot vilken ängslan för alla papirer förr i världen var ett intet.

— Jag är glad, att det är som det är, sade fader Borg, med näsan nerstucken i en handfull kaffebönor, vars kvalitet han på detta sätt skulle lukta sig till. Ja, Thure, det är bra som det är. Jag är gammal och behöver ha dig i min närhet, och nu hoppas jag, att affären skall stanna hos mitt eget kött och blod — vad säger du om det här kaffet? Lukta!

Första fiolens näsa, som tycktes vara skapad att njuta doften av vällustiga rosor i en skum budoar, borrades tveksamt ner i det framräckta provet. Suckande avgav han sitt omdöme.

— Salvador, sade den återvunne sonen, som snart skulle bli barnafader. Tror att det är god Salvador.

— Du tar dig, berömde gubben Borg. Jag tycker mig just se, om jag hade låtit dig lukta på de där bönorna, medan du låg i Uppsala.

När fadern nämnde Uppsala i samma andedrag som de utmärkta kaffebönorna, kände sig Första fiolen åter en smula nedtryckt.

Ack, tänkte han, om jag åtminstone finge ta min lilla flicka med mig och bosätta mig i en stad. Men det är ju så sant! Ja.

En skranglig skjuts stannade i detsamma utanför, och Första fiolen störtade upp. Han tog ett par älgskutt över en omkullslagen ärtsäck, en låda med torkade äpplen och en pyramid med stora sillburkar. Solen blixtrade i hans stövlar och tindrade i pärlemorknapparna, när han skyndade ut för att ur skjutsen hjälpa ner en maklig, fet, svartklädd fru med mycket bestämda drag och en liten vältalig väska i handen.

På aftonen satte sig Första fiolen, ännu skakad av sinnesrörelse, att skriva ner ett brev till sin vän Cello, ty han måste nödvändigtvis på något sätt explodera denna stund. Skrivelsen, som blev en smula rafsig och virrig, hade följande lydelse:

Gamle vän!

I afton är jag nödsakad att skriva till dig på grund av en viktig händelse, som inträffat i mitt hem. Det har nämligen inträffat en händelse i mitt lilla hem. Jag har nämligen blivit fader.

För dig, som är ungkarl, förstår jag nog hur svårt det skall vara att fatta allvaret i detta ord. Ni äro ju i allmänhet av ett lättare gods än vi gifta män och ha svårt för att gripa allvaret i äktenskapet. Nåja, man har ju själv icke varit en bland de allra bästa, det medgives villigt. Men det är i alla fall mycket allvarligt. Livet är någonting annat än leken, I dag på middagen, då jag som bäst hade ett sjuhelsikes arbete med affärer — affärerna går bra, och jag trivs rätt väl, fastän man ju ibland längtar till stan förstås — så inträffade den stora händelse, som min hustru och jag så länge väntat på. Min hustru Maj nedkom nämligen klockan 2.16 — jag såg just på klockan, när budskapet anlände — med ett välskapat flickebarn. Klockan var nyss slagen två, när lyckan kom på besök till mitt hem. Den gamla förtjusande kvinna, som hjälper till vid denna ömtåliga affär, försäkrar, att hon aldrig sett ett så duktigt barn förut. Det vägdes på den lilla butiksvågen och befanns innehava vikten av icke mindre än fyra kg. Vad säger du om det, gamle gosse? Men jag tycker mig se dig skratta föraktligt, för sådant där förstår ni er nog inte på, varken du eller Karl Ludvig, gamla ungkarlsschajasar! Modern befinner sig väl efter omständigheterna, och hon skall själv giva den lilla mat, då min hustru Maj nämligen dels är mycket stark och sund, och då jag sedan gammalt haft den åsikten, att mödrarna, om några möjligheter finnas, själva böra giva sina barn föda. Barnet är blåögt och har min hustrus ögon. Jag tror att flickan kommer att bli lik Maj. Det skriker mycket, och det har moderns drag upp i dagen.

Jag frågade den verkligt charmerande frun, som hela eftermiddagen var i huset, om skrik betyder hälsa, och hon besvarade denna fråga jakande. Det förhåller sig nämligen så, att ju starkare barnet ger livstecken ifrån sig, ju friskare är det också. Du, gamle prisse, skulle naturligtvis ha trott, att det skrek för att det gjorde ont, men den åsikten är alldeles åt helsike, det vill jag tala om för dig. På kvällen kom farbror Svante — Bratscha, som du ironiskt kallade honom för. Ja, du tålde ju inte farbror Andersson, men vi ha även i det stycket tagit fel i livet. Farbror Svante är nämligen en charmör av första ordningen. Han säger visserligen inte så mycket, men han är så intresserad och tycker mycket om att spela bondtolva tillsammans med pappa. Det spelet blev emellertid ingenting av på min högtidskväll. Barnet är ljust och har moderns ögon, såvitt man nu kan döma. Naturligtvis förändras den lillas ansikte dag efter dag, och jag lovar att underrätta dig, hur hon växer till i fortsättningen. Jag är böjd för att tro, att det så småningom kommer att bliva en mycket söt och intagande flicka.

Då man blir litet erfarnare, så tänker man på ett annat sätt än förr, kanske inte ni, gamla ungkarlsfilar, men i varje fall de äkta männen. Det är ett litet liv, som blivit fött till världen, ser du. Man tänker på vad det kan bli utav det, när det blir stort. Världen är ju så full av allt möjligt djävulsskap, och jag skall säga dig, att jag litar inte riktigt på den ungdom, som kommer upp efter oss. Andan har blivit råare, och hänsynen för de unga kvinnorna, som äro så lätta att locka till dumheter, vilka ofta kunna utveckla sig till tragedier, är nog inte så stor som den borde vara. Sådant där tänker man på. Vet du vad min dotter skall heta? Vi har tänkt att kalla henne för Maj Elisabet. Det är ett ovanligt vackert namn, tyckte både pappa och farbror Svante, den gamla förtjusande frun, som hjälpte oss, och vår trogna Allida, hushållerskan. Barnet har blåa ögon efter min hustru.

Du skulle se, hur rörd vår första man blev, när han hörde, att min dotter blivit född. Det är en man med hjärtat på rätta stället, en så fin och innerligt älskvärd karl. Nog är det bra märkvärdigt, att man inte tänker på, vilka rara och fina människor, som dagligen rör sig omkring en. När jag tänker på dina sarkasmer i detta ögonblick, blir jag nästan arg. Men, gamle gosse, man har ju själv inte varit en bland de bästa, förstås.

Låt den gamle grisen Karl Ludvig läsa detta brev. Hur är det? Tänker du inte på att gifta dig? Det tycker jag absolut, att du skall göra, ty en ungkarl har faktiskt icke något berättigande. Det låter kanske hårt, men jag talar utav verklig vänkänsla i den här saken. Käre Cello! Jag vill inte vidröra så ömtåliga ämnen, men jag skulle glädja mig mycket, om du träffade en lika bra kvinna som min hustru, min egen Maj. Nu vet jag väl, att det inte finns något mera sådant exemplar — om ett dylikt vårdslöst uttryck kan tillåtas om min maka — men jag önskar dig något i den stilen. Hade du träffat Maj, så tror jag nog, att du låtit henne gå före vem som helst. Jag vill inte göra dig ledsen. Alla människor ha för resten inte samma åsikter. Min lilla dotter väger fyra kilo, och hennes ögon äro alldeles ljusa, Vill du visa den gamla hederliga grisen Karl Ludvig det här brevet! I hast

Din tillgivne gamle vän
Thure B.

Med ett sken av lyckligt vanvett i det bleka ansiktet sammanvek den upprörde barnafadern brevet och lade det i ett kuvert, vilket i onödan åsattes tredubbla porton, varjämte han försåg det med ordet Express, som han sedan strök ut. Därefter stoppade han in det i kassaskåpet och låste den tunga dörren omsorgsfullt, varefter han slog sig för pannan, öppnade skåpet och tog ut brevet. Härefter rusade han ut i stallet, satte sig barbacka på den ädla hästen och red ned till den alldeles i närheten liggande stationen, där han släppte hästen och störtade in på expeditionen. Sedan stinsen erhållit ett kortfattat sammandrag av brevets innehåll, vände den unge fadern i dörren och kastade sig över första järnvägsspåret, varifrån han äntligen på andra spåret i det där stående tågets brevlåda stoppade ned skrivelsen. Hästen hade den unge mannen släppt vid ett litet rönnbärsträd intill stationen, men när han kom tillbaka till trädet, hade djuret försvunnit, varför Första fiolen irrade omkring på en klibbig ängsmark en god stund, letande efter det försvunna hästkreaturet. Han stack in sitt bleka ansikte i banvaktens kur och frågade:

— Har min häst synts till?

— Nej, svarade den buttre banvakten.

— Jaså, sade Första fiolen. Nåja, jag hittar honom väl. Jag kan tala om för herr Sultan, att jag har fått en flicka i dag.

När den förvirrade barnafadern äntligen kom hem, stod den trogna vännen och skrapade med hovarna vid stalldörren, medan ett par fyrkanter av ljus bredde sig över gården från de fönster, bakom vilka Electrical girl slumrade med sin dotter vid bröstet.