←  Kap 49
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 50. Märta Åviks och Dorothy Buffertons sista ord
Kap 51  →


[ 387 ]

50
Märta Åviks och Dorothy Buffertons sista ord

Ganska arma stodo ännu träd och buskar. Mellan knoppars darrande rader syntes grenarna som svarta, dåligt bundna karbaser, och luften var alltjämt så kall, att man nästan kunde befara ångerkänslor hos våren; det föreföll ibland, som om den beslutat att vända om, sluta sina knoppar och låta dem krypa tillbaka in i de svarta grenarna.

Märta Åvik kunde därför icke känna någon glädje åt våren, men hon hoppades, att den snart skulle slå ut, icke bara för alléns, parkernas och skogens skull, utan för hennes egen framtids skull. Vissa uttalanden av föräldrarna under de gångna veckorna tydde på samma istadighet från deras sida i äktenskapsfrågan. Visserligen hade fru Åvik tagit sin dotter om halsen och bett henne vara uppriktig och anförtro sig åt modern; visserligen hade Märta gjort detta, och under små utbrott av otålighet förklarat för fru Åvik, att hon icke älskade någon i världen mer än sina föräldrar, sin broder Frans och Lilla Mussy. Men fru Åvik, född Tabell, svarade flickan, att Märta säkert ännu icke visste, att ingenjör Planertz var den rätte, fastän hon ändå visat sig tillmötesgående mot honom, ja, nästan öm, och säkert hade hon ingivit ingenjören ett hopp, som denne önskade snart se fullbordat.

— Inte leka med hjärtan, komma, lilla barn, semikolon; de äro dyrbara föremål såsom grevinnan Augusta brukade säga, punkt. [ 388 ]Men jag önskar bara din lycka, min lilla dotter, hade fru Åvik fortsatt, därvid glömmande att tala med skiljetecken. Hon hade lagt dotterns mörka huvud mot sitt bröst, och de sutto länge så i en skymningsstund. Märta förvånades över att alla dessa betraktelser, all denna ömhet och alla dessa öppenhjärtiga samspråk voro förgäves, ty på nästan oföränderligt samma sätt avslutades alltid de förtroliga stunderna. Fru Åvik, född Tabell, manade dottern att pröva sig själv och att göra sig beredd att mottaga en präktig man, den hon i grund och botten säkert höll av.

Men ännu hade Märta i minnet, vad den märkvärdiga fröken Tornej förutsagt, och för varje dag blev hon alltmera fången i den föreställningen, att en riddare skulle uppenbara sig i slutet på maj eller senast i juni månads början för att rädda henne från alla ledsamheter.

— Goddag, fröken Märta, hälsade ingenjör Planertz, vars tunga figur under flickans promenad i allén plötsligt spärrade vägen för henne. Är fröken Märta ute och går!

Fröken Åvik besvarade hälsningen med den största vänlighet, men alla hennes känselspröt sattes i rörelse, och hon kände på sig, att detta samtal, som började så enkelt och vardagligt, skulle sluta med ett avgörande. Hon anade, att ingenjör Planertz icke mött henne av en händelse. Flickan såg upp i hans stora ansikte med dess starka käkar och de envisa, kalla ögonen. Inom fröken Åvik kokade så sakta en vrede upp. Hon lät den icke slå ut för att kanhända snart bli kvävd, utan i stället samlade hon dess lågor och läto dem värma henne till motståndskraft och mod. Hennes skenbara villighet liknade en fånges, som iakttar ett stilla, tåligt uppförande i avvaktan på det lämpliga ögonblicket att göra sig fri.

Fröken Åvik vandrade nu med ingenjör Planertz vid sin sida sakta genom allén, vilken ledde genom staden ut till Källberget. Ingenjör Planertz hade tydligen beslutat sig för att vara underhållande, och Märta Åvik svarade med glada ”nej, tänk”, ”å bevars”, ”så egendomligt”, ”så lustigt”.

— Har fröken Märta galoscher på sig? frågade den omtänksamme herr Planertz. Så länge man ännu befinner sig i den del av allén, som går i en sträckning ungefärligen mellan Kyrkan och [ 389 ]Kanslihuset, kan man visserligen vara utan dem, men i fortsätt— ningen är gångbanans grusning bristfällig. Till nästa år torde dock dessa förhållanden bli förbättrade.

— Jag har mina grova kängor, svarade Märta Åvik. Ja, det har jag.

Och hon sträckte fram ena foten, liksom hade hon väntat, att ingenjören på gammaldags kavaljersmaner skulle ha svarat:

— Och det där kallar fröken Märta för grova kängor! Är de grova, så är det då en liten grovhet, ja, den allra minsta grovhet jag har sett.

Men ingenjör Planertz, som icke låg åt det chevalereska hållet, svarade endast:

— Även jag bär grova kängor, trots att våren har kommit till bys.

— Inte är det här någon vår att tala om, tyckte fröken Åvik.

— Nej, svarade ingenjören, man måste ju tillstå, att den i år är något sen. Termometern stod i natt på fryspunkten, mera frost är nog att vänta. Men inom inte alltför lång tid kan nog räknas med ett omslag i väderleken. Under de senaste åren ha vårarna varit mera oberäkneliga än tidigare, detta möjligen beroende på förändringar i Golfströmmen, efter vad det gissas. Väderleksrapporten —

Dunk. Dunk. Dunk. Dunk.

Fröken Åvik lyssnade till vad ingenjören hade att säga men ännu mer till dessa tunga och långsamma steg. Det var med sådana ljud i öronen, som hon skulle vandra genom livet vid ingenjör Planertz sida.

Lilla fröken Sigrid var en åsna, tänkte fröken Åvik, om hon verkligen vantrivdes lika mycket med friherre av Witterstedt av Bålstagrenen, som jag gör med ingenjör Planertz. Å, att han ingenting kan säga, som kommer min bomb att explodera!

Men ingenjör Planertz ansåg sig icke behöva säga så mycket, emedan han var alldeles säker om att segra. Om man går metodiskt tillväga, lyckas allt, det var ingenjörens valspråk. När det gällde arbeten, brukade hans förslag i allmänhet vinna bifall; på platsen för sin verksamhet hade han förmåga att driva sin vilja igenom. Han brukade ju sätta ut stakar, där arbetet skulle gå fram, och se, [ 390 ]arbetet fortskred efter dessa stakar. Han visade blåkopior, efter vilka företag skulle igångsättas, och se, det blev allt i enlighet med blåkopiorna. I ordenssällskapet Adelstjärnan hade han efter förut gjord planritning tillkämpat sig en av de högre stolarna, visserligen nödgad att tillsvidare finna sig tillrätta med den enklare posten såsom stjärnbroder M. G. Men ingenjören betraktade detta som ett provisorium; hans uppgjorda plan pekade mot högre platser och tribuner. Allt gick efter hans egen lugna metod.

Det var detta tålamod, denna jordkrypande, sega envishet och denna lugna hänsynslöshet, som Märta Åvik kände i luften; ibland hade den förskräckt henne, ty en sådan styrka och kallblodighet kan utöva en viss hypnotisk makt över känsliga sinnen.

— Vi kan gå upp på Källberget ett tag, tycker jag, sade ingenjör Planertz, när det omaka paret nått ut till spången, under vilken den lilla bäcken sprang, fnös, skämtade och bullrade.

— Se, vattenfallet, utbrast fröken Åvik utan att tänka på, vad hon egentligen sade.

— Åja, åja, yttrade ingenjör Planertz, i det han sakta prövade spångens tiljor med ett par gungande rörelser. Den här torde hålla ännu några år. Är fröken Märta intresserad för bäcken?

— Bevars! Intresserad? Ja, det är ju roligt att se den.

Ingenjör Planertz log och svarade:

— Ett vattenfall kan man icke rätteligen kalla den. Denna källa består av nederbördsvatten, då däremot till ett vattenfall fordras ett permanent vattendrag, som nedstörtar utför en avsats, för att nämna några exempel, Tännforsen i Indalsälvens källflod Åreälv eller det bekanta Harsprånget i Lule älv. Med denna lilla bäck, vilken endast på vårarna så pass kraftigt utökar sin vattenmängd, kunde man minsann icke driva några industrier, skämtade ingenjör Planertz. Fröken Märta har nog reda på vilken alltmera stegrad betydelse vattenfallen under senare åren erhållit såsom inhemska energikällor.

— Ja visst, svarade fröken Åvik, och nu hade de kommit förbi bäcken och voro halvvägs upp till berget.

Där stod en grön bänk.

— Jag tror jag sätter mig ett tag, om herr Planertz tillåter, sade fröken Åvik.

[ 391 ]— Det är ingen liten väg hitupp, svarade ingenjör Planertz. Vi torde nu ha stigit 40 meter, sedan vi lämnade Pumpverket…

Nu satt Märta Åvik och stirrade ut över svarta trädkronor och mulna marker, fjolårslöv och våta bergsknallar. Ingenjör Planertz såg ett ögonblick på henne och sade därefter:

— Är fröken Märta mycket trött?

— Ånej, för all del.

— Jaså. Ja. Vet fröken Märta, vad jag nu tänkte tala om?

Fröken Åvik såg mycket förvånad ut, men samlade inom sig all kraft för att kunna bestå i det avgörande slag, som hon nu väntade. Hon blickade upp på den store ingenjören; denne tog plats vid hennes sida, noga sammanvikande rockskörten under sig, innan han satte sig ned.

Något svar fick han emellertid inte av flickan, varför han fortsatte:

— Fröken Märta har länge förstått mina avsikter, och jag har märkt, att fröken Märta vill visa mig förståelse. Jag har länge sökt mig en följeslagerska genom livet och har efter sorgfällig prövning icke kunnat finna någon, som jag anser vara så intagande och därtill i övrigt så passande som fröken Märta. Jag har anledning förmoda, att ni upptar denna min fråga på det rätta sättet. Det är nog med er som med mig; ni har gått och väntat på det avgörande ordet.

— Brukar man inte vara kär i den, man skall gifta sig med? frågade fröken Åvik.

— Givetvis, svarade ingenjör Planertz. Utom allt tvivel! Jag är ingen vän av starka ord, men jag anser mig ändå tryggt kunna säga, att jag håller av fröken Märta. Sedan jag nu förklarat detta, kan jag i samband härmed icke underlåta omtala för fröken Märta, att jag i dagarna avslutat ritningarna på en villabyggnad intill staden. Tolv rum med alla bekvämligheter jämte extra stort brygghus, kombinerat med vedkällare. Jag säger det, som sagt, endast i förbigående, och nu har jag uttalat mitt avgörande ord. Vill nu fröken Märta säga sitt.

— Brukar man inte vara kär i den, man skall gifta sig med? frågade ånyo fröken Åvik, som liksom kände sig bortsläpas av den envise ingenjören.

[ 392 ]— Jag sade ju, yttrade ingenjör Planertz med det största lugn, i det han upptog en sextonbladig pennkniv med öronpetare och specialkorkskruv för att med ett av knivbladen snoppa en cigarr — jag sade ju, att jag håller av fröken Märta.

— Men jag då, utbrast fröken Åvik och såg stadigt upp. Men jag då?

Hon var alldeles röd i ansiktet.

— Skulle mina känslor till äventyrs vara obesvarade? frågade ingenjören leende.

— Jag högaktar ingenjör Planertz, fortsatte flickan. Det är allt vad jag kan säga. Jag högaktar er, och därmed är det sannerligen slut. Ingenjören kan gärna höra på mig nu, medan jag talar så — så ärligt jag kan. När vi gick uppför berget, varför tror ingenjören att jag följde med denna gången, om inte det var för att få säga ut. Det är alldeles sant det, att jag har väntat på ett avgörande, och nu så har det kommit. Om inte ingenjören — fröken Åvik blev nästan rädd för sina egna ord, som började flöda ur henne liksom vågor ur en varm källa — om inte ingenjören vill höra på vad jag säger, då blir jag mycket ledsen. Jag har för mina föräldrars skull försökt att hysa varma känslor för er, men jag har inte kunnat, för sådant kan man inte tvinga någon till. Nej, det är omöjligt det! Tror ni mig inte, säg?

Ingenjör Planertz hade hört på, till utseendet lik en man, som med största intresse i stadsfullmäktiges sessionssal avlyssnar ett jungfrutal av en nyvald kvinnlig ledamot. När fröken Åvik hade slutat sitt anförande, vilket så småningom erhöll en något upphetsad klang, svarade ingenjören:

— Om det är sant, att fröken Märta har sökt att tycka om mig, har ni inte visat, att ni försökt att tycka om mig?

— Nej, det har jag inte, svarade fröken Åvik kallblodigt.

— Jo, det har fröken Märta nog gjort, svarade herr Planertz tvärsäkert, och jag är böjd för att tro, det endast någon olycklig tillfällighet vållat, att den känsla, som fröken Märta endast påstår sig ha försökt hysa för mig, nu försvunnit. Visserligen har jag icke av fröken Märta erhållit några muntliga eller i övrigt bindande löften, men jag anser…

Fröken Åvik kände åter denna okuvliga envishet, ur vilken [ 393 ]hennes vrede endast kunde slå små gnistor men icke krossa, och som tycktes vara i växande, ju större motståndet blev. I sin uppjagade fantasi tyckte sig flickan se ritningen till villabyggnaden, dit hon en gång skulle släpas med bakbundna händer. Det var en ritning liknande den, fadern en gång visat henne, då fabrikören skulle bygga ett hus; en ritning med långa linjer, småstreck och prickar. Centrum i hennes fantasiteckning utgjordes av villan med de tolv rummen och de betryggande avloppsförhållandena samt en balkong, mot vars räck Märta Åviks egen gestalt syntes stå, nödtorftigt uppdragen i profil, med handen utefter klänningen och med en prickad alternativ arm, som sträcktes ut i luften. Under den paus, som uppstod, tänkte Märta på vad hon härnäst skulle säga. Men när hon funderat ut detta, sade hon i stället något, som hon alls icke tänkt att säga.

— Nu går vi ned. Detta blir alldeles för långt och alldeles för kallt. Det skymmer ju snart. Jag har ingenting mera att säga, ingenjör Planertz.

Nedstigningen för berget började under en ny tystnad, som föreföll fröken Åvik mycket mera än hotande. Denna tystnad skulle hon gärna ha hört brytas av en åskskräll; i denna skymning skulle en blixt mellan träden ha verkat förlösande på henne. Ingenjör Planertz teg alltjämt, medan de passerade vattenfallet, som var en bäck, för tillfället ansvälld av nederbördsvatten, och han teg allt fortfarande, när de kommo till alléns första träd, vars knoppar icke ville slå ut på grund av förändringarna i Golfströmmen. Icke ett ord blev sagt å någon sida, förrän paret kommit ned på gatan intill Café Merkurius. Ingenjör Planertz stannade då och såg sig ett ögonblick omkring. Gatan var så gott som folktom.

— Är detta fröken Märtas sista ord? frågade han.

— Ja, det är det, svarade fröken Åvik, som undrade, vad som härnäst skulle inträffa.

Hon stärkte sig emellertid med fröken Tornejs förutsägelse, att allt skulle sluta i enlighet med hennes egen önskan, men hon skulle ha jublat i sitt hjärta, om i detta ögonblick den mörke karlspersonen med det svarta arbetet och den blanka metallvaran skyndat fram till hennes sida.

[ 394 ]— Godafton då, fröken Åvik, sade ingenjör Planertz med lugn stämma. Jag beklagar, att jag inte har befunnits värdig.

Det var allt, den besvikne älskaren sade, och det var alldeles för litet. Det var så litet, att fröken Åvik på nytt blev oroad. För sitt eget samvetes skull hade flickan önskat att få säga ett par vänliga ord till avsked. Hon hade önskat höra en suck och se ett blekt och besviket ansikte. Hon skulle då ha upprepat de fraser, hennes medsystrar så ofta pläga uttala, när de avvisa en friare, sedan de först uppmuntrat honom.

— Låt oss ändå vara såsom goda vänner. Jag tycker så synd om er, men jag kan inte tycka mera än så.

Hembiträdet Hedvig kom ned med tebrickan i familjen Åviks kök och sade till hushållerskan Alma:

— Skall det bli någon läsning utav i kväll?

— Det beror på det. Har hon skurat knivarna? Vad är det för ena märkvärdiga lappar hon skurar med?

— Det är de där gamla rödvita bolstervarsbyxorna, som fru Åvik har klippt sönder för att använda här i köket. Herrn brukade ha dem på sjön annars, svarade Hedvig. Har Alma köpt någon tidning?

— Ja, tidningen ligger därborta, men vi går allt in i mitt rum om det skall läsas, så sitter man litet bekvämare. Jag tycker, att följetongen börjar bli så långdragen. De späder på och späder på. Snart vet man inte riktigt, var man är.

— Jo visst, erinrade Hedvig, med iver. Jo visst! Nu skulle Dorothy Bufferton säga rent ut till greve Cyrus, som hade en hypontisk makt över henne.

— Hypnotisk, rättade Alma, och öppnade dörren till korridoren. Kom då, Hedvig, så få vi höra. Jag är inte heller riktigt belåten med Dorothy Bufferton, för den lilla rackarungen hade i alla fall blinkat åt Cyrus, fastän hon inte ville tillstå det för sin far. Hon hade nog lekt litet med honom.

— Ja, varför hade hon lekt, utbrast Hedvig och blev röd i ansiktet av hetsig partiskhet. Hon gjorde det ju den gången hon [ 395 ]trodde, att hon kunde offra sig för sina föräldrars skull. Lorden är ju rädd för att inte kunna uppehålla sitt hus, men jag förstår mig inte på, hur de ha det ställt…

— Hon säger att hon inte begriper, Hedvig, men det säger jag också. Nej, jag kan inte begripa, var de göra av med pengarna. Inte är det i romanerna som i vanliga hushåll. De talar om ett slott, som vi talar om en salt sill, och när de kommer och gnäller över sin fattigdom, så talar de om att de har trehundra underlydande. Hedvig, börja nu då!

Hedvig började omedelbart att stilla rabbla:


Kap. tjugutvå.
Dorothy Buffertons sista ord.

— i det han närmade sig med ett mörker över pannan, som om detta mörker varit en åkssky —…

— Åkssky, avbröt Alma. Vad säger hon, flicka?

— Ja, minsann står det inte så, svarade Hedvig. Men kanhända att det skall vara åsksky. Ja, naturligtvis skall det vara det…

…som om detta mörker varit en åsksky.

När Dorothy nu uti den dubbla belysningen från slottsfönstren och aftonhimlen upplyfte sin panna, kunde en osynlig betraktare hava utbrustit: en äkta Bufferton! De förnämt uppvinklade ögonen under ögonbrynens bågar jämte den äkta grekiska näsan samt en mun, vilken kunnat locka änglar att utföra förbrytelser endast för lyckan att hava förvärvat en kyss av densamma, allt detta betraktade greve Cyrus med vällutiga blickar. Han ämnade nu att injaga skrämsel hos fröken Dorothy. Till följe av detta hans beslut utförde den listige ädlingen en rôle, väl passande för en natur, så uppfylld av skurkaktighet som hans.

”Allt väl, icke sant”, sade han med sammanpressade käkar. “Ni, sköna Dorothy, tror Eder måhända kunna spela topp med mig. Men däri har ni misstagit Eder, det vill jag icke undandölja för Eder. De blickar, ni givit åt mig vid flerfaldiga av mig icke avglömda tillfällen, hava varit vägledande för mig, och kommer jag nu för att kräva ut Eder hand.”

Dorothy Bufferton, över vars panna icke en skugga glidit, visslade plötsligt lekfullt i en ur barmen upptagen silverpipa, [ 396 ]inlagd med små diamanter, varvid ur trädgårdspaviljongen framsprang en turkisk hund, som lekfullt vältrade sig framför sin sköna härskarinnas fötter.

Greve Cyrus, utom sig av vrede över denna manöver från Dorothys sida, av vilken icke en detalj undgått hans blickar, nalkades henne hotande —

— Toddyvattnet, toddyvattnet, för attan, hördes i detsamma fabrikör Åviks röst i korridoren.

— Ska genast komma, svarade Alma. Har hon inte burit in toddyvattnet till herrn, som jag sa till om?

— Jag glömde, svarade Hedvig med dyster stämma. Ursäkta, men jag glömde.

Läsningen blev nu på en stund avbruten, och när den åter begynte, var stämningen i rummet något splittrad och orolig. De båda romanläserskorna fingo emellertid i fortsättningen veta att Dorothy avslog greve Cyrus’ anbud. Hedvig rabblade:

— Men i detsamma kände Dorothy Bufferton en vanmäktig känsla gripa sig, liksom om hon kommit under greve Cyrus’ hypnotiska inflytande. Hennes kinder överforos av en blekhet, dem icke hennes starka vilja förmådde bortföra. Hon fasade över att förnimma, hur hennes tunga liksom tvingades att uttala orden:

"Jag älskar er…”

I samma ögonblick började den lilla turkiska hunden att högljutt giva skall, som om den velat tillkalla hjälp åt sin i nöd stadda härskarinna. Dorothy kom på denna grund genast åter till besinning och såg greve Cyrus fast i ögonen.

”Mitt sista ord, greve Cyrus”, yttrade hon i det hon förnämt slog ut med ena handen.

Greve Cyrus avtog hatten, med vilken han strävt hälsade, varefter han försvann i jätteparkens irrande krokgångar.

”Tack, min älskade Topsy! Din egen Dorothy tackar dig”, sade den unga damen med skälvande röst, i det hon upplyfte det dyrbara djuret och tryckte det mot sitt klappande hjärta.

I detsamma utträdde en hovmästare, åtföljd av en betjänt på trappan och bu… forts.

— — —

[ 397 ]— Ja, de där gubbarna kan väl inte göra henne något illa, sade Hedvig och såg frågande på hushållerskan.

— De ska väl bara buga sig, efter vad jag kan förstå, och säga till om att kvällsmaten är färdig, svarade Alma.