Kvartetten som sprängdes/Kapitel 51

←  Kap 50

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 51. En störd idyll vid Ludvig XVI:s hov

Kap 52  →

51
En störd idyll vid Ludvig XVI:s hov

Mittemot Kafferosteriet på Norra Planteringsgatan låg en gård, vid vars åt gatan vettande staket två väldiga rönnar stodo. Gårdsplanen, som var ganska vid, utbredde sig omkring ett större, gråtrappat hus, i vars bottenvåning skräddarmästare Edvin Vasanders verkstad var inrymd.

I övre våningen bodde två gamla fina och bräckliga fröknar, Eugenie och Helene Banckenberg, vilka med den största ömhet vårdade en omkring sextioårig broder, som led av stilla sinnessjukdom. Den ena av de båda fröknarna, Eugenie, sysselsatte sig mestadels med att måla små lampskärmar av siden eller att utföra miniatyrbroderier, under det att den andra systern delade sina krafter mellan hushållsbestyr, i dessa understödd av en yngre tjänarinna, och ett gammalt gult taffelpiano. De levde sannolikt alla på avkastningen av ett legat eller någon livränta, ty de lampskärmar eller fina broderiarbeten, som avyttrades till societetsdamer i staden, kunde näppeligen tillföra huset några större summor.

Brodern, som var en liten smal man med ett stort, grånat huvud, en mun, som nästan alltid stod halvöppen, varigenom två rader långa, aristokratiska, men litet oregelbundet vuxna tänder blottades, hade varit jurist och ansetts predestinerad för den diplomatiska banan. I sina bästa år hade emellertid Josias Banckenberg angripits av sinnessjukdom, och denna olycka gjorde för alltid slut på familjens förhoppningar att få se honom på en ärepost i samhället. Josias Banckenberg var emellertid i sina egna ögon icke någon olycklig man, ty han, som under sina ynglinga- och mannaår med den eldigaste iver slukat memoarlitteratur från de franska Ludvigarnas tid och särskilt intresserat sig för revolutionens historia, levde nu sitt fria drömmarliv bland den tidens förnämsta adel vid Ludvig XVI:s fötter i närheten av Marie Antoinettes tjusande personlighet. Själv sirlig, alltid mycket prydligt klädd, vandrade sålunda Josias Banckenberg omkring i den nätta våningen, då och då milt samspråkande med sina systrar, vilka alldeles rättade sig efter honom och anlade en samtalston, väl passande till broderns föreställningsvärld. I allmänhet visade brodern sin vänlighet mot systrarna medelst små eleganta klappningar på kind eller axel; vanligen talade han icke högt utan gick omkring för sig själv, mumlande en artighet, stundom graciöst och lätt bugande mot någon hertig eller överhovmästarinna, som pudrad och nådigt leende syntes framför honom. När vädret var vackert, begav han sig ned på den stora gårdsplanen, räckte ibland ett litet rönnblad åt Marie Antoinette, som, utledsen på hovlivets heta solsken, sökt svalka under de stora rönnarna intill skräddarmästare Vasanders verkstad, smålog åt den unga prinsessan eller sällskapade och utbytte förtroligheter med sin unge, intagande landsman greve Fersen. Vid jämn och god väderlek behärskades Banckenberg alltså av behagliga känslor; han förde då ett slags förnämt dagdrivarliv vid Versailles eller under Trianons stora ulliga träd, där han gick cirklad och strålande omkring. Men på våren, då oroliga rubbningar lätt uppstå i känsliga sinnen, eller mot svårt åskväder, när luften är laddad med elektricitet och en dov stillhet härskar i naturen, försvann hans frid och glädje; Josias Banckenberg greps då av panikkänslor och oro för den kungliga familjens säkerhet, han fantiserade om flykten till Varennes och syntes ivrig, ja, ibland nästan förtvivlad över att icke kunna förebygga olyckor, dem han kände vara i antågande.

Vid sådana tillfällen voro de båda systrarna mycket måna om att stödja och omhulda sin stackars broder. När han då upphetsad kom upp från gården, kunde de stilla och vänligt fråga honom:

— Hur är det i dag med hans majestät?

— Å, förklädnad, brukade brodern säga, medan han oroligt rörde sina långa, vackra, men vissnade händer och blickade omkring sig med sina stora, ljusblåa ögon, som voro uttryckslösa liksom en skylös himmel. Å, förklädnad, förklädnad, mycket bättre förklädnad är det enda, som hjälper!

— Du skall se, lille Josias, att allt går bra. Snart få vi vackert väder, lugnade då någon av systrarna, och ibland satte sig fröken Helene att spela på det gamla gula taffelpianot, som klang av någon äldre elegant dans eller en visa från den gamla, goda tiden. Brodern brukade härvid bli litet lugnare.

Skräddarmästare Vasanders familj, hans arbetare och lärlingar voro alla förtrogna med det säregna förhållande, som rådde i familjen Banckenberg, och alla mötte olyckan med tillbörlig vördnad. Något litet missförstånd kunde dock understundom inträffa, såsom till exempel när en nyantagen lärling en gång gick över gården för att hämta vatten i ett stop, och Josias Banckenberg närmade sig, ivrigt viskande:

— Till Conciergeriet, min herre? Icke så?

Den unge mannen såg generad ut och svarade:

— Nej, jag ska bara hämta vatten.

Skräddarmästare Vasander var en ytterst fåmäld person, som led något förtryck på grund av hustruns anfall av elakt lynne. En utmärkt yrkesman, kunde Vasander arbeta månad ut och månad in med krita och måttband, nålar i munnen eller pressjärn i handen, alltid tystlåten, medan gesällerna småsjöngo eller visslade strax intill. Men han hade ju sina mörka stunder, vilka ibland kommo av någon till synes obetydlig anledning. Herr Vasander svarade sällan på sin hustrus stickigheter, han samlade i stället på hög. När hans själ då nästan var fylld av malörten och endast några droppar behövdes, för att den bittra vätskan skulle rinna över kärlets bräddar, kunde hustrun en dag servera Vasander för litet ärtsoppa i tallriken. Detta behövde den gången icke ske av ondska utan av ren tanklöshet, men Vasander gjorde emellertid en sådan händelse till en avgörande händelse, reste sig under tystnad från bordet, tog på sig rocken och gick ut i staden, där han sedan kunde uppehålla sig med superi i dagar eller veckor och söka det opålitligaste sällskap vid glaset. Då rådde förtvivlan i hemmet och spänning på verkstaden, där arbetet fortgick, dock med undantag för måttagning och provning.

Vasanders många kunder blevo mottagna av den vilda och tårögda hustrun, som för dem utgöt hela sin smärta och upplyste dem om skräddarmästarens plötsliga arbetsinställelse. Med ett långdraget, klagande rop meddelade fru Vasander:

— Vasander går!

Detta uttryck, som ju liknar det man plägar använda om åskan eller koleran, var fru Vasanders stående karakteristik över mannens kringirrande och festliga liv i staden. När skräddarmästaren var tillräckligt utrucklad, kom han emellertid åter hem, lika tyst som han gått, intog sin plats på bordet eller med pressjärnet i handen på golvet. Han hade då i allmänhet alldeles ofantligt mycket ofärdigt arbete att taga itu med, men kunde också arbeta för två personer, när det gällde.

I dag hade herr Vasander återkommit till verkstaden efter att ha gått i nära en veckas tid. På hustruns klagande och förebrående ord, som bittert ljödo, allt under det tårarna tillrade utefter den hysteriska kvinnans kinder, svarade endast Vasander, vars grönaktiga mustascher slokade, och vars hy var blek:

— Har vatt upptagen. Har hatt bekymmer.

Strax efter herr Vasanders ankomst hade två vredgade äldre personer infunnit sig på verkstaden, och de anklagade häftigt skräddarmästaren för hans svek mot dem, Dessa två herrar åtföljdes av var sin son, på vilka konfirmationskostymer skulle provas. Till Vasanders egenheter som skräddare hörde det förhållandet, att han lade alldeles för mycket vadd på sina kunders axlar. Varifrån han fått idén till denna sällsamma benägenhet är obekant, men säkert var, att ingen kostym utgick från herr Vasanders verkstad utan den kraftigaste vaddering på axelpartierna, vilket hade till följd, att samtliga kunder sågo särdeles atletiska och ståtliga ut, när de voro iklädda sina nya kläder. På så sätt blevo Vasanders klienter utan att egentligen själva lägga märke till saken inregistrerade i en över hela staden utbredd atletklubb, och hade någon av dem kommit att tänka allvarligare på vadden, skulle de utan svårighet ha känt igen sina bredaxlade klubbkamrater på gatan.

Framför herr Vasander stodo i detta ögonblick alltså två stora atleter och två mindre. Vasander provade samtliga kostymer på en gång, smög omkring som en lokatt på sina filttofflor, kittlade kunderna i sidorna med yrkesvana händer, stack dem med nålar i bröstet och kritade, liksom till en besvärjelse för att skydda sig från allt ovettet, som flödade från de två stora kraftkarlarnas läppar, små vita kors här och var på deras sidor och skuldror. Så småningom blev det också alldeles lugnt och stilla på verkstaden.

Men medan detta pågick i skräddarmästare Vasanders arbetslokal, kom en främmande man in på gården. Denne förrådde en viss osäkerhet i uppträdandet; han var icke egentligen illa klädd, men det fattades något i hans klädsel, svårt att säga vad, och hans skarpa bruna ögon mönstrade gården och dess ingångar med snabba blickar, medan ena handen strök över ett litet svart helskägg i ett tämligen blekt ansikte. Mannen gick nu över den tomma gården och stannade utanför skräddarmästare Vasanders verkstad, på vars dörr han helt sakta knackade. När ingen öppnade och intet ljud hördes, knackade han ännu en gång, något hårdare. Härefter lyssnade främlingen med örat mot dörren, och då han fortfarande icke kunde märka steg eller röster, öppnade han sakta dörren men fann Vasanders rygg rakt framför sig, varför han endast uttalade ett ”förlåt” och stängde igen. Härefter begav sig mannen med tysta steg uppför trappan och stannade utanför en dörr, på vilken sutto tvenne visitkort ovanför en brevlåda, bärande namnen Helene Banckenberg och Eugenie Banckenberg. Denna dörr stod på glänt, varför mannen varsamt steg på. I den lilla tamburen företog han sig att åter knacka en diskret knackning, varefter han gick till nästa dörr, som också stod halvöppen.

Framför främlingen utbredde sig nu en miniatyrsalong med vackra gamla möbler, en byrå med en pendyl, en mörkblå potpurrikruka och ett par små dosor, i vars kanter det blänkte av silver eller guld. Mannen såg sig snabbt omkring, varefter han hastigt smög sig fram och grep de båda dosorna, som han stoppade i fickan. Han tog sedan några långa steg mot ett fönsterbord, där en del små föremål voro placerade, men stelnade plötsligt. Han hörde en tunn kvinnoröst ropa, och detta rop ljöd bakom en dörr, som nästan doldes av ett draperi av urblekt siden. Kvinnostämman, som tillhörde fröken Eugenie Banckenberg, ställde en egendomlig fråga till tjuven, ty mannen var en listig våningstjuv: den beryktade Far i Skåpet. Med det mjukaste och vänligaste tonfall uttalades följande ord:

— Hur ha vi det i dag med hennes majestät drottningen?

Far i Skåpet, som ju icke var obevandrad i konsten att svara snabbt på frågor av det mest märkvärdiga slag, blev likväl denna gång intagen av oro. Om det var högmodsdjävulen, som tvang den annars försiktige tjuven att stanna, eller begäret att tillgripa flera föremål må lämnas osagt; Far i Skåpet stod emellertid stilla, medan frågan, nu i något förändrad form, men med samma milda tonfall spöklikt ljöd i hans öron:

— Har hennes majestät haft en lugn dag? Hur mår den lille dauphin?

— Jo, tackar bra, svarade Far i Skåpet slutligen med dov stämma.

— Du är förkyld, Josias lille, klagade den tunna rösten. Du är alldeles rostig i halsen. Drar det inte för mycket i parken?

— Nej bevars, svarade Far i Skåpet och gick fram mot fönsterbordet, häpen över vad han hörde. Under hela sin praktik hade han icke varit utsatt för ett så märkvärdigt förhör som detta; det var nästan som i en dröm. Men just i samma ögonblick, som tjuven skulle taga det sista avgörande steget mot fönsterbordet, reste sig den lilla damen inne i rummet, gripen av en oro, som hon icke själv riktigt kunde förklara. Dessa lätta steg urskildes genast av den skarpt lyssnande besökaren, som hastigt drog sig tillbaka, ändå icke tillräckligt snabbt för att icke fröken Eugenie skulle få syn på främlingen, innan han försvann.

— En tjuv, skrek den gamla damen. Helene! Mia!

Men hennes syster var tydligen utgången till torget i sällskap med husjungfrun, och brodern, som hon trott vara inne i salongen, hade lämnat dörrarna olåsta, då han gått ut för att promenera på gården.

— En tjuv, skrek åter fröken Eugenie, som halvsprang mot tamburdörren. En tjuv!

Josias Banckenberg var denna dag något orolig till sinnes, fastän vädret höll sig tämligen jämnt och gott. Vinden drev emellertid fram en mängd små virriga skyar och kom flaggsnöret i angränsande trädgård att häftigt smälla på stången, medan den ängsligt böljade i ett par lakan, uthängda till torkning vid vattenledningen på gården, vilket allt bidrog till att väcka störningar i hans själ. En sädesärla med vippande stjärt höll sig också tätt framför Josias på gården, och fastän han schasade åt den, kom ändå ärlan tillbaka och oroade honom med sina hopp och tripp.

Nyss hade ett så milt solsken strålat över de ljusa planerna vid Trianon, och han hade i hovfolkets sorlande krets gått mysande omkring. Tavlan med sina rika färger hade starkt tjusat hans hjärta. Storögd, med ett leende, som sällsamt bedårade, hade nyss den unga drottningen passerat honom, och lutad mot ett takförsett, långt skjul, där två svarta brandhinkar, bärande numren tre och fyra, förvarades tillsammans med en räddningsstege, hade Josias sedan belåtet sett hela den kära konungafamiljen vandra omkring under sus och fras från siden och lätta ljud av små vita eler röda skor. Alla dessa vackra kvinnogestalter med de pudrade perukerna, de smäckra midjorna och halsarna syntes vid sidan av ståtliga herrar med de skönaste och ädlaste profiler. Josias Banckenberg erfor en stor känsla av tjusning, när tvättkvinnan vid vattenledningen skruvade på vattnet av alla krafter, så att det forsade i baljan, ty han fick härigenom en strålande vision av ett glittrande fontänregn mot en bakgrund av träd, klippta i fyrkanter och med ljusblå dimstråk omkring. Det var liksom ett gnol i luften av vackert tal och glada skratt; det fanns en nådens värme i det glimmande solskenet i parken. Men obunden av rum och tid, vilket är drömmarens företräde, var Josias strax i sina tankar intill ruddammarna vid Lilla Trianon.

— Ah, de små rudorna! Ah, dem matar ers majestät med sina egna sköna händer!

Just som han mumlade dessa ord, greps han av en djup vemodskänsla, som liknade en kärlekssmärtas; han blickade upp och hörde i detsamma snöret rappa flaggstången, såg den oroliga ärlan, de svarta brandhinkarna och den långa räddningsstegen. Han kände häftig olust, ur vilken växte fram en brinnande orosiver, som förvandlade allt, kom allt skönt att falna inför hans syn. I de vackra anletena stirrade förskrämda blickar, och nyss så röda kinder blevo bleka. Hans majestät hastade förbi; Josias varsnade en skymt av den bakåtlutande pannan, den böjda näsan och den mäktiga dubbelhakan. Det var som om något i hans själ ropade på honom att hjälpa.

När därför tvättgumman åter kom ut för att inspektera det stora bykkaret, som stod till tätning och rann i alla fogar, gjorde Josias henne häftigt uppmärksam på nödvändigheten av att strax bispringa den nödställda konungafamiljen. Hans svårbegripliga gester och hans mummel lämnades av den gamla kvinnan obeaktade.

— Litet andrum, och allt kan räddas, stammade den gamle fine mannen.

— Det reder sig, svarade den upptagna hjälpkvinnan med köld, ty detta uttryck hade hon en gång för alla antagit för att kunna konversera herr Banckenberg, ifall det skulle behövas vid hennes arbetsbesök i gården.

— Å, madame, mumlade Josias i förebrående ton.

I detsamma stannade bryggarvagnen utanför staketet, där de stora rönnarna vajade i vårblåsten, och Banckenberg skyndade genast dit med lätta steg. En stråle av hopp glimtade svagt i hans ljusa ögon. Det var greve Fersens stora vagn, som äntligen kom. Kunde man nu lita på, att vägen var fri från Paris, hade man ingenting försummat i förberedelserna? Men Josias kände, att något verkligen var försummat, och han fördubblade därför hastigheten av sina steg, driven av denna blandade känsla av oro och bittert vemod. Han dolde allt… men sanningen var den, att han älskade den olyckliga drottningen. När Josias gick ut genom grinden, steg ölkarlen ned från kuskbocken och öppnade vagnen, ur vilken han drog fram ett par ölkorgar.

— Rätt så, monseigneur, sade Josias. Rätt så!

Han knäppte nervöst med sina fingrar, medan ölmannen tog av sig mössan till en slarvig men vänlig hälsning. I samma ögonblick skar ett avlägset skri genom gården:

— En tjuv, en tjuv!

Skräddarmästare Vasander, som i detta ögonblick nästan avslutat provningen inne på sin verkstad och lagt ytterligare några partier vadd på de två herrarnas och de två konfirmationsynglingarnas axlar, släppte ett par nålar i golvet. De två stora atleterna och de två mindre stirrade på varandra. Nu voro de endast iklädda själva rockarna, emedan herr Vasander avlägsnat de nyss avprovade lösa ärmarna.

— Är det någon som skriker?

— En tjuv, en tjuv, hördes åter kvinnorösten från övre våningen.

Härefter hasade eller rakade det i trappan, så hörde man att ett språng togs från stentrappan av en brådskande människa.

— Hjälp, Vasander, ropade skräddarmästarens fru, som störtade in från köket. En tjuv!

De två stora och de tvenne mindre kraftkarlarna satte alla samtidigt i gång mot dörren, glömska av att de voro iförda halvfärdiga rockar med skjortärmarna stickande ut ur det tråcklade tyget. Dörren kastades upp med ett dån. Skräddarmästare Vasander följde efter, även han klädd i en ofantligt bredaxlad rock, ty han ansåg sig ha rättighet att njuta förmånen av frikostigare vaddering än sina kunder. En skrädderiarbetare hasade sig ned från sitt bord och stirrade som en nymornad ut i de med kläddammet lekande solstrålarna i rummet, varefter han i sina tofflor klapprade efter de andra till dörren.

Far i Skåpet hade mera åkt än sprungit nedför trappan, viss om att i rätt tid hinna undan. Han hade sin styrka i list och vighet men sin svaghet, när det gällde motstånd. Med ett språng som av en panter i sina bästa år lämnade han stentrappan, kom nästan ända fram till brygghuset, ur vilket en vit rök som av kanoner bolmade, tvärvände där, stannade en sekund, såg sig omkring, varefter han med glänsande hastighet satte fart över gården, gjorde en för snäv halvcirkel vid hörnet av det grårappade huset, föll på ena knät men reste sig på ögonblicket, varefter han störtade ned mot grinden.

Där stod Josias Banckenberg, fullt upptagen med att förbereda konungaparets flykt. Nyss hade han med bevekande ord men med alltför låg stämma sökt övertala ölkarlen att på verksamt sätt förkläda de olyckliga överhetspersonerna. Denna tanke, att kungafamiljen bort vara helt och hållet maskerad vid sitt flyktförsök, återkom ständigt i Banckenbergs huvud. Vid de förnyade ropen hade kusken emellertid skyndat in på gården, medan Josias såg efter den springande förrädaren med ett uttryck av besvikelse i anletet. När emellertid nu Far i Skåpet nalkades, mera med vilddjurssprång än med människosteg, greps Josias av en ny känsla och en ny spänning. Han skrek:

— Sire, sire! Ni är förklädd, sire, ni är förklädd! Å, sire, men det räcker alls inte, det måste vara mera, mera! Intet skall kunna rädda er från fängelset — och sedan döden! Å, ingenting, ingenting!

Med snabba, trippande rörelser sprang Josias Banckenberg åt sidan och öppnade med en ceremoniös bugning grinden för Far i Skåpet, som andlös störtade ut på gatans ojämna stenar. Far i Skåpet hade blivit skakad, när han hörde det sällsamma, skärande tillropet från den lille gråe mannen vid grinden, att han var förklädd, men att ingenting skulle kunna frälsa honom från fängelset, Hela denna dag tycktes vara laddad med spökerier av alla slag. Tjuven saknade alla jämförelsepunkter; han hade aldrig varit med om maken till detta, det surrade i huvudet på den uppskrämde mannen, när han äntligen kom ut på gatan. Redan nu var hans moraliska motståndskraft något förlamad, men dock — en möjlighet för tjuven att uppnå ett skyddat gömsle hade kanske funnits, om han icke begått den avgörande oklokheten att se sig tillbaka.

Den syn, Far i Skåpet såg, när han under flykten vände huvudet mot den tillryggalagda gatusträckan, gjorde honom förskräckt och berövade honom hans återstående hopp. Mot den klara vårdagern avtecknade sig nämligen tre atletiska figurer, vilka av alla krafter satte efter honom. Vid vardera sidan av dessa tre herkuliska gestalter, vars axlar skvallrade om en enorm muskulatur, syntes tvenne rappa små atletgossar. Tre av dessa personer hade dessutom tagit av sig i skjortärmarna, tydligen för att så mycket säkrare och ledigare kunna gripa sitt rov.

Far i Skåpet fördubblade sina ansträngningar och sprang runt hörnet vid Kafferosteriet. I närheten av detta kafferosteri låg på den tvärgata, tjuven beträdde, ett mindre kafé, benämnt Café Arbetarvännen. Här hade just herrar Backlund och Stoltz helt nyss intagit ett mellanmål, bestående av kaffe, vars styrka upphjälptes genom en av herr Backlund medförd fickflaska, och de båda herrarna stodo nu i begrepp att avlägsna sig från trappan. Herr Backlund snodde under tystnad sin av kaffegöken våta mustaschsvans, medan den korte och fete herr Stoltz med en blårutig näsduk torkade något från sin panna, som han inbillade sig vara mödans svett. De två kamraterna ämnade gå ned till hamnen för att från kajen assistera vid en dykares mödosamma arbete i böljorna, när de från andra sidan hörnet hörde rop av ett antal karlröster:

— Tjuven, tag honom!

När Far i Skåpet då kom störtande i fullt språng med huvudet före som en tjur på en arena, förstod både herr Backlund och herr Stoltz, att detta måste vara tjuven. Ingendera yppade sina misstankar för den andre, förrän den förföljde hade rusat förbi. Då sade herr Backlund:

— Det var kanske han?

— Visst tusingen var det han, utbrast herr Stoltz med förolämpande min. Begrep du inte det strax.

— Du själv då, mumlade herr Backlund med en viss värdighet. Härpå satte de båda herrarna i gång, ropande av alla krafter ”tag fast tjuven”, medan de läto atletklubben pustande passera förbi för att på så sätt öka sin egen trygghet vid förföljandet, som lovade att bli spännande.

— Som vanligt inga poliser, mumlade herr Backlund.

— Tag fast tjyven, för attan, skrek andfådd herr Stoltz och kastade i detsamma ett par oförskämt förebrående blickar på en herre, som långsamt promenerade över gatan. Ser ni inte tjyven!

Skräddarmästare Vasanders herkulesklubb hade under tiden i spridd ordning vunnit betydligt på den jagade, som flåsande uppbjöd sina sista krafter för att över parkens gräsmatta söka komma i säkerhet. Redan modlös och utan hopp, råkade han emellertid här trassla in foten i en låg, nästan osynlig ståltrådsfälla, som utgjorde skydd för en liten rabatt. Far i Skåpet störtade till marken, och i ett nu var han omringad av den Vasanderska styrkan. Svängande med armarna och i jättelunk nalkades en stor poliskonstapel. Jakten var avslutad.

— Så dags att komma nu, yttrade herr Backlund ut i luften, när polismannen trängde sig fram.

— När en annan redan har gjort arbetet, morrade herr Stoltz. Skattebetalarna har rätt att fordra…

Men gården med de stora rönnarna låg alldeles tom. Av sina gråtande, fina små systrar hade den övermåttan upprörde Josias Banckenberg blivit omhändertagen. De båda gamla damerna stodo nu i köket och talade med ölkarlen, förgråtna efter att ha upptäckt förlusten av dosorna, kära släktskatter, dyrare än guld och silver.

— De har redan tagit honom, det svär jag på, sade ölmannen lugnande. Han hade ju hela stan i hälarna på sej!

Dörren till köket öppnades med ett jämmer, och de båda gamla fröknarna sågo nu en syn, som de aldrig förr hade skådat. I oerhörd upphetsning sköt Josias Banckenberg fram sitt gråa, ädelt formade huvud genom dörröppningen; hans ögon lyste hatfullt och triumferande, medan han stack ut tungspetsen mellan läpparna. Den lilla röda spetsen växte sakta ut till en lång tunga, som sköts fram i sin fulla storlek; därefter drogs den in igen för att genast uppenbara sig på nytt.

— Lurad, monsieur, väste han, och utstötte ett skrockande skratt. Lurad, monsieur Robespierre! De ha undkommit! Fikon, monsieur Robespierre!

Härpå upprepade han med blixtlik hastighet manövern med tungan några gånger, medan han hätskt betraktade Robespierre, som med sina två tomma ölkorgar i händerna intet hade att svara på den djärva aristokratutmaningen.