←  Kap 51
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 52. Om en Jättefilosof och om lille Bitter, som stal för sin kärleks skull
Kap 53  →


[ 409 ]

52
Om en Jättefilosof och om lille Bitter, som stal för sin kärleks skull

En doft som av gamla kasernfiltar, dem man visserligen tvättat, men vilka ändå bibehålla en oviss atmosfär omkring sig, slog emot Cello, när han på aftonen steg in till överkonstapel Björk på polisstationen. Polismannen hade helt nyss kallat på herr Erlandsson i telefonen och meddelat, att han hade något viktigt att omtala för honom.

Den nyfikne tidningsmannen fann nu överkonstapel Björks jättelika figur vid skrivbordet, på vars skiva hans ena stora hand vilade, lik en för tillfället nedtagen skylt ovanför en handskaffär, och den gröna lampkupan sken över överkonstapelns något skalliga hjässa. Det var en ståtlig skalle denna, men så tillhörde den också en filosofiskt lagd polisman och en ivrig esperantist, som hoppades att detta världsspråk en gång skulle lösa alla konflikter och närma folken till varandra i enigt arbete för mänsklighetens lycka. Herr Björk var för övrigt en självstuderad man, vars väldiga gestalt ofta var synlig på lånbiblioteken. Filosofen var nära två meter lång, när han sträckte ut sig i sin fulla längd, och han skulle genom att begagna endast en arm ledigt ha kunnat kasta ut två eller tre ordinära filosofer, medan han med den andra armen orkat hålla en fjärde filosof för bröstet högt uppe i luften. Mellan journalisten och överkonstapel Björk rådde ett slags vänskap, alstrad under de timmar, då Cello å tjänstens vägnar hissat ner sin nyhetshink i brottets och olyckans svarta brunnar. Med den erfarne polismannen som berättande vägledare hade Cello många gånger hälsat på i dessa stinkande världar, där fattigdomen och eländet, lusten till det onda, hårdheten och grymheten framskapat arméer av tragiska, förhatliga, djupt ömkansvärda figurer, av vilka många endast hade att fortsätta till livets slut på samma vägar: in genom fängelseporten, ut genom fängelseporten och tillbaka igen.

Överkonstapel Björk hade mycket att säga om allt detta. Han hade en så lång praktik och hade medhunnit både yttre och inre tjänst; han hade jagat tjuvar och fört brottmåls- och självmords[ 410 ]statistik, han hade brottats i två timmar med en mördare under en bro och avgått som segrare, han hade ensam i en liten farkost fört en farlig stortjuv över ett upprört vatten en mörk natt, han hade legat på lur ovanför klädpackarna i ett magasin ett helt dygn under tyst ätande av franska brön, medan han väntade på att en lagerkarl skulle avslöja sig som tjuv, och han hade slutligen omhändertagit Far i Skåpet efter dennes stöldkupp och flykt genom staden. Överkonstapel Björk var alltså en person, som i många år andats mörk luft, men han var trots sin av yrket alstrade yttre hårdhet en i botten human man, som med sina stora ögon sökte genomtränga många av livets problem, ofta med tillhjälp av de goda författare, vilka i lånbiblioteket mot en avgift av några ören läto sin vishet flöda i överkonstapelns ödmjukt framräckta skopa.

— Goddag, hälsade herr Björk och tog med sina jättenypor i mustaschen. Nu sitter han här!

— Har ni tagit tjuven, larmade Cello.

— Jo jo men, herr Erlandsson. Vi har allt gjort det. Tack för resten för hjälpen, men om herr Erlandsson stötte på oss den här gången, så har också jag hållit mitt löfte. Inte en käft har reda på saken ännu, såvida den inte kommit fram på andra vägar förstås.

Överkonstapeln beskrev nu för Cello, hur tjuven upptäckts, och hur han blivit gripen, samt förevisade i Polisunderrättelser en bild av den infångade Holmsund-Holmsen-Grön, som nu även kunde kalla sig Gren.

— Har han erkänt? frågade Cello.

— Se, jag skall säga herr Erlandsson, att det är med Holmsund som med så många andra vaneförbrytare. Han är liksom indelad i flera olika fack. Den här är för blödig till att slå eller sticka, se. Man skulle kunna kalla honom för feg, men det kan nog hända förstås, att om man kallade honom så några gånger, så skulle han ta en kniv ur ett nytt fack, som han inte har visat än. Jag vet inte riktigt, förstås. Men han är lättsårad och högmodig, se. Nu var han mycket medgörlig och riktigt konfys, det var som om han blivit uppskrämd. Och så är han så elemenskat skrockfull också. Han sa till mig, när vi höll på att undersöka honom, att han [ 411 ]aldrig mer skulle tro på några lyckoting; och så tog han av sig en kedja, som han bar om halsen. För resten har vi hittat nyckeln till ett bankfack på honom. Dosorna, som han stal hos Banckenbergs, hade han kastat i parken, medan han flydde, men vi hittade dem där.

— Ja, men har han erkänt? upprepade Cello sin fråga.

— Visst har han erkänt. Så fort jag ropa till honom ”Far i Skåpet” och sedan sa ”jaså, Holmsund har nu också börjat att stjäla från försvarslösa fruntimmer, som badar”, så grina han, men sedan blev han arg. Se, han grina därför, att jag kände till pensionatstölden, och det betydde ”lass basen, jag får ta följderna”, men han blev arg, därför att jag beskyllde honom för att inte vara en gentleman.

— Det gör han väl ändå inte anspråk på att bli betraktad som, svarade journalisten.

— Si det vete allt den sure, herr Erlandsson. Nu vet han ju nog, att han är en tjyv, men han vill ändå vara en fin karl, se. Ja, ibland kan man gråta, för det är alldeles omöjligt att få det till att gå ihop. Men vad skall Vår Herre göra då, fortsatte Jättefilosofen och strök sin stora skalle. Bitarna sitter inte alls tillsammans på dom. Ibland är det som om det vore tre eller fyra stycken människor i en karl, och allesammans är de fullständigt olika. Om jag nu säger till den här Far i Skåpet: ”Holmsund blir sämre och sämre människa”, det bryr han sig inte om, men om jag skulle säga: ”man ser i alla fall, att Holmsund är dum, fastän han är listig, å såna är ni allihop”, o milde Petter, va han skulle bli stött! Ja, antingen skulle han tiga och glo på mej, eller också skulle han bära sig åt som diamanttjyven, italienaren, vi hade häromåret.

— Jaså, Fransesci?

— Ja, just den! När jag sa till honom, ”Fransesci är nog listig, men han är dum också”, hoppade han upp som en liten gummiboll och fräste och spotta som en katta.

”Är jag dum, signor, sa han. Bevisa mig det!” Ja, svara jag, Fransesci är dum, som inte börjar ett bättre liv. Då blev han alldeles lugn och såg så mild ut i ögona, men så blev han misstänksam igen, för han anade, att jag menade på det andra viset, och det såra honom, se. Han hade med sig en liten käpp och en nyckel[ 412 ]knippa, sakerna tog vi ifrån honom förstås, men då rasa han och grät. De där nycklarna och den där käppen, det var riktiga underverk, ska jag säga herr Erlandsson. Dyrkarna öppna alla lås, ta mej fasen. Det var, så det vattnades i munnen på en, när man såg honom använda dem, för vi provade karlen, se. Var gång han fick ett lås att springa opp, titta han nästan stolt på oss, glad och tårögd och högfärdig på en gång. Han var mer som ett barn. ”Oh, signor”, sa han för var gång han visa sitt konststycke. Jag har, ta mej skrå, aldrig sett maken till yrkesstolthet! Men när han visa käppen, då blixtra ögena på honom, och han såg lite föraktfullt på oss, som om han velat säga: ”Jag måste allt vara med ändå och visa er!” Å, han tog en sedelbunt på tre meters avstånd under armen på kommissarien. Kommissarien kände inte så mycket utav det som ett loppstick en gång. Då vi tog ifrån honom käppen, när han hade visat oss allting, blev han stygg och trotsig som en unge och skrek: ”Svina hundar, svina hundar”, men då lyfte jag pekfingret — Björk visade nu sitt väldiga pekfinger — och sa till honom: hör nu, Fransesci, ta sitt förnuft tillfånga, annars så blir här ledsamheter, men han bara skrek och grät, och till slut så fick jag ta honom, som om han varit en fyraåring, och bära honom in och lägga honom. När vi kom in i häktet, så lugna han sej, snyfta och sa: ”Signor, sa han, var det inte en fin käpp, ändå?” — Och jag kunde inte låta bli att skratta. Nej, det var stört omöjligt! Han ville ha beröm, se! Precis som ett barn, som har hjälpt sin mamma att bära torgkorgen… Vad skall man nu säga om sådant folk, frågade Jättefilosofen och blickade djupt på Cello. Måste man inte säja med den store författaren Strindberg: ”Livet är ett helvete!”

— Jo, nog är det så, bestyrkte Cello, som endast önskade återkomma till Far i Skåpet, varför han fortsatte: Nå, herr Björk! Far i Skåpet…

Men överkonstapel Björk var i afton ovanligt talträngd, och hans tankar tycktes sysselsätta sig med en del föregående upplevelser i facket, över vilka han fann ett nöje i att göra betraktelser.

— Just det, ja. Ett riktigt helvete. Och ändå är det kanhända inte så svårt för de riktigt durkdrivna kanaljerna, fast man ju [ 413 ]inte så noga kan veta. De har väl sitt hemliga att kämpa med också, precis som alla andra. Särskilt ifall de, som jag nyss sa, har flera avdelningar, så att en avdelning vill vara tjyv, en annan avdelning vill vara fin karl och en tredje avdelning handla rätt mot medmänniskorna. Då är det nog psykologiska problemer, så som man säger. Zola skulle nog kunna skriva om det där. Han skulle också, precis som alla andra. Särskilt ifall de, som jag nyss sa, har flera avdelningar, så att en avdelning vill vara tjyv, en annan avdelning vill vara fin karl och en tredje avdelning handla rätt mot medmänniskorna. Då är det nog psykologiska problemer, så som man säger. Zola skulle nog kunna skriva om det där. Han skulle nog också ha kunnat sätta ihop en bok om lille Bitter, som vi kallade honom.

— Bitter? frågade Cello. Vem var det?

— Ja, det var väl före herr Erlandssons tid, det där. Där ha vi verkeligen en psykologiens stora gåta. Jo, det var så, att en massa inbrottsstölder blev förövade i stan, och ingen kunde begripa, vem som gjorde dem. En gång var det timmer, som blev bortfört. En annan gång var det snickeriredskap och tjärpapp. En tredje gång var det målarfärger, penslar och alla sådana där tillbehör. En fjärde gång var det tapeter, och sedan blev det lugnt en lång tid, ända tills en dag det kommer en möbelhandlare rusandes hit och talar om, att han blivit av med möbler i ett magasin; det var såna där fabriksmöbler.

Nu var det så, att ingen strax kunde sätta alla de där stölderna i sammanhang. Vi gick där och passade på, förstås, och nosade överallt, så gott vi kunde, men det var omöjligt att få spaning på tjyven. Till slut skedde ett inbrott till, och den gången var det en bosättningsaffär, som hade fått släppa till en hel del saker. Då tänkte jag, att här ha vi väl att göra med en och samma person, så konstigt det än ser ut. En gång stog jag på trappan, när ett fruntimmer kommer skrikande och pekar bortåt Vattenbärargränd: ”Ta fast tjyven”, ropade hon. ”Han har stulit av mina linneartiklar.” Fruntimret, som ropa, var en vitvaruhandlerska. Herr Erlandsson kan tro, att det blev fart i bena på mig. Tjyven tog vägen utåt stans norra gräns, emot Källberget, herr Erlandsson vet. Men här försvann han plötsligt. Jag tog emellertid reda på alla, som bodde där i trakten, och till sist fick jag kiken på ett litet snyggt envåningshus med frontespis. Det såg så rart och nätt ut. Kan nu herr Erlandsson tänka sej, vad som hade skett?

— Jo, det anar jag. Han hade…

— Han hade stulit ihop nästan hela huset. Det var en dräng [ 414 ]i en skrothandel, som skulle gifta sig, och han hette Lutterman, men vi kalla honom sedan för Bitter. Jag spanade på karln, som bodde i det lilla huset, och en kväll, när det skymde och de hade tänt ljus bakom rutorna, då gick jag in.

Där stod lille Bitter och pensla på ett skåp, som han skulle till att ådra. Han hade stulit både penseln, färgen, ådringskammen och skåpet, som han skulle måla om, för att inte färgen passa honom riktigt. Han blev vit i ansiktet som kalk, när jag stod där framför honom.

”Jag förstår, att det är ute med mej, herr polismästare”, sa han. Han kalla mej för polismästare, se. ”Å”, sa han, ”vad det är bittert, vad det är bittert!” De, som Lutterman har stulit ifrån, är det inte mera bittert för dom då? frågade jag. ”Kan väl vara”, sa han. ”Men jag försökte att ta bara lite utå en och var. Jag gjorde mej riktigt besvär me att vara rättvis mot stans handlare, så att var och en skulle få släppa till lika. Men orätt fånget är lätt förgånget”, sa han. Har Lutterman stulit alltsammans? frågade jag. ”Visst inte”, sa han, och såg riktigt röd och förolämpad ut. Grunden till huset har jag ärligt betalat själv och låsvredena också. Ja, jag ska gärna erkänna alltsammans, för det blir väl förmildrande då, sa han. Jag tänker nog, att de ärade lagherrarna ska förstå mej när de får höra vad som ligger bakom.”

— Vad var det, som låg bakom då? insköt Cello, som blivit intresserad av berättelsen.

Jättefilosofen strök ett tag över sin kala hjässa, drog i sina mustascher och stirrade Cello in i ansiktet med en lång och betydelsefull blick.

— Ja, vad, herr Erlandsson! Vad — om inte kvinnan! Vad är det Strindberg säger om kvinnan? Ja, vi känner till det. Och den store filosofen Nietzsche! Vi känner det, vi känner det… Emellertid: den där karlen berättade, att han gått och dragit med en kvinna, som han var kär i över örona, men hon hade fått kiken på en lagerbokhållare, som kunde bjuda henne en bättre framtid. Då säger Lutterman till henne, att han skulle bli husägare och snart skulle skaffa sig det egna lilla hemmet. När flickan hörde detta, smalt hon nog, och det dröjde inte så länge, förrän Lutterman hade skaffat sig en tomt därute. De var ju så billiga där i [ 415 ]steniga marken, och grundläggningen betala han själv hederligt med sparda pengar. För karlen hade alltid varit hygglig, se, och hade väl några tior på banken. ”Herr polismästarn förstår nog”, sa han till mig, ”att jag måste göra allt för att behålla henne och smida, medan järnet var varmt. Så fort jag hade fått det minsta färdigt, så visa jag henne det, och då förstod jag, att hon skulle bli mej trogen. Mitt lilla granna hus det reste sej så sakta, för jag byggde det så gott som ensam. Det var inte så lätt att hinna med allting. Det fordrade mycke krafter av mej”, sa han. ”Först fick jag arbeta i skrothandeln och skramla med dragkärran om dagarna, sortera gamla lumpor och sånt. På kvällarna snickra jag, spika och målade. Å så fick jag smita ut om nätterna för att skaffa mej material. Å, vad det är bittert, vad det är bittert att tänka på det! Jag hade aldrig tänkt att fortsätta längre än tills jag hade fått själva byggnaden klar”, sa han. ”Därför köpte jag också låsvredena själv, och jag var så glad, när jag köpte dem, för det var nästan som om jag tyckte, att det börja bli mera lugnt och hederligt då. Men så kom ju den dan, då jag måste börja tänka på målning, och så var det färdigt igen. Gud förbarme dej över min olycka”, sa han. ”Men det allra besvärligaste var, när jag skulle skaffa tapeterna, se, för flickan var liksom litet noga på mönsterna, och det var minsann inte alltid gott att i en hast få det som passa. Det blev till att hämta tapeterna, när det var månljust om kvällarna, och på det sättet kunde jag få dem så storrosiga, som den lilla helst ville ha. Och den saken klara sej också. Allt hade nog gått bra, om jag inte hade börjat att skaffa möbler och husgeråd på samma sätt. Tösen visste förstås ingenting om hur det hela gick till. Hon ville bara liksom skynda på arbetet, för att vi snart skulle få flytta ihop. Vad behöver du till köket, mitt lilla hjärta, sa jag en dag, och hon räkna upp en hel mängd saker, å så kysste hon mej och ropa när hon gick, att jag för Guds skull inte skulle glömma dusslaget och köttkvarnen. Den natten, herr polismästare”, sa han, ”hade jag en svår natt, men det gick också. Det gick bra, ända tills jag börja med duktyget. Men det gjorde jag ju också på dagen i stället för på natten, för jag hade fått ledighet den dan — aldrig är sysslolösheten till nån välsignelse! Å, vad det är bittert, vad det är bittert”, sa han. Det var därför, ser herr Erlandsson, av[ 416 ]slutade överkonstapeln sin berättelse, som vi kallade honom för Bitter. Han grät mest hela tiden han berättade det, och han fråga oss, om inte kärlek var förmildrande omständigheter. Karlen hade verkligen inte varit straffad förut. Han slapp just inte så lindrigt undan, och huset förlora han, och flickan förlora han. Hon gifte sig nog med lagerbokhållaren, tänker jag. — Se, detta är kvinnan igen. Där har vi henne igen! Herr Erlandsson har väl läst Giftas?

— Jo jo men, svarade Cello, vars tankar på grund av Jättefilosofens upprepade tal om kvinnan och kärleken vandrade bort till fröken Märta Åvik i det stora träslottet med de plåtbeslagna tornen. — Nu till artikeln, bäste herr Björk, avbröt emellertid journalisten.

Överkonstapeln reste sig då och tog fram en polisrapport, som han överräckte till Cello. Denne satt en lång stund fördjupad i arbetet med artikeln och gratulerade sig till att ha erhållit saken i första hand; han kunde ju till och med skriva att ”en av denna tidnings medarbetare” varskodde polisen om tjuvens närvaro i staden.

Men trots att Cello var tillfredsställd i det rent journalistiska, hade likväl Far i Skåpets infångande kommit bilden av Märta Åvik att mera levande än någonsin stå upp i hans hjärta, och med denna bild stod även sorgen upp. Sedan han sagt godnatt till överkonstapeln och kom ut på gatan, började den unge mannen grubbla över kärleken och livet. Han tänkte även en smula på den ömklige Bitter, vars kärlek var så stark och hänsynslös, att han för den kunde offra heder och ära, nätters och dagars mödor. Det var icke troligt, att Cello orkat utföra ett liknande jätteverk: upp tidigt om morgnarna och beskriva Östra stationens ombyggnad, intervjua en grosshandlare om apelsintillförseln, skriva nätta kåserier om de små kolonibarnen, notisera anländande vedskutor, göra begravningsreferat; sedan på kvällen bära sten, hyvla och såga, spackla och måla samt slutligen vid nattens inbrott gå ut för att stjäla tapeter, köttkvarnar, durkslag och möbler.

I detsamma hörde den grubblande unge mannen ett rop bakom sig, och då Cello vände sig om, såg han Björks väldiga huvud avteckna sig mot kvällshimlen. Det var tydligen han, som hade ropat.

[ 417 ]— Jo, det var sant, herr Erlandsson! Vill han se det lilla föremålet, som Holmsund hade om halsen, hördes överkonstapelns röst i skymningen.

— Tack, herr Björk! Bra, blev Cellos tankspridda svar. I morgon. Jag kommer i morgon bittida.

— Allt väl, mumlade överkonstapel Björk.

Han gick in på sin expedition men stack strax åter ut sitt stora huvud, i det han sände en ny fråga genom mörkret och tystnaden till journalisten, som alltmera avlägsnade sig.

— Herr Erlandsson, ljöd Jättefilosofens djupa och lugna basstämma. Det var en sak… vad i helsike menar Strindberg med Cinnober?

— En symbol eller något ditåt, svarade den i drömmar försjunkne tidningsmannen, som ville vara i fred.

— För det helvetiska i tillvaron eller för vad, hördes ännu en gång Jättefilosofens mörka röst långt borta i gatan.

— Nej, svarade Cello i samma ögonblick, som han vände om hörnet. För något annat! Men jag återkommer. Jag återkommer i morgon!