←  Kap 62
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 63. Från bokhandeln, genom spåkvinnans hydda till gallergrinden
Kap 64  →


[ 498 ]

63
Från bokhandeln, genom spåkvinnans hydda till gallergrinden

Märta Åviks födelsedag inträffade i augusti, och Cello beslöt att förära henne Sångernas Bok av Heine. Då fästmannen inträdde i Ålsgårds bokhandel, blev han expedierad av herr Ålsgård själv, men då denne på en hylla letade efter Sångernas Bok, kunde han icke hitta den.

— Hallå där, sade han åt Bokhandelsmedhjälparen, som en gång drömde drömmen om den lilla pappersaffären, och som för tillfället var något het i ansiktet efter en växelomsättningssprångmarsch till banken och åter. Var har vi Heine någonstans?

— Heine står på hyllan över kaminen, upplyste Bokhandelsmedhjälparen med något dov stämma.

— Det var mycket märkvärdigt, yttrade herr Ålsgård. Det var ju inte så längesedan jag sa, att Heine skulle flyttas till hyllan vid klockan. Jag kommer alldeles särskilt ihåg, att jag nämnde ordet klockan. Hur många gånger ska jag behöva säga till ytterligare? Var så vänlig och upplys mig om det, så att jag får veta det!

Bokhandelsmedhjälparen ilade nu, kvick som en ödla, uppför en smal, gänglig stege, som lutade sig mot hyllan intill kaminen, och nedtog därifrån Sångernas Bok, vilken Cello i ett litet fint paket med röda snören sedan bar bort till fröken Åvik.

Fästmön satt just och talade med fru Åvik, född Tabell, om den förestående vigseln, och fru Åvik uttryckte som sin mening, att högtidligheten borde äga rum i kyrkan.

[ 499 ]— Vi måste ha marskalkar och tärnor, komma, mina barn, utropstecken! Annars blir det inte något riktigt minne att gömma och bevara, punkt.

Cello, som i hjärtat var fientligt stämd mot dessa planer, böjde sig dock lydigt för fru Aviks åsikter, men han var falsk i hågen och fast besluten att genom sina kamrater i pressen avstyra referat i den högre stilen. Jag skall tala med allesammans, tänkte Cello, och jag tror till och med, att den kärleksrike Fogel respekterar min önskan, om jag ber honom på mina knän.

Som fröken Åvik i dag skulle gå bort till Anderssons orangerier för att skaffa några rosor, tog hon den för tillfället ledige fästmannen med sig, och efter en stund vandrade de båda samma väg, som Märta Åvik gick en kall och blåsig vårkväll tillsammans med Glada Kalle, den gången de båda flickorna skulle besöka fröken Hanna Tornej. Orangerierna lågo nämligen alldeles i närheten av spåkvinnans bostad. När paret kommit till de stora trädgårdarna, och Märta där mottagit ett fång rosor, kom flickan plötsligt att tänka på fröken Tornej. Så otacksam är människonaturen, att hon hittills alldeles glömt bort att berätta för Cello om den underbara spådomen, som ju i god tid varslat om herr Erlandssons inträde med den blanka metallvaran i familjen Åviks träslott. Märta stannade ett ögonblick vid den gröna grinden och stirrade eftersinnande in i trädgårdsmästarens av sol och vind uttorkade, bruna ansikte.

— Det var sant, herr Andersson. Låt mig också få några sådana här rosor till i en liten bukett, sade hon.

— Får man fråga, vem som skall ha de där rosorna då? yttrade Cello.

— Det skall vår lyckosierska ha, svarade Märta Åvik.

— Förlåt, sade fästmannen med ironisk artighet. Vem är denna dam?

— Du skall strax få se, svarade den hemlighetsfulla unga kvinnan. Vänta bara!

Efter en liten stund voro de åter på väg, denna gång för att avlägga ett besök hos fröken Hanna Tornej, men när Cello hörde, varom det var fråga, hejdade han sig:

— Nej, så ta mej tusan, om jag vill vara med om några vid[ 500 ]skepelser och signerier. Gå du ensam, jag väntar härute.

— Du är dum och oerfaren, lille Bengt, sade Märta. Du är mycket dum, om du inte följer med.

Efter denna övertalning beslöt sig fästmannen för att följa med in i fröken Tornejs bostad. De funno det lilla husets framsida nästan dold av stora gröna blad, vilka i ymnighet hängde ned från några träd vid staketet. Ett envist galande, skrockande och pipande ljöd hela tiden från fröken Tornejs hönsgård, som låg i omedelbar närhet till boningshuset, och en oviss doft, en sammansättning av köksos, pepparkaka, hönsgård och grönska, slog emot de nyfikna besökarna.

— Jag tror det är bäst, att vi går in köksvägen, tyckte fröken Åvik. Så behöver vi inte bulta så mycket på dörren.

När Cello och Märta Åvik anlände till baksidan av huset, funno de köksdörren stående öppen. Med tveksamma steg trädde de in över de två stora trottoarstenarna, som utgjorde trappa, och stannade i dörröppningen till det tämligen stora köket, som även gjorde tjänst såsom bakstuga åt fröken Tornej.

— Hon är inte här, viskade fröken Åvik. I dag är det emellertid inte alls hemskt. Men du skulle minsann vara med en mörk kväll. Då är det mystiskt, ska du tro!

— Jo jo, svarade Cello, med alla uttryck av hädiskt tvivel spelande i sitt ansikte. Jo jo men, mycket mystiskt.

Solen glimtade in i fröken Tornejs kök, där ingen levande varelse syntes till, och dess strålar lyste upp en brun deg, som svällde i ett väldigt tråg mitt på golvet; denna deg skulle inom kort förvandlas till de berömda mjuka pepparkakorna. Fröken Åvik knackade på en dörr, och strax hördes tunga steg. Med häpnad iakttog Cello den jättelika kvinnan, som nu trädde inför hans ögon med en korslagd schal över bröstet. Fröken Tornej rökte på en liten svart cigarrstump och blickade genomträngande på det unga paret, i det hon hälsade med en kall och sträv röst:

— Vem sökes?

— Känner inte lilla fröken Tornej igen mig? frågade fröken Åvik inställsamt.

När Cello hörde sin fästmö kalla fröken Tornej för ”lilla”, kunde han knappast låta bli att skratta högt, men innan ens ett [ 501 ]leende hann upplysa hans skeptiska drag, sade fröken Tornej till Märta Åvik:

— Visst pocker gör jag det, när jag tittar lite närmare på dej. Det var du, som var här med ett litet pyre till tös en kväll för länge sedan.

— Allt har gått som det blev sagt, mumlade Märta i hemlighetsfull ton.

Cello såg närmast skamsen ut. Fröken Åvik räckte nu den väldiga sierskan en liten rosenbukett, som hon höll i handen, och sade med mycket varmt tonfall:

— Tack, fröken Tornej!

— Nä du, svarade spåkvinnan med stark stämma. Skall jag ha det här, så får du inte gå, förrän jag har bjudit er på kaffe och lagt en liten stjärna. Är karlspersonen där din fästman?

— Ja, svarade flickan, det är han.

— Ni får sitta en stund i köket, medan ni väntar, för jag har just nu besök av en ljus karlsperson där inne. Men jag kommer snart. Sitt ner och vänta!

Den stora kvinnan pekade på ett par bräckliga stolar, varefter hon med dundrande steg försvann i dörröppningen. När Cello blivit ensam med fröken Åvik, uttalade han endast ordet ”jemine”, men Märta log och ruskade honom i armarna.

— Bengt skall vara tyst nu, så skall han få höra märkvärdigheter.

— Jemine, svarade Bengt. Jemine je!

Härefter började han att skratta ett våldsamt, men hest skratt, i vilket även fästmön deltog, och det blev till sist så häftigt, att de trodde sig icke hinna få någon ordning på sina ansikten, till dess fröken Tornej återkom. Plötsligt hördes ett egendomligt ljud tätt inpå dem. Bådas blickar flögo till ett fönster, vari solen sken mycket starkt, och från detta fönster, som stod öppet åt gården, steg en väldig, vit tupp med högtidliga fjät fram på ett litet bord övertäckt med ett blad av Kuriren. Benen lyfte sig som till noggrann marsch vid en manöveravslutning, huvudet nickade stolt för varje steg, de gula, snabba ögonen stirrade envist åt alla håll, och den väldiga kammen sken genomskinligt röd, likt en liten bengalisk eld.

[ 502 ]— Schas, lät det från Cello, som nu hade rest sig upp. Det är väl inte meningen, att tuppen skall vara här i köket, fortsatte han. Eller hör det kanhända till mysterierna? Schas!

— Schas, upprepade fröken Åvik och bredde ut sina armar mot det stora vita djuret.

Men tuppen, som kommit in genom fönstret för att avlägga en visit i fröken Tornejs stora pepparkakstråg, där han kanhända var van att intaga vissa hemliga måltider, gjorde häftigt motstånd, och efter ett förvirrat kacklande hoppade han ned på trågkanten, där han satte sig ett ögonblick.

— Rör honom inte nu, tillrådde fröken Åvik med viskande stämma. Det är bättre, att vi försöker fånga honom sakta och stilla, annars hoppar han rakt ner i degen. Gå du till vänster, så skall jag gå till höger. Nej, lille Bengt, ställ dig på andra sidan, menar jag. Och så — räck ut armarna! Schas!

Medan det unga paret sökte infånga fröken Tornejs stora tupp, var spåkvinnan sysselsatt med att lägga ut ett flertal stjärnor för den ljusa karlspersonen. Denne satt ihopkrupen vid det stora bordet i hennes tämligen skumma mottagningsrum, vars byrå uppbar den bronserade ryttaren med den darrande strumpstickslansen i handen. Han var en nära femtioårs man, kort och välfödd, med guldbågade glasögon, välskötta tandborstmustascher, prydlig blå kostym och vit sommarhalsduk.

— Inte för jag tror mycket, lilla mor, bekände mannen och tittade sig litet generad omkring. Men det är flera personer, som har sagt, att lilla mor inte är så dum i att förutse det kommande.

— Det kan du allt klappa dej på, försäkrade fröken Tornej sin klient. Ett, två, tre — många karlspersoner tänker mörka tankar om dej —

— Jo jo, mumlade förre bankiren Solander och strök sig om hakan. Jo jo, lilla mor, det är nog riktigt, det:

— Fyra, fem — du har haft med många pengar att göra men alltihopa har du blivit av med — sex — och andra också, kan jag se…

— Hum, bekräftade förre bankiren och tittade nytert på den stora sierskan framför honom.

[ 503 ]— Sju, åtta, nie — många klöverkarlar, som skulle vilja ta å vrida om näsan på dej…

— Klöverkarlar? frågade herr Solander och sträckte nyfiket fram sin runda potatisnäsa. Förlåt! Vad är klöverkarlar? Är det lantbrukare?

— Nej, tie, elva — det är affärskarlar. Du har gjort många resor med papper och ljusa varor, som har någet med vatten att göra.

— Kombinerade Kalender- och tvålsatsen, mumlade herr Solander imponerad. Inte något tvivel om den saken.

— Tolv, tretton. Va morrar du? Stämmer det inte kanhända? Du kommer att få affärsrörelse med många ljusa varor, men det ska du inte vara bekymrad för. Du reder dej nog hundan och kommer att tjäna många pengar till slut ändå.

— Verkligen? Mor lilla, jag undrar, om det vore möjligt att få veta, vad det är för slags ljusa varor?

— En gång till, ropade fröken Tornej, i det hon raskt på nytt utströdde korten. Ett, två, tre — ja, det är, som jag säger, ljusa varor.

— Kan det vara specerier måntro, mor lilla?

— Vet inte! Fyra, fem, sex — du ligger efter ett ljust fruntimmer med pengar på banken — sju, åtta, nie — du skriver till henne, men du vet inte vem hon är. Tie, elva — det är ett hemligt fruntimmer —

— Äktenskapsannonsen, sade herr Solander för sig själv. Minsann är inte gumman bra nog. Nå, får jag tag i det där fruntimret då? sporde den intresserade klienten högt.

— Elva, tolv — det gör du. Stor folkrörelse, min gubbe lilla, du får röra på bena. Mycket kroppsrörelse…

— Specerihandel, jaha. Det är väl en specerihandel hon har då. Tja, man måste ju…

Som audiensen nu var slut, betalade herr Solander fröken Tornej, vad han ansåg spådomen om specerihandeln och den ljusa damen vara värd, och avlägsnade sig försänkt i grubbel över hur den äktenskapskorrespondens, som han under de senaste månaderna inlett med ”medelålders affärsinnehavarinna med tillräckligt kapital för två”, till sist skulle utfalla.

[ 504 ]— Tja, mumlade bankir Solander på nytt. Det eller detta! Den ena affären som den andra. Mycket kroppsrörelse! Det är stegarna upp i taket och springet på magasinerna förstås. Tja.

— — —

Nästan i samma ögonblick som fröken Tornej trädde ut i köket till det väntande paret, hade katastrofen med den vita tuppen ägt rum. Cello hade därefter med ett hest anskri av vrede drivit den flaxande hanen ut i köksdörren.

— Schas, din krabat, dundrade det från fröken Tornej i samma sekund, som tuppen försvann. Det var bra, att du fick ut den, sade hon och vände sig till Cello, som inte riktigt visste, om han skulle skratta eller om han borde bli förargad. Det kunde minsann lätt ha hänt, att tuppfan hade stannat kvar annars, och då hade de väl börjat snacka sitt lögnsnack om mina degar igen! Kom in nu barn, inbjöd fröken Tornej. Kaffet är påsatt och pepparkakorna väntar!

— — —

Fröken Tornej hade verkligen efter fräsande protester från Cello fått lägga ut en stjärna för fästmannen. Därvid hade spåkvinnan bland annat yttrat något om att Cello tidigare varit intresserad, först för en mörk dam, så för en ljus dam och så ytterligare för en ljus dam. Men den här sista du har, är den rätta, hade gumman sagt med cigarrstumpen mellan läpparna. Därefter hade hon spått honom lycka och framgång, många pengar, kära tankar, festligt tillfälle med många karlspersoner och många damer, giftaremål och glada nyheter. Men fröken Tornej hade likväl satt en tagg i fröken Åviks hjärta genom att nämna de många ljusa eller mörka damerna. Under tystnad gick paret ut, Cello med en mjuk pepparkaka instoppad i manschetten, ty han hade lovat sig själv och alla himlens makter, att denna pepparkakssort, vars tillverknings djupaste hemligheter han nyss blivit invigd uti, icke skulle komma över hans läppar. När fröken Tornej hade bjudit, ville den unge mannen ändå försöka att vara artig, och därför hade han tagit det bjudna brödet, gömt det, men icke ätit det.

De gingo sakta mot staden, togo en krokig genväg för att komma till kyrkogården, där fröken Åvik skulle avlägga ett [ 505 ]besök vid broderns grav, och vandrade fram under tystnad.

— Bengt, sade plötsligt fröken Åvik med mulen uppsyn. Jag undrar, om du verkligen tycker om mig?

— Hur kan du? utbrast Cello, medan han i detsamma singlade slant med fröken Tornejs mjuka pepparkaka, som studsade fram över en kortklippt, grön utmark.

— Ack, sade fröken Åvik. Hon hade minsann så mycket att säga om flera ljusa och mörka damer. Ja, det hade hon. Vad vet man?

— Det fattas bara detta, brusade Cello ut. Det tjocka oraklet kan väl ändå inte…

Det replikskifte, som härpå följde, blev emellertid inte långvarigt utan måste avbrytas på grund av de livliga ömhetsbetygelser, som utväxlades i omedelbar närhet till en väldig nyponbuske. Arm i arm drogo de vidare i frid och inträdde efter en halvtimmes promenad på den svala kyrkogården.

Här drog ett sakta och långdraget sus genom de höga trädens yviga och mörka kronor. Eljest hörde man knappast ett ljud. Det var som att vandra i en hög kyrka med rörliga och mörkgröna valv spända över vita vårdar och svarta kors. Gruset knastrade omärkligt under deras fötter, då de tigande gingo fram mot Edmunds grav.

— — —

När de åter beträdde den stora gången, hörde de kvitter runt omkring i träden, där solen sken genom den blänkande och gungande grönskan. Med lätta steg nalkades de utgången, där Cello upptäckte Kyrkogårdsvaktmästaren, som satt på en grön soffa, för ögonblicket i färd med att i sin plånbok instoppa några avlånga papper, dem herr Erlandssons snabba och erfarna ögon genast kände igen såsom växelblanketter. Medan mannen utförde detta sitt hastiga bestyr, sysselsatte sig ännu en gång hans tankar med den fåfängliga drömmen om den lilla fruktaffären i källaren, där han ämnat skylta med negerkyssar och kålhuvuden. Kyrkogårdsvaktmästaren reste sig upp, när han hörde stegen ljuda på gruset; i förbigående utbytte han hälsningar med Cello.

Just som fästfolket hade passerat den svarta järngrinden, som stod öppen, hörde de bakom sig en stark, vördnadsbjudande stäm[ 506 ]ma. Båda vände sig om. På kyrkogårdens stora gång syntes en hög, mörk gestalt i prästerlig dräkt. Han betraktade med en viss skärpa Kyrkogårdsvaktmästaren, som stod framför honom med avvaktande hållning.

— Har jag inte sagt, att Vallkvist skall stänga grinden, yttrade den schartuanske prelaten, i det han genomborrade Kyrkogårdsvaktmästaren med sina mörka ögon. Stäng grinden, Vallkvist!

— Kyrkoherden vet väl…

— Stäng grinden, upprepade den höge prästmannen och vinkade avvärjande med sin vita hand.

Den svarta gallergrinden föll igen med ett starkt och skallrande ljud.