Kvartetten som sprängdes/Kapitel 64
| ← Kap 63 |
|
Kap 65 → |
64
Södermans bröllopsmarsch
Den nervöse gamle organisten hastade fram och tillbaka på orgelläktaren i det vita templet, under vars ljusa valv minnet av ett Vasanamn svävade. Han blickade med sina mörka, oroliga ögon ut i den tomma kyrkan, och ibland fällde han sin magra kropp över läktarräckets kant för att se efter, om möjligen orgeltramparen av någon anledning hade förirrat sig ned i gudstjänstlokalen.
— Det är en aning inom mig, sade den magre gamle för sig själv och tog darrande av sig glasögonen. Det är en aning inom mig, som säger, att orgeltramparen skall försumma sig i dag. O, Gud! Låt orgeltramparen komma, ty jag vet sannerligen inte, varifrån jag annars skall få luft till Södermans bröllopsmarsch, hela det långa spelet under knäböjningen och psalmen och alltsammans! O, klagade den gänglige mannen, hur ljuveligt vore det inte, om det funnes elektrisk trampinrättning! Ljuveliga ting, o, ljuveliga ting!
Denne gamle organist hade under många år tjänstgjort i det vackra, vita templet och därunder kommit att insupa en del i predikningarna använda uttryck, som han stundom gav ifrån sig. Själv var han icke mera religiös än många andra människor, fastän han ägde en stark känsla för den kyrkliga lyriken och stämningen och framför allt en sann kärlek till den religiösa musiken. Han var en i sina bästa ögonblick högeligen inspirerad musiker, och vid sådana tillfällen reagerade för toner och tempoanvisningar denna tunna, fjäderlätta kropp med häftiga, ormlika rörelser över tangenterna ungefär som en människa, när hon genomströmmas av kraften från ett starkt elektriskt batteri. Hans kropp kunde bäva och falla ihop för en mästarvändning, och han kände sig ibland lyftas på en flock silvertoner, liksom buren av änglahänder, medan ett ljuvt sorl fyllde kyrkan och åhörarnas tankar löstes upp i drömmar omkring altartavlan i koret.
Det hade icke ofta hänt, att den plikttrogne orgeltramparen försummade sin tjänst; i ordinarie fall hände det aldrig. Men vid ett par extra tillfällen hade han kommit, ena gången i allra sista minuten och andra gången några minuter för sent, vilka försummelser förorsakat organisten oerhörda själsmarter och berövat honom inspirationens fröjder vid orgeln. Det behövdes därför icke en lång väntan i dag, för att den gamle tempeltjänaren skulle befara det allra värsta.
— Han kommer inte, gruvade sig den gänglige mannen, medan kyrkosångarna en och en droppade in på läktaren, vördsamt hälsande sin ledare. Nej, fortsatte han, det är något som säger mig, att han inte kommer.
I detsamma stod vid organistens sida en gammal bekant vän; den gänglige musikern igenkände genast redaktör Fogels milda röst och människovänliga ansikte med de ljusblåa ögonen och det blonda, kortklippta skägget.
— Du oroas, gamle bror, sade Fogel med lugn stämma. Varför är du orolig?
— Orgeltramparen, orgeltramparen, klagade den gamle organisten. Han kommer inte. O, det vore ett ljuveligt ting, om han äntligen komme!
— Var bara lugn, förmanade den vänlige Fogel. Jag är här för att referera en kollegas högtidliga bröllopsakt. Du förstår, att man vill ju göra allt för kollegerna, särskilt de, som alltid vill sätta sina ljus under en skäppa. Sådant kan jag inte tolerera, och i det här fallet vill jag verkligen göra referatet så ståtligt som möjligt. Emellertid, fortsatte Fogel med lågt och ivrigt tal, emellertid ser jag väl inga hinder för att jag hjälper dig med orgeltrampningen. Kan det rädda situationen för dig, om nu mot all förmodan inte orgeltramparen skulle komma?
— Du säger något, mumlade den orolige organisten. Du sa något, käre Fogel. Du är då en ängel… men tror du, att du orkar?
— Inte något prat, avgjorde den praktiske och käcke bror Fogel. Inte ett ord mera. Ännu är inte en människa kommen till kyrkan. Låt mig därför försöka, låt oss genast försöka!
Redaktör Fogel drog den något motsträvige organisten med sig. Denne öppnade då dörren till den lilla kammare, som doldes av blåglänsande, väldiga orgelpipor med sina ramar av änglar i trä med scharlakansröda kinder och små silvervingar. Redaktör Fogel granskade med klara och genomträngande blickar fyra trampor, vilka därinne i skymningen liknade små huggkubbar. Så tände organisten ljus.
— Nu förstår du, instruerade den orolige musikern, att alla trampor får inte vara nere på en gång, utan luften skall jämnt och säkert strömma in i piporna genom att du växelvis trampar. Jag är rädd, att du inte orkar. Men låt oss försöka på, eftersom du är så vänlig. Kanhända att du räddar mig, käre bror Fogel — O, det vore ett ljuveligt ting!
Organisten satte sig nu att spela några takter ur marschen i Bröllopet på Ulfåsa, och redaktör Fogel gick med allvar och fanatiskt nit till kamp med de fyra huggkubbarna inne i den lilla kammaren. Provet, som snart måste avbrytas, eftersom tiden för den högtidliga akten nu var inne, tycktes utfalla till organistens tämliga belåtenhet. Den magre mannen såg på klockan och skakade på huvudet. Orgeltramparen hade verkligen försummat sig.
Medan herr Bengt Erlandsson, nyutnämnd notischef i Kuriren och omedveten ledamot av skräddarmästare Vasanders herkulesklubb, i en välsittande och bredaxlad frack vid sidan av fröken Märta Maria Åvik, dotter till fabrikör Anders Åvik härstädes och hans maka, född Tabell, beredde sig att på stora gången träda fram och avgiva löftet, anade han icke, att vännen Fogel, som han särskilt bett att icke referera bröllopet utförligt, var närvarande i kyrkan och just nu gjorde sitt inträde i den lilla tortyrkammaren bakom de glänsande orgelpiporna.
Bror Fogel var för dagen iförd en svart jaquette, en nystärkt, fin stärkskjorta och en nätt, svart rosett under en bländande krage. Ytterrocken hade han lagt av sig för att vara bättre beredd till ett arbete, vars mödor han måhända underskattade. När den lilla signalklockan pinglade, kastade Fogel en energisk blick på de fyra tramporna och satte genast i gång med sitt sällsamma arbete. Han märkte efter en stunds kamp, att tramporna liksom lurade honom och gjorde skälmstycken bakom hans rygg. Nyss hade han nedtryckt två av tramporna och vände sig enligt den orolige organistens instruktion beslutsamt till de tvenne andra, men han hade icke hunnit detta, förrän ett hest rop hördes genom väggen:
— Fogel, mera luft! Mera luft, Fogel!
Bror Fogel var emellertid icke van vid att misslyckas med någonting, och han tycktes besluten att med ära skilja sig från detta självpåtagna arbete. Med ännu mera genomträngande skärpa än förut observerade han de lekfulla tramporna, vilka döko upp som små tumlare ur ett mörkt hav med sina trubbiga trynen i vädret, fastän Fogel alldeles nyss pressat ned dem. Med koncentration lyckas allt, tänkte Fogel förtröstansfullt och fångade på nytt i en hastig blick sina fyra dykande fiender, varefter han gjorde häftiga utfall åt alla väderstrecken på en gång. De konstrikaste tvärvändningar utförde han i sin bur och tyckte verkligen själv, att hans ben voro i verksamhet på en otrolig massa ställen, ja, han gratulerade sig till att ännu äga hela ungdomens rörlighet kvar. Den ensamme mannen greps emellertid efter hand av en frätande modlöshet, som han icke förmådde bekämpa, ty hur han än bar sig åt, döko alltid de fyra tramporna upp nästan samtidigt. Han hörde ett tag musikens brus tyna eller mattas, och strax därpå ljöd åter organistens stämma svagt men tydligt:
— Mera luft, käre Fogel! Mera luft!
Medan den gode bror Fogel utförde sin ensamma dans i den lilla skrubben, och ett par breda svettband löste sig över ryggen i ett varmt bad, tyckte han, att detta började likna en feberdröm, där alla mödorna hade en stark smak av inferno, allt under det sköna toner, liknande uppenbarelser, svävade runt omkring. Plötsligt avstannade spelet, och Fogel lät de fyra tramporna hoppa upp.
När den gänglige organisten med tacksamma men oroliga ögon blickade in i den lilla pinokammaren efter aktens slut, möttes han där av en nästan främmande person. Bror Fogels skägg var icke så prydligt som förut, hans ben skälvde, som om han varit en nyfödd kalv, jaquetteärmarna hade åkt upp, manschetterna, som liknade vita spilkummar, sutto halvvägs uppe på armarna, så att man kunde se ett tatuerat ankare från Fogels ungdomstid; byxorna stramade i handklaversveck, och alldeles intill bror Fogels vänstra öra hade den lilla svarta rosetten flugit upp och satt sig som en tornsvala.
— Det var värre, än jag trodde, pustade den uppoffrande mannen.
— Käre Fogel, mumlade den tacksamme organisten. Du överlever väl detta? Luften räckte bra till i marschen, men i mellanspelet knep det, och psalmen nästan liknade suset av en mygga. Men det var i alla fall ett ljuveligt ting, att du erbjöd dig att hjälpa mig!
— Så hade jag också glädjen att få trampa orgeln på en kollegas stora högtidsdag. Jag tror inte att det är många, som har gjort det förut, triumferade bror Fogel andfådd, i det han fångade den lilla rosetten och satte den på sin plats under kragen.
Och i sitt eländiga tillstånd, pysslande med sitt ljusa skägg och sina skrynklade kläder, avlägsnade sig redaktör Fogel för att inhämta närmare upplysningar om brudens klädsel, brudens moders klädsel, buketternas sammansättning med mera.
— Käre bror Fogel, du är en ängel, suckade tankfullt den magre organisten, i det han fällde sin kropp över läktarskranket och stirrade ned i kyrkan, där blott en vaktmästare gick stökande omkring och plockade upp en del fallna rosenblad.