Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt/2

←  Om saker

Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt Sakrättens begrepp och innehåll

Besittning  →

2 kapitlet.

Sakrättens begrepp och innehåll.

8 §.

De subjektiva rättigheterna skapas af den objektiva rätten, eller de i lagen uttalade normerna. Norm är ett i hypotetisk form uttaladt omdöme om en mänsklig handlings öfverensstämmelse eller icke-öfverensstämmelse med allmänändamålet, hvilket uttalande genom sättet, hvarpå det sker, erhåller karaktären af en individerna bindande och i regeln äfven förpliktande förklaring af allmänviljan. I det normer gentemot den enskilde individen binda omgifningen, har han en denna bundenhet motsvarande rätt.^[1]

Det har förmenats, att rättighetens begrepp skulle vara inskränkt härtill, eller således till det rättsskydd, individen åtnjuter gentemot omgifningen.^[2] Vore detta fallet, skulle indelningen i offentlig och privaträtt och öfverhufvud hela rättssystematiken falla samman. Rättigheter af nämda art uppvisa nämligen icke några olikheter sinsemellan, på grund af hvilka desamma kunde åtskiljas i olika grupper och ett system uppbyggas. Förhållandet är emellertid icke sådant. Riktigt är visserligen, att den objektiva rättens normer antingen förbjuda eller påbjuda, däremot icke tillåta eller förläna; de uppdraga endast gränslinier för mänskligt handlande. I samhällsordningens första skede, då ingen statsmakt fanns och den enskilde var icke blott befogad utan ock tvungen att själf tillvarataga sin rätt, då han, enligt modernt språkbruk, själf dömde, uttog sin rätt och straffade, tedde sig ock rättsordningen endast såsom något, det där endast fastslog gränserna för hans handlingsfrihet. Men så är ej mera i det utvecklade samhället. Om än individens handlingsfrihet principielt förutsättes, beror dess förvärkligande å ena sidan däraf, att den objektiva rätten icke genom en förbjudande rättssats inskränker densamma, å den andra däraf att icke andra genom sina åtgöranden lägga hinder i vägen för handlingsfrihetens utöfvande. Genom saknaden af inskränkande rättssatser och tillvaron af rättssatser, som förbjuda andra att störa eller hindra honom i hans handlande, och endast därigenom är hans handlingsfrihet värkligen tryggad. Från individens synpunkt sedt kan därför korrekt sägas, att hans effektiva handlingsfrihet är förlänad af den objektiva rätten.

Normerna äro affattade efter de olika formerna för det mänskliga handlandet och de olika sätten för och ändamålen med dess ingripande i den yttre verlden. Där ett och samma handlande från olika synpunkter beröres af skilda normer, bilda dessa samvärkande normer tillsammans en komplex, hvari enhvars särskilda innehåll är så förenadt med de öfrigas, att ett för komplexen enhetligt innehåll uppstår. På enahanda sätt sammanföres innehållet af normer, hvilka utstaka gränslinier för mänskligt handlande i fråga om ett ting i rummet eller ett bestående förhållande. Äro gränslinierna så dragna, att med afseende å detta ting eller förhållande varaktigt gäller, att en viss individs handlingsfrihet är helt och hållet eller delvis obegränsad, medan de öfrigas är utesluten, måste således sägas, att han i kraft af den objektiva rätten befinner sig i ett sådant läge, att han kan förfoga öfver tinget eller förhållandet. Det, att en person befinner sig i ett sådant rättsligt läge, kallas subjektiv rätt. Såsom en bestämd subjektiv rättighet karakteriseras ett sådant förhållande genom sin rättsgrund, eller det faktum, som gifver upphof åt detsamma.

De subjektiva rättigheterna äro sålunda icke de i normerna uttalade förpliktelsernas frånsida, sammanfalla icke med dem. De äro uttryck, som från individens synpunkt angifva värkan däraf, att normer vid inträdet af ett visst faktum förknippa såsom varaktigt, att hans handlingsfrihet med afseende å ett gifvet föremål eller förhållande är obunden, de öfrigas däremot bundne. Positivt uttryckes det, att individens handlingsfrihet icke är utesluten, sålunda att han får handla, det åter, att handlingsfriheten icke är genom norm utesluten, så att han lagligen får eller eger makt att handla, det slutligen, att tillika andras handlingsfrihet med afseende å det gifna föremålet eller förhållandet genom norm uteslutes, sålunda att han eger handla med rättslig värkan. Men detta återgifves och kan ej heller annorledes återgifvas än så, att individen befinner sig i det läge, att han har en i den objektiva rätten grundad makt öfver sagda föremål eller förhållande.

Med sakrätt förstås en subjektiv rätt, hvars objekt är en sak. Sakrätt är uttrycket för individens frihet att tillgodogöra sig de ekonomiska fördelarna af saken för sina ändamål och andras uteslutande från ett dylikt tillgodogörande. Sakrättens väsentliga innehåll återgifves i enlighet härmed såsom omedelbar makt öfver saken. Af detta innehåll följer, att sakrätten är en absolut rätt, d. ä. har värkan mot en hvar. Den olikhet eger visserligen rum mellan sakrätter af olika slag, att till någras väsen hör tidsbegränsning, till andras däremot icke. Tidsbegränsningen kan vara fix, men ock inträda i följd af uppsägning, såsom vid lega af jordbrukslägenhet eller hus i stad, eller omedelbart genom annans viljeförklaring, såsom då köpare af lägenhet, hvarå annan har jakträtten på lega, förbjuder dennas vidare utöfvande. Men äfven tidsbegränsning är, om ej vanlig, så dock förenlig med öfriga sakrätter och kan jämväl inträda genom annans viljeförklaring, vare sig allena såsom vid expropriation, eller i samband med andra tillkommande omständigheter, såsom vid häfd. Den nämda olikheten hänför sig icke heller till sakrättens värkan, utan till dess förmåga att bestå, till dess varaktighet. Den innebär endast en sådan inskränkning af en del sakrätters styrka att bestå, att de upphöra att vara till genom inträdet af en viss termin eller under gifna förutsättningar kunna af viss tredje man bringas att upphöra, icke däremot en inskränkning af deras värkan så länge de bestå.

En sak tillgodogöres för mänskliga ändamål genom omedelbart begagnande och den nytta, saken därvid afkastar, men får härigenom ock bytesvärde och kan sålunda användas jämväl såsom värdeföremål i varuutbytet. Den rättsliga makten får i följd häraf olika omfång: den kan omfatta saken i dess helhet, såvidt denna enligt lag öfverhufvud är föremål för rättslig makt från de enskildes sida, men också hafva en mer eller mindre vid begränsning. I förra fallet föreligger eganderätt, i det senare en begränsad sakrätt.

Den principiella åtskilnaden mellan eganderätt och begränsad sakrätt är väl den, att till den sistnämdes väsen hör begränsning, till eganderättens däremot icke. Den begränsade sakrätten yttrar sig därför såsom en inskränkning i egarens rätt. Det vore dock icke riktigt att karakterisera den begränsade sakrätten såsom en inskränkning i eganderätten. Äfven mellan begränsade sakrätter af olika omfattning, såsom morgongåfvoinnehafvarens usufruktuariska rätt och en väga-rätt, är förhållandet enahanda: vägarätten yttrar sig såsom en inskränkning i den förstnämdes rätt. Likaså föreligger endast en kvantitets-, men icke en gradskilnad beträffande värkan däraf, att en såkallad legal eganderättsinskränkning tillkommer eller bortfaller, eller en begränsad sakrättighet upphör. Ett sådant faktum yttrar sig visserligen såsom en inskränking, resp. bortfallandet af en inskränkning i eganderätten. Men detsamma gäller likaledes om den begränsade sakrätten, såvidt den nytillkomna eller bortfallna inskränkningen eller sakrätten berör eller berört området för den makt, den ifrågavarande begränsade sakrätten innebär. Olikheten ligger blott däri, att värkan af ett dylikt faktum å den begränsade sakrätten är underkastad samma begränsning som denna själf, men inträder i fråga om eganderätten utan sådan gräns.

Men likalitet riktigt är att fatta den begränsade sakrätten såsom en befogenhet att utöfva en del af eganderätten. Visserligen gäller äfven för begränsade sakrätter den allmänna regeln, att ingen kan öfverlåta till annan större rätt än den han själf eger, hvaraf följer att en sådan sakrätt i ingen händelse kan sträcka sig utöfver gränserna för den egares rätt, som konstituerade sakrätten. Men häri ligger icke, att sakrättsinnehafvaren utöfvar den förres makt. En sådan uppfattning af den begränsade sakrätten utgår, på samma sätt som dess karakteriserande såsom en inskränking i eganderätten, mer eller mindre omedvetet från föreställningen, att den begränsade sakrätten är ett utflöde från eganderätten, tillkommen genom att en grupp af de i eganderätten ingående befogenheterna afskilts från denna och öfverflyttats till ett annat subjekt. Detta åskådningssätt framträder icke blott i den begränsade sakrättens betecknande såsom en rätt i en annans sak, utan äfven däri, att de legala inskränkningarna i den rättsliga makten öfver saken städse framställas under rubriken inskränkningar i eganderätten. Förhållandet är emellertid icke det, att eganderätten vore den principiella formen för rättslig makt öfver saker, och de begränsade sakrätterna endast härledda ur denna form. Likasom förenämda inskränkningar hänföra sig, icke till eganderätten allena, utan till den rättsliga makten öfver saker öfverhufvud, likaså äro de begränsade sakrätterna själfständiga former för nämda makt och af samma giltighet som eganderätten. De äro rättigheter, väl icke af samma kvantitet, men alltid af samma grad som eganderätten, och bestå själfständigt jämnsides med denna.

Tillvaron af en begränsad sakrätt förutsätter därför icke, att dess objekt är i annans eller ens i någons ego. En sådan sakrätt kan uppkomma i fråga om en sak, som ännu är fri för en hvars ockupation, exempelvis en vägarätt öfver obygden i äldre tid, då bosättning å de ännu icke till odling intagna delarne af landet stod en hvar öppen. Likaledes fortbestår den begränsade sakrätten, om än dess subjekt blir egare till rättighetens objekt. Icke heller det är uteslutet, att en begränsad sakrätt stiftas för och fortbestår i dens hand, hvilken eger saken.

Egenskapen af en bestämd sakrätt erhåller individens med detta begrepp betecknade rättsläge genom sin rättsgrund. Från den synpunkt, att normerna till sitt väsen innefatta uppdragande af gränslinier för den mänskliga handlingsfriheten, endast binda, men icke berättiga, är den enskilda sakrätten blott ett begrepp, som sammanfattar hvad skilda normer innehålla om den berättigades handlingsfrihet i förhållande till öfriga individers, och uttrycker således endast ett personligt läge för denne individ. Betraktas åter förhållandet från synpunkten af det sålunda sammanfattade norminnehålets värkan, ter det sig såsom en till sin innebörd bestämd, konkret skapelse af rätten, hvilken såsom sådan har objektiv existens och förblir densamma, om än den berättigades person växlar. Härpå beror möjligheten af succession i rättigheter. Såväl i lagens som allmänna språkbruket är öfverlåtelse af rättighet ett fullt begripligt gängse begrepp; endst i fråga om eganderätt nämnes, såsom i öfriga afseenden, äfven vid öfverlåtelse saken i stället för själfva rättigheten. Därmed utsäges, att rättigheten i förvärfvarens hand icke är en ny rättighet och öfverlåtarens rätt blott en betingelse för den förras uppkomst, utan att förvärfvarens rätt är densamma, som förut tillkom öfverlåtaren. Det, som bestämmer rättighetens identitet, är sålunda rättsgrunden för rättighetens uppkomst, i det den särskilda rättsgrund, som medför en växling af den berättigades person, endast hänför sig till den redan existenta rättighetens öfverflyttande från en innehafvare till en annan.

9 §.

Den rättsliga makten öfver saker är icke obegränsad. Den yttersta gränslinien gifves vid handen af de väl icke direkt i lag uttalade men i både allmänna åskådningen och rättsskipningen städse erkända satserna, att en sådan utöfning af rättslig makt, som sker endast för att skada annan eller eljest strider mot god sed och anständighet, är förbjuden,^[3] och att å andra sidan den rättsliga makten måste vika, där och såvidt en sedlig förpliktelse att gifva hjälp i värklig fara eller nöd åligger innehafvaren.^[4]

Men äfven inom de sålunda uppdragna gränserna gälla i fråga om både lösören^[5] och fast egendom, om än i synnerhet beträffande den senare, delvis betydande inskränkningar i den rättsliga makten. Understundom gå dessa så långt, att saken genom dem erhåller bestämmelsen att uteslutande vara föremål för visst allmänt begagnande och sålunda blir en offentlig sak.

Offentliga saker äro gator, torg och andra allmänna platser i stad, allmänna vägar på landet, hamnar, allmänna bryggor och brunnar, kyrkor och begrafningsplatser; vidare ock saltsjön inom landgrund vid kronan tillhörig strand, holme eller skär, som icke tillyder visst hemman, samt dylik strand eller holme, såvidt gäller fiskes bedrifvande eller uppförande af anstalt därå för fiskedriften.^[6]

Till offentliga saker hänföras vanligen äfven sådana som äro anslagna för offentliga ändamål. De om dylika saker gällande bestämningarna innefatta emellertid icke inskränkningar i den rättsliga makten öfver saker, utan i förvaltningsväg tillkomna föreskrifter om sättet och vilkoren för deras användande för sitt ändamål. Dessa bestämningar höra därför icke heller till privaträtten.

10 §.

I den svensk-finska rätten har den rättsliga makten öfver den fasta egendomen icke någonsin egt en absolut eller uteslutande karaktär. Ett visst nyttjande har alltid ansetts böra vara alla tillåtet eller till och med förbehållet. Frånsedt den s. k. vattenrätten, hvarom nedan skall närmare blifva fråga, är sålunda tillåtet att vandra och äfven färdas i annans skog och mark utom tomt och odlade egor, och att där plocka bär, svampar och nedfallna kottar, ållon och nötter. Vintertid får isen å vattendrag fritt befaras.^[7] Till allmän väg är lofgifvet att fritt taga väglagningsämne i skog och utmark å utsynadt ställe, äfvensom emot ersättning begagna enskild väg för väglagningsämnets forslande.^[8] En viss begränsad jakträtt å annans mark är vidare enhvar medgifven.^[9] Brister resetyg eller inträffar annat ofall för vägfarande, är honom lofgifvet att emot erättning taga från annans skog, hvad till afhjälpande af sålunda uppkommet hinder erfordras.^[10] Af särskild betydelse är inmutningsrätten eller den enhvar tillkommande befogenheten att genom föreskrifvet tillvägagående förvärfva uteslutande rätt att å andras mark inom de af honom angifna gränserna tillegna sig vissa i jorden befintliga metaller och deras malmer eller i viss sjö där befintlig sjömalm.^[11] Till inskränkningar af ifrågavarande slag höra slutligen de till förmån för en hvar medgifna undantagen från jordegarens uteslutande fiskerätt. Då pärlfisket, ehuru egentligen regalt,^[12] likväl allmänt bedrifvits, kan ock det nämnas i detta sammanhang.

Men jämväl i allmänt intresse gälla väsentliga inskränkningar, hvilka afse att förhindra ett med det helas väl oförenligt nyttjande af den fasta egendomen. Särskildt landsfastigheterna voro tidigare underkastade talrika och vidtomfattande inskränkningar, hvilka dock numera bortfallit. Sådana kvarstå endast beträffande skogen, hvars stora betydelse såväl i klimatologiskt hänseende som för nederbördsförhållandena gör det till et vigtigt allmänt intresse, att den växande skogen å landets skogsmarker vidmakthålles.

Skogsmark får icke ödeläggas. Såsom ödeläggelse anses afvärkning från en yta af minst tio tunnelands vidd eller från holme, i hvars närhet skog ej växer, utan att tillika, där det afvärkade området icke sedan användes för odling, tomt eller annat positivt ändamål, fröträn kvarlämnas eller annan effektiv åtgärd vidtages till befordrande af skogens återväxt.^[13] Vidare är förbjudet såväl att svedja å bärgig, strängt stenbunden eller stenhölstrig mark eller å förut svedjad mark, innan den där växande skogen uppnått fyratio eller, om denna består hufvudsakligast af löfträn, trettio års ålder, likasom att från sved taga flere än två sädesskördar.^[14] Kyttande åter är tillåtet endast å mosse och kärr samt vid nyodling af mark till ständig åker och äng.^[15] I detta sammanhang bör ock omnämnas de visserligen på helt annan grund, nämligen i sjöfartens och fiskets intresse, tillkomna förbuden att skada trä, trägrupp eller annat dylikt, som af ålder tjänat såsom vägledning för sjöfarten, eller att afrödja skog, trän eller buskar från strand vid vattendrag där fisken plägar stiga eller stadigt uppehålla sig, så framt icke vattendraget är slutet och tillhör strandegaren ensam.^[16] Vidare det likaledes för skogsbruksintresset alldeles främmande påbudet att å hvardera sidan om landsväg afrödja skog och buskar inom tre alnar från vägadiket eller, om dike ej finnes, till sex alnars bredd.^[17] Beträffande stad tillhörig skog, sockneallmänning samt skogsmark, som af kronan tilldelats enskilda lägenheter, samfällighet eller kommun till gemensam egendom, är yttermera positiv vård och nyttjande efter faststäld hushållningsplan föreskrifven.^[18] Detsamma gäller, om öfverenskommelse skett om oskiftad skogsmarks användande till ständigt skogsbruk för gemensam räkning. Bindande inskränkningar i dispositionen öfver enskild lägenhets skogsmark kunna härjämte grundläggas genom privat viljeförklaring, genom hvilken marken tillsammans med andra lägenheters skog ställes under gemensam förvaltnng, dock bör å öfverenskommelse af detta slag hafva utvärkats stadfästelse af domstolen i orten, för att dess brytande i anledning af egareombyte eller förvärf af panträtt i lägenheten skall vara uteslutet.^[19]

I fråga om städerna är öfverlämnadt åt special lagstiftningen, huru »hus i staden skola byggas och uppehållas och hvad eljest till stadens nytto och prydnad iakttagas bör».^[20] På grund af detta stadgande innehålla de skilda städernas byggnadsordningar kraften af lag^[21] egande bestämningar, hvilka såväl från helsovårds- och skönhetssynpunkt som till förebyggande af brandfara och eljest vådligt byggnadssätt inskränka dispositionsrätten öfver stadens till tomter indelade område. För orter å landsbygden med större sammanträngd befolkning kunna motsvarande föreskrifter utfärdas af Senatens Eknomiedepartement.^[22]

Utöfver de å lag eller byggnadsordning grundade kunna inskränkningar i den rättsliga makten öfver fastigheter och anläggningar å sådana skapas genom expropriation.^[23] Enahanda påföljd inträder vid fastighets hänförande till fästningsesplandad, hvarigenom densamma underkastas de inskränkningar med hänsikt till fastighetens bebyggande och annan ändring af dess yta, som finnas nödiga för fästningsvärkets försvar.^[24] Analog med dessa är den inskränkning, som ålägges genom tillstånd att företaga förberedande undersökning i och för expropriation.^[25]

Ett särskildt slag af inskränkningar innefattas i förbuden mot skattskyldig jords minskning. Ursprungligen härrörande ur omsorgen om säkerställandet af kronans skatterätt kvarstår innehållet af dessa förbud numera såsom uttryck för rättssatsen, att jordens indelning i fastigheter icke kan godtyckligt utan endast i föreskrifven ordning ändras, och att de rättsförhållanden, som gälla en såsom skild fastighet betecknad del af jorden, äfven omfatta hvarje del af denna, så länge icke laga delning skett. Betydelsen af inskränkning i den rättsliga makten hafva nämda förbud dock fortfarande såtillvida, som de innefatta, att sådana, en landsfastighet betungade, begränsade sakrätter icke få stiftas, hvilka för en obegränsad eller mycket lång tid nedsätta fastighetens värde. Personlig rätt att nyttja en fastighet eller del däraf kan därför genom privat viljeförklaring upplåtas endast på viss tid, högst femtio år, eller på nyttjorättshafvarens lifstid, samt mot årligt, nyttjandets värde motsvarande vederlag, såvidt icke särskild rättssats, såsom exempelvis stadgandena om hemföljd och förläning, medgifver undantag från sistnämda vilkor. En sådan rättssatts är den, att vid öfverlåtelse af landsfastighet öfverlåtaren eger undantaga vissa egor eller förmåner till enskildt nyttjande för bestämd tid eller sin eller annan då lefvande persons lifstid. Stiftandet af realservituter är åter inskränkt till dem, hvilka vid delning af jord kunna grundläggas; i öfrigt kan en motsvarande nyttjorätt komma till stånd endast i den form och under de vilkor, hvilka gälla nyttjande i allmänhet. Af enahanda art som nu nämda inskränkningar är ock den, att en fastighet, hvarå intecknad eller ogulden köpeskillings rätt åtnjutande sytningstunga hvilar, icke kan belastas med ytterligare sytning.^[26]

11 §.^[27]

Vidtgående inskränkningar i den rättsliga makten vidhandengifvas af de rättssatser, som hänföra sig till vattendragen och det å och under jordytan silande vattnet, och hvilka sammanfattas i begreppet vattenrätten. Ehuru den vattenbetäckta grunden i vattendragen med vissa undantag är en beståndsdel af de angränsande jordlägenheterna, är dock den häraf följande befogenheten att nyttja det förbiflytande vattnet, likasom ock dispositionsrätten öfver själfva grunden, i flere afseenden begränsad.

Framförallt äro vattendragen å ena sidan kommunikationsled, å den andra naturliga aflopp för vattensamlingar. Vattendrag får därför icke allenast fritt befaras och flottning af skogsalster i detsamma bedrifvas öfverallt där vattendraget eljest är öppet, utan hvarje vatendrag skall tillika där det är djupast till en tredjedel af sin bredd, beräknadt efter vanligt lågt vattenstånd, städse lämnas öppet såsom far- och flottled och för vattnets fria lopp. I mindre vattendrag bör denna så kallade kungsådra hafva tolf alnars bredd, om än den öfverstiger tredjedelen af vattendragets, hvarutom äfven i annat vattendrag större del än tredjedelen bör hållas öppen, om så fordras för vattnets tillräckliga aflopp. Kungsådran i rinnande vatten och sund skall tillika hållas såsom fri led för fiskens upp och nedgång; i sjö åter får vattnet icke så stängas, att fiskens vandring från den enes fiskevatten till den andres är utesluten.^[28] Små vattendrag, som icke äro användbara för samfärdsel eller flottning, få likväl stängas, om uppdämning för öfverbyggare och vattenbrist för underbyggare icke därigenom orsakas och tjänlig inrättning för fiskens fria upp- och nedgång inrättas. I strömfall kan ock tillåtas att för industrielt värk bygga damm öfver kungsådran, om far- och flottled ej därigenom skadas och tjänlig anstalt vidtages för upprätthållande af kungsådrans öfriga ändamål.^[29]

Med vattendrag förstås såväl sjöar och saltsjön inom skärs samt fjärd, sund och vik däri, som ock sådant rinnande vatten, som har bestämd naturlig bädd och ej är alldeles obetydligt, och grenar af dylik å.

Under pågående flottning är tillåtet att, mot ersättning för skada och olägenhet, i vattendraget hålla ledbommar, till bomfästen å stranden inslå pålar eller begagna andra där befintliga föremål, som ej af sådant begagnande skadas, med flottgods lägga till vid stranden och för flottningens bedrifvande beträda denna. Genom skild flottningsstadga kan härutöfver medgifvas rätt att i vattendraget och å stranden invid inrätta sådana stadigvarande anstalter, som för flottningens ändamålsenliga bedrifvande, upprätthållande af samfärdseln i farleden och mellan stränderna samt skyddande af annans egendom erfordras, samt upprensa vattendraget och däri bygga damm, allt under de vilkor, som gälla för utgräfning i vattendrag och dammbyggnad däri, och mot ersättning såväl för nyttjandet af det område, som upptages af förenämda inrättningar, som för skada och olägenhet af dessa. I vattendrag, hvari samfärdsel af betydenhet eger rum, värdefull anläggning finnes eller regelbundet fiske idkas, får likväl flottningen ej vidtaga, innan vilkoren för densamma ordnats genom flottningsstadga för vattendraget.^[30]

Af vattendragens ofvan angifna egenskap jämte grundegarens rätt att tillgodonjuta vattendraget i dess naturliga läge följer vidare, att ingen får genom upptagande af nytt aflopp eller annorledes så draga till sig eller leda vattnet från vattendrag eller eljest så bygga däri eller vidtaga sådan åtgärd, att annan genom förändring af vattendragets djup eller läge eller af vattenståndet däri lider men å sitt område af vattendraget eller å fiske, jord eller annan egendom eller ock kungsådran sålunda försämras.^[31] Tidigare särskildt förunnad rätt att stänga vattendrag eller dämma eller leda vattnet annorledes än ofvan sagts tillgodonjutes dock orubbad.

Uteslutande rätt till vattnets nyttjande i vattendragen tillkommer grundegaren endast i fråga om drifkraften i strömfall, dock äfven här med den inskränkning, som öppenhållandet af kungsådran medför. Tillhör strömfallet å hvar sin sida skild egare, tillkommer hvardera sidan lika stor del i det där nedgående vattnet.^[32] Vill innehafvare af ena sidan i ett strömfall, som ändamålsenligen kan tillgodogöras blott för ett för hela fallet afsedt vattenvärk, bygga sådant värk, men den andre icke, och kan värket anläggas utan skada för denne, eger domstolen tillägga den förre rätt att bygga och ensam nyttja drifkraften, med fastställande af tid, sätt och vilkor härför.^[33] Är ej tid utsatt, har den andre rätt att efter sin andel, mot lösen för motsvarande del af värket och dess tillbehör, inträda i företaget.^[34] Detsamma gäller om samegare.

Däremot är enligt bestämd rättsuppfattning vattnet i vattendragen föremål för ett visst allmännyttjande, som omfattar åtminstone drickande, badande, vattnande och lögande af djur, värkställande af tvätt och upphämtande af vatten till eget husbehof, detta dock allt under vilkor att egaren icke däraf tillskyndas olägenhet eller värklig otrefnad. En vidsträckt befogenhet att nyttja vattnet innefattas åter i den jordegare tillerkända rättigheten att å sin odlade mark eller beteshage, till dess förbättrande, inleda vatten från annans vattendrag, såvidt icke bättre eller tidigare rätt till vatnets nyttjande därigenom förnärmas. Under egare inbegripas emellertid alla de, hvilka nyttja en fastighet på samma sätt som en egare, och således innehafvare af sämje-, stadge- och ständig besittningsrättshemman, kronohemmansåbo, innehafvare af bördsrättshemman under Jokkis gods och flertalet usufruktuarier. Vid konkurrens mellan flere, som vilja på detta sätt begagna vattnet, har den företräde, hvars jord ligger närmare vattendraget. Med ifrågavarande rättighet är förbunden befogenhet att för vattnets inledande och aflopp lägga dike eller ledning öfver annans mark, dock mot ersättning för skada, som genom gräfningen orsakas.^[35] För sådant ändamål får jämväl damm under de för vattenvärks anläggning stadgade vilkor inrättas, hvilken rätt emellertid icke synes tillkomma annan än egaren af vattendraget. Gräfning eller annan rensning, som är af nöden för aflägsnande af tillfälligt hinder i vattendrag, såsom vindfälle, sjunken stock, uppgrundning o. s. v. är vidare en hvar, som däraf lider men, berättigad att företaga i annans vatten å lämplig tid; i fråga om rinnande vatten eger till och med en positiv skyldighet härtill rum för innehafvarene af angränsande egor jämte dem, som nyttja fiske eller farled i eller eljest draga nytta af vattendraget.^[36] En inskränkning i egarens rätt, men på samma gång ett nödvändigt skydd för denna gentemot andra innefattas slutligen i förbudet att på ett eller annat sätt i vattendrag införa främmande ämnen, hvilka äro egnade att orsaka uppgrundning, värkligt men för fisket eller annan skada.^[37]

Till säkerställande af de olikartade intressen, hvilka en rubbning af ett vattendrags naturliga förhållanden berör, bör för anläggning af vattenvärk, liksom ock för hvarje annan sådan åtgärd i eller med vattendrag, som måste befaras åstadkomma en dylik rubbning, utvärkas särskildt tillstånd, hvars beviljande förutsätter, såväl att genom en af sakkunnig tjänsteman förrättad syn vunnits den tekniska utredning, som är af nöden för bedömandet, huruvida anläggningen enligt lag bör tillåtas och hvad vid densamma skall iakttagas, som att alla rättsegare lämnats tillfälle att bevaka sina intressen. I detta förfarande beaktas ex officio endast det allmännas rätt; prejudiciella tvistefrågor emellan sökanden och annan om den förres rätt till anläggningsstället eller det i anspråk tagna nyttjandet af vattnet, eller om företagets förenlighet i öfrigt med den senares rätt, kungsådrans läge eller särskildt förunnad rätt att stänga eller inskränka densamma, hänvisas åter till skild rättegång vid domstol, under hvars pröfning sökanden eger draga tvistefrågan genom en därpå riktad fastställelsetalan. Beviljadt anläggningstillstånd har preklusiv värkan i allt öfrigt utom beträffande rättigheten till själfva anläggningsstället, och i fråga om detta samma värkan som ett föreläggande af den å sidan 34 vid not. 3 omnämda beskaffenhet.

Öfver brunn, källa, damm och annan till vattendrag icke hänförlig vattensamling och dess aflopp inom enskild fastighets mark har jordegaren däremot fri rådighet. Likaledes eger han förfoga öfver det under jordytan silande grundvattnet, om än genom tillgörande för sådant ändamål ådran till annans brunn afskäres. Enligt den allmänna normen för rättigheters utöfvande är dock ett afskärande af annans källådra, som sker endast för att skada denne, otillåtet. Detsamma gäller, om någon afskär ådran till en annans för ekonomiskt förvärf begagnade mineralvattenkälla i afsikt att själf använda vattnet för förvärf, enär en sådan rättsutöfning strider mot god sed och anständighet.

I motsats till den här ofvan framstälda såkallade lucrativa vattenrätten utgå de rättssatser, hvilka sammanfattas under benämningen defensiv vattenrätt, från synpunkten att vattnet är något skadligt, hvars aflägsnande eftersträfvas. Den defensiva vattenrätten gifver upphof dels åt särskilda inskränkningar i den rättsliga makten öfver fastighet dels åt positiva skyldigheter för egaren af fastigheten, egare äfven här taget i förut anmärkta vidsträckta betydelse. Det naturliga afloppet af vatten från bäcken eller vattensamling inom en fastighets område och dagvattnets afrinnande i enlighet med de omedelbart af naturen därför gifna betingelserna får sålunda icke inom annan fastighet hindras, likasom å andra sidan de naturliga betingelserna icke få inom den förra fastighetens område så ändras, att men däraf vållas å den senare.^[38] För afledande af dag- och öfverflödsvatten är vidare tillåtet att leda dike genom annans egor, där detta, med beaktande af dikets genom dess ändamål och markens beskaffenhet angifna riktning, kan ske med minsta skada och olägenhet för fastighetens innehafvare. Öfver annans bebygda tomt får dock endast läggas täckt dike; dikes förande under annans väg medför tillika skyldighet att bygga och underhålla bro öfver detsamma. För mark, som åtgår till dike, skall egaren äfven erhålla ersättning, om gräfningen tillskyndar honom skada utan motsvarande fördel; likaså alltid för skada, som brist i anläggningen eller underhållet af diket orsakar.

Af större betydelse är rätten till sjöfällning. Enas egarene till mera än hälften af den vattenbetäckta grunden i ett vattendrag att sänka eller uttappa vattendraget, äro de öfrige pliktige att icke allenast tillåta företaget utan ock, om de ej sedan deltaga däri, efter slutförd sänkning till de förre afstå sina fastigheters områden af den därigenom torrlagda grunden mot ersättning efter deras dåvarande värde, minskadt med den å samma områden sig belöpande andelen af sänkningskostnaden. Vid sådan öfverföring skall dock fastigheternas mantal nedsättas med så stor del, som svarar mot det frångångna området, och mantalet å de fastigheter, till hvilka dylika områden öfvergått, i samma mån ökas.^[39] Förutsättning för majoritetens befogenhet att besluta och utföra sjöfällning är likväl, att fällningen är nyttig^[40] och därjämte förenlig med det allmännas intresse.^[41] Under nämda förutsättning måste äfven vattenvärk och rätt till tillgodonjutande af drifkraften i strömfall vika, om vattenvärkets undanskaffande eller ändring eller strömfallets utgräfvande erfordras för sänkningens utförande. En sådan skyldighet inträder dock i fråga om odalvärk eller sådant vattenvärk, som anlagts med behörigt tillstånd utan förbehåll om dess undanskaffande i och för sjösänkning, endast där fördelarna af sänkningen äro minst dubbelt så stora som värdet af den rätt och förmån, som egaren af värket måste afstå.

För inrättande af kanal eller farled eller utförande af allmännyttig vattenafledning är dock kronan samt för sistnämda ändamål äfven enskilde berättigade att mot ersättning för förlust och skada värkställa strömrensning.^[42]

En positiv skyldighet att befrämja vattenafledning är härjämte påbjuden i fråga om dag- och öfverflödsvattnet. Den, hvars mark skäres eller beröres af dike och af detta har gagn, är nämligen skyldig att i mån af den nytta, diket bereder marken, deltaga i dikningen och dikets framtida underhåll.^[43] Nyttan utgöres af skilnaden i jordens värde före och efter vattnets afledande, hvarvid i regeln dikning endast till fem kvarters djup förutsättes. Nämda skyldighet har dock i tillämpningen, i konsekvens med den legislativa grunden för dess påbjudande, utsträckts till all mark, som är så belägen, att torrläggning af densamma, utan öppnande af skild biledning, omedelbart genom diket eger rum. I öfrigt beror diknings utförande af flere gemensamt på aftal, hvarvid dock delaktighetsmåttet i saknad af annan uttrycklig öfverenskommelse bestämmes af enhvars nytta af diket. Begagnas däremot någons dike för annans mark, är dennas egare skyldig att såväl ersätta den andel af dikningskostnaden, beräknad efter dikets värde för tiden, som vid deltagande i dikningen skulle belöpt sig på honom, som ock att i samma förhållande deltaga i dikets framtida underhåll. Järnvägsegare är härjämte skyldig att inrätta och underhålla afloppsdiken under banan på sådana ställen och till sådan bredd och djuplek, att hinder för öfverbyggare icke möter att afleda vattnet från sina egor.^[44] Däremot eger skyldighet att deltaga i sjösänkning i regeln icke rum. I tillämpningen har dock företag, som hufvudsakligen afser att från öfverflödsvatten befria egorna kring träsk eller annan mindre sjö och dess aflopp, behandlats såsom dikning. Ett undantag från regeln innehåller emellertid det dunkla stadgandet, att om andra än delegare i vattendrag väl icke hafva omedelbart gagn af dettas sänkande, men dock kunna genom mindre tillskott af kostnad draga fördel däraf för annan vattenledning, desse äro pliktige att i företaget taga del.^[45]

Likasom anläggning af vattenvärk, förutsätter sänkning af vattendrag och sådan strömrensning, som icke utföres af kronan, särskildt tillstånd, i hviket afseende i hufvudsak enahanda förfarande som vid utvärkande af tillstånd af förstnämdt slag iakttages.

12 §.

Af grannelagsförhållandet följa ock särskilda inskränkningar i den rättsliga makten öfver den fasta egendomen, hvilka stundom iklädas formen af en positiv skyldighet.

En sådan är hägnadsskyldigheten.^[46] Såsom en positiv skyldighet kvarstår dock denna endast där äldre lags stängselvitsord genom behörigt beslut af kommunalstämma bibehållits eller, om än så ej skett, stängselskyldigheten enligt äldre lag icke uppsagts. Härjämte åligger egare af järnväg att inrätta och underhålla stängsel i den mån och på de ställen, sådant kan erfordras för afhållande af annans kreatur från järnvägens område, hvilken skyldighet dock vid expropriationen kan mot full ersättning öfverflyttas på egaren af det angränsande området.^[47] I öfrigt innefattar den så kallade hägnadsskyldigheten blott en inskränkning i dispositionen öfver fastigheten, af innehåll att kreatur ej få hållas å dennas område på sådant sätt, att det af grannen uppförda rågärdet tillgodogörs för deras afhållande från hans mark. Underlåtenhet att iakttaga denna inskränking medför, att egaren^[48] af den förra fastigheten blir skyldig att icke allenast lösa den på hans fastighet sig belöpande andelen af råhägnaden efter dess värde och hälften därutöfver, utan ock underhålla sin andel af hägnaden i minst fem år därefter. Detta äfventyr inträder, oberoende däraf om rågärdet på anfördt sätt tillgodogöres af egaren eller af landbo, torpare eller inhysing, som har lof att hålla kreatur å hans mark, eller af annan, som med hans lof låter sina kreatur beta därstädes. Förutsättning för äfventyret är dock, att fastighetens egare före utgången af föregående år bevisligen uppmanats att deltaga i rågärdets uppförande; där denne ej bestämdt vägrat, bör dessutom skifte af hägnadsskyldigheten, efter honm likaledes bevisligen ågången kallelse, hafva försiggått och han hafva underlåtit att innan utgången af påföljande juni månad uppföra den honom tillskiftade andelen af hägnaden, Skifte får värkställas af hvilken som helst ojäfvig man, om parterne enas om honom; i annat fall måste det utföras af landtmätare. Såsom norm för fördelningen gäller, att hägnadsskyldigheten skall fullgöras till lika delar af hvardera. I fall af olika beskaffenheten hos den mark, där hägnaden skall framgå, bör graderingen af denna ske för beräknande af den större eller mindre kostnad, hägnadens uppförande å olika sträckor medför, med ledning hvaraf sedan bestämmes såväl den effektiva längden af hvarderas hägnad som de sträckor, där den ena eller andra åligger uppföra stängslet. Påyrkar ene grannen tät stängsel, som tjänar till värn mot både större och mindre husdjur, men den andre endast mot hästar och vuxen boskap skyddande gles stängsel, skall väl hela hägnaden göras tät, men den senares mindre hägnadsplikt vid fördelningen tillgodoses sålunda, att för en aln tät stängsel räknas fyra alnar gles. Tillgodogöres emellertid stängslet å den sistnämdes mark för tät stängsels ändamål, inträder ofvananmärkta påföljd för egaren i fråga om den andel af hägnaden, som den andre bygt utöfver sin hälft. Detsamma gäller om stängsel vid boskapsväg eller till samfäldt bete begagnad mark.

På anfördt sätt eller genom öfverenskommelse tillkommen hägnadsskyldighet upphör icke omedelbart genom utgången af den för densamma bestämda tiden, utan endast genom uppsägning. Uppsägning skall ske inom utgången af oktober månad och medför stängselskyldighetens upphörande med utgången af påföljande juni månad.

Egare af järnväg åligger vidare att inrätta och underhålla lämplig vägöfvergång öfver banområdet, där behof af sådan yppas för jordegare eller innehafvare.^[49] En rätt att erhålla väg öfver annans fastighet medgifver lagen i öfrigt icke; dock kan inom skiftad samfällighet ett väganspråk göras gällande genom yrkande på rättelse i skiftet, äfvensom vid skifte af tillandning i vattendrag fordras väg till återstående vattendraget.

Då till en fastighet hör rummet ofvanom likasom under densamma, ligger det i sakens natur, att granne icke får å sin fastighet bygga så, att anläggningen till någon del skuter in på detta rum, eller att takdropp från anläggningen eller eljest från denna nedflytande regnvatten besvärar den andras fastighet.^[50] Städernas byggnadsordningar förbjuda härjämte vanligen att inrätta fönster mot annans tomt närmare än på ett visst angifvet afstånd. För landsbyggden gäller åter, att hus ej får uppföras närmare annans tomt än en och en half alnar.^[51] I detta sammanhang bör vidare nämnas förbudet att för fågelskytte uppställa bulvan närmare annans rå än tvåhundra meter.^[52] Beträffande trä, hvars grenar eller rötter skjuta in på angränsande fastighetes område, innehåller lagen icke någon föreskrift. Enligt allmänna grundsatser eger därför sistnämda fastighets egare afhugga sådana grenar och rötter, där sådant vid objektivt bedömande erfordras för fastighetens nyttjande, dock bör egaren först tillsägas att flytta trät.^[53] Frukter och affallna grenar,som från trä å en fastighet nedfalla å en annan fastighet, eger den till sådan afkomst berättigade efter anmälan afhämta från sistnämda fastighet.^[54]

Likaledes eger jagande rätt att å annans mark upptaga af honom påskjutet villebråd, som faller därstädes, samt beträda marken för att fasttaga vid jakten begagnad hund, som vid dref eller sök inkommit på det främmande området. Dref, som delvis går in på annans mark, får ej heller af denne hindras; går räf för drefvet, är jaktens fortsättande på den främmande marken tillåtet.

Äfven i öfrigt är icke makten öfver området ofvan och under jordytan alldeles obegränsad. Egare af fastighet skulle helt visst icke anses kunna motsätta sig anbringande af en tunnel under hans mark så djupt, att icke något intresse för honom däraf beröres. Tråden å de utmed landsvägen löpande telegraflinierena går ofta öfver angränsande fstigheters egor utan att vare sig lof därtill begärts eller någon förmenat sig kunna yrka dess aflägsnande. Framförallt nödgas fastighetens innehafvare vidkännas sådana invärkningar från angränsande fastigheter, som ega rum i form af ljus eller ljud eller genom förmedling af luften. En egen rätt att yrka aflägsnande af dylika såkallade immissioner har egaren icke, om än i allmän ordnings och helsovårds intresse understundom kan hafva påbjudits åtgärder, som hindra dylika immissioner.

Då jordskorpan är ett af naturen sammanhängande helt, och de enskilda fastigheterna endast genom indelning af ytan betecknade områden, så följer å andra sidan, att gräfning icke får företagas inom en fastighet på sådant sätt och till sådant djup eller eljest därå vidtagas sådan åtgärd, att angränsande fastighet därigenom förlorar sitt naturliga stöd.

---

1. A. Serlachius, Bristande lagkunskap och dess invärkan på straffbarheten, s. 1 ff.
2. Åberopade arbete s. 29.
3. Jfr. B. B. 5: 6; 22: 1, 2; R. B. 29: 1.
4. Se Str. L. 44: 2. B. B. 5: 7, 15: 1 "hafve vatn therhos och annan redskap att släcka med", jfd med M. B. 43: 2, som friar från straff för begagnandet af annans båt eller häst redan där ett positivt dåligt uppsåt saknas.
5. B. B. 22: 5, 8; St. L. 43: 5; K. F. om forntida minnesmärkens fredande den 2 april 1883.
6. Det öppna hafvet är icke föremål för eganderätt, utan inom territorialområdet endst underkastad statens höghetsrätt. Intaga till enskild ego är emellertid på grund af denna höghetsrätt utesluten, såvidt icke särskildt tillstånd af staten meddelas, hvilket i allmänhet icke kan beviljas,
7. B. B. 25:7.
8. K. F. om vägar den 15 januari 1883 9 §.
9. K. F. om jakt den 20 oktober 1898, 11 §.
10. Skogslagen den 3 september 1886 85 §.
11. Inmutnings och grufvestadgan den 12 november 1883 1 §.
12. K. B. den 2 juni 1747.
13. Skogslagen 14 §.
14. Skogslagen 21 §.
15. Skogslagen 26 §.
16. Skogslagen 13 §.
17. K. F. om vägar 8 §.
18. Skogslagen 5–7 §§.
19. Skogslagen 10–12 §§. Om registrering af dylika öfverenskommelser se 11 §.
20. B. B. 29:1.
21. R. B. 10: 20.
22. K. F. i ämnet den 15 juni 1898.
23. Lagen om expropriation den 14 juli 1898.
24. Jfr angående de närmare bestämningarne härom K. F. i ämnet den 30 maj 1896 och kung. af samme dag.
25. Expropriationslagen 6 kap.
26. K. F. den 20 juni 1864; U. L. 5: 32
27. Då innehållet af de rättsatser, som hänföra sig till skiftesreglering och jämkning, resp. rättelser af värkstäldt skifte, i vetenskapens system har karaktären af inskränkning i dispositionsrätten, hade en framställning af berörda rättssatser bort föregå denna §. Enär likväl ny lagstiftning angående skiftesväsendet, grundad å väsentligen andra principer än den nu gällande, är att förvänta inom den närmaste framtiden, har en redogörelse för gällande rätts bestämningar i ämnet synts icke böra nu ifrågakomma.
28. B. B. 17:4; Fiskeristadgan 13–16, 19 §§.
29. K. F. om vattenvärk den 23 mars 1868 11, 12, 13 och 30 §§. Fiskeristadgan 13 §.
30. K. F. angående flottning af skogsalster den 24 mars 1873.
31. B. B. 20:2, 7.
32. B. B. 20:1.
33. B. B. 17:3.
34. Jfr min uppsats »Om nedlagd kostnad» i Juridiska föreningens tidskrift för år 1895 sid 15 ff.
35. K. F. om vattenvärk 7 och 8 §§.
36. K. F. om vattenvärk 18 §.
37. K. F. om vattenvärk 15 §. Fiskeristadgan 22, 23 §§.
38. K. F. om vattenvärk 1, 2 §§.
39. K. F. om vattenvärk 22 §§; K. F. om delning af jordlägenheter 38 §.
40. Åberopade fdg 34 §.
41. Åberopade fdg 20 §.
42. K. F. om vattenvärk 34 §.
43. Åberopade fdg 2 och 3 §§.
44. Lagen om expropriation 17 §.
45. K. F. om vattenvärk 23 §.
46. K. F. om egofred den 19 december 1864.
47. Lagen om expropriation 17 §.
48. Äfven här tages egare i förenämda vidsträckta betydelse.
49. Lagen om expropriation 17 §.
50. J. B. 7:5 B. B. 25: 17. Björkr. 33: 1.
51. B. B. 2: 1.
52. K. F. om jakt 22 §.
53. Jfr. B. B. 12: 3.
54. B. B. 21: 1; 5: 7.