Lättsamma tankar av år 1905/Skriver författare alltför långrandigt?
| ← Är det ett misstag att sätta bo tidigt? |
|
Bör soldater vara artiga? → |
Skriver författare alltför långrandigt?
redigeraPå en löpsedel häromdagen såg jag en blänkare för en ny roman av en firad författare. Jag köpte ett exemplar av tidningen och bläddrade ivrigt till sista uppslaget. Jag blev besviken då jag upptäckte att jag hade missat de första sex kapitlen. Berättelsen hade inletts föregående lördag; detta skedde en fredag. Jag sade att jag var besviken, och det var jag också, till att börja med. Men min besvikelse varade inte länge. Den intelligente och duktige underredaktören hade, enligt den sed som numera är på modet, försett mig med ett kort sammandrag av de första sex kapitlen, så att jag utan att behöva bekymra mig om att läsa dem, visste vad de handlade om.
”Första avsnittet”, läste jag, ”presenterar läsaren för ett lysande och distingerat sällskap, församlat i salongen i Lady Marys maisonette på Park Street. Man ägnar sig åt lysande konversation.”
Jag känner nog till den där sortens ”lysande konversation”. Om jag inte hade haft turen att missa det där första avsnittet, skulle jag återigen behöva lyssna till den. Möjligen hade det, ifråga om vissa passager, funnits något nytt att inhämta, men det skulle, vet jag med säkerhet, ha låtit precis likt allt gammalt och vant. En rar, trevlig, vithårig dam i min bekantskapskrets förvånas aldrig vad som än händer:
”Någonting som mycket påminner om det ni berättar hände”, minns hon, ”en vinter när vi bodde i Brighton. Men den gången hette mannen, tror jag, visst Robinson.”
Vi hämtar aldrig våra historier ur livet — inte heller det vi skriver. Mannens namn i den ursprungliga berättelsen var Robinson, vi ändrar det till Jones. Det hände, i den gamla bortglömda berättelsen i Brighton om vintern; vi ändrar det till Eastbourne om våren. Det blir då nytt och originellt — för dem som aldrig hört ”någonting som mycket påminner om” detta tidigare.
”Lysande konversation” skrev underredaktören. Det finns inget som helst behov av att fråga efter ytterligare information. Där förekommer en grevinna som säger opassande saker. En gång i tiden brukade hon kunna chockera mig. Men jag känner henne vid det här laget. Hon är egentligen en trevlig kvinna; hon menar inget ont med det hon säger. Och när hjältinnan befinner sig i svårigheter, mot mitten av boken, är grevinnan lika roande ställd bredvid dygden. Där finns också en yngre dam vars specialitet är ordspråk. Uppenbarligen skriver hon varje gång hon hör ett ordspråk, ner det och funderar över på hur många olika sätt hon kan vända och vrida på det. Man framstår som begåvad; men faktum är att det är synnerligen enkelt.
”Lyckan bor i dygden.”
Hon kastar ner alla tänkbara kombinationer: ”Var odygdig och bli lycklig.”
”Alltför enkelt”, säger hon sig själv. ”Var dygdig och dina vänner vill se dig olycklig.”
”Bättre, men inte tillräckligt elakt. Låt oss tänka. ’Var lycklig och folk kommer att tro att du är dygdig.’”
”Den blev bra. Den prövar jag på partyt imorgon.”
Hon är en mycket omsorgsfull dam. Om hon kom på bättre tankar, skulle hon förmodligen kunna göra en hel del nytta.
Där förekommer även en chockerande gammal adelsman, som berättar fräcka historier, men som innerst inne är en trevlig människa; men han är så pass oförskämd, att man undrar vem som bjudit honom.
Ibland förekommer även en slangtalande flicka, liksom en präst som tar hjältinnan avsides och talar förnuft med henne uppblandat med ordspråk och talesätt. Alla dessa människor talar som en blandning av Lord Chesterfield och Oliver Wendell Holmes, Heine, Voltaire, Madame de Stael och den på senare tid sörjda H. J. Byron. ”Hur de klarar av saken är mer än jag begriper”, som jag en gång, på en Music-Hallteater, hörde en tjock dam erkänna för sin väninna, under det att de bevittnade en mycket skicklig grupps uppträdande. Gruppen kallade sig för ”Universums skelettlösa underverk”.
Sammandraget tillade: ”Ursula Bart, en charmerande och enkel ung amerikansk flicka, med mystisk framtoning, stiftar sina första bekantskaper inom Londons socitetsliv.”
Här har en hel veckas onödigt arbete, av författaren kokats ihop till rena fakta. Hon var ung. Man hade knappast förväntat sig en äldre hjältinna. Ordet ”ung” kunde fullkomligt ha utelämnats, i synnerhet som vi upplyses om att hon är en flicka. Men kanske detta är att vara övermaga kritisk. Det finns ju unga och gamla flickor. Det kanske ändå är bäst att fästa saken svart på vitt; hon var ung. Hon var en amerikansk ung flicka. Det förekommer endast ett slags amerikanska flickor i engelsk skönlitteratur. Vi känner så väl till de okonventionella saker en sådan flicka tar sig före, allt förbluffande originellt hon kommer att säga, de fräscha, strålande idéerna hon kommer att få, under det att hon iklädd en löst sittande rob, av någon sorts mjukt, åtsmitande tyg, sitter framför den öppna spisen, i ensamheten på sitt eget rum.
För att göra beskrivningen komplett, har hon en ”mystisk framtoning”. Den tiden då vi brukade upprätta kataloger över hjältinnans ”egenskaper” är förbi. Tidigare var det möjligt. En man kanske skrev omkring ett halvdussin romaner under hela loppet av sin karriär. Han kunde ha en mörk flicka med i sin första, en ljus flicka i sin andra, teckna bilden av en gladlynt, ung tös i den tredje, samt beskriva en frappant flicka i den fjärde romanen. För de återstående två kunde han hämta material från utlandet. Nu för tiden, när en och samma man låter ge ut en roman och sex noveller per år, har man måst offra hela signalementet. Detta beror inte på författarens. Det finns inte tillräckligt stor variation inom kvinnosläktet. Så här brukade vi presentera henne:
”Föreställ er, kära läsare, en utsökt och gracil varelse, omkring fem fot och tre tum [1] lång. Hennes gyllene hår, i just den besynnerliga nyansen…” — här följer vägledning som möjliggör för läsaren att själv komma till klarhet i nyansfrågan. Denne kunde uppmanas att hälla ett visst sorts vin i ett visst sorts glas och svänga det framför ögonen i ett visst sorts ljus. Eller att gå ut klockan fem en morgon i mars och inträda i en skog. På så vis kunde han bilda sig en uppfattning om exakt den guldgula nyans, som hjältinnans hår råkade ha. Om läsaren var nonchalant och lat, kunde han bespara sig tid och ansträngning, genom att tro författaren på dennes ord. Det var det många som gjorde.
”Hennes ögon!” De var utan undantag djupa och själfulla. De var tvungna att vara tämligen djupa, för att kunna rymma allt det som doldes i dem; solljus och skugga; odygd; oanade möjligheter; blandade känslor; stark, vild längtan. Allt det vi inte lärt känna om henne sedan tidigare, fanns dolt i hennes ögon.
”Hennes näsa!” Efter att ha läst beskrivningen, var man kapabel att, från en bit lera för en penny, skapa en kopia av den.
”Hennes panna!” Den var alltid ”låg och bred”. Inte vet jag varför den alltid var låg. Kanske för att en intellektuellt lagd hjältinna inte var i ropet. För den delen undrar jag, om hon verkligen skulle vara i ropet nu för tiden. Den hjärnlösa dockan, är jag rädd, kommer att under många år fortsätta att vara männens idealkvinna — och även kvinnors idealbild under exakt lika lång tid; det kan man vara säker på.
”Hennes haka!” Man tillät sig en mindre variationsgrad ifråga om hakor. Dess vinkel måste vara aningen pikant, samt åtminstone en antydan till grop i den var obligatorisk.
För att korrekt föreställa sig hennes hy, förväntades man förse sig själv med en samling blandade frukter och blommor. Det finns årstider då det måste ha varit svårt för den samvetsgranne läsaren att säkert återskapa hennes hy. Möjligen var det detta syftet med de vaxblommor och dito -frukter, omsorgsfullt skyddade från dammet i glaslådor, som var vanliga i gamla dagar, på borden hos de kultiverade människorna.
Nu för tiden nöjer vi oss — liksom våra läsare, är jag böjd att förmoda — med att snabbt teckna henne med några få penseldrag. Vi säger, att närhelst hon steg in i ett rum, uppenbarades en gammal dröm man haft om en trädgård i den gamla världen och ljudet av avlägsna bjällrors klang. Att hennes närvaro bar med sig doften av stockrosor och timjan. Men, faktum är, att jag tvivlar på att stockrosor alls doftar. Men det är en struntsak; om sådant bryr vi oss föga. I fallet med en husmoderligt lagd flicka, kan jag inte förstå varför vi inte skall låna herr Pickwicks uttryck och definiera henne genom att säga, att på något underligt sätt är hon alltid lagd att omvärva sig med en doft av kotletter och tomatsås.
Om vi vill vara precisa, som just denne författare förefaller ha haft för avsikt, att hon ”omvärvdes av ett gåtfyllt uttryck”, eller en genomträngande doft. Eller, att hon befann sig i mittenskiktet av en svårbeskrivbar nyans.
Men det är inte sed att alltför noggrant gå in på detaljer. En klok karl bland mina vänner, som kan sin sak, beskriver alltid sin hjälte utan undantag i de allra mest vaga termer. Han avslöjar inte ens om mannen ifråga är kort eller lång, renrakad eller skäggig.
”Beskriv karlen som trevlig”, är hans råd. ”Låt varje kvinnlig läsare själv föreställa sig just denne man. Då kommer allt han säger och gör att vara av vikt för hennes del. Hon kommer inte att vilja missa ett enda ord.”
Av samma skäl ser han till, att hans hjältinna har något av varje flicka i sig. I allmänhet är hon en blandning mellan Romola och Dora Copperfield. Hans romaner säljer i väldiga upplagor. Kvinnorna säger att hans porträtt av män är levande, men att han inte verkar veta särskilt mycket om kvinnor. Männen tycker om hans kvinnor, men anser hans män vara idioter.
Om en annan berömd författare har ingen kvinna i min bekantskapskrets någonting alls alltför fördelaktigt att säga. De säger mig att hans kunskap om kvinnokönet helt enkelt är lysande, att hans insikter och förståelse av dem nästan är otäck. Eftersom jag trodde att det skulle vara nyttigt, genomförde jag en omfattande studie av hans böcker. Jag lade märke till att hans kvinnor utan undantag var strålande, charmerande varelser, i besittning av en Lady Wortlay Montagus spirtualitet, i förening med en George Eliots visdom. De var inte alls samtliga goda kvinnor, men de var alla begåvade och samtliga mycket fascinerande. Jag kom till den slutsatsen att hans kvinnliga kritiker hade rätt: Han förstod sig faktiskt på kvinnor. Men för att nu återvända till vårt sammandrag:
Det andra kapitlet föreföll det, förde oss till Yorkshire, där: ”Basil Longleat, en vanlig ung engelsman, kvarliggare vid sitt college, är bosatt med sin moder som är änka, samt två systrar. De utgör en trivsam familj.”
En hel värld av svårigheter besparas här både författaren och läsaren. ”En vanlig ung engelsman”! Författaren skrev förmodligen fem sidor, där detta utreddes i grunden. De fem ord som redaktören använder, säger mig betydligt mer. Jag ser för mig hur han formligen skiner av resultatet av bruk av tvål och vatten. Jag ser för mig hans klara, blå ögon; hans vackra, lätta hårsvall, den naturliga lockigheten som irriterar honom själv, även om det förefaller samtliga omkring honom som förtrollande; hans ärliga, vinnande leende. Han är ”kvarliggare vid college”, vilket säger mig att han är en förstklassig cricketspelare; en förstklassig roddare; att han som halvback saknar motstycke; att han simmar likt en Kapten Webb; är en enastående tennisspelare; att hans halvwolley i pingpong aldrig har stoppats. Det säger dock mig föga om hans hjärnkapacitet. Beskrivningen om honom som ”en vanlig ung engelsman”, antyder mer information i just detta avseende. Man antar att den amerikanska flickan med det gåtfulla uttrycket kommer att vara i tillräcklig besittning av den varan för dem båda två.
”De utgör en förtjusande familj.” Redaktören säger det inte öppet, men jag föreställer mig att de två systrarna jämväl är typiska unga engelska flickor. De rider och jagar och lagar mat och syr sina egna kläder, besitter sunt förnuft och älskar ett gott skämt.
Det tredje kapitlet ”behandlar de underhållande momenten hos en lokal cricketmatch”.
Tack så mycket, herr redaktör. Jag inser att jag står i stor tacksamhetsskuld till er.
I det fjärde återinträder Ursula Bart (jag började bli orolig för hennes del) i handlingen. Hon övernattar i den goda Lady Marys hushåll i Yorkshire. Hon träffar av en händelse Basil en morgon, då hon är ute ensam och rider. Det är det som är fördelen med att välja en amerikansk flicka till sin hjältinna. Hon liknar den brittiska armén; som dyker upp överallt och gör vad som helst.
I kapitel fem träffas Basil och Ursula åter; denna gång under en picknick. Redaktören önskar inte upprepa sig, annars hade han möjligen summerat kapitel fem genom att skriva att det ”upptas av de underhållande momenten hos en normal picknick”.
I kapitel sex händer dock någonting:
”Basil, som återvänder hem i gryningen, träffar Ursula Bart på ett ödsligt ställe på heden, under det att hon talar allvarligt med en främling med hårdfört utseende. Han närmar sig dem över den mjuka marken, undgår upptäckt och kan inte undgå att höra Ursulas avskedsord till främlingen med det grymma utseendet: ’Vi måste träffas igen! Imorgon natt omkring klockan halv tio! Vid porten till klosterruienen!’ Vem är denne man? Och varför är Ursula tvungen att träffa honom igen, vid en sådan sen timme, på en sådan plats?”
Så, till priset av att läsa tjugo rader, har jag, som man säger, landat rätt i sjunde kapitlets början. Varför inleder jag då inte genast läsningen av det? Redaktören har skämt bort mig.
”Så läs det då ni”, önskar jag säga honom. ”Berätta imorgon för mig vad det hela går ut på. Vem var denne skummis? Varför måste Ursula träffa honom igen? Varför valde hon en sådan dragig plats? Varför halv tio på kvällen, vilket måste vara en obekväm tidpunkt för dem bägge två — enbart för att talas vid? Varför skall jag plöja igenom detta sjunde kapitel på tre och en halv spalter? Det är ert arbete. Vad är det ni har betalt för egentligen?”
Jag befarar att tänkande av detta slag kommer att leda till krav från publikens sida på romansammanfattningar. Vilken upptagen människa kommer att tillbringa alla kvällar i en veckas tid med att läsa en viss bok, när en trevlig och välvillig redaktör på fem minuter kan säga honom vad saken handlar om.
Så kommer den dagen — det är jag säker på — när den affärssinnade redaktören kommer att säga sig själv: ”Vad i helsike är det för idé att jag betalar en person för att skriva en historia på sextiotusen ord åt mig, samt en annan person som läser den och återberättar den med sextonhundra?”
Det kommer att förväntas av oss att kapitlen i våra romaner inte överstiger tjugo ords längd. Våra noveller kommer att inskränkas till följande formel: ”Liten pojke. Ett par skridskor. Går ner sig i en vak — Himmelens portar.” Tidigare skulle en författare som fått i uppdrag att skildra ett barns tragedi i denna genre i till exempel ett julnummer, ha brett på med omkring femtusen ord. Personligen skulle jag ha inlett historien redan hösten året innan — för att ge läsaren möjlighet att under sommaren och hösten bekanta sig med gossen. Han skulle ha varit en sådan god liten pojke; den sorts liten pojke som är allra mest lämpad att skickas ut på svag is. Han skulle ha bott i en liten stuga. Jag kunde ha beskrivit den stugan på hela två sidor; allt som växte i trädgården, utsikten från ytterdörren. Ni skulle ha lärt känna den där gossen mycket väl, innan jag var klar med honom — trott er ha känt honom hela ert liv. Hans udda sätt att uttrycka sig, hans barnsliga tankar, hans önskningar och drömmar skulle ha präglats in i ert medvetande. Fadern var kanske en lustig fyr och moderns flickaktighet skulle ha gjort sig bra i skrift. För isens skull skulle vi ha försett trakten med en gåtfull sjö som sades vara hemsökt av spöken. Gossen skulle ha älskat över allt annat att stå på sjöns strand. Han hade där kunnat höra mystiska röster ropa på honom. Man skulle ha anat vad som komma skulle.
Så mycket skulle kunna göras i saken. När jag tänker på att hela denna intrig kastas bort på nio ord, gör det mig rosenrasande.
Och vad blir det av oss författare, om detta är det nya modet inom litteraturen? Vi betalas efter längden på våra manuskript, till taxor från en half-a-crown per tusen ord och uppåt. Ifråga om sådana typer som Doyle och Kipling, har jag hört sägas, rör det sig om hela pund. Hur skall vi kunna leva på novellskriverier för pressen, där de flesta av oss arbetar för fyra shilling och nio pence?
Det går inte. Det är ingen idé att ni säger mig att ni inte kan se något skäl varför vi skulle få överleva. Det är inget svar på frågan. Jag talar här om strikt affärsmässiga skäl.
Och vad med bokrättigheterna? Vem skulle köpa en roman på tre sidor? De skulle få tryckas i broschyrform och säljas för en penny per dussin. Marie Corelli och Hall Caine — om allt jag hör om dem är sant — kommer möjligen att kunna tjäna tio eller tolv shillings per vecka. Men alla vi andra? Detta oroar mig.
Fotnoter
redigera- ↑ 1,59 meter.