Lagberedningens förslag till jordabalk III/Förslag
| ← Underdånig skrivelse |
|
Motiv → |
till
Jordabalk
Härigenom förordnas, att jordabalken i Sveriges rikes lag skall hafva
följande lydelse:
Fast egendom är jord och grund med hvad därtill hör.
Till fastighet höra: därå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader, för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar, stängsel, uppfördt å fastigheten eller vid dess ägogräns, å rot stående träd och andra växter tillika med frukt därå samt gödsel, så ock å annan fastighet för begagnande af servitut uppförd byggnad eller anbragt ledning eller annan anläggning.
Byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk afsedd anläggning å tomt, som besväras af inskrifven tomträtt, må ej, ändå att byggnaden eller anläggningen tillhör tomtägaren, hänföras till tomten; ej heller må för grufdrift afsedd byggnad, stängsel, ledning eller annan anläggning å den fastighet, där grufvan ligger, hänföras till fastigheten.
Till byggnad höra: fast inredning, såsom afbalkningar, ledstänger, spiltor, krubbor och annat dylikt, ledningar för uppvärmning, belysning, luftväxling samt vattens eller andra ämnens inledande, bortförande eller öfverförande från en del af byggnaden till en annan, så ock annat, som i vägg, tak eller golf är inmuradt eller intimradt, samt hvad till stadigvarande bruk för byggnaden blifvit anskaffadt, såsom dubbeldörrar, innanfönster, nycklar, järnspislar, järnugnar, kaminer, brandredskap med mera.
Till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad hör dessutom hvarje motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som hvilar på fast, från grunden beredt underlag, såvida sådant jämväl är erforderligt för dess användning, så ock kraftledningar med därtill hörande inrättningar, dock med undantag af sådana ledningar, som från det allmänna ledningssystemet öfverföra kraft till särskild maskin, den där ej är att hänföra till fastigheten.
Finnes till något, som, efter ty i denna paragraf sägs, till byggnad hör, reservdel eller duplett, må den ej hänföras till fastigheten.
Är någon på grund af lag berättigad att från annans fastighet bortföra byggnad eller annat, som enligt 2 eller 3 § skulle höra därtill, må det ej hänföras till fastigheten.
Vildt växande bär och svamp äge en hvar taga å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats eller i trädgård, ej heller, mot förbud af ägaren eller den honom företräder, inom ett afstånd därifrån af tre hundra meter.
Angående jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, så ock om hans rätt till jakt och till fiske är särskildt stadgadt.
Såsom fastighet räknas:
- ständig besittningsrätt till jord och grund i stad (ofri tomt);
- besittningsrätt till grund för vattenverk, där grunden ej må återtagas
af ägaren så länge verket uppehålles; samt
- i jordeboken upptaget fiskeri, hvarmed äganderätt till grunden ej
är förenad.
I fråga om fastighet, som nu sagts, skall hvad i 2 och 3 stadgas äga motsvarande tillämpning.
Såsom fast egendom anses jämväl frälseränta.
Är ej mellan byar rågång lagligen fastställd, men förena sig i den ordning särskildt är stadgadt rågrannarne om rätta sträckningen af gränsen, gälle den sålunda antagna rågången såsom vore den fastställd.
Har vid skifte, hvartill rågrannarne blifvit behörigen kallade, rågången funnits riktigt å marken utmärkt, vare det så gillt, som hade förening träffats om rågången.
Uppstår tvist byar emellan om rågång, som icke blifvit fastställd eller på sätt i 1 eller 2 § sägs bestämd, gälle de rå och rör eller andra märken, som af ålder ansetts utvisa gränsen.
I insjöar och rinnande vatten skall, i brist af lagligen bestämd rågång eller sådana märken, som i 3 § sägs, gräns mellan byar så bestämmas, att till hvarje by, som ligger vid vattnet, lägges den del af vattenområdet, som är dess strand närmast; dock att i fråga om strandägares rätt i vissa större insjöar gäller den inskränkning, som i 6 § sägs.
Vid öppna hafsstranden och utom skären sträcker sig strandägares område i vattnet etthundraåttio meter från det :ställe invid stranden, där stadigt djup af två meter vidtager. I fråga om fördelning byar emellan af- det område nu sagts samt af vattenområdet inom skären gälle hvad i 4 § är sagdt.
Hvad i 5 § är stadgadt om utsträckningen af strandägares område vid öppna hafsstranden gälle ock beträffande de öppna delarna af Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland; dock att, där hittills strandägare varit rådande öfver större del af sjön, han skall därvid bibehållas. Yttergränsen för det strandägarne tillkommande område i dessa sjöar skall bestämmas i den ordning särskildt är stadgadt.
Finnas i vattenområde, som, efter ty i 4 eller 5 § sägs, skall fördelas mellan byar, mindre holmar eller skär, må ej därför särskild andel af vattenområdet tilläggas den by, hvartill de höra.
Hvad i 4 och 5 §§ är stadgadt skall icke äga tillämpning i fråga om äga, hvilken såsom urfjäll tillhör annan by än den, inom hvars område den ligger. i
Har by undergått skifte, skall i fråga om gränsen mellan de särskilda ägolotterna skifteskartan med därtill hörande handlingar lända till efterrättelse.
Har vid skifte af by till byn hörande vattenområde, hvilket icke undantagits såsom samfälldt för delägarne, likväl icke ingått i delningen, då skall en hvar strandägare äga rätt att, så länge området är oskiftadt, nyttja. den del af området, som ligger hans strand närmast.
Hvad här ofvan i 9 och 10 §§ är stadgadt med afseende å skifte af by skall äga motsvarande tillämpning beträffande hemmansklyfning och ägostyckning.
Angående tomtindelning för stad och annan ort, där den för stad gällande ordning för bebyggande skall tillämpas, är särskildt stadgadt.
Ej må någon nyttja sin fastighet på sådant sätt, att granne utöfver
hvad i orten är vanligt kommer att besväras af rök, gnistor, hetta, buller,
skakning, stank eller annat dylikt och att däraf för honom uppkommer
märkligt men vid nyttjandet af hans fastighet.
Angående anläggning för industriell verksamhet, den där kan för granne medföra men af beskaffenhet som nyss sagts, är särskildt stadgadt.
Vill någon å sin fastighet verkställa gräfning eller annat dylikt arbete, vare pliktig att till förekommande af ras eller förskjutning i angränsande fastighets mark vidtaga de åtgärder, som skäligen må anses därför nödiga; finnes å den angränsande fastigheten byggnad uppförd, och påkallas särskilda åtgärder däraf, att byggnadens grund är otillräcklig att uppbära byggnaden ändå att gräfningen ej sträckes djupare än grunden, vare ägaren af den fastighet skyldig att ersätta kostnaden för dessa åtgärder.
Uppföres inom område, för hvilket tomtindelning är gällande, byggnad i läge, som för densamma blifvit i vederbörlig ordning bestämdt, men visar sig sedan, att byggnaden skjuter in på grannes tomt, då vare, därest byggnadens nedrifvande eller ändring skulle medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, denne ej skyldig att afträda den intagna marken förr än byggnaden nedrifves eller afbrinner. För det intrång, granne lider af byggnaden, njute denne ersättning, där han icke hellre vill afstå tomtdelen mot lösen.
Inkräktar sålunda uppförd byggnad å gata, vare ägaren berättigad att, till dess byggnaden nedrifves eller afbrinner, hafva den kvarstående utan skyldighet att utgifva ersättning för intrång; dock att hvad nu sagts ej gäller om trappa, som skjuter öfver gatulinjen.
Å byggnaden må ej utan samtycke af den intagna markens ägare
vidtagas förändring, som är att hänföra till nybyggnad.
Uppföres inom område, för hvilket tomtindelning icke är gällande, byggnad så, att den skjuter öfver fastighetens ägogräns, vare lag som i 3 § första och tredje styckena sägs, såvida det icke kan visas, att den, som uppfört byggnaden, verkställt inkräktningen med afsikt eller att han därvid handlat med grof vårdslöshet, och att detta förhållande, där fastigheten öfvergått till ny ägare, var denne bekant då han åtkom fastigheten.
Har strandägare, med begagnande af honom jämlikt 2 kap. 10) eller 11 § tillkommande rätt att nyttja vattenområde, som ej ingått i skifte eller annan delning, där gjort anläggning, och finnes, efter det området sedermera delats, anläggningen skjuta öfver den gräns, som för fastigheten utlagts vid delningen, skall hvad i 3 § första och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.
Skall jord lösas eller ersättning för intrång utgå efter ty i 3, 4 eller 5 § sägs, gälle i tillämpliga delar hvad angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof är stadgadt. Tid för erläggande af lösen bestämme rätten, där ej öfverenskommelse därom träffas mellan parterna. Dröjer den, som skall utgifva lösen, med dess erläggande utöfver en månad efter förfallodagen, vare rätten att hafva byggnaden eller anläggningen kvarstående å den intagna marken förverkad.
Angående rättsförhållandet mellan grannar i fråga om dikning och annan afledning af vatten, stängsel i ägoskillnad och enskild väg är särskildt stadgadt.
Köp om fast egendom skall slutas sålunda, att säljaren utfärdar skriftlig handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes till köparen; dock att, där egendomen säljes å offentlig auktion, för köpslut icke erfordras, att köpehandling utfärdas.
Skall öfverlåtelsen vara beroende däraf att köpeskillingen rätteligen erlägges eller af annat villkor, varde det utsatt i köpehandlingen. Utfärdar sedan säljaren särskildt köpebref, vare köparens rätt ej vidare beroende af villkoret. där det icke upptagits i köpebrefvet eller detta därutinnan hänvisar till köpehandlingen.
Ej må vid köp fästas förbehåll om rätt för säljaren att, efter det köpeskillingen erlagts och öfriga villkor för öfverlåtelsen uppfyllts, påkalla köpets återgång; ej heller må genom förbehåll vid köpet köparens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen inskränkas. Har förbehåll, som nu sagts, skett, vare det ogillt.
Utfäster någon skriftligen att sälja sin fasta egendom men vägrar sedan utan skäl att utfärda köpehandling, njute den, till hvilken utfästelsen gafs, ersättning för skada; instämme dock sin talan inom två år från det utfästelsen gafs, eller vare förlustig sin rätt.
Angående inskrifven förköpsrätt stadgas i 6 kap.
Säljer någon samma egendom till tvenne, gälle den öfverlåtelse, som först skedde, utan så är att på grund af inskrifning, enligt hvad därom är stadgadt, den, som senare köpte, skall äga företräde. Den, som måste vika, njute skadestånd af säljaren, där han var i god tro när han köpte.
Är ej tid bestämd för fullgörande af hvad enligt köpeaftalet åligger säljaren eller köparen, skall fullgörandet ske när köparen eller säljaren det fordrar.
Säljaren åligger att till köparen öfverlämna de egendomen rörande kartor och andra handlingar, hvilka äro i hans ägo, eller, där de angå jämväl annan egendom, på anfordran hålla dem köparen till handa.
All afkastning, som faller af egendomen före den dag, då tillträde skall ske, tillfalle säljaren. Ej må han annorledes än till husbehof nyttja skog eller torfmosse, som hör till egendomen, ej heller afhända egendomen något, som icke är att hänföra till dess vanliga afkastning.
Skatter och andra afgifter, som utgå för egendomen och icke förfallit före tillträdesdagen, skall köparen vidkännas.
Varder, efter det köpet slöts, genom olyckshändelse egendomen skadad eller något, som därtill hör, förstördt eller försämradt, vare skadan köparens, ändå att han ej tillträdt egendomen då skadan timade.
Skall på grund af försäkring, som säljaren tagit, ersättning utgå for skadan, äge köparen rätt till ersättningsbeloppet
Har köparen åtagit sig ansvarighet för gäld, hvarför egendomen häftar på grund af inteckning eller inskrifning och för hvilken säljaren svarar personligen, vare köparen pliktig att till säljarens befriande från ansvarighet förse fordringshandlingen, när den företes för honom, med påskrift om öfvertagandet.
Har säljaren lämnat köparen anstånd med betalning af köpeskillingen eller någon del däraf, njute han för sin fordran mot andra köparens borgenärer säkerhet i egendomen så som vore därför inteckning beviljad den dag, då köpet slöts; dock att, där ej inteckning sökes å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad inom nittio dagar från det köparen sökt lagfart å sitt fång, säljaren ej äger bättre rätt annan köparens borgenär.
Hvad sålunda är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning, där säljaren vid köpet gjort förbehåll för sig eller annan om nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf eller om rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld af egendomen eller om förköpsrätt därtill såsom i 6 kap. 1 § sägs, så ock i fråga om nyttjanderätt, som efter ty i 9 kap. 28 § eller 10 kap. 19 § stadgas skall, ändå att förbehåll icke skett, gälla mot ny ägare.
Har någon i stad eller å annan ort, för hvilken lagen angående förändring af tomts område äger tillämpning, sålt viss till gränserna bestämd del af tomt att med annat område sammanläggas till en tomt, gälle ej hvad nu sagts.
I fråga om säljarens rätt till ränta å köpeskillingen gälle hvad i 9 kap. 10 § handelsbalken stadgas.
Varder på grund af uteblifven betalning af köpeskillingen köpet häfdt. ägo säljaren rätt till skadestånd.
Vägrar säljaren utan skäl att i rätt tid afträda egendomen, njute köparen ersättning för skada; äge ock rätt att häfva köpet, där ej uppehållet är af allenast ringa betydelse.
Finnes fastighetens ägovidd i dess helhet eller i visst ägoslag vara mindre än som blifvit köparen tillförsäkradt, eller finnes egendomen i annat afseende icke vara sådan som säljaren utfäst, njute köparen skäligt afdrag å köpeskillingen äfvensom ersättning för skada; äge ock rätt att häfva köpet. Ej må dock köpet häfvas, där det som brister är af ringa betydelse, utan så är att säljaren förfarit svikligen.
Vill köparen af anledning, som nu sagts, häfva köpet, instämme sin talan inom ett år från det tillträdet skedde. Försittes den tid, vare rätten till talan förlorad, där it-ke svikligt förfarande ligger säljaren till last.
Har, efter det köpet slöts, egendomen försämrats genom säljarens vanvård eller vållande, skall hvad 14 § stadgar om köparens rätt till afdrag å köpeskillingen ot-li skadestånd samt hans rätt att häfva köpet äga tillämpning.
Har säljaren vid köpet icke uppgifvit nyttjanderätt eller rätt till servitut eller undantag, som förut upplåtits till annan och kan göras gällande mot köparen, äge denne, där han vari god tro när köpet slöts, rätt till afdrag å köpeskillingen samt till skadestånd äfvensom rätt att häfva köpet efter ty i 14 § sägs.
Hvad sålunda stadgats skall jämväl äga tillämpning, där annan än säljaren till byggnad eller något, som eljest enligt lag skulle höra till egendomen, har sådan rätt, att den är gällande mot köparen.
Finnes egendomen på grund af inteckning eller inskrifning häfta för högre belopp än vid köpeaftalet förutsattes, äge köparen å köpeskillingen afräkna hvad af sådan anledning kan komma att uttagas ur egendomen. År ej så mycket af köpeskillingen oguldet, och erlägger ej säljaren på anfordran skillnaden, äge köparen häfva köpet och undfå ersättning för skada.
Undandrager sig säljaren utan skäl att utfärda köpebref, där sådant betingats vid köpet, eller att fullgöra annat, som på honom ankommer för att bereda köparen rätt till lagfart, gälle hvad i 13 § stadgas.
Möter eljest för lagfart å egendomen eller någon del däraf hinder, som ej beror af köparen och som ej var honom kunnigt när köpet slöts, äge han rätt att häfva köpet efter ty i 14 § sägs äfvensom rätt till skadestånd; dock att den tid, inom hvilken talan om köpets häfvande skall anhängiggöras, skall räknas från det tid för sökande af lagfart gått till ända eller, om lagfart sökts inom nämnda tid, från det beslut, hvarigenom ansökningen afslagits eller förklarats hvilande, vunnit laga kraft.
Kommer af anledning, som i 5 § sägs, någon del af egendomen att frångå köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, hafva köpet efter ty i 14 § sägs; dock att i fråga om tid, inom hvilken talan därom skall anhängiggöras, skall tillämpas hvad i 18 § stadgas.
Ej må mot säljarens bestridande talan om häfvande af köp bifallas, där egendomen genom köparens åtgärd eller vållande väsentligen försämrats eller minskats i värde.
Finnes, när köp häfves, egendomen vara besvärad af inteckning. som tillkommit på grund af köparens utfästelse, eller af inskrifning för rätt till undantag, ränta eller afgäld, som upplåtits af honom, äge säljaren till sin säkerhet innehålla så mycket af köpeskillingen, som motsvarar hvad af sådan anledning kan komma att uttagas ur egendomen; räcker ej därtill hvad säljaren uppburit, må ej köparen påkalla köpets återgång, med mindre han
till säljaren erlägger skillnaden.
Den, som instämt talan om häfvande eller återgång af köp, vare
skyldig alt därom vid rätten göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.
bifalles talan. som i 21 § sägs, och skall af sådan anledning köpeskillingen eller någon del däraf återbäras till köparen eller ersättning till honom utgifvas för kostnad, som han nedlagt å egendomen, njute han mot andra säljarens borgenärei' säkerhet i egendomen så som vore för hans fordran inteckning beviljad den dag, anmälan om tvisten gjordes; dock att. där ej inteckning sökes å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad inom nittio dagar från det dom, hvarigenom återbäring ålades eller ersättning blef till beloppet bestämd, vann laga kraft eller. där egendomen då ej var för säljaren lagfaren, från det lagfart för honom söktes, köparen ej äger bättre rätt än annan säljarens borgenär.
Vill köparen föra särskild talan om ersättning för nedlagd kostnad, instämme säljaren inom nittio dagar efter det domen i hufvudsaken vann laga kraft, vid äfventyr, om det försummas, att rätten till talan är förlorad; och åligge honom, där han vill tillgodonjuta den rätt i första stycket sägs, att inom samma tid göra anmälan om käromålet för antecknande i fastighetsboken.
Har tvist om häfvande eller återgång af köp blifvit afgjord genom dom, som äger laga kraft, ankomme på den vinnande att därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken; dock att, där genom domen bestämts, att köpeskillingen eller någon del däraf skall återbäras till köparen eller ersättning till honom utgifvas för kostnad, som han nedlagt å egendomen, sådan anmälan ej må ske före utgången af den i 22 § för intecknings sökande stadgade tid och, där rätt förbehållits honom att föra särskild talan om ersättning för nedlagd kostnad, anmälan ej må göras förr än tid för sådan talans instämmande gått till ända eller talan därförinnan instämts och blifvit jämlikt 22 § andra stycket anmäld. Har talan, hvarom sist sagts, blifvit afgjord genom dom, som äger laga kraft, må ock därom anmälan ske för antecknande i fastighetsboken, dock, där ersättning utdömts, ej förr än tid för intecknings sökande är ute.
Varder egendomen efter klander vunnen från köparen, betale säljaren åter hvad köparen därför gifvit; gälde ock skadestånd, dar köparen var i god tro när köpet slöts.
När klander väckes, äge köparen instämma säljaren att i rättegången värja egendomen. Underlåtes det, vare säljaren öppet att till befrielse från ersättningsskyldighet åberopa alla de skäl, hvarmed han kunnat värga egendomen, om han varit instämd i rättegången.
Kan ej hvad enligt 24 § åligger säljaren att gälda utfås hos honom, äge köparen söka säljarens fångesmän, en efter annan, där de äro pliktige till hemul.
Är, när klander instämmes, köpeskillingen icke till fullo erlagd, äge köparen innehålla oguldna beloppet till dess säljaren ställer betryggande säkerhet för hvad han kan kännas skyldig att utgifva där klandret bifalles.
Har af anledning, som i 24 § sägs, allenast en del af egendomen frångått köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, rätt att hafva köpet efter ty i 14 § sägs; dock att tiden, inom hvilken talan därom skall anhängiggöras, skall räknas från det dom, hvarigenom klandret blifvit afgjordt, vunnit laga kraft.
Hvad i detta kapitel är stadgadt om köp gälle ock i tillämpliga delar om byte; dock att, där fast egendom, som gått i byte mot annan sådan egendom, efter klander vinnes från den. hvilken bekommit egendomen, denne icke må återtaga den egendom, han gaf i byte, utan i stället äger undfå ersättning i penningar.
Vill någon bortgifva sin fasta egendom, utfärde skriftlig handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes till gåfvotagaren. Skall öfverlåtelsen vara beroende af villkor, eller vill gifvaren inskränka gåfvotagarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen, varde sådant utsatt i gåfvobrefvef
Ej må vid gåfva af fast egendom gifvaren angående äganderätten eller ägarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen sträcka sitt förordnande vidare i fråga om testamente angående sådan egendom är i lag medgifvet.
Hvad i 4 kap. 5 § stadgas angående köp gälle ock i fråga om gåfva.
Varder egendomen efter klander vunnen från gåfvotagaren, äge denne ej rätt till skadestånd. Var gåfvan gifven för arbete eller tjänst, njute gåfvotagaren därför skälig godtgörelse af gifvaren.
I fråga om nyttjanderätt, rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld eller förköpsrätt, som gifvaren förbehållit sig eller annan, samt i fråga om nyttjanderätt. som, efter ty i U kap. 28 § eller 10 kap. 19 § stadgas, skall ändå att förbehållej skett, gälla mot ny ägare, skola de för köp i 4 kap. Il § gifna bestämmelser äga motsvarande tillämpning.
Kommer gifvaren i nöd, så att han ej kan försörja sig, vare gåfvotagaren pliktig att, såvidt han förmår, lämna årligt bidrag till gifvarens nödtorftiga underhåll, dock ej utöfver hälften af behållna afkastningen af den egendom, han fått i gåfva.
Dör gifvaren och lämnar efter sig barn, som enligt lag är berättigadt att: af egendom, den där bortgifvits genom testamente, åtnjuta understöd, vare gåfvotagaren, där sådan egendom ej finnes eller ej förslår till underhållet, pliktig att bidraga till barnets underhåll och uppfostran så som för testamentstagare är stadgadt, dock icke utöfver hvad 6 § bestämmer i fråga om försörjning af gifvaren.
Inträffar sådant fall, som afses i 6 eller 7 §, efter det tio år förflufit från det gåfvan gafs, vare gåfvotagaren fri från skyldighet, som där sägs. Lag samma vare, där behof af understöd yppats tidigare men gåfvotagaren ej inom nämnda tid anmanats att utgifva sådant.
Har gåfvotagaren gjort gifvaren märklig orätt eller skada, äge denne återkalla gåfvan; instämme dock, där han vill begagna sig af denna rätt, talan därom inom ett år sedan han fick veta, att den orätt eller skada var honom gjord af gåfvotagaren. Rätt att återkalla gåfvan tillkomme ock efter gifvarens död hans arfvingar, där icke rätten till talan var af gifvaren själf försutten eller eftergifven; skolande tiden för talans instämmande räknas från det gifvaren dog.
Är gåfva gifven för arbete eller tjänst, må den ej återkallas. Ej heller må i ty fall gåfvotagaren förpliktas att utgifva bidrag, som i 6 eller 7 § sägs.
Vill af anledning, som i 9 § sägs, gifvaren återkalla gåfvan, eller är vid gåfvan fäst förbehåll, att den under Visst villkor skall gå åter. och vill af sådan grund gifvaren återkalla gåfvan, men har, innan talan därom blifvit instämd, egendomen af gåfvotagaren öfverlåtits till annan. äge gifvaren ingen talan mot nye ägaren utan söke i stället af gåfvotagaren ut gåfvans värde.
Är, när gåfva återgår, egendomen besvarad af inteckning, som tillkommit på grund af gåfvotagarens utfästelse, eller af inskrifning för nyttjanderätt eller rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld eller förköpsrätt, som upplåtits af honom, vare inteckningen eller inskrifningen gällande. där den icke blifvit sökt efter det talan om återgång instämdes; och söke gifvaren för sin förlust ersättning af gåfvotagaren.
Hvad i 4 kap. 21-23 stadgas beträffande häfvande eller återgång af köp skall äga motsvarande tillämpning, då gåfva återkallas eller eljest går åter.
Har förköpsrätt till fastighet tillförsäkrats ägare af viss annan fastighet, eller är sådan rätt tillförsäkrad kronan, stad eller annan kommun eller ock municipalsamhälle, må rättigheten inskrifvas under de villkor och i den ordning 17 kap. stadgar.
Är sådan inskrifning meddelad, äge vid försäljning af fastigheten den, hvilken rättigheten tillkommer, att efter ty här nedan stadgas lösa till sig fastigheten till samma pris som köparen utfäst.
Förköpsrätt, som tillförsäkrats annan än kronan, kommun eller municipalsamhälle, vare icke gällande utöfver femtio år från det rättigheten tillkom.
Förköpsrätt må ej utöfvas, där köparen är säljarens skyldeman i rätt nedstigande led, ej heller vid försäljning af lott i fastighet, som tillhör flere samfälldt, såvida köparen förut var delägare i fastigheten.
Sker försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätten ej utöfvas.
Ej må förköpsrätt utöfvas allenast i fråga om en del af den fastighet, som försålts.
Har fastighet, hvarmed förköpsrätt är förenad, blifvit styckad annorledes än genom jordafsöndring, eller tillhör fastigheten flere samfälldt, en hvar till viss lott, och vilja en eller flere af dem, hvilka förköpsrätt sålunda tillkommer, ej deltaga i lösning af fastigheten, vare det icke hinder för de öfrige att utöfva förköpsrätten.
Har från fastigheten skett. afsöndring, tillkommer förköpsrätten allenast stamfastighetens ägare.
Den, som vill utöfva förköpsrätt, åligger vid talans förlust att instämma köparen inom etthundraåttio dagar från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid därom göra anmälan för antecknande 1 fastighetsboken. Är köparens rätt till fastigheten beroende af villkor, skall målet hvila till dess det visas, huruvida villkoret uppfylles eller icke. Ej må utan svarandens medgifvande talan om förköp återkallas.
Anmäler köparen, med öfverlämnande af köpehandlingen i besannad afskrift, sitt fång för den, hvilken förköpsrätten tillkommer, åligger det denne, där han vill göra bruk af sin rätt, att inom den i 6 § stadgade tid från det anmälan skedde och vid där utsatt äfventyr instämma sin talan samt därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.
Föres talan om förköp af annan än kronan, kommun eller municipalsamhälle, åligger det käranden att, såsom i 48 § utsökningslagen sågs, hos öfverexekutor ställa säkerhet för hvad han har att utgifva i lösen äfvensom för den ersättning, han kan kännas skyldig att gälda svaranden. Visas ej å den dag, då målet första gången handlägges, att säkerhet blifvit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där svaranden det yrkar.
Har fastighet, hvartill förköpsrätt äger rum, gått i ett köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet skiljas från den förra, eller infå i köpet kreatur, redskap eller andra sådana lösören, som finnas å den sålda fastigheten, vare den, som vill utöfva förköpsrätten, pliktig att lösa jämväl hvad sålunda ingått i köpet, där ej köparen vill behålla det och gifver dant tillkänna vid första rättegångstillfälle, då han svarar i saken.
Ingår i köpet egendom, som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling därför utsatt, eller är köpeskilling utsatt men visar den, som skall lösa, att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för det, som skall lösas, bestämme rätten, efterty skäligt pröfvas, hrur mycket af sammanlagda köpeskillingen må anses belöpa å den egendom, som skall lösas.
Föres talan om förköp af annan än kronan, kommun eller municipalsamhälle. åligger det käranden att, där svaranden det yrkar, hos öfverexekutor nmlsätta köpeskillingen för den egendom, som skall lösas, dock med afdrag för intecknad gälil, som därå enligt köpeaftalet skolat afräknas.
Göres sådant yrkande, bestämme rätten beloppet af hvad som skall nedsättas och utsätte tillika viss dag, å hvilken käranden har att visa, att han nedsatt det sålunda bestämda beloppet, vid äfventyr, om sådant underlåtes, att rätten till talan är förlorad, där svaranden det yrkar.
Medel, som efter ty nu sagts blifvit nedsatta, skola genom öfverexekutors försorg insättas i bankinrättning för att där mot ränta innestå; och komme räntan käranden till godo.
Har utöfver hvad som innefattas i den handling, på grund hvaraf lagfart blifvit sökt af köparen eller som blifvit jämlikt 7 § öfverlämnad till den, hvilken förköpsrätten tillkommer, bestämmelse träffats om skyldighet för köparen att något fullgöra eller förbehåll gjorts om nyttjanderätt, rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld af egendomen, vare det utan verkan mot den, som vill lösa, med mindre det visas, att hvad sålunda aftalats var honom kunnigt när han instämde sin talan.
Det åligger köparen att, där käranden det äskar, med ed betyga, att mellan honom och säljaren blifvit på god tro så aftaladt som köpehandlingen utvisar och han i öfrigt uppgifvit.
Bifalles talan om förköp, äge den vinnande tillträda fastigheten å den fardag, rätten bestämmer.
Har säljaren lämnat köparen anstånd med betalning af köpeskillingen
eller någon del däraf, äge han för sådan fordran rätt till betalning ur
löseskillingen framför andra köparens borgenärer, där han hos öfverexekutor
gör anmälan om sin fordran före den dag, då fastigheten skall afträdas.
Å den dag, då fastigheten skall afträdas af köparen, ägo denne, där ej Sådan anmälan skett som i 15 § sägs, af den vinnande utbekomma köpeskillingen med afdrag, som i 11 § första stycket sägs, eller, där nedsättning skett, hos öfverexekutor lyfta det nedsatta beloppet.
Har säljaren enligt 15 § anmält fordran, skola nedsatta medel genom öfverexekutors försorg lagligen fördelas mellan köparen och säljaren; har nedsättning ej skett, skall hvad det åligger den vinnande att utbetala sist å nämnda dag öfverlämnas till öfverexekutor för fördelning, som nyss sagts.
Den, som vinner fastigheten, ersatte köparen dennes utgifter vid första domstolen och för lagfart å fånget, så ock nödig kostnad, som han må hafva nedlagt å fastigheten utöfver hvad som skäligen må anses hafva erfordrats för fastighetens underhåll under den tid, han innehaft den.
Har tvist om förköp blifvit afgjord genom dom, som äger laga kraft. ankomme på den vinnande att därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.
Äro flere samfälldt, en hvar till viss lott, ägare af tomt i stad. köping eller annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes, och säljer någon sin lott i tomten, äge de andra rätt att under de villkor och i den ordning här ofvan i 3-18 §§ stadgas lösa till sig den lott till samma pris som köparen utfäst.
Säljes ofri tomt i stad, vare tomtägaren berättigad att under de villkor och i den ordning här ofvan i 3-l8 stadgas lösa till sig tomten till samma pris som köparen utfäst. Afser försäljningen lott i stadstomt må rätt, som nu sagts, ej utöfvas, där någon enligt 19 § vill lösa till sig lotten.
Går fastighet, som är underkastad förköpsrätt eller annan lösningsrätt, i byte, äge den, hvilken rättigheten tillkommer, att lösa till sig fastigheten efter dess värde vid den tid, då bytesaftalet slöts; skolande därvid hvad här ofvan stadgas med afseende å lösningsrätt vid fastighets försäljning äga motsvarande tillämpning.
Hvar, sein instämt klander å annans åtkomst till fast egendom, vare skyldig att därom vid rätten göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.
Varder fast egendom efter klander återvunnen, vare den, från hvilken egendomen vinnes, skyldig att utgifva all afkastning, som fallit af egendomen under den tid, han innehaft den, ock ersättning för den nytta, han eljest hämtat däraf, dock mot godtgörelse för hvad han fått påkosta för afkastningens vinnande och för egendomens underhåll under samma tid. Ilar afkastningen i följd af hans vållande kommit att understiga hvad skäligen bort vinnas af egendomen, gälde han ock ersättning därför.
Var den tappande i god tro när han åtkom egendomen, vare ej skyldig att utgifva afkastning eller ersättning, som nyss sagts, för tiden innan han instämdes i saken eller förut fick kunskap om den andres bättre rätt.
Har under tid, för hvilken afkastning enligt. 2 § skall redovisas, egendomen skadats eller minskats i värde i följd af åtgärd eller vållande af den, som mister egendomen, vare denne skyldig att ersätta skadan eller
Den, som vinner egendomen, vare skyldig att ersätta den tappande all nödig kostnad, som denne nedlagt å egendomen utöfver hvad som skäligen må anses hafva erfordrats för egendomens underhåll under den tid, han innehaft. den. Var den tappande i god tro när han åtkom egendomen, njute han ersättning jämväl för annan kostnad, som blifvit till egendomens nytta därå nedlagd innan han blef instämd i saken eller förut fick kunskap om den andres bättre rätt, dock icke med högre belopp än det, hvarmed egendomens värde finnes vara förhöjdt genom den nedlagda kostnaden.
Har den, som mister egendomen, haft kostnad för vinnande af afkastning, som faller först efter afträdesdagen, äge ock rätt till ersättning därför, dock ej med högre belopp fin som motsvarar afkastningens värde.
Vill den, som återvunnit egendomen, framställa anspråk på utbekommande af afkastning eller på ersättning enligt 2 eller 3 §, instämme sin talan inom två år från det egendomen afträddes till honom. Talan om ersättning, som afses i 4 §, må ej instämmas senare än nittio dagar efter det dom i klandertvisten vann laga kraft.
Försittes tid, som nu sagts, vare rätt till talan förlorad: är i rätt tid talan af endera anhängiggjord, äge den andre dock rätt till kvittning för fordran, som ej blifvit sålunda bevakad.
För ersättning, som i 4 sägs, njute den, som mister egendomen. mot andra ägarens borgenärer säkerhet i egendomen så som vore för fordringen inteckning beviljad den dag, anmälan om klandertvisten gjordes enligt 1 §; dock att, där ej inteckning sökes å landet sist å de-t lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad inom nittio dagar från det dom. hvarigenom ersättningen blef till beloppet bestämd, vann laga kraft eller. där egendomen då ej var för rätte ägaren lagfaren, fréin det lagfart för honom söktes. den till ersättningen berättigade ej äger bättre rätt än annan ägarens borgenär.
Föres särskild talan om ersättning, åligger det käranden att. där han vill tillgodonjuta den rätt nu sagts, för antecknande i fastighetsboken göra anmälan om käromålet inom den i 5 § för sådan talans instämmande stadgade tid.
Har klandertvist blifvit afgjord genom dom. som äger laga kraft. an komme på den vinnande att därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken; dock att, där genom domen ersättning enligt 4 § tillagts den, som mister egendomen, sådan anmälan ej må ske före utgången af den i 6 § för intecknings sökande stadgade tid och, där rätt förbehållits honom att föra särskild talan om sådan ersättning, anmälan ej må göras förr än tid för sådan talans instämmande gått till ända eller talan därförinnan instämts och blifvit jämlikt 6 § andra stycket anmäld.
Har talan, hvarom anmälan skett jämlikt 6 § andra stycket, blifvit afgjord genom dom, som äger laga kraft, må ock därom anmälan ske för antecknande i fastighetsboken, dock, där ersättning utdömts, ej förr än tid för intecknings sökande är ute.
Nu har den, från hvilken egendomen vinnes, därå uppfört byggnad eller verkställt plantering eller eljest påkostat något, som ej är för egendomen nödigt och som kan därifrån skiljas; har ej ersättning för kostnaden enligt 4 § blifvit honom tillerkänd, äge han bortföra det påkostade, där icke den vinnande vill lösa det efter det värde, som skäligen bör därå sättas, därest det skulle skiljas från egendomen; återställe dock jord eller byggnad i dess förra skick.
Det åligger afträdaren att hembjuda den vinnande hvad sålunda påkostats till inlösen. Vill denne lösa, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen bör utgå, skall frågan därom afgöras af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med hvad de fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens pröfning, såframt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens pröfning. Har ej den, åt hvilken hembud skett, inom en månad därefter förklarat sig villig att lösa och ställt betryggande säkerhet för löseskillingens gäldande, där sådan äskats vid hembudet, vare lösningsrätten förfallen.
Är ej hvad den tappande äger skilja från egendomen därifrån bortfördt inom tre månader från det egendomen af honom afträddes, tillfalle det den vinnande utan lösen.
Ej må något af hvad den tappande, efter ty i 8 § äger skilja från egendomen mot ägarens bestridande bortföras därifrån innan den tappande ställt betryggande säkerhet för hvad det jämlikt 2 eller 3 § må åligga honom att utgifva eller. där det blifvit till beloppet bestämdt, detsamma guldits.
Hvad här ofvan är stadgadt i fråga om klander skall äga motsvarande tillämpning, när fast egendom öfverlåtits till tvenne och tvist dem emellan yppas om bättre rätt till egendomen.
Aftal, hvarigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet å landet., vare ej bindande utöfver femtio år från det aftalet slöts; dock vare nyttjanderätt, som åt någon för lifstiden upplåtits, gällande, ändå att sagda tid öfverskrides. Angår aftalet fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, skall i fråga om tiden för nyttjanderättens bestånd tillämpas hvad som gäller för stad.
Aftal, hvarigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet i stad, vare, där fråga är om fastighet inom område, för hvilket plan för bebyggande är gällande, eller om jord, som ligger utom sådant område men hör till tomt, ej bindande utöfver tjugufem år från det aftalet slöts; dock att i fråga om tid, för hvilken upplåtelse må ske af tomträtt, gäller hvad i 11 kap. stadgas. Angår aftalet stadsjord, som ej hör till tomt, skall i fråga. om tiden för nyttjanderättens bestånd tillämpas hvad för fastighet å landet i allmänhet gäller.
Till säkerhet för beståndet af nyttjanderätt äge den, till hvilken rättigheten upplåtits, erhålla inskrifning under de villkor och i den ordning, som i 17 kap. eller, hvad angår tomträtt, i 18 kap. stadgas.
Sker öfverlåtelse af fastighet, hvartill nyttjanderätt upplåtits, vare nyttjanderätten ej gällande mot nye ägaren, med mindre vid öfverlåtelsen skett förbehåll om nyttjanderättens bestånd eller på grund af inteckning eller inskrifning, enligt hvad därom är stadgadt, nyttjanderätten skall fortfarande gälla; dock att i fråga om rätt för arrendator eller hyresgäst att i visst fall njuta sin nyttjanderätt till godo gäller hvad i 9 kap. 28 § och 10 kap. 19 § därom stadgas.
Varder fastigheten såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, vare nyttjanderätten ej gällande mot köparen, med mindre försäljningen skett med förbehåll om nyttjanderättens bestånd.
Kommer af anledning, som afses i 3 §, nyttjanderätt att upphöra, njute nyttjanderättshafvaren skadestånd af upplåtaren, utan så är att, enligt hvad i 17 kap. 11 § stadgas, rätten till skadestånd är förveikad; var nyttjanderätten upplåten utan vederlag, vare dock i det fall, 3 § andra stycket afser, upplåtaren fri från ansvarighet, där han ej vid öfverlåtelse af fastigheten underlåtit något af hvad på honom ankommit för att bereda nyttjanderättshafvaren rätt att få inteckning eller inskrifning för nyttjanderätten.
Underlåter den, som förvärfvat fastigheten med förbehåll om nyttjanderättens bestånd, att vid öfverlåtelse af fastigheten till nyttjanderättshafvarens säkerhet göra förbehåll, njute denne af honom skadestånd, där nyttjanderätten af sådan anledning går förlorad.
Har någon för samma tid upplåtit nyttjanderätt till sin fastighet åt flere, gifve vid tvist dem emellan den upplåtelse företräde, som först skedde, utan så är att på grund af inteckning eller inskrifning, enligt hvad därom är stadgadt, företrädet skall annorlunda. bestämmas; och njute den, som måste vika, skadestånd af upplåtaren, där han var i god tro när upplåtelsen skedde.
Varder fastighet, hvartill nyttjanderätt upplåtits, efter klander vunnen från upplåtaren eller den, till hvilken fastigheten från honom öfvergått, och kommer till följd däraf nyttjanderätten att förfalla, njute nyttjanderättshafvaren, där upplåtelsen skett mot vederlag, skadestånd af upplåtaren, så vida han var i god tro när upplåtelsen skedde.
Hvad här ofvan i detta kapitel eller eljest i lag finnes i allmänhet stadgadt angående nyttjanderätt till fast egendom skall jämväl tillämpas i fråga om rättighet, som fastighets ägare åt annan upplåter att å fastigheten afverka. skog eller att där taga torf, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga afkastning, eller att jaga eller att fiska; dock att, där upplåtelsen afser allenast eller hufvudsakligen rätt att annorledes än till husbehof afverka skog, längsta tid för rättighetens bestånd år fem år.
Hvad i 1 och 7 §§ stadgas angående längsta tid för beståndet af rättighet, som där afses, äger icke tillämpning å upplåtelse, som sker från kronan.
Aftal, hvarigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas.
Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns lifstid; dock att, där upplåtelsen angår fideikommiss, boställe eller annan fastighet, hvaröfver upplåtaren icke äger förfoga utöfver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för en tid af fem år.
Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom två månader därefter jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt på fem år.
Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån än som öfverensstämmer med hvad har nedan i 9, 27, 28, 33–37 och 39 stadgas förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut; har sådant, förbehåll skett, vare det utan verkan.
Är arrendetiden så bestämd, att den i 8 kap. 1 § stadgade längsta tid för nyttjanderätts bestånd öfverskrides, och vill jordägaren eller arrendatorn förty frånträda aftalet när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i den ordning 38 § bestämmer.
Fardag för tillträde och afträde af arrenderad fastighet är den fjortonde dagen i mars månad. Infaller fardag å söndag, skall tillträde eller afträde ske följande dag.
Fjorton dagar före tillträdesdagen äge tillträdaren få åt sig upplåten hälften i fastighetens hus.
Är ej tid utsatt för erläggande af arrende, som skall utgå i penningar eller naturalster, skall arrendet betalas sist tre månader före hvarje arrendeårs utgång; saknas föreskrift om orten, där naturalster skola aflämnas, ankomme på jordägaren att anvisa sådan ort, dock icke utom området för den arrenderade fastigheten eller den hufvudgård, hvartill denna hör.
Skola för fastigheten utgöras dagsverken till jordägaren, och är ej i arrendeaftalet bestämdt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider af året, skall hela antalet dagsverken på årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För hvarje arrendeår eller, där aftalet innehåller föreskrift om utgörande af visst antal dagsverken under viss tid af året, för hvarje sådan tid bör jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att aftalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetes utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det uppgift, som nu sagts, meddelats honom.
Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utöfver fastställdt antal dagsverken på tillsägelse af jordägaren utgöra sådana; har dylikt förbehåll skett, vare det utan verkan.
Utan jordägarens medgifvande må ej arrendatorn åt annan till brukande upplåta fastigheten eller del däraf. Är arrendeaftalet slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, och vill arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att. återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig villig därtill, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad lösen bör utgå, skall frågan därom afgöras genom skiljemän i den ordning 7 kap. 8 § stadgar.
Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande, men delägarne i boet äge i ty fall, ändå att aftalet icke är slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 § andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk af denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.
Vid lifstidsarrende njute arrendatorns hustru, där äktenskapet var ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död arrendet till godo länge hon förblifver änka; går hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet..
Arrendatorn åligge att väl häfda jorden samt vårda och underhålla byggnader och öfriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter han hvad sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgifva. ersättning till jordägaren när fastigheten afträdes; finnes då arrendatorn hafva afhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför godtgörelse af jordägaren.
Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas syn, när fastigheten tillträdes och när den afträdes; ej må angående fastighetens skick vid tillträdet eller afträdet bevisning annorledes föras.
Syn, som afses i 10 §, skall förrättas af minst två, ojäfvige män af nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, men, om den hör till stad, där rådstufvurätt finnes, i angränsande tingslag, eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbare. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran af endera, domaren i orten eller, där fastigheten är belägen å stads område, rådstufvurättens ordförande synemän, som nyss sagts. Mot syneman gälle de jäf, som enligt rättegångsbalken galla mot domare; dock må ej syneman jäfvas, där parterna varit ense om valet, så framt ej jäfvet uppkommit. eller blifvit veterligt först efter valet.
Tillträdessyn må ej hållas tidigare än sex månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag, ej heller afträdessyn längre tid än nu sagts före eller efter afträdesdagen.
När syn, som i 10 § sägs, skall hållas, utsatte synemännen dag för förrättningen å tid, då marken däräför är tjänlig, och underrätte jordägaren och arrendatorn om dagen. Uteblifver någondera, må synen icke hållas., med mindre den uteblifne bevisligen underrättats om tiden för förrättningen.
Menar part, att syneman är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit. vid synen tillstädes, fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först efter synen, ej heller må i något, fall jäf göras gällande annorledes än i sammanhang med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegfnigen göra gällande jäf mot syneman hvad i fråga om domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Hvad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att syneman, som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man vid landtmäteriförrättningar, icke Vidare är valbar till den befattning.
Vid synen skall undersökas allt hvad till fastigheten hör, såsom åbyggnad, trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas hvad till botande af därvid befunna brister erfordras. Öfver allt hvad sålunda förekommit. skall upprättas skriftlig handling, som undertecknas af synemännen.
Kostnaden för synen skola jordägaren och arrendatorn gemensamt vidkännas.
Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och inom den tid 11 § bestämmer, äge efter stämning klandra densamma vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd part sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.
Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, äge arrendatorn, sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens afhjälpande, utföra arbetet i jordägarens ställe och därefter undfå godtgörelse med det vid synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet, vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydelse. För den tid, fastigheten på grund af jordägarens underlåtenhet är i bristfälligt skick, njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd. I fråga om syn, som afses i denna paragraf, gälle hvad i 11 § första och andra styckena, 12 § första och andra styckena och 13 § stadgas om syn vid tillträde eller afträde.
Varder genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande, byggnad förstörd eller sa skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, åligge jordägaren, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att utan oskäligt dröjsmål verkställa byggnaden; underlåter han det, vare lag som i 14 § sägs. Var skadan ringare än nyss sagts, ligge å arrendatorn att ombesörja dess hotande; njute dock vid brandskada skälig godtgörelse af jordägaren för kostnaden.
Vill arrendatorn i annat fall än 15 § afser i stället för byggnad, som han mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej öfverenskommelse med jordägaren kan träffas; äge dock, där byggnaden uppföres efter plan, som godkänts af jordägaren, eller den eljest pröfvas vara lämplig för sitt ändamål, vid afträdet räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, med afdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist, af kostnaden för bristens afhjälpande.
Låter arrendatorn efter plan, som uppgjorts af statens landtbruksingenjör eller blifvit godkänd af jordägaren, å fastigheten verkställa täckdikning med användande af tegelrör, vare jordägaren pliktig att, sedan arbetet blifvit behörigen utfördt, till arrendatorn utgifva ersättning för så stor del af kostnaden, som motsvarar värdet af rören.
Har arrendatorn å fastigheten uppfört annan byggnad än i 14, 15 eller 16 § afses, eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest påkostat något, som kan skiljas från fastigheten, skall i fråga om hans rätt att bortföra det påkostade och skyldighet att hembjuda det åt jordägaren hvad i 7 kap. 8 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas innan värdet af hvad från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen, där ej öfverenskommelse kan träffas, fastställas genom skiljemän i den ordning 7 kap. 8 § bestämmer
Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse träffas om den ersättning, hvilken sålunda hör utgår, skall denna bestämmas genom skiljemän i den ordning, som stadgas i 7 kap. 8 §.
Arrendatorn äge ej i annan mån än arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog eller taga torf från torfmosse, som hör till fastigheten; äge ej heller afhända fastigheten annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.
Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning af jord.
Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskildt stadgadt.
Vill jordägaren under arrendetiden anställa besiktning å fastigheten, vare arrendatorn pliktig att lämna tillträde till fastigheten. Om tiden för besiktningen bör jordägaren i god tid förut underrätta arrendatorn.
Arrendatorn ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som utgår för fastigheten och enligt lag åligger jordägaren, dock med undantag för bevillning. Tillkommer under arrendetiden ny sådan skatt eller tunga, svare jordägaren själf därför.
Har jordägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap till fastighetens bruk, och är visst värde satt å hvad sålunda lämnats, vare arrendatorn pliktig att under arrendetiden städse å fastigheten hålla sådana lösören motsvarande för hvartdera slaget i värde hvad han mottagit. De lösören skola utan särskildt förbehåll tillhöra jordägaren, ändå att andra sättas i stället för dem, som blifvit lämnade.
Har i arrendeaftalet jordägaren uppgifvit fastighetens ägovidd vara större än den är eller lämnat annan dylik uppgift, som befinnes oriktig, njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeafgiften äfvensom ersättning för skada; äge ock rätt att uppsäga aftalet. Ej må dock uppsägning ske, där det som brister är af ringa betydelse eller efter det ett år förflutit från det arrendatorn tillträdde fastigheten, utan så är att jordägaren förfarit svikligen.
Varda genom vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse, utan arrendatorns vållande, fastighetens ägor minskade eller försämrade, njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeafgiften; äge ock rätt att uppsäga aftalet, där ej förändringen är af allenast ringa betydelse. Ej må dock uppsägning ske efter det ett år förflutit från det förändringen inträffade eller, där denna timade innan arrendatorn tillträdt fastigheten, från det tillträde skett.
Kommer af anledning, som afses i 8 kap. 3, 5 eller 6 någon del af fastigheten att frångå arrendatorn, njute han skälig nedsättning i arrendeafgiften äfvensom skadestånd efter ty i 8 kap. sägs; äge ock, där han var i god tro när aftalet slöts, rätt, som nyss sagts, att uppsäga aftalet.
Hafva till följd af skiftesförrättning eller genom dom i ägotvist fastighetens ägor till omfång eller läge så ändrats, att afkomsten och nyttan däraf för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeafgiften och rätt för arrendatorn att uppsäga aftalet tillämpas hvad i 26 § första stycket stadgas.
Har för de vid skifte fastigheten tillagda ägor jordägaren fått utgifva ersättning för odling eller bättre häfd, men vill ej arrendatorn för den ökade afkomst och nytta, som uppkommer för honom, vidkännas skälig förhöjning i arrendeafgiften, vare jordägaren öppet att frånträda aftalet; uppsäge dock aftalet inom ett är efter det tillträde af ägolotterna skett, eller vare sin rätt därtill förlustig. Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där jordägaren för dikning eller annan afledning af vatten fått vidkännas kostnad; skolande den tid, inom hvilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.
Sker öfverlåtelse af fastigheten efter det arrendatorn tillträdt densamma, gälle utan särskildt förbehåll arrendeaftalet mot nye ägaren, där aftalet var skriftligen upprättadt; var ej aftalet så upprättadt, och vill ej nye ägaren låta arrendatorn kvarsitta, uppsäge han aftalet inom tre månader efter det öfverlåtelsen skedde, eller vare aftalet mot honom gällande.
Nu har i arrendeaftal, som upprättats skriftligen, skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts å jordägarens exemplar af handlingen; var ej hvad sålunda ändrats eller tillagts nye ägaren kunnigt när öfverlåtelsen skedde, och vill han ej godkänna det, gifve det arrendatorn till känna inom en månad efter det denne underrättade honom om ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom hade han godkänt det. Sker sådant tillkännagifvande, äge arrendatorn därefter tid af en månad att uppsäga aftalet.
När öfverlåtelse af fastigheten skett, äge, där ej annan tid för fastighetens öfvertagande aftalats, nye ägaren uppbära arrende, som förfaller till betalning efter öfverlåtelsen, och i öfrigt utöfva de rättigheter, som på grund af arrendeaftalet tillkomma jordägaren. Ej må å arrendebelopp, som förfaller till betalning mer än ett år efter det arrendatorn fick kunskap om öfverlåtelsen, arrendatorn afräkna hvad han må hafva att fordra af förre ägaren, ej heller gälle i fråga om sådant arrendebelopp betalning, som af arrendatorn erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som träffats med denne, utan så är att nye ägaren därom hade kunskap när öfverlåtelsen skedde.
Skall arrendeaftal gälla mot den, som efter öfverlåtelse blifvit ägare af fastigheten, svare denne i förre ägarens ställe till de jordägaren åliggande förpliktelser, hvilka skola fullgöras efter det han öfvertog fastigheten.
Vill arrendatorn förbehålla sig rätt att, där nye ägaren skulle brista i aftalets fullgörande, söka ersättning af förre ägaren, gifve det denne till känna inom sex månader efter det nye ägaren fick lagfart å sitt fång; underlåter han det, äge ej mot förre ägaren annan rätt än till skadestånd efter ty i 8 kap. sägs.
Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller förordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, meddeladt om fastighetens försäljning, äge arrendatorn frånträda aftalet och bekomma ersättning för skada; uppsäge dock aftalet inom en månad efter det han erhöll kunskap om utmätningen eller förordnandet, eller vare sin rätt därtill förlustig. Varder utmätningen upphäfd, eller kommer eljest frågan om fastighetens försäljning att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.
Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där före tillträdesdagen jordägaren försättes i konkurs.
Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet; sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen, svare borgenärerna för aftalets fullgörande till arrendetidens utgång eller, där uppsägning sker efter utgången af först sagda tid, intill dess på grund däraf aftalet upphör att gälla.
Vill jordägaren själf uppsäga aftalet och återtaga fastigheten. äge rätt därtill, dock vid arrende för viss tid öfverstigande tjugu år endast mot skyldighet att gälda lösen, som .i 8 § sägs. Var aftalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga aftalet, där borgenärerna inom tre månader från inställelsedagen i konkursen gitta visa, att öfverlåtelse skett i enlighet med aftalet; sker öfverlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk af sin rätt, varv han samma rätt förlustig.
Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till skadestånd. utan så är att aftalet var ingånget för viss tid öfverstigande tjugu år och han själf uppsade aftalet.
År för aftalets fullgörande ställd pant eller borgen, och försämras sedan säkerheten, vare arrendatorn pliktig att på anfordran ställa ny säkerhet. med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom tre månader, vare jordägaren berättigad att uppsäga aftalet och bekomma ersättning för skada.
Öfvergifver arrendatorn fastigheten och lämnar den obrukad eller utan vard, må jordägaren genast återtaga den; äge ock rätt till skadestånd.
Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga aftalet:
- 1. om arrendatorn dröjer med erläggande af arrende, som utgår i
penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt aftalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar tredska;
- 2. om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller om han,
där jordägaren, efter ty i 24 § sägs, lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk, eftersätter hvad enligt sagda paragraf åligger honom och icke på tillsägelse vidtager rättelse;
- 3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen
förutsattes eller, där aftalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar bestämmelse angående fastighetens häfd, afviker från hvad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse;
- 4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del däraf
utan jordägarens medgifvande eller i fall, som 8 § andra stycket eller 9 § första stycket afser, öfverlåter arrendet å annan, utan att där gifna föreskrifter iakttagits;
- 5. om han mot stadgandet i 19 § från fastigheten bortför stråfoder
eller gödsel;
- 6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark
föröfvar åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;
- 7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin eller öl;
- 8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig, som under
6 eller 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse af jordägaren, så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;
- 9. om han, oaktadt aftalet innefattar förbud att å fastigheten inhysa
främmande person, där inhyser sådan och underlåter att på tillsägelse aflägsna honom; eller
- 10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars
iakttagande måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.
Finnes i fall, som'denna paragraf afser, hvad arrendatorn låtit komma sig till last vara af ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.
Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.
Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som afses i 36 § 4, 5, 6, 7 eller 10, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.
Uppsägning af arrendeaftal skall ske skriftligen eller med vittnen, där ej skriftligt erkännande om uppsägningen lämnas.
Hvad i 11 kap. 11–19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Är någon satt att å jordägarens vägnar uppbära arrende, vare uppsägning. som sker hos honom, lika gill som hade den skett hos jordägaren själf.
Träffas ej den, hvilken sökes för uppsägning, i sitt hemvist. värde uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans husfolk, om sådant finnes, men eljest fäst å hans husdörr; skolande uppsägningen anses hafva skett, när hvad sålunda föreskrifvits blifvit fullgjordt.
Har jordägare eller arrendator, hos hvilken uppsägning skall ske, ej kändt hemvist här i riket, och finnes ej heller kändt ombud. som äger för honom mottaga uppsägning, må uppsägningen ske kungörande i allmänna tidningarna.
Stämning, däri talan föres om arrendes upphörande, så ock ansökan om arrendators vräkande gälle, där delgifning skett i behörig ordning, såsom uppsägning, ändå att hvad här ofvan är stadgadt icke iakttagits.
Sker uppsägning i fall, som 36 § omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning, skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från det uppsägningen skedde., Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.
Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från dödsfallet.
Pröfvas i tvist angående skyldighet för arrendator att afträda fastigheten arrendatorn vara pliktig att afflytta, äge rätten tillika, när skäl därtill äro, förordna, att utslaget må på sätt utsökningslagen bestämmer verkställas utan hinder däraf, att det icke äger laga kraft.
Är sådant förordnande meddeladt, och fullföljes mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet slutligen pröfvas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet icke må äga rum.
Jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på grund af arrendeaftal, skall anhängiggöra sin talan inom två år från det aftalet upphörde att gälla; dock att, där inom sagda tid syn, som vid afträdet hållits, klandras, talan må anhängiggöras inom två år från det klandret blifvit afgjordt genom utslag, som äger laga kraft. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Är i rätt tid af endera talan anhängiggjord, äge den andre dock rätt till kvittning för fordran, som ej blifvit sålunda bevakad.
Häftar arrendatorn, när han skall afträda fastigheten, i skuld för arrende eller för ersättning, som blifvit bestämd vid afträdessyn eller genom skriftlig öfverenskommelse, eller är utskyld eller afgift, för hvilken arrendatorn skolat ansvara, icke af honom gulden, då vare, där aftalet upprättats skriftligen, jordägaren berättigad att af arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer jordägaren betryggande säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning.
Hade jordägaren enligt skriftlig handling lämnat arrendatorn kreatur, redskap eller annat till fastighetens bruk, och är därför betingad lega ogulden, eller gitter arrendatorn icke aflämna hvad jordägaren tillkommer, hafve jordägaren enahanda rätt som nyss sagts.
Upplåtes jord på arrende för annat ändamål än jordbruk, skola å sådan upplåtelse stadgandena i 1 och 4 §§, 5 § första stycket, 6–9, 18, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket, 28–34, 36-41 §§ samt 43 § första stycket äga motsvarande tillämpning; dock att hvad 33 § stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga aftalet ej skall tillämpas efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången af nästa dag för aftalets fullgörande ställer säkerhet, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas.
Är ej arrendetiden bestämd, skall aftalet upphöra att gälla efter det uppsägning å någondera sidan skett.
Ej må genom förbehåll i aftalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt att vid öfverlåtelse af fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.
Aftal, hvarigenom hus eller del af hus upplåtes till nyttjande mot lega, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtelsen sker för tid understigande ett år eller, vid upplåtelse för längre tid, upplåtaren och hyresgästen annorlunda åsämjas.
Är hyrestiden så bestämd, att den i 8 kap. 1 § stadgade längsta tid för nyttjanderätts bestånd öfverskrides, och vill hyresvärden eller hyresgästen förty frånträda aftalet när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i den ordning 26 § bestämmer.
Fardag för tillträde och afträde af förhyrd lägenhet är om våren den första dagen i april månad och om hösten den första oktober. Infaller fardag å söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller afträde ske nästföljande söckendag.
Sist klockan tolf å afträdesdagen skall den, som har att afträda lägenheten, hälla denna tillgänglig för den, som kommer efter; omfattar bostadslägenhet flera än ett rum, skall hälften af lägenheten hållas tillgänglig klockan tolf föregående dag eller, om denna är söndag eller annan allmän helgdag, klockan åtta före middagen å afträdesdagen.
Är ej hyrestiden bestämd, skall aftalet upphöra att gälla efter det uppsägning å någondera sidan skett. Har ej viss uppsägningstid aftalats, skall lägenheten afträdas:
- där hyran beräknas för fjärdedels år eller längre tid, å den fardag,
som inträffar näst efter tre månader från uppsägningen;
- där hyran beräknas för månad, fjorton dagar efter uppsägningen,
dock ej förr än å den dag, som genom sitt tal i månaden motsvarar den för lägenhetens tillträde bestämda dagen, eller, om motsvarande månadsdag ej finnes, å månadens sista dag;
- där hyran beräknas för vecka, tre dagar efter uppsägningen, dock ej
förr än å den veckodag, som motsvarar den för tillträdet bestämda dagen; och
- där hyran beräknas för kortare tid än vecka, dagen efter det
uppsägningen skedde.
Hvad sålunda stadgats angående uppsägningstid skall jämväl äga tillämpning å hyresaftal, som är ingånget för bestämd tid, där förbehåll skett om uppsägning men viss uppsägningstid ej är aftalad.
Har vid hyra gällande för viss tid hyresgästen suttit kvar i lägenheten efter hyrestidens utgång, och har ej inom en månad därefter hyresvärden anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt på obestämd tid.
Är ej tid utsatt för erläggande af hyra, som skall utgå i penningar, skall, där hyran beräknas för helt, halft eller fjärdedels år, hyran betalas senast å näst sista dagen af hvart fjärdedels år samt, där hyran beräknas för månad, vecka eller dag, före utgången af hvarje sådan tidrymd; hyra, för hvilken sådan beräkningsgrund ej är stadgad, skall gäldas vid hyrestidens slut.
Skola för lägenheten utgöras dagsverken till hyresvärden, gälle hvad i 9 kap. 7 § sägs.
Vill hyresgästen till annan öfverlåta lägenheten, inhämte förut hyresvärdensvsamtycke till öfverlåtelsen. Vägras samtycke utan skälig anledning, eller lämnas ej inom en vecka efter det framställningen gjordes hy- resgästen besked, äge han, ändå att aftalet innefattar annat förbehåll, uppsäga aftalet. Samtycker hyresvärden till öfverlåtelsen, svare ändock hyresgästen till de skyldigheter, aftalet ålägger honom, utan så är att hyresvärden tager den andre för god i hyresgästens ställe.
Dör hyresgästen före hyrestidens utgång, skall aftalet fortfarande vara gällande; men delägarne i boet äge att i sitt ställe sätta annan, hvilken hyresvärden skäligen kan taga för god såsom hyresgäst.
Är lägenhet upplåten för hyresgästens lifstid, skall hvad i 9 kap. 9 § andra stycket är stadgadt angående lifstidsarrende äga motsvarande tillämpning.
Varder lägenheten, innan tid för tillträde är inne, genom vådeld eller annorledes förstörd, vare aftalet förfallet. Ligger vållande hyresvärden till last, äge hyresgästen rätt till skadestånd.
Timar före hyrestidens början å lägenheten skada. som är ringare än i 9 § sägs, och är ej skadan botad när lägenheten skall tillträdas. eller finnes eljest lägenheten då icke vara i det skick, hyresvärden utfäst eller utan särskild utfästelse hyresgästen skäligen äger fordra, må hyresgästen, där icke hyresvärden på tillsägelse genast vidtager åtgärd för bristens afhjälpande, själf därom på hyresvärdens bekostnad. Kan ej bristen utan uppehåll afhjälpas, eller underlåter hyresvärden att, efter tillsägelse, så snart. ske kan ilärom besörja, äge hyresgästen uppsäga aftalet; dock må uppsägning ej ske, där bristen är af ringa betydelse.
För den tid, lägenheten är i bristfälligt skick, njute hyresgästen skälig nedsättning i hyran; äge ock rätt till ersättning för skada, där lägenheten var behäftad med bristen när aftalet slöts och bristen då var hyresvärden veterlig eller kunnat med användande af vanlig uppmärksamhet upptäckas, eller ock bristen senare tillkommit genom hyresvärdens vållande. Visar hyresvärden försumlighet vid afhjälpande af brist, för hvilken han, efter ty nu sagts, ej är ansvarig, ersätte han hyresgästen skada, som kommer däraf.
Är ej i rätt tid lägenheten utrymd af den, som skall afflytta, njute hyresgästen för den tid, han är i mistning af lägenheten eller del däraf, skälig afkortning å hyran. Varder ej efter det hyresvärden om förhållandet underrättats hindret genast undanröjdt, njute hyresgästen skadestånd, där icke hyresvärden visar, att uppehållet ej kan tillräknas honom såsom försummelse; hyresgästen äge ock rätt. att, efter ty i 10 § sägs, uppsäga aftalet.
Timar under hyrestiden å lägenheten skada, för hvilken hyresgästen ej är ansvarig, eller uppstår af annan anledning, utan hyresgästens vållande, för honom hinder eller men i nyttjanderätten, skall hvad i 9 och 10 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.
Har i fall, som 10, 11 eller 12 § afser, hyresvärden afhjälpt bristen eller undanröjt hindret, och sker ej uppsägning före utgången af nästa dag efter det rättelse sålunda skett samt, där hyresgästen ej tillträdt lägenheten, han därom underrättats, äge ej sedan hyresgästen uppsäga aftalet.
Kommer af anledning, som afses i 8 kap. 3, 5 eller 6 §, någon del af lägenheten att frångå hyresgästen, njute han skälig nedsättning i hyran äfvensom skadestånd efter ty i 8 kap. stadgas; äge ock rätt, som i 10 § sägs, att uppsäga aftalet, där han var i god tro när aftalet slöts.
Finnes förhyrd lägenhet, som är afsedd till bostad, vara beskaffad, att dess användande är förenadt med uppenbar våda för inneboendes hälsa, och varder ej på tillsägelse bristen genast afhjälpt af hyresvärden, äge hyresgästen uppsäga aftalet, ändå att annat förbehåll skett.
Hyresgästen skall under hyrestiden väl vårda och aktsamt handtera lägenheten med hvad därtill hör och ersätte all skada, som genom hans vållande därå kommer. Uppkommer därå skada genom vårdslöshet eller försummelse af någon, som hör till hans husfolk eller som af hyresgästen inrymts i lägenheten, vare han ock pliktig att ersätta den; dock vare han utan ansvar för brandskada, som sålunda uppstått, där han icke brustit i den omsorg och tillsyn, som vederbort.
Timar skada eller yppas brist å lägenheten, och är ej skadan eller bristen af beskaffenhet att med dess afhjälpande kan utan äfventyr anstå, vare hyresgästen pliktig att därom utan dröjsmål underrätta hyresvärden; försummar hyresgästen det, vare han hyresvärden ansvarig för skada, som däraf kommer.
Är af hyresgästen lägenheten öfverlåten till annan, vare hyresgästen, där ej hyresvärden tagit den andre för god i hans ställe, ansvarig för skada, som denne, därest lägenheten varit förhyrd af honom, efter ty nu sagts skolat ersätta.
Hyresgästen vare pliktig att vid lägenhetens begagnande iakttaga allt hvad som erfordras för bevarande af sundhet, ordning och skick inom fastigheten. Hyresgästen hålle ock noggrann vårdnad däröfver, att hvad sålunda åligger honom själf iakttages jämväl af hans husfolk och af dem, som af hyresgästen inrymts i lägenheten.
Ej må tillträde till lägenheten förvägras hyresvärden, när sådant erfordras för utöfvande af nödig tillsyn eller för ut förande af förbättringsarbete, som ej utan skada kan uppskjutas. Då lägenheten är ledig till uthyrning, vare hyresgästen pliktig att låta den förevisas å därför lämpliga tider.
Sker öfverlåtelse af fastigheten efter det hyresgästen tillträdt den förhyrda lägenheten, vare angående hyresgästens rätt att kvarsitta lag som i 9 kap. 28 § sägs. Ej må genom förbehåll i hyresaftalet stadgas inskränkning i hyresgästens rätt alt kvarsitta. vid öfverlåtelse af fastigheten; har sådant förbehåll skett. vare det utan verkan.
I öfrigt skall beträffande hyresaftal hvad i 9 kap. 29–31 §§ stadgas om arrendeaftal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger att å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter det han fick kunskap om öfverlåtelsen, afräkna fordran hos förre ägaren eller att i fråga om sådant belopp åberopa uppgörelse, som träffats med denne, med mindre nye ägaren hade kunskap om uppgörelsen när öfverlåtelsen skedde.
Varder, innan tid för tillträde af förhyrd lägenhet är inne, fastigheten utmätt eller förordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, meddeladt om fastighetens försäljning eller hyresvärden försatt i konkurs, skall hvad i 9 kap. 32 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Försättes hyresgästen i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet; skolande i fråga om borgenärernas ansvarighet för aftalets fullgörande tillämpas hvad i 9 kap. 33 § sägs.
Har ej, när konkurs inträffar, tillträde af lägenheten skett, vare hyresgästen pliktig att, där hyresvärden fordrar det, för aftalets fullgörande ställa säkerhet, med hvilken denne skäligen kan nöjas; sker det ej inom utgången af nästa dag efter det säkerhet fordrades, äge hyresvärden uppsäga aftalet.
Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, äge hyresvärden rätt till skadestånd.
Är för aftalets fullgörande ställd pant eller borgen, och försämras sedan säkerheten, vare hyresgästen pliktig att på anfordran ställa ny säkerhet, med hvilken hyresvärden skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom en månad, vare hyresvärden berättigad att uppsäga aftalet och bekomma ersättning för skada.
Hyresrätten vare förverkad och hyresvärden förty berättigad att uppsäga aftalet:
- 1. om hyresgästen dröjer med erläggande af hyra, som utgår i
penningar, utöfver två söckendagar efter förfallodagen eller, där han på grund af aftalet skall utgöra arbete eller annan tjänstbarhet, undandrager sig att fullgöra hvad sålunda åligger honom eller vid arbetets utförande visar tredska;
- 2. om lägenheten nyttjas till annat ändamål än vid upplåtelsen
förutsattes och hyresgästen icke på tillsägelse vidtager rättelse;
- 3. om utan hyresvärdens medgifvande hyresgästen öfverlåter
lägenheten till annan eller han däri inrymmer främmande personer under sådana omständigheter, att däraf kan uppkomma men för hyresvärden, eller i fall, som 8 § första stycket afser, i hyresgästens ställe sättes någon, hvilken hyresvärden ej är pliktig att taga för god;
- 4. om lägenheten vanvårdas, eller om hyresgästen eller, där
lägenheten öfverlåtits till annan, denne åsidosätter något af hvad jämlikt 17 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den tillsyn, samma paragraf ålägger hyresgäst, och icke på tillsägelse rättelse sker;
- 5. om i fall, där jämlikt 18 § hyresgästen är pliktig att lämna
hyresvärden eller annan tillträde till lägenheten, sådant vägras, och hyresgästen ej kan visa giltig ursäkt; eller
- 6. om hyresgästen, där aftalet utöfver hvad i detta kapitel är stadgadt
ålägger honom förpliktelse, hvars fullgörande måste anses vara för hyresvärden af synnerlig vikt, åsidosätter hvad sålunda åligger honom.
Finnes i fall, som denna paragraf afser, hvad som lägges hyresgästen till last vara af ringa betydenhet, må ej hyresgästen skiljas från lägenheten.
Uppsäges aftalet, äge hyresvärden rätt till skadestånd.
Är hyresrätten förverkad på grund af förhållande, som i 23 § 1. 2, 4 eller 5 sägs, men sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall. som afses i 23 § 3 eller 6, hyresvärden icke uppsagt aftalet inom en månad från det han fick kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan hyresvärden åberopa förhållandet såsom grund för hyresgästens skiljande från lägenheten.
Ej må genom förbehåll i hyresaftalet stadgas annan grund för hyresrättens förverkande än 23 och 24 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.
Angående uppsägning af hyresaftal gälle hvad i 9 kap. 38 § är stadgadt i fråga om arrendeaftal; dock att, där hyrestiden ej är bestämd och hyran beräknas för tid understigande ett fjärdedels år, uppsägning är gill, ändå att den ej skett skriftligen eller med vittnen.
Uppsäges hyresaftal af anledning, som i 10, 11, 12, 14, 15 eller 23 § sägs, skall aftalet genast upphöra att gälla.
Sker eljest uppsägning af anledning, som, efter ty här ofvan sagts, medför rätt för hyresvärd eller hyresgäst att frånträda aftalet, skall lägenheten afträdas å tid, som i 4 § är för hvarje särskildt fall stadgad;-hade hyresgästen ej tillträdt lägenheten när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.
Är lägenheten upplåten för hyresgästens lifstid, skall, när på grund af dennes eller hans änkas död aftalet upphör att gälla, lägenheten afträdas å den fardag, som infaller näst efter en månad från dödsfallet.
Hvad i 9 kap. 40 § stadgas angående förordnande om verkställighet af domstols beslut., hvarigenom ålägges arrendator att afflytta, gälle ock i fråga om beslut, hvarigenom hyresgäst berättigas att tillträda förhyrd lägenhet eller förpliktas att afträda sådan.
Hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund af hyresaftal, skall anhängiggöra sin talan inom två år från det aftalet upphörde att gälla. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Är i rätt tid af endera talan anhängiggjord, äge den andre dock rätt till kvittning för fordran, som ej blifvit sålunda bevakad.
För hyra, som är förfallen till betalning eller som skall erläggas inom närmaste sex månader, äge hyresvärden att af hyresgästen tillhöriga lösören, som finnas inom fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess hyresgästen gör rätt för sig eller ställer hyresvärden betryggande säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning.
Innefattar aftal, hvarigenom lägenhet uthyres, tillika upplåtelse af jord att nyttjas i förening med lägenheten, skall ändock å aftalet tillämpas hvad i detta kapitel är stadgadt.
Tomt å område, som blifvit i den ordning särskildt är stadgadt planlagdt för bebyggande, må, där tomten tillhör kronan, stad eller annan kommun eller ock municipalsamhälle, med iakttagande af hvad här nedan i 2 § föreskrifves upplåtas för viss tid ej understigande tjugusex och ej öfverstigande etthundra år. Upplåtelse, som nu sagts, må ock ske af tomt hörande till fideikommiss eller annan stiftelse, där Konungen för särskildt fall finner skäligt att medgifva sådant.
Aftal, hvarigenom upplåtes tomträtt, som i 1 § sägs, skall upprättas skriftligen; skolande i handlingen uttryckligen angifvas, att upplåtelsen afser tomträtt.
Öfverlåtes tomträtt, skall hvad i 4 kap. 1, 2, 3 och 5 §§ samt 5 kap. 1 och 3 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.
Sedan till säkerhet för beståndet af tomträtt inskrifning meddelats. skall byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk afsedd anläggning, som finnes å tomten, såsom tillbehör hänföras till tomträtten.
Öfvergår från den, till hvilken tomträtt upplåtits, rättigheten till annan, äge ny tomträttshafvare, där till säkerhet för tomträttens bestånd inskrifning är meddelad, erhålla inskrifning af sitt fång under de villkor och i den ordning 18 kap. stadgar.
Tomträtt, hvarför inskrifning är meddelad, må under de villkor och i den ordning 18 kap. stadgar intecknas för fordran; sker det, njute sedan fordringsägaren panträtt i tomträtten med hvad därtill hör.
Har i aftal, hvarigenom tomträtt upplåtits, skett ändring eller tillägg, skall sådant anmärkas i tomträttsboken. Är inteckning förut sökt eller meddelad i tomträtten, må anmärkning, som nu sagts, ej ske, med mindre inteckningshandlingen uppvisas; skolande å handlingen tecknas bevis angående hvad sålunda blifvit anmärkt i boken.
Är, då tomt, hvartill tomträtt upplåtits, återgår till tomtägaren denne enligt tomträttsaftalet pliktig att för byggnad eller annat, som finnes å tomten, gälda lösen, må ej, där inteckning är meddelad i tomträtten, sådan lösen utgifvas till tomträttshafvaren, utan varde beloppet nedsatt hos öfverexekutor, som har att kungöra det inteckningshafvarne och lagligen fördela beloppet. Menar inteckningshafvare, som ej fått sin fordran till fullo betäckt, att löseskillingen icke blifvit bestämd i enlighet med aftalet, äge han med tomtägaren tvista om löseskillingens belopp.
I fråga om utmätning af tomträtt samt försäljning utmätningsvis eller under konkurs af sådan rättighet skall så förfaras, som för utmätning och dylik försäljning af fast egendom är stadgadt; skolande hvad i 82 § utsökningslagen sägs angående lagfart gälla om inskrifning, hvarom ofvan i 5 § sagts.
Hvad angående fast egendoms afstående för allmänt behof är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt.
Lägges å fastighet besvär och last till förmän för annan fastighet eller ock för grufva, såsom angående väg, vattens ledning eller uppdämning, ledning för öfverförande af kraft, skogsfång, mulbete, torf-, ler- eller grustäkt, utsikt eller fönster, må till säkerhet för beståndet af det servitut meddelas inskrifning under de villkor och i den ordning 17 kap. stadgar.
Innefattar upplåtelse af rätt till servitut tillika föreskrift om skyldighet för ägare af den fastighet, hvarå servitutet lägges, att därå underhålla väg, byggnad eller inrättning, som erfordras för rättighetens begagnande, skall ändock å upplåtelsen tillämpas hvad i lag stadgas om servitut.
Hvad i8 kap. 3-6 §§ är stadgadt i fråga om nyttjanderätt skall beträffande servitut äga motsvarande tillämpning; dock att hvad där stadgas angående verkan af öfverlåtelse af fastigheten eller af dess försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer icke skall äga tillämpning å servitut, som uppkommit vid laga skifte, hemmansklyfning eller ägostyckning, eller å servitut, som tillkommit före den 1 januari 1876.
Ägare af fastighet eller grufva, till hvars förmån servitut gäller, skall vid servitutets begagnande så förfara, att icke därigenom den fastighet, som besväras af servitutet, mer än nödigt är betungas.
Nu är för begagnande af servitut visst ställe bestämdt; kommer till följd af ändrade förhållanden servitutet att medföra märkligt men vid fastighetens bruk, och kan därutinnan genom servitutets förflyttning till annat ställe å fastigheten fördel beredas utan förfång för den egendom, till hvars förmån servitutet gäller, då må, där ägaren af den fastighet. som besväras af servitutet, det yrkar, domstol förordna om servitutets förflyttning; skolande den, som begärt förflyttningen, ej mindre vidkännas kostnad, som må erfordras för förflyttningen, än äfven gälda vederpartens utgifter vid första domstolen.
Angående förflyttning af servitut i sammanhang med laga skifte är särskildt stadgadt.
Huru i vissa fall utbrytning af servitut må ske, därom skils i skiftesstadgan.
Varder till följd af ändrade förhållanden servitut onyttigt, må, där ägaren af den fastighet, som besväras af servitutet, det yrkar, domstol förklara. servitutet förfallet. Är ej servitutet onyttigt, men är nyttan ringa i förln?lande till den tunga, som uppkommer däraf vid fastighetens bruk, må på yrkande af fastighetens ägare domstol förordna, att servitutet skall aflösas. I fråga om skyldighet för kärande att gälda vederpartens utgifter å målet gälle hvad i 5 § är stadgadt.
Har domstol förordnat om aflösning af servitut, men kan ej öfverenskommelse träffas om löseskillingens belopp, skall detta bestämmas genom skiljemän i den ordning 7 kap. 8 § stadgar.
Hvad här ofvan i 5 och 7 §§ stadgas angående förflyttning och upphörande af servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid upplåtelsen annat förbehåll skett.
Har någon vid öfverlåtelse af fastighet förbehållit sig eller annan att såsom undantag njuta viss afkomst eller annan förmån från fastigheten, må rättigheten inskrifvas under de villkor och i den ordning 17 kap. stadgar.
Hvad i 8 kap. 3 § är stadgadt i fråga om nyttjanderätt skall ock gälla om rätt till undantag.
Kommer af anledning, som afses i nämnda lagrum, rätt till undantag att upphöra, äge undantagshafvaren den rätt till skadestånd, som, efter ty i 8 kap. 4 § sägs, tillkommer nyttjanderättshafvare, den där utan vederlag fått nyttjanderätten åt sig upplåten.
Undantagshafvaren äge att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur fastigheten utbekomma förmån i penningar eller varor, som är upplupen och innestår ogulden, så ock, där fastigheten säljes utan förbehåll om undantagsrättens bestånd, ur köpeskillingen njuta ersättning motsvarande uppskattade värdet af samtliga de förmåner, som tillkomma honom. Ej må dock ur fastigheten uttagas förmån för längre tid före den dag, utmätning sker eller konkurs börjas, än tre år.
Ägare af fastighet, hvarifrån undantag skall utgå, vare utan särskildt åtagande personligen ansvarig för utgörande af de förmåner, som skola utgå medan han är ägare af fastigheten.
Varder fastigheten styckad, svare ägarne af de särskilda fastigheterna, efter ty nu är sagdt, en för alla och alla för en för undantagets utgörande; dock att, där styckningen skett genom jordafsöndring, den afsöndrade lägenhetens ägare icke personligen ansvarar för någon del af undantaget.
Undantag, som utgår i varor, skall, där undantagshafvaren är boende å fastigheten, hos honom aflämnas men eljest af honom afhämtas å fastigheten.
Varder utan undantagshafvarens vållande byggnad. som är åt honom upplåten till bostad eller för annat ändamål, förstörd, eller uppstår för byggnadens vidare begagnande annat hinder, som ej beror af undantagshafvaren, skall åt honom å fastigheten upplåtas annan lika tjänlig lägenhet. Är åt undantagshafvaren upplåten jord till brukande, och kommer denna genom skifta eller annorledes att frångå fastigheten, åligge fastighetsägaren att åt undantagshafvaren upplåta annan jämngod jord inom fastighetens område, om sådan finnes att tillgå.
Fullgör ej fastighetsägaren utan oskäligt dröjsmål hvad sålunda åligger honom. äge undantagshafvaren rätt att få de förmåner, som tillkomma honom, omdatta till en årlig penningränta, motsvarande deras sammanlagda värde enligt ortens pris; dock att talan därom icke må väckas efter det fastighetsägaren fullgjort hvad honom åligger.
Kommer utan undantagshafvarens vållande å byggnad, som .i 6 § sägs, skada, som är ringare än där afses, vare fastighetsägaren pliktig att utan oskäligt dröjsmål afhjälpa bristen; sker det ej, äge undantagshafvaren, där bristen för honom medför synnerligt men, rätt att få de förmåner, som tillkomma honom, omsatta till en penningränta såsom i 6 § sägs.
Skall fastighetsägaren sörja för undantagshafvarens kost eller skötsel, och visar han härutinnan grof försumlighet, äge undantagshafvaren rätt att få de förmåner, som tillkomma honom, omsatta till en penningränta såsom i 6 § sägs; instämme dock, där han vill göra bruk af denna rätt, sin talan inom sex månader efter det fastighetsägaren låtit komma sig till last det förhållande, hvarå talan grundas.
Utan samtycke af fastighetsägaren må ej lägenhet eller jord, som är upplåten åt undantagshafvaren, af denne öfverlämnas till annan, ej heller i lägenheten inrymmas främmande person.
Bryter undantagshafvaren mot hvad i 9 § stadgas och sker ej på fastighetsägarens tillsägelse rättelse, eller gör undantagshafvaren' sig skyldig till vanvård af lägenhet, som är upplåten åt honom, eller föröfvar han åverkan å fastigheten, eller försäljer han där olofligen brännvin, vin eller öl, då må, där icke hvad undantagshafvaren låtit komma sig till last är af allenast ringa betydenhet, på yrkande af fastighetsägaren samtliga de förmåner, denne har att utgöra, omsättas till en årlig penningränta motsvarande hvad genom förmånernas upphörande kommer att för honom besparas.
I fråga om fastighetsägarens rätt att framställa yrkande, som nyss sagts, skall hvad i 9 kap. 37 § är stadgadt äga motsvarande tillämpning.
För hvarje tingslag samt för hvarje stad, där rådstufvurätt finnes, skall föras bok för inskrifning af rätt till fast egendom; denna bok kallas fastighetsbok. För inskrifning af tomträtt och af fång till sådan rätt samt inteckning i tomträtt skall föras särskild tomträttsbok.
Angående inskrifning af rätt till mark hörande till sådan enskild järnväg, för hvars anläggning Konungen medgifvit rätt att i enlighet med vållande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof förvärfva erforderligt område, år särskildt stadgadt.
Fastighetsboken föres af inskrifningsdomaren, som år å landet domaren och i stad den ledamot i rätten därtill är satt. I stad uni, dar Konungen pröfvar sådant erforderligt, uppdragas åt flere ledamöter i rätten att hvar för viss del af staden föra fastighetsboken.
Hvad sålunda stadgats gälle ock om tomträttsboken.
I fastighetsboken skola upptagas samtliga inom tingslaget eller staden belägna fastigheter; dock att å landet fastighet, som är anslagen till boställe eller from stiftelse eller för kronans rakning utarrenderad eller eljest under dess omedelbara disposition, samt i stad fastighet, som tillhör kronan eller staden eller allmän inrättning, icke i fastighetsboken upptages förr än inskrifningsärende rörande fastigheten förekommer.
Öfver samtliga fastigheter skall enligt de grunder, Konungen bestämmer, föras förteckning (fastighetsregister).
I fastighetsboken upptagas fastigheterna under den beteckning, som i registret blifvit dem åsatt.
Hvarje fastighet skall i fastighetsboken upptagas å särskildt upplägg; dock att för område, som i enlighet med gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller annorledes för sådant behof afskiljes från fastighet, öfverföring till nytt upplägg ej erfordras, samt att, där flera fastigheter äro förenade till en egendom, dessa skola sammanföras å ett gemensamt upplägg, om det lämpligen kan ske.
För hvarje tomträtt skall i tomträttsboken göras särskildt upplägg.
Hvad i 3 och 5 §§ är föreskrifvet angående fastighet skall i tillämpliga delar gälla om frälseränta.
Komma fastigheter, som jämlikt 5 § sammanförts å ett upplägg, i särskilda ägares händer, skall vid öfverföring till nytt upplägg iakttagas, att hvad å förra upplägget finnes upptaget icke öfverflyttas till det nya upplägget, utan allenast hänvisning sker från det ena upplägget till det andra.
Varder i fastighetsboken upptagen fastighet styckad, skall hvad sålunda stadgats äga tillämpning beträffande hvad om den odelade fastigheten finnes i fastighetsboken upptaget.
Ansökan i inskrifningsärende skall göras vid rätten så ock där fullföljas, men ankomme det på inskrifningsdomaren att i ärendet besluta.
Öfver inskrifningsärenden föres vid rätten särskildt protokoll. Föres protokollet af annan än inskrifningsdomaren, skall det jämte ingifna handlingar af protokollsföranden hållas inskrifningsdomaren tillhanda.
Vid ansökan om inskrifning skall den handling, hvarå ansökningen grundas, ingifvas i hufvudskrift. Rättens ordförande gifve tillkänna hvad handlingen hufvudsakligen innehåller; och varde handlingen eller den del däraf, som rör ärendet, i protokollet intagen. Skall inskrifning af äganderätt sökas vid flera rätter, må fångeshandlingen i afskrift, besannad af ordföranden i den rätt, där inskrifning först sökes, ingifvas till den andra.
Bifalles ansökan om inskrifning, varde i enlighet därmed inskrifning gjord i boken. Erfordras för angifvande af rättighet, som inskrifves, större vidlyftighet än utrymmet i boken medgifver, göre inskrifningsdomaren nödig hänvisning till den handling, som ligger till grund för ansökningen.
Finnes ansökningen ej kunna bifallas, skall beslutet upptagas i ett af inskrifningsdomaren fördt protokoll och tillika i boken göras anmärkning om ansökningens och beslutets hufvudsakliga innehåll. Utan att anmärkning sålunda skett, äge ej sökanden på grund af ansökningen, där den sedermera bifalles, tillgodonjuta det företräde i rätt, som enligt lag tillkommer tidigare sökt inskrifning framför den, som sökts senare.
Inskrifningsärende må anmälas å landet endast å lagtima ting eller särskildt inskrifningsting och i stad endast å måndag eller, om helgdag då inträffar, nästa söckendag därefter.
Skall någon höras öfver ansökan om inskrifning. förelägge inskrifningsdomaren honom viss dag, då han skall komma tillstädes inför rätten. vid äfventyr att hans uteblifvande icke utgör hinder för inskrifningens meddelande.
Det åligger sökanden att inom tid och på sätt, som om stämning i tvistemål år stadgadt, kungöra den, som skall höras, föreläggandet och sist å den dag, som blifvit bestämd för svars afgifvande. förete bevis. att delgifning skett. Försummas det utan att laga förfall visas, varde ansökningen afslagen, där ej det oaktadt den, som skall höras. den utsatta dagen svarar.
Inskrifningsärende skall vara af inskrifningsdomaren:
- å landet före nästa ting eller sammanträde, då inskrifningsärenden
må anmälas, dock att i hvarje fall handläggning skall ske inom fyra veckor efter det ärendet förekom vid rätten, där ej Konungen med afseende å särskilda förhållanden finner skäligt medgifva utsträckning af tiden, högst till åtta veckor; samt
- i stad före nästa rättegångsdag, då inskrifningsärenden må anmälas.
Finner inskrifningsdomaren ansökan i inskrifningsarende icke kunna bifallas. åligge honom att genast i rekommenderadt bref underrätta sökanden eller hans ombud om beslutet. Är ansökan, som bifalles, af annan bestridd, skall underrättelse, efter ty nu är sagdt, meddelas denne.
Nöjes ej den, som gjort ansökan i inskrifningsärende, eller annan, som blifvit hörd i ärendet, at inskrifningsdomarens beslut, äge däremot fullfölja talan i hofrätten; åliggande det den, som vill söka ändring, att inom trettio dagar från utgången af den enligt 14 § för hvarje särskildt fall stadgade tid eller, om hinder mött för ärendets handläggande inom sagda tid, från det ärendet sedermera blifvit handlagdt till inskrifningsdomaren ingifva besvaren. Menar annan, att beslutet kränker hans rätt, äge inom tid, som i 25 kap. 10 § rättegångsbalken sägs, i den ordning nyss sagts söka ändring i beslutet.
När besvarshandlingar inkommit, åligge inskrifningsdomaren att om besvären genast göra anteckning i boken samt att ofördröjligen insanda handlingarna jämte eget yttrande till hofrätten. Visas, att genom laga kraft ägande beslut besvš'u'en ogillats, varde ock därom anteckning gjord i boken.
Har beslut, hvarigenom inskrifningsdomaren helt och hållet eller till någon del afslagit ansökan om inskrifning, blifvit till följd af besvär andradt, vare sökanden pliktig att å landet sist å det lagtima ting, som infaller nast efter nittio dagar, och i stad inom nittio dagar från det utslaget om andringen vunnit laga kraft förete detsamma hos rätten, vid äfventyr att i annat fall den inskrifning, som beviljas på grund af utslaget, gäller så som vore den sökt först å den dag, utslaget företes vid rätten.
Visas, att genom laga kraft ägande beslut inskrifning helt och hållet eller till någon del undanröjts eller förklarats vara utan verkan, varde anteckning därom gjord i boken. Visas, att ansökan i inskrifningsärende, som förklarats hvilande, förfallit, vare lag samma.
Har vid verkställande af inskrifning förelupit fel, varde på ansökan af den, som sökt inskrifningen, felet anmärkt iboken och inskrifningen rättad; dock att, där ansökan göres efter utgången af den tid, inom hvilken sökanden ägt fullfölja talan mot beslutet, rättelse ej må meddelas till förfång för annan, som emellertid sökt inskrifning. När ansökan om rättelse göres, skall tillika den handling, hvarå bevis om inskrifningen tecknats, ingifvas och förses med bevis om rättelsen.
Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där anmärkning, som i 11 § andra stycket sägs, icke blifvit rätteligen införd i boken.
Hvad i lag är stadgadt angående företräde i rätt på grund af tidigare sökt inskrifning skall icke äga tillämpning å inskrifningar, som sökts å olika tider samma dag.
Där enligt lag det åligger myndighet att hos inskrifningsdomaren anmäla visst förhållande, varde, när sådan anmälan sker, anteckning därom gjord i boken.
Sådan anteckning må ock på begäran af enskild sakägare ske, där förhållandet styrkes.
Anmälan om förhållande, som enligt lag det ankommer på enskild sakägare att utan sammanhang med fullföljd af ansökan om inskrifning anmäla till antecknande i boken, må, där ej för särskilda fall är annorlunda stadgadt, af denne göras antingen vid rätten eller hos inskrifningsdomaren. Göres anmälan hos rätten, skall ärendet upptagas i det i 9 § omförmälda protokoll.
Finner inskrifningsdomaren gjord anmälan ej böra föranleda till antecknande, gifve därom beslut, som skall upptagas i det i 11 § omförmälda protokoll. Nöjes ej den, som gjort anmälan, åt beslutet, äge däremot fullfölja talan i hofrätt; ej vare sådan talan inskränkt till viss tid.
Har någon instämt talan af beskaffenhet att enligt lag skola amnälas för antecknande i boken, och visar han ej, när käromålet förekommer till handläggning, att sådan anmälan skett, då skall, där han ej försuttit tid för anmälan, rätten gifva honom nödig tid att visa, att han fullgjort hvad sålunda åligger honom, och hvile emellertid käromålet; försummas den tid, vare käromålet förfallet.
Finnes, att vid verkställande af anteckning i boken förelupit fel, varde felet i boken anmärkt och rättadt.
Menar någon, hvars rätt saken rör, att sådant fel förelupit, göre hos inskrifningsdomaren ansökan om rättelse. Finner inskrifningsdomaren ansökningen sakna fog, meddele däröfver beslut, som skall upptagas i det i 11 § omförmälda protokoll; och gälle om rätt att fullfölja talan mot beslutet hvad i 22 § andra stycket sägs.
Öfver ärenden, som anmälas omedelbart hos inskrifningsdomaren, skall af denne föras särskild förteckning.
Det åligger inskrifningsdomaren, vid bot af en krona femtio öre för hvarje dag fullgörandet uteblifver, att för hvarje kalenderår inom en månad därefter till hofrätten insända afskrift af det i 11 § omförmälda protokoll och af den i 25 § föreskrifna förteckning.
Af böter, som ådömas enligt denna paragraf, äger åklagaren undfå hälften.
Angående insändande till hofrätt af afskrift utaf det i 9 § omförmälda protokoll gälle hvad särskildt är stadgadt.
Närmare föreskrifter om fastighetsbokens och tomträttsbokens inrättande och förande samt angående den i 25 § omförmälda förteckning meddelas af Konungen.
Hvar, som med äganderätt åtkommer fast egendom, vare skyldig att söka inskrifning af sitt fång. Sådan inskrifning kallas lagfart. Hvad sålunda stadgats afser jämval den, hvilken fast egendom tillfaller såsom fideikommiss.
Lagfart skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, sökas å landet sist å det lagtima ting, som infaller nast efter nittio dagar, och i stad inom nittio dagar sedan fånget skedde.
- 1 mom. Är fast egendom åtkommen genom arf, skall tiden för
lagfarts sökande räknas, dar boskifte ej erfordras för arfslottens bestämmande, från det bouppteckningen efter arflåtaren afslutades, men i annat fall från det boskifte förrättades.
- 2 mom. I fråga om giftorätt i makars bo skall tiden för lagfarts
sökande räknas från det giftorättsandelen vid boskifte utbröts.
- 3 mom. Åsämjas delägare i dödsbo att lefva samman i bo oskifto
så som i 11 kap. årfdabalken sägs, skall lagfart för boet sökas inom den i 2 § utsatta tid från det öfverenskommelsen slöts.
- 4 mom. Grundas äganderätt till fast egendom å testamente, skall
tiden för lagfarts sökande räknas från det testamentet blef ståndande; dock att, där för tillämpning af testamentet erfordras boskifte, tiden skall raknas från det sådant förrättades.
Är öfverlåtelse af fast egendom beroende af villkor, skall tid för lagfarts sökande räknas från det villkoret blifvit uppfylldt.
Varder före utgången af den för lagfarts sökande stadgade tid tvist anhängig om giltigheten af det fång, som skall lagfaras, skall tid för lagfarts sökande räknas från det dom i målet vunnit laga kraft.
Sökes ej lagfart. i rätt tid, böte den försumlige från och med tio till och :ned trehundra kronor. Ej må försummelsen åtalas efter det lagfart blifvit sökt. På framställning af allmänne åklagaren må genom vite den försumlige tillhållas att fullgöra sitt åliggande.
Af böter och viten, som ådömas enligt denna paragraf, äger åklagaren undfa hälften. Saknas tillgång till fulla gäldandet af böter eller viten. skola de förvandlas efter allmän strafflag.
Är fångeshandling, som för lagfart å köp, byte eller gåfva af fast egendom företes, icke af vittnen styrkt, eller år sådan handling underskrifven på grund af fullmakt och denna ej styrkt af vittnen, då skall förre ägaren, där han ej inför rätten vitsordar sin underskrift när ansökningen göres, höras däröfver. Är fångeshandlingen eller fullmakten utfärdad å utrikes ort och är ej underskriften styrkt af svensk konsul eller behörig utlandsk myndighet å den ort, må ej lagfart beviljas utan förre ägarens hörande.
Har egendomen köpts å offentlig auktion, gälle såsom fångeshandling protokoll öfver auktionen, där denna förrättats af offentlig myndighet eller protokollet är genom påskrift af förre ägaren till riktigheten erkändt; är påskriften icke styrkt på satt i första stycket sägs, vare lag, som där sagts.
Sökes lagfart på grund af testamente, dom eller annan handling, som tager åt sig laga kraft, må ansökningen ej bifallas, med mindre det visas, att handlingen blifvit standande. Är öfverlåtelse af fast egendom, därå lagfart sökes, beroende af villkor, må lagfart icke beviljas, med mindre det visas, att villkoret blifvit uppfylldt.
Sökes lagfart å fång, vid hvilket lösningsrätt må utöfvas, må ansökningen icke bifallas, med mindre tid för instämmande af lösningstalan gått till ända utan att sådan talan instämts eller där talan blifvit instämd, den ogillats genom dom, som äger laga kraft.
Har ägare af fastighet till annan öfverlåtit visst område, som skall genom ägostyckning utbrytas från fastigheten, må lagfart å fånget ej beviljas förr än ägostyckningen blifvit fastställd. Ej heller må, där afsöndring skett, lagfart beviljas förr än fastställelse å afsöndringen meddelats.
Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pliktig att visa, i hvilket kvarter och vid hvilka gator tomten är belägen, samt tomtens ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor.
Har ägare af tomt i stad till annan öfverlåtit visst till gränserna bestämdt område däraf, må lagfart å den öfverlåtelse ej beviljas förr än området blifvit afstyckadt från tomten.
Hvad nu är stadgadt om stad skall ock gälla om köping och annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.
Ej må utom i fall, hvarom har nedan skils, lagfart beviljas innan å fångesmannens fång meddelats lagfart eller, där denne enligt äldre lag icke varit skyldig att lagfara fånget, hans laga åtkomst blifvit styrkt.
Kan ej sökanden visa fångesmannens åtkomst, skall, där sökanden det begär och icke fastighetsboken eller den jämlikt äldre lag förda bok utvisar, att för annan än fångesmannen lagfarits med egendomen, kungörelse om ansökningen utfärdas af inskrifningsdomaren; är för annan än fångesmannen egendomen lagfaren, må ock kungörelse utfärdas, där sökanden visar sannolika skäl, att fångeshandlingen för fångesmannen förstörts eller förkommit och att hinder möter för utförande af talan mot den, för hvilken egendomen sist lagfarits, eller hans rättsinnehafvare.
Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse tre gånger, minst en månad mellan hvarje gäng, blifvit såväl införd iallmänna tidningarna som ock, där fråga är om egendom å landet, uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, äfvensom, när tingslaget består af mer än en församling, i kyrkorna för angränsande, inom tingslaget belägna församlingar, klander å fånget instämdt och för antecknande i fastighetsboken anmäldt inom fem år efter sista kungörandet. och förekommer ej heller eljest anledning att annan äger bättre rätt. till egendomen, då må den omständighet, att fångesmannens åtkomst ej styrkes, icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande. där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagna såsom ägare till egendomen. Innan i ty fall ansökningen må bifallas, skall yttrande inhämtas från kronans ombudsman i orten.
Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om dikning och annan afledning af vatten, vare för lagfarts beviljande ej af nöden, att med föregående fång lagfares eller att åtkomst styrkes.
Sökes å egendom, som sålts i den ordning utsökningslagen bestämmer, lagfart för köparen, vare lag samma, där auktionen hållits för gäldande af belopp, som är intecknadt i egendomen, eller af fordran, hvarför eljest egendomen häftar i hvems hand den vara må.
Finnes fångeshandling, som för lagfart företes, ej vara så upprättad, som lag föreskrifver, eller finner eljest inskrifningsdomaren uppenbart, att fånget icke år lagligt, varde ansökningen afslagen.
Möter för bifall till ansökningen hinder af beskaffenhet, som i 8 § sägs, eller år sökandens rätt till egendomen beroende af tvist, förklare inskrifningsdomaren ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanröjande.
Möter eljest hinder för lagfartens beviljande, eller finnes sökandens rätt tvistig anda att tvist ej år anhängig, förelagge inskrifningsdomaren sökanden viss tid, inom hvilken han har att fullfölja ansökningen och visa, att hindret blifvit undanröjdt eller, där sökandens rätt funnits tvistig, att han instamt sin talan till domstol. Fullgör sökanden ej inom utsatt tid hvad honom ålagts, varde ansökningen afslagen, dar han visar, att han 'ej kunnat fullgöra det inom samma tid; visas det, må nytt anstånd beviljas sökanden. Utfärdas jämlikt 12 § kungörelse angående ansökningen, varde denna förklarad hvilande.
Öfverlåter någon samma egendom till tvenne, och har, innan lagfart sökts å det fång, hvarigenom egendomen först öfverlåts, lagfart blifvit sökt på grund af den senare öfverlåtelsen, gifve den öfverlåtelse företräde, där den, för hvilken egendomen lagfarits, eller annan, till hvilken egendomen må hafva från honom öfvergatt., var i god tro när han åtkom egendomen.
Nu har å fast egendom, som kommit ur rätte ägarens besittning, lagfart enligt nya jordabalken blifvit meddelad för annan; hafva, efter det egendomen kom ur ägarens hand och lagfart därå för annan söktes eller, dar ansökningen ej genast bifallits, ärendet senast förekom vid rätten, tio år förflutit utan att egendomen åter kommit i rätte ägarens hand eller talan om dess återvinnande anhängiggjorts, vare, där den, som lagfarten vunnit, eller annan, till hvilken egendomen må hafva från honom öfvergått, var i god tro när han åtkom egendomen, denna fri från klander i hans hand.
Är före utgången af nyss sagda tid egendomen öfverlåten till annan utan att nye ägaren sökt lagfart å sitt fång, vare, dar inom samma tid talan instämts mot den, för hvilken egendomen sist lagfarits, klandertalan öppen jämväl mot den, till hvilken egendomen öfvergått.
Är vid gåfva eller testamente fast förbehåll, som inskränker förvärfvarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen, skall därom, när lagfart beviljas, anteckning ske i fastighetsboken. Visas sedan, att förbehållet förfallit, varde ock därom anteckning gjord i fastighetsboken.
Då lagfart år beviljad, skall därom utfärdas särskildt bevis. Idetta skall fånget samt vid köp jämval köpeskillingen anmärkas. så ock förbehåll. där sådant förekommer, som inskränker ägarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen.
Inskrifningsdomaren åligge att å landet för hvarje sammanträde, då inskrifningsärenden må anmälas, inom två månader efter sammanträdet och i stad för hvarje månad inom en vecka efter månadens slut till Konungens befallningshafvande insända förteckning å sökta lagfarter, upptagande fånget och vid köp jämväl köpeskillingen; skolande Konungens befallningshafvande ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen så som med bemälda myndighets kungörelser vanligen förfares.
Utfäster någon skriftligen, att hans fasta egendom skall häfta för visst belopp i penningar, må på grund däraf inskrifning meddelas i den ordning här nedan stadgas. Sådan inskrifning kallas inteckning.
Skall egendomen utgöra. pant för fordran, som grundas å skuldebref eller annan skriftlig handling, skall utfästelsen vara tecknad å fordringshandlingen.
Häftar fast egendom för ogulden köpeskilling så som i 4 kap. 11 § sägs eller för fordran, som afses i 4 kap. 22 §, 5 kap. 12 § eller 7 kap. 6 §, då må för fordringen inteckning beviljas, anda att sådan ej blifvit utfast. Sökes inteckning enligt denna paragraf, eller innehåller utfästelse, som i 1 § sägs, att förskrifna beloppet utgör fordran af här angifna beskaffenhet, och sökes därför inteckning inom den för hvarje särskildt fall stadgade tid, skall om förhållandet göras anmärkning i fastighetsboken.
Ej må på grund af fastighetsägarens utfästelse inteckning meddelas, med mindre utfästelsen är styrkt på satt i 15 kap. 7 § sägs eller den af honom vitsordas vid rätten när inteckningen sökes. Är utfästelsen styrkt såsom nyss sagts men uppstår tvifvel om dess giltighet, eller sökes inteckning efter 2 §, skall fastighetsägaren höras öfver ansökningen.
Visar fastighetsägaren när han höres inför rätten, att utfästelse, på grund hvaraf inteckning sökes, saknar giltighet, eller i fall, som i 2 § sägs, att fordringen guldits eller annorledes upphört eller är ogill, varde ansökningen afslagen.
Finnes sökandens rätt tvistig, då skall, där ej tvist redan år anhängig, inskrifningsdomaren förelägga honom viss tid, inom hvilken han har att fullfölja ansökningen och visa, att han stämt. Fullgör sökanden det ej inom utsatt tid, varde ansökningen afslagen, där han ej visar, att han ej kunnat fullgöra det inom samma tid; visas det, må nytt anstånd beviljas sökanden. Visar sökanden, att han stämt, eller är när inteckningen sökes tvist redan anhängig, förklare inskrifningsdomaren ansökningen hvilande i afbidan på tvistens utgång; vinner sökanden saken, åligge honom att å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad inom nittio dagar sedan domen vunnit laga kraft förete domen, vid äfventyr att ansökningen eljest är förfallen.
Ej må inteckning meddelas i del af egendom, utan så år att flere samfälldt, en hvar till viss lott, äro ägare af egendomen och inteckningen afser sådan lott.
Kommer genom försäljning af lott i egendomen samäganderätten att upphöra, vare det ej hinder för meddelande af inteckning för fordran, hvarför den lott häftar enligt 4 kap. 11 §.
Ej må inteckning meddelas, utan att den, som utfäst inteckningen eller för hvars gäld inteckningen sökes efter 2 §, fått lagfart å sitt fång eller, där han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt aldre lag ej varit skyldig att lagfara, hans laga åtkomst styrkts; är lagfart sökt men ännu ej beviljad, skall inteckningsansökningen förklaras hvilande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad.
Är ansökningen förklarad hvilande, åligge sökanden att, där lagfarten beviljas, å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad inom nittio dagar från det lagfarten beviljades fullfölja ansökningen, vid äfventyr att den eljest är förfallen.
Är talan instamd om klander å ägarens fång eller om återgång däraf, vare ansökningen hvilande i afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen inom den i 6 § stadgade tid efter det dom i målet vunnit laga kraft, vare ansökningen förfallen.
Öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, och har, innan nve ägaren sökt lagfart, inteckning blifvit i egendomen sökt på grund af förre ägarens utfästelse, då utgör öfverlåtelsen ej hinder för inteckningens beviljande, men inteckningen vare ej gällande mot nye ägaren. där icke den, som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera annan i god tro åtkommit inteckningen; sökas å samma dag lagfart och inteckning, vike inteckningssökanden för den, som förvärfvat äganderätten.
För fordran, hvarför egendomen häftar såsom i 2 § sägs, må inteckning beviljas utan hinder däraf att den, för hvars gäld inteckningen sökes, öfverlåtit egendomen till annan och för denne lagfart därå meddelats.
Kommer på grund af stadgandet i 15 kap. 15 § fast egendom att frångå någon, som därå erhållit lagfart, vare inteckning, som meddelats i egendomen på grund af dennes utfästelse eller därförutan enligt 2 §, ståndande, där den, som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera annan i god tro åtkommit inteckningen.
Är fast egendom, när den efter klander återvinnes, besvarad af inteckning, som tillkommit sedan egendomen blef afhänd rätte ägaren men innan klandret instämdes; hade, då klandret instämdes, egendomen varit ur hans hand mer än tio år efter det lagfart därå enligt nya jordabalken för annan söktes eller, där ansökningen genast bifallits, ärendet senast förekom vid rätten, vare inteckningen ståndande, där den, som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera annan i god tro åtkommit inteckningen.
I fråga om rätt att tala å inteckning, som efter det någon förklarats skola anses för död tillkommit på grund af utfästelse af den, som tillträdt hans egendom, gälle hvad särskildt är stadgadt.
Är, när inteckning sökes, egendomen afträdd till konkurs, eller aftrades den samma dag ansökningen göres, skall ansökningen afslås, där ej inteckningen sökes för fordran, hvarför egendomen häftar såsom i 2 sägs.
Är på grund af ansökning, som nu sagts, inteckning meddelad, vare den utan verkan; och varde, när förhållandet styrkes, anteckning därom gjord i fastighetsboken.
Då inteckning blifvit beviljad, teckne inskrifningsdomaren bevis därom den handling, hvara ansökningen grundas; skolande beviset tillika innehålla uppgift om dagen, då inteckningen söktes, samt angifva blad och rum i fastighetsboken, där inskrifningen skett.
Är i förskrifning, hvarför inteckning meddelats, ränta ej utfäst, eller skall ränta utgå efter lägre räntefot än sex för hundra om året, må utan hinder däraf att emellertid annan fått inteckning i egendomen inteckningen utsträckas till att gälla ränta efter nämnda räntefot.
Inteckning medför rätt att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur egendomen utbekomma hvad intecknadt är, dock ej ränta för längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs börjas än tre år.
För den kostnad, inteckningshafvaren far vidkännas för bevakande af sin rätt till betalning ur egendomen, njute han ock den rätt nu sagts.
Är byggnad å intecknad egendom försäkrad mot brandskada, må ej i händelse af timad skada ersättningsbeloppet utbetalas till fastighetsägaren. med mindre inteckningshafvaren medgifver det eller ock pant eller borgen. som godkännes af utmätningsmannen i orten, ställes för beloppets återbäring i händelse skadan ej afhjälpes inom skälig tid.
Visar ej fastighetsägaren inom två månader efter det ersättningsbeloppet förfallit till betalning, att han är berättigad att lyfta detsamma. eller har lyftadt belopp återburits efter ty nyss sagts, skall beloppet nedsättas hos öfverexekutor, som har att kungöra det fastighetsägaren och inteckningshafvare och dem emellan lagligen fördela beloppet: åliggande det öfverexekutor att, sedan fördelningen godkänts eller vunnit laga kraft. därom göra anmälan hos inskrifningsdomaren och tillika insända fördelningslängden.
Hvad sålunda är stadgadt skall icke äga tillämpning, där ersättningen för skadan ej öfverstiger en tiondel af det belopp, för hvilket egendomens åbyggnad är försäkrad.
Har vid fördelning, som i 15 § sägs, betalning utfallit å hufvudstol af intecknad gäld. vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan: och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hafva vunnit laga kraft, göra anteckning i
Har intecknad förskrifning, som ej är af löpande egenskap, blifvit öfverlåten från en till annan, må ej, när denne söker betalning ur egendomen. mot honom göras gällande andra jäf än som grundas å handlingens beskaffenhet eller eljest kunnat framställas, därest förskrifningen varit löpande: dock att, där utfärdaren i handlingen gjort förbehåll mot öfverlåtelse, den, till hvilken handlingen ändock öfverlåtits, icke äger bättre rätt än den, till hvilken handlingen år ställd.
Är, då inteckningshafvare vill söka betalning ur intecknade egendomen, denna från en till annan öfverlåten utan att nye ägaren sökt lagfart sitt fång, må utan hinder af öfverlåtelsen förre ägaren sökas. Är tvist om äganderätten antecknad i fastighetsboken, må den sökas, hvilken såsom ägare har egendomen i besittning.
Hvad sålunda stadgats skall jämväl galla i fråga om uppsägning af intecknad gäld.
Vill fastighetsägaren i stället för en inteckningshandling sätta en eller flera andra handlingar innefattande utfästelse, som i 1 § sägs, för intecknade beloppet, ingifve till rätten inteckningshandlingen jämte den eller de handlingar, som skola sättas i stallet; och göre inskrifningsdomaren om utbytet anteckning i fastighetsboken samt åteckne handliagarna bevis om utbytet, anmärke ock å den eller de nya inteckningshandlingarna hvad för inteckningsrättens bedömande är af betydelse. Utbyte, hvarom nu sagts, må ock ske på begäran af inteckningshafvare, där det visas, att fastighetsägaren samtyckt till åtgärden.
Där fastighetsägaren det äskar och till rätten ingifver inteckningshandlingen, varde inteckningen dödad helt och hållet eller till viss- del; och teckne inskrifningsdomaren å handlingen bevis om dödandet. Äskas sådan åtgärd af annan an fastighetsägaren, må dödning ock ske, där det visas, att fastighetsägaren samtyckt till åtgärden.
Vill någon låta inteckning under annan nedsattas, skall hvad i 20 § är stadgadt i fråga om intecknings dödande äga motsvarande tillämpning.
Är egendomen besvärad af flera inteckningar, må ej någon af dem sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den eller de inteckningar, hvilka äga lika eller bättre rätt än denna.
Huru inteckningshandling, som förkommit, må dödas, därom gälle hvad särskildt är stadgadt.
Vill inteckningshafvare få anmärkt i fastighetsboken, att han innehar inteckningshandlingen, uppvise denna för rätten; och varde, sedan sådant skett och anmärkts i inskrifningsprotokollet, anteckning i fastighetsboken gjord om uppvisandet med uppgift å den, för hvars räkning uppvisandet skett.
Inteckningshafvaren vare ock öppet att vid annan underrätt uppvisa handlingen; den rätt låte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll göra anteckning om ansökningen samt korteligen angifva hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad och rum inteckningen är inskrifven, samt dag och årtal, då inskrifningen skedde. Sedan göre inteckningshafvaren om uppvisandet anmälan för antecknande i fastighetsboken och ingifve tillika protokollet i ärendet.
Sker försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, egendomen icke vidare häfta för intecknadt belopp, som enligt borgenärsförteckningen faller utom hvad af köpeskillingen täckes, ej heller för belopp, som af köpeskillingen täckes men faller utom det för försäljningen bestämda lägsta budet, där ej beloppet af öfvertagits i afräkning å köpeskillingen; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan till honom inkommit handling, som visar köpeskillingens fördelning, göra anteckning i fastighetsboken.
Varder fast egendom afträdd i enlighet med gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om ändring eller utrifning af vattenverk, då skall, sedan löseskillingen blifvit nedsatt å behörig ort, hvad sålunda afträdts ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan löseskillingen visats vara nedsatt, göra anteckning i fastighetsboken.
Kommer vid fördelning af ersättning, som enligt lagen om dikning och annan afledning af vatten tillkommer vattenverksägare för skada eller intrång, eller af lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i grufvestadgan afträdts till grufägare, eller af medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom anda att försäljning af egendomen ej skett, betalning att utfalla å hufvudstol af inteckning, hvarför egendomen häftar, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hafva vunnit laga kraft, anteckning gjord i fastighetsboken.
Hvad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om ändring eller utrifning af vattenverk allenast en del af intecknad egendom afträdes och vid löseskillingens fördelning betalning utfaller å hufvudstol af inteckning.
Har intecknad fordringshandling blifvit inlöst af fastighetsägaren eller eljest kommit i hans hand, och är ej sådant fall för handen, att inteckningen är ogill eller utan verkan, må handlingen ånyo utgifvas med oförändrad inteckningsrätt.
Innehafves inteckningshandling, när egendomen utmätningsvis säljes, af fastighetsägaren, äge denne vid försäljningen tillgodonjuta samma rätt som skulle tillkomma annan innehafvare af inteckningen; dock att, där i handlingen ränta är förskrifven, sådan ej må räknas ägaren till godo. Är fastighetsägaren försatt i konkurs, äge konkursboet den rätt nu sagts.
Är å belopp, hvarför egendom på grund af inteckning häftar, afbetalning gjord, eller år eljest inteckningshafvaren icke berättigad att utbekomma mer an en del af intecknade beloppet, vare i fråga om den öfriga delen lag, som i 28 § sägs; dock att inteckningshafvaren för sin fordran äger företräde.
Har fastighetsägaren gjort afbetalning å intecknadt belopp. vare inteckningshafvaren. dar ej annat förbehåll skett, pliktig att på begäran af fastighetsägaren och mot förskott af nödig kostnad uppvisa inteckningshandlingen vid rätten för afbetalningens antecknande i fastighetsboken: skolande, när sådant sker, inskrifningsdomaren ej mindre i fastighetsboken anmärka, att handlingen ej vidare medför inteckningsrätt för afbetalade beloppet, än äfven förse handlingen med bevis därom.
Uppvisande, hvarom nu år sagdt, må ock ske vid annan underrätt. Den rätt late, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll korteligen anteckna hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad och rum inteckningen år inskrifven, samt dag och årtal, då inskrifningen skedde; teckne ock å handlingen bevis, som ofvan är sagdt. Sedan göre fastighetsägaren om uppvisandet anmälan för antecknande i fastighetsboken och ingifve tillika protokollet i ärendet.
Sedan anteckning om afskrifning, efter ty nu år sagdt, skett i fastighetsboken, då nia, dar fastighetsägaren det äskar och tillika ingifver handling innefattande utfästelse, som i 1 § sägs, inteckning till belopp motsvarande hvad sålunda afskrifvits meddelas att galla med förmånsrätt näst efter inteckningshafvarens återstående fordran; vare ock fastighetsägaren öppet att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen dödad till belopp motsvarande hvad som afskrifvits. Är fastighetsägaren tillkommande rätt. till andel i inteckning utmätt, äge utmätningsmannen utfärda handling, som nu sagts, och på grund däraf få inteckning meddelad.
Låter innehafvare af intecknad fordran ny ägare till egendomen å inteckningshandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager skulden. vare förre ägaren fri från sin förbindelse, där ej annorlunda är aftaladt.
Har innehafvare af förskrifning, till säkerhet hvarför inteckning blifvit meddelad i egendom, den där sedermera kommit i annan ägares hand. låtit inteckningen utan samtycke af förskrifningens utgifvare helt och hållet eller till viss del dödas eller ock nedsättas, och kan fordringen till följd däraf icke ur egendomen uttagas, vare utgifvaren fri från ansvarighet. för fordringen, utan så är att fastighetsägaren, därest han fått inlösa förskrifningen, ägt söka sitt åter af utgifvaren. Hvad nu är sagdt om förskrifningens utgifvare gälle ock om annan ägare, som tagit skulden å sig eller eljest bör svara därför i utgifvarens ställe.
Har vid försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer borgenär, som i egendomen har inteckning för fordran, ägt taga betalning ur köpeskillingen, men låter han intecknadt belopp, som kunnat ur köpeskillingen gäldas, kvarstå, i egendomen, vare den, som personligen svarade för fordringen, fri från ansvarighet för sådant belopp.
Varder intecknad egendom genom vanvård eller annorledes så försämrad, att inteckningshafvarens säkerhet märkligt minskas, äge denne att ur egendomen njuta betalning, ända att förfallotid ej år inne.
Är inteckning meddelad i flera egendomar gemensamt, hvile ansvarigheten å hvar af egendomarna till så stort belopp, som å den faller efter förhållandet af denna egendoms särskilda värde till sammanlagda värdet af alla egendomarna.
Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst värde å hvarje egendom utsatt i inteckningshandlingen, skall för bestämmande af ansvarighetsbeloppet hvarje egendoms värde beräknas efter den uppskattning därå till allmän bevillning, som var gällande året näst före den tid, då inteckningen söktes, eller, där sådan uppskattning för det året ej finnes, den, som efter nämnda tid först sker; finnes, när en eller flera af egendomarna skola utmätningsvis säljas, för någon af dem ej sådan uppskattning, skall ansvarighetens fördelning bestämmas efter de värden, som, efter ty i utsökningslagen stadgas, af utmatningsmannen åsattas egendomarna.
Kan den, som har gemensam inteckning i flera egendomar, ur köpeskillingen för någon af dem ej utfå det belopp, hvarför den egendom skall ansvara efter 35 §, falle bristen de öfriga egendomarna till last och varde dem emellan fördelad enligt den i samma paragraf stadgade grund. Saknas i någon af egendomarna tillgång till gäldande af därå belöpande andel i bristen, skall den andel på enahanda satt fördelas är de återstående egendomarna.
Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit inteckningen i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller ock nedsattas, vare då ej berättigad att för belopp, som skulle falla den egendom efter ty i 35 och 37 §§ sägs, hålla sig till de andra egendomarna, dar ej mellan honom och öfriga rättsägare år annorlunda aftaladt.
Varder aftal, hvarom nu är sagdt, vid rätten styrkt, skall det intagas i protokollet samt anmärkas i fastighetsboken, och teckne inskrifningsdomaren bevis därom å de inteckningshandlingar, hvilka för aftalets styrkande blifvit företedda vid rätten. Har aftalet blifvit anmärkt i fastighetsboken, vare det jämväl mot ny rättsägare gällande.
Innehafvare af gemensam inteckning i flera egendomar vare, där någon af dem skall på begäran af annan än inteckningshafvaren särskildt säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, berättigad att för utrönande huruvida sådan brist kan uppstå, som enligt 37 § bör falla egendomen till last, äska försäljning jämväl af de öfriga egendomarna eller någon af dem utan hinder däraf, att intecknade beloppet ej är förfallet till betalning; dock åligge honom att, innan den egendom, hvars särskilda försäljning blifvit begärd, skall säljas, framställa sitt yrkande i den ordning 13 utsökningslagen bestämmer samt, där ej den myndighet, hos hvilken yrkandet framställes, skall förrätta auktionen, till auktionsförrättaren ingifva bevis, att yrkandet blifvit framställdt.
Göres sådant yrkande, eller kommer gjordt yrkande att förfalla, må ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen, där nämnda egendom då säljes, ur köpeskillingen utfå mer än det belopp, hvarför egendomen ansvarar enligt 35 §.
Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning, blifvit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, då skall, så framt icke samtliga de egendomar, som häfta för inteckningen, blifvit sålda vid samma auktion och försäljningen skedde utan att särskilda utrop föregått, egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke vidare häfta för någon del af intecknade beloppet, som icke af köparen öfvertagits i afräkning å köpeskillingen, ända att detta faller inom det för försäljningen bestämda lägsta budet; och varde därom, efter ty i 24 § sägs, anteckning gjord i fastighetsboken.
Varda af gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis sålda, skola de öfriga vidare häfta för hvad af inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i fastighetsboken.
Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit styckad, skall, såvidt ej i 43 § annorlunda stadgas, i fråga om de särskilda delarnas ansvarighet för intecknade beloppet tillämpas hvad om flera egendomar ofvan är sagdt.
Huru i vissa fall afsöndradt område, som förut tillhört ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvar för inteckningar i stamhemmanet, därom är särskildt stadgadt.
Hvad i 35–40 §§ är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning, där flere samfälldt, en hvar till viss lott, äro ägare af intecknad egendom.
Sker afsöndring från intecknad egendom, svare stamfastigheten för hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för hvad däraf icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshafvaren äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten och lägenheten. Äro från stamfastigheten flera lägenheter afsöndrade, gånge lägenhet, hvarå lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå lagfart sökts tidigare; har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, eller år fråga. om lägenheter, hvarå lagfart ej blifvit sökt, gånge den, som senare öfverlåtits, förr i betalning; äro lägenheterna öfverlåtna samma dag, vare ansvarigheten dem emellan fördelad efter de grunder, som äro stadgade i 35–37 §§.
Skall på begäran af någon, som åtger lika eller bättre rätt än inteckningshafvaren, någon af egendomarna utmätningsvis säljas, age inteckningshafvaren, efter ty i 39 § sägs, äska försäljning jämväl af lägenhet, som för inteckningen ansvarar först efter den egendom, hvars särskilda försäljning blifvit begärd.
Inteckning, som afses i 43 §, må, såvidt den besvärar lägenheten, dödas, ända att lägenhetens ägare icke visas hafva samtyckt till åtgärden.
För dödning, hvarom nu är sagdt, må inteckningshandlingen uppvisas vid annan underrätt än den, hvarunder lägenheten lyder. Den rätt late, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll göra anteckning om ansökningen samt korteligen angifva hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad och rum inteckningen är inskrifven, samt dag och årtal, då, inskrifningen skedde; teckne ock bevis å handlingen om uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan må protokollet i ärendet ingifvas till rätten i den ort, där lägenheten ligger; och vare det så gillt som hade inteckningshandlingen dit ingifvits.
Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, hvartill marken till större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej belastas med inteckning.
Den, som i skriftlig handling fatt nyttjanderätt till fastighet, må i den ordning har nedan sägs få rättigheten inskrifven i fastighetsboken; dock att i fråga om tomträtt gäller hvad i 18 kap. stadgas.
Huru i visst. fall inskrifning må beviljas utan att upplåtarens hustru samtyckt till upplåtelsen, därom skils i giftermålsbalken.
Är den handling, på grund hvaraf inskrifning äskas, icke styrkt på satt i 15 kap. 7 § sägs, skall fastighetsägaren, där han inför rätten vitsordar sin underskrift när ansökningen göres, höras däröfver. Är handlingen styrkt som nu sagts, men uppstår tvifvel om dess giltighet, vare lag samma.
Hvad i 16 kap. 4 § är föreskrifvet i fråga om inteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om inskrifning af nyttjanderätt. .
Ej må inskrifning meddelas utan att den, som upplåtit nyttjanderätten. fått lagfart å sitt fång eller, där han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit skyldig lagfara, hans laga åtkomst styrkts. Är lagfart sökt men ännu ej beviljad, vare lag som i 16 kap. 6 § sägs; dock att för nyttjanderätt, hvarom vid försäljning eller byte af egendomen gjorts förbehåll i den handling, på grund hvaraf lagfart för förvärfvaren blifvit sökt, inskrifning må beviljas utan hinder däraf, att talan om lösningsrätt år instämd eller tid för instämmande af sådan talan ej gått till anda.
Hvad i 16 kap. 5, 7, 12 och 45 §§ år föreskrifvet med afseende å inteckning skall ock tillämpas i fråga om inskrifning af nyttjanderätt.
Vill innehafvare af nyttjandrätt låta därför meddelad inskrifning helt och hållet eller till viss del dödas eller ock under inteckning eller under annan inskrifning nedsättas, skall hvad i 16 kap. 20 och 21 §§ är stadgadt med afseende å inteckning äga motsvarande tillämpning; dock att fastighetsägarens samtycke till sådan åtgärd icke är af nöden.
Har den tid, för hvilken nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller visas, att nyttjanderätten af annan anledning upphört, må på begäran af fastighetsägaren inskrifningen dödas.
Har egendomen blifvit utmätningsvis försåld utan förbehåll om nyttjanderättens bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, inskrifningen vara utan verkan; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan från auktionsförrättaren inkommit uppgift om förhållandet, göra anteckning i fastighetsboken.
Hvad i 16 kap. 25 § är stadgadt med afseende å inteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om inskrifning för nyttjanderätt.
Är äganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan, vare nyttjanderätten gällande, där inskrifning sökes innan nye ägaren sökt lagfart å sitt fång; dock att, där öfverlåtelsen skett innan nyttjanderätten upplåts, nvttjanderätten ej skall galla, med mindre nyttjanderättshafvaren var i god tro när upplåtelsen skedde. Har någon vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf, och öfverlåter nye ägaren sedan egendomen till annan, vare, anda att vid den öfverlåtelse förbehåll om nyttjanderätten ej skett, nyttjanderätten gällande mot denne, där inskrifning sökes inom den i 4 kap. 11 § stadgade tid efter det lagfart söktes å den förres fång.
Nu sökes samma dag nye ägaren söker lagfart eller därefter inskrifning för nyttjanderätt, som upplåtits af förre ägaren; kan ej sökanden visa, att förbehåll därom skett vid öfverlåtelsen, men uppgifver han, att nyttjanderätten ändock år gällande mot nye ägaren, gälle hvad i 2 § stadgas.
Kommer på grund af stadgandet i 15 kap. 15 § fast egendom att frångå någon, som därå erhållit lagfart, vare inskrifning, som för nvttjanderätt meddelats på grund af upplåtelse af denne, ståndande, där den. till hvilken nyttjanderätten upplåtits, var i god tro när upplåtelsen skedde.
Är fast egendom, när den efter klander återvinnes, besvarad med inskrifning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte ägaren afhänd men innan klandret instämdes; hade, då klandret instämdes, egendomen varit ur hans hand mer än tio är efter det lagfart därå enligt nya jordabalken för annan söktes eller, där ansökningen ej genast bifallits, ärendet senast förekom vid rätten, vare inskrifningen ståndande. där den. till hvilken nyttjanderätten upplåtits, var i god tro när upplåtelsen skedde.
I fråga om rätt att tala å inskrifning, som efter det någon förklarats skola anses tör död tillkommit på grund af upplåtelse af den, som tillträdt hans egendom, gälle hvad särskildt är stadgadt.
Har någon upplåtit nyttjanderätt till samma egendom åt tvenne, och sökes innan inskrifning blifvit sökt för den rätt, som först uppläts, inskrifning på grund af den senare upplåtelsen, vare denna gällande, där den. hvilken fatt inskrifningen sig beviljad, var i god tro när han förvärfvade rättigheten; dock att i fråga om nyttjanderätt, som någon vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan, skall gälla hvad i 4 kap. 11 § sägs.
Är fast egendom besvärad af inteckning och af inskrifning för nyttjanderätt, äge inteckningen företräde, där den sökts innan inskrifning söktes för nyttjanderätten; sökas å samma dag inteckning och inskrifning af nyttjanderätt, hafve nyttjanderätten företräde. Är inteckning meddelad för ogulden köpeskilling eller annan fordran, hvarför egendomen häftar såsom i 16 kap. 2 § sägs, eller är inskrifning meddelad för nyttjanderätt, som fastighetsägaren vid öfverlåtelse af egendomen förbehållit sig eller annan eller som eljest enligt lag skall gälla mot nye ägaren, gälle om sådan intecknings eller inskrifnings företräde hvad i 4 kap. 11 § sägs.
Hvad vid försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer skall iakttagas när egendomen är besvarad af inteckning och af inskrifning för nyttjanderätt, därom skils i utsökningslagen.
Har den, som upplåtit nyttjanderätt, öfverlåtit egendomen till annan, och låter nyttjanderättens innehafvare beviljad inskrifning utan upplåtarens samtycke dödas eller nedsättas, eller försummar han, där vid öfverlåtelsen skett förbehåll om nyttjanderättens bestånd eller denna eljest enligt lag var gällande mot nye ägaren, att för nvttjanderätten söka inskrifning inom den i 4 kap. 11 § stadgade tid, hafve då nyttjanderättshafvaren förverkat den rätt till skadestånd af upplåtaren, som eljest jämlikt 8 kap. 4 § skolat tillkomma honom.
Upplåtes servitutsrätt skriftligen, må inskrifning därför meddelas såsom om nyttjanderätt är stadgadt; skolande i fråga om sådan inskrifning hvad om inskrifning af nyttjanderätt är stadgadt äga motsvarande tillämpning.
Servitut, som uppkommer vid laga skifte, hemmansklyfning eller ägostyckning, må ej inskrifvas.
Har vid öfverlåtelse af fastighet åt förre ägaren eller annan skriftligen förbehållits rätt att såsom undantag njuta viss afkomst eller annan förmån från fastigheten, må inskrifning därför meddelas såsom om nyttjanderätt är stadgadt; och gälle jämväl i öfrigt angående sådan inskrifning hvad om inskrifning af nyttjanderätt är stadgadt.
Hvad i 16 kap. 14 andra stycket, 18 första stycket och 34–43 §§ är stadgadt med afseende å inteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om inskrifven rättighet, som nu sagts.
Utfäster någon skriftligen, att från hans fasta egendom skall utgå viss årlig ränta eller afgäld i penningar eller varor, eller häftar såsom 4 kap. 11 § sägs egendomen för dylik rättighet, som fastighetsägaren vid öfverlåtelse af egendomen förbehållit sig eller annan, då må under de villkor och i den ordning, som stadgats för inteckning, meddelas inskrifning för rättigheten; skolande i fråga om sådan inskrifning tillämpas dels hvad har ofvan i 5 och 6 §§ stadgas angående nyttjanderätt, dels ock hvad enligt 16 kap. 8–10 §§, 11 § andra stycket, 18 § första stycket, 31, 32, 34–43 och 45 §§ gäller i fråga om inteckning; dock att, där rättigheten öfverlåtes till annan, denne i fall, som 16 kap. 8, 9 eller 10 § afser, icke äger bättre rätt än den, till hvilken rättigheten upplåts.
Är egendom, hvari finnes meddelad inskrifning för rätt till ränta eller afgäld, tillika besvärad af inskrifning för rättighet, som i 10, 12 eller 13 § sägs, skall hvad i 10 § stadgas angående inteckning äga motsvarande tillämpning å rätten till ränta eller afgäld.
Sedan inskrifning meddelats för rättighet, som i 14 § sägs, äge rättighetens innehafvare att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur egendomen utbekomna ränta eller afgäld, som är upplupen och innestår ogulden. dock ej för längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs börjas än tre år, så ock kostnad, som han för bevakande af sin rätt i sådant hänseende får vidkännas; äge ock, där egendomen utmätningsvis säljes utan förbehåll om rättighetens bestånd, njuta ersättning ur köpeskillingen motsvarande rättighetens uppskattade värde.
Inskrifven rättighet, som afses i 14 §, må, där den ej är tillförsäkrad rättighetens innehafvare för lifstiden, efter det femtio år förflutit från rättighetens tillkomst af fastighetsägaren aflösas med ett penningbelopp, som, där ej lägre lösesumma aftalats, skall motsvara tjugufem gånger räntan eller afgälden för ett år.
Har någon skriftligen fått sig tillförsäkrad förköpsrätt till fastighet såsom i 6 kap. 1 § sägs, må under de villkor och i den ordning, som stadgats för inteckning, inskrifning för rättigheten meddelas, och skall i öfrigt angående sådan inskrifning i tillämpliga delar gälla hvad i 14 § stadgas i fråga om inskrifning af rätt till ränta eller afgäld.
Med afseende tomträtt skola de i 15–17 kap. gifna föreskrifter, såvidt de ej strida mot hvad här nedan stadgas, äga motsvarande tillämpning, så att å inskrifning af tomträtt skola tillämpas bestämmelserna om inskrifning af nyttjanderätt, å inskrifning af fång till tomträtt bestämmelserna om lagfart och å inteckning i tomträtt bestämmelserna om inteckning i fast egendom.
Ej må inskrifning af tomträtt meddelas, där tomten är besvärad af sökt eller beviljad inteckning eller inskrifning eller kan i upplåtarens hand häfta för fordran eller rättighet, som afses i 4 kap. 11 eller 22 §, 5 kap. 12 § eller 7 kap. 6 §, ej heller där utmatning af tomten skett och ej visas hafva upphört att galla; dock att hinder för inskrifning ej möter däraf, att till annan tomt inom område, hvartill tomten hör, tomträtt upplåtits och blifvit inskrifven.
Ej må inskrifning för tomträtt under annan inskrifning i tomten nedsattas; ej heller må inskrifning för tomträtt dödas innan den tid, för hvilken tomträtten upplåtits, gått till ända eller tomträtten eljest upphört att gälla.
Skall efter öfverenskommelse mellan tomtägaren och tomträttshafvaren tomträtten upphöra innan därför aftalad tid gått till anda, må inskrifningen ej dödas, med mindre tomträtten är fri från inteckning.
Den, som söker inskrifning af tomträtt, vare pliktig att visa tomtens läge enligt den för området upprättade planen samt tomtens ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor. Visas det ej när inskrifningen sökes, skall hvad i 15 kap. 14 § tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.
Hvad i 15 kap. stadgas angående skyldighet att lagfara fång till fast egendom skall icke äga tillämpning å fång till tomträtt.
Vill ny tomträttshafvare få sitt fång inskrifvet, ingifve till rätten handlingar, som visa, att tomträtten till honom öfvergått från den, till hvilken tomträtten upplåtits, eller, där senare tomträttshafvare fått sitt fång inskrifvet, från denne.
Företer ej sökanden handlingar, som nyss sagts, så upprättade som lag föreskrifver, eller är ej inskrifning af tomträtten sökt. varde ansökningen afslagen.
Hvad i 15 kap. 16 § stadgas skall icke äga tillämpning å tomträtt.
Är, då ansökning göres om inskrifning af fång till tomträtt, inskrifning af tomträtten sökt men frågan därom ej slutligen afgjord, må, ansökningen ej bifallas förr an inskrifningen blifvit beviljad. Lag samma vare, där inskrifning af föregående tomträttshafvares fång är sökt men frågan därom beroende på pröfning.
Hvad i 15 kap. 19 § är föreskrifvet angående insändande till Konungens befallningshafvande af förteckning å sökta lagfarter skall icke äga tillämpning i fråga om fång till tomträtt.
Då inskrifning af tomträtt eller fång till tomträtt är beviljad, utfärde inskrifningsdomaren därom särskildt bevis. I detta bevis skall anmärkas tomtens läge och storlek, dagen då tomträtten upplåts samt, där inskrifningen afser fång till tomträtt, dagen då inskrifning af tomträtten meddelades, den tid, för hvilken tomträtten är upplåten, samt förbehåll, där sådant förekommer, som inskränker tomträttshafvarens rätt. att öfverlåta eller inteckna tomträtten.
Ej må inteckning meddelas i flera tomträtter gemensamt eller, där tomträtt tillhör flere, i enderas andel däri.
Panträtt, som genom inteckning i tomträtt vinnes, må särskildt. göras gällande i andel af tomträtten.
Är, då ansökan om inteckning i tomträtt göres, inskrifning af tomträtten sökt men frågan därom ej slutligen afgjord, gälle hvad i 16 kap. 6 § är med afseende å ansökan om inteckning i fast egendom stadgadt för det fall att för den, som utfäst inteckningen, lagfart sökts men ännu
icke meddelats.Upplyses, att före den dag inteckning i tomträtt söktes eller ock samma dag ansökningen gjordes tomträtten eller andel däri tagits i mat, och visas ej, att utmatningen upphört att gälla, må, ansökningen icke bifallas.
Hvad i 16 kap. 10 § stadgas angående giltigheten af inteckning, som meddelats i fast egendom, den där blifvit rätte ägaren afhänd, skall icke äga tillämpning i fråga om tomträtt.
till
Lag
Den nu antagna jordabalken skall jämte hvad har nedan i 2–13 samt 15–27 stadgas lända till efterrättelse från och med den dag, Konungen bestämmer
Hvad här nedan i 14 § föreskrifves skall tillämpas från och med den
Genom nya lagen upphäfvas:
- jordabalken i 1734 års lag med det undantag har nedan i 6 §
stadgas;
- 2 kap. 1 § byggningabalken, såvidt därigenom stadgats förbud mot
uppförande af byggnad inom visst afstånd från grannes tomt;
- förordningen den 10 april 1810 angående lagfart med förpantad
fast egendom m. m., i hvad förordningen rör köp, skifte och gåfva af frälseränta;
- förordningen den 21 mars 1835 angående hembud af frälseränta till
den, som skattejorden äger, när frälseräntan säljes utom börd;
- förordningen den 21 december 1857 angående hvad i testamente
gifvas må, så ock om gåfva af fast egendom, såvidt nämnda förordning afser gåfva;
- förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom;
- förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;
- förordningen den 16 juni 1875 angående upphörande af
hembudsskyldighet, i hvad förordningen innehåller föreskrift om tiden för anhängiggörande af talan om lösningsrätt;
- förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd;
- lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom är att
hänföra;
- lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas, då
byggnad uppförts utöfver tomtgräns;
- lagen den 14 juni 1007 om nyttjanderätt till fast. egendom;
- lagen den 14 juni 1907 om servitut;
- lagen den 14 juni 1907 om inskrifning af tomträtt samt. af fång
till sådan rätt; samt
- lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt;
- tillika med alla de särskilda stadganden, hvilka innefatta ändring
eller förklaring af hvad sålunda upphäfda lagrum innehålla eller tillägg därtill;
- så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Är angående handläggning af lagfarts- eller inteckningsärende i lag eller särskild författning meddelad bestämmelse, afvikande från nya lagens föreskrifter, skola dessa i stallet landa till efterrättelse.
Där enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande är beroende däraf att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt galla om lagfart.
Hvad i lag eller särskild författning stadgas angående inteckning för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån eller för rätt till servitut skall ock gälla i fråga om inskrifning, som enligt nya lagen meddelas för sådan rätt.
I stället för hvad 4 kap. 7 och 8 samt 10 kap. 1 § jordabalken i 1734 års lag innehålla stadgas som följer:
- 1. Ej må någon sluta köp eller skifte med öfvermage eller
vanvettig om deras jord; sker det., vare ogillt.
- 2. Tränger förmyndare att sälja något af de omyndigas fasta arf
till deras föda och nödiga uppfostran, vise inför domaren rätt nöd; och då domaren däröfver hört nästa fränder, som i riket äro, och han till det köp samtycke gifvit, vare det köp fritt för deras klader, då de myndiga blifva.
- 3. Ingen hafve våld att sälja, förbyta eller förpanta annan mans
jord. hus eller tomt, utan att han hafver hans öppna bref och fullmakt därtill; sker annorledes, vare ogillt.
I stället för hvad 14 kap. jordabalken i 1734 års lag innehåller stadgas:
- 1. Finnes i ägotvist, som är anhängig vid underrätt, nödigt, att syn
hålles å stället, träde rätten där tillsammans att hålla synen.
Pröfvas syn nödig i ägotvist, som är anhängig i hofrätt, förordne rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten att biträda därvid; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens hörande. Hofrätten äge ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att förrätta synen. Det protokoll, som föres vid synen, varde ingifvet till hofrätten, och döme hofrätten sedan i målet.
Finner Konungen ägotvist, som dragits under dess pröfning, ej kunna afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.
- 2. Kostnad för syn skall gäldas af käranden eller, där malet är
fullföljdt i högre rätt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten finner skyldig därtill.
- 3. Är tvist härader emellan, söke de hofrätten om uthärads domare
och nämnd. Är den mellan län eller landskap, gifve befallningshafvanden det Konungen till känna, som förordnar den däröfver må döma.
Hvad i nya lagen stadgas om nyttjanderätt afser ej upplåtelse under stadgad åborätt af hemman eller lägenhet, som tillhör kronan eller allmän inrättning.
Hvad i 16 kap. och 17 kap. 1, 2 och 5 jordabalken i 1734 års lag stadgas skall fortfarande äga tillämpning å nyttjanderätt, som ej afses i nya lagen.
Hvad i lagen den 14 juni 1907 om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas angående tillämpning af vissa bestämmelser i nämnda lag å arrende- och hyresaftal, som slutits före den 1 januari 1908, skall äga samma giltighet i fråga om motsvarande bestämmelser i nya lagen.
Det i samma lag stadgade förbud mot upplåtelse af ofri tomt i stad skall ock fortfarande gälla.
Hvad i 3 kap. 3–6 §§ nya lagen stadgas skall äga tillämpning jämväl i fråga om byggnad, som uppförts innan nya lagen träder i kraft; dock att beträffande byggnad, som före den 1 januari 1900 uppförts inom område, för hvilket stadsplan blifvit fastställd, fortfarande skall tillämpas hvad om sådan byggnad stadgas i lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns.
Häftar fast egendom, som före den dag nya lagen trixtlt i kraft öfverlåtits genom köp, byte eller gåfva, för fordran eller rättighet, som afses i 4 kap. 11 § nya lagen, skall, vid äfventyr som där sägs, inteckning eller inskrifning sökas inom den i sagda lagrum stadgade tid från det nye ägaren sökt lagfart å sitt fång eller, där lagfart sökts före den dag, då lagen träder i kraft, från sagda dag; dock att, där med tillämpning af äldre lags bestämmelser tiden för sökande af inteckning eller inskrifning utgår tidigare an nu sagts, nämnda bestämmelser skola lända till efterrättelse.
Utan hinder däraf att lösningsrätt till vissa Danviks hospital och Lunds domkyrka förut tillhöriga hemman och lägenheter icke vidare äger rum, äge hospitalet och domkyrkan tillgodonjuta dem genom kungl. brefven den 21 juli 1813 och den 27 augusti 1817 tillförsäkrad rätt att vid köp och försäljning af fastighet, hvartill lösningsrätt ägde rum, bekomma viss afgift, i händelse lösningsrätten ej utöfvades.
Har, innan nya lagen trädt i kraft, öfverlåtelse skett af egendom, hvartill någon enligt äldre lag äger lösningsrätt, njute han sin rätt till godo utan hinder däraf, att enligt nya lagen sådan rätt icke skulle tillkomma honom.
I fråga om tid för utöfvande af lösningsrätt till fast egendom, som öfverlåtits innan nya lagen trädt i kraft, skall iakttagas hvad i 6 kap. 6 § samma lag stadgas; dock att, där lagfart å öfverlåtelsen sökts före den dag nya lagen träder i kraft, tiden skall räknas från nämnda dag och, i händelse med tillämpning af äldre lags bestämmelser tiden för lösningsrättens utöfvande utgår tidigare än nu sagts, nämnda bestämmelser skola lända till efterrättelse.
Hvad i 12 kap. 5 och 7 §§ samt i 13 kap. nya lagen stadgas skall tillämpas jämväl å rättsförhållanden, som tillkommit före den dag, då nya lagen trädt i kraft; dock att härigenom icke sker inskränkning i den på grund af äldre lag undantagshafvare tillkommande rätt till skadestånd i det fall, 13 kap. 2 § andra stycket afser, eller till utbekommande ur fastigheten af förmån, som upplupit före nämnda dag, samt att hvad i 4 § samma kapitel stadgas angående fastighetsägares ansvarighet icke skall tillämpas i fråga om förmån, som nyss sagts.
Angående uppläggande af de i 14 kap. 1 § nya lagen omförmälda böcker förordnas:
- 1. Uppläggandet af fastighetsboken ankommer å landet på domaren
och i stad på rat-ten.
- 2. Vid uppläggandet af fastighetsboken skall å upplägget för hvarje
egendom, som upptages i boken, dels anmärkas ägarens namn och åtkomst, dels ock införas hvad den enligt äldre lag förda bok upptager angående inteckning för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån och för rätt till servitut, där icke det finnes uppenbart, att rättigheten upphört.
Finnes i den enligt äldre lag förda bok antecknadt, att talan, hvarom förmäles i 13 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, blifvit instämd eller att egendomen blifvit utmätt eller förordnande om dess försäljning jämlikt 28 § utsökningslagen meddelats eller att jämlikt 51 § konkurslagen äskats försäljning af egendomen, varde ock den anteckning, där icke det finnes uppenbart, att den vidare är af betydelse, öfverförd till fastighetsboken; har ej enligt äldre lag förts bok, varde från protokollet där upptagna. anteckningar, hvarom nu sagts, öfverförda. till fastighetsboken.
- 3. Kan ej för verkställande af införing enligt andra punkten å vederbörligt upplägg i fastighetsboken säker upplysning vinnas af
tillgängliga handlingar, då skall för frågans utredning anställas undersökning vid sammanträde, som hålles i stad af rätten och å landet af domaren med biträde af tre nämndemän; och må å landet sammanträdet, där sådant pröfvas nödigt, hållas å den ort, där den eller de fastigheter, hvarom är fråga, äro belägna.
Till sammanträdet kallas ägarne af den eller de fastigheter, hvarom är fråga, eller, där de ej äro kände, de ägare eller brukare af fastighet inom vederbörande samfällighet, genom hvilkas hörande upplysning i nämnda hänseende kan förväntas, med förständigande att till sammanträdet medhafva de handlingar, hvilka kunna tjäna till upplysning i saken och innehafvas af dem; åliggande det den, som sålunda inkallats, att hörsamma kallelsen, vid äfventyr att, där på grund af hans utevaro nytt sammanträde erfordras, han har att gälda kostnaden därför. För inställelsen njute den, som sålunda inkallats, ersättning efter ty angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål är stadgadt.
Kallelsen, som skall innehålla upplysning om påföljden af utevaro, skall genom kronobetjäningens försorg delgifvas vederbörande inom tid och på sätt, som är stadgadt i fråga om stämning i tvistemål; och skall kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där fastigheterna ligga, äfvensom, där sa kan ske, införas i tidning inom orten.
Till sitt biträde äge rätten eller domaren, som håller undersökningen, kalla landtmätare eller annan sakkunnig person.
Vid sammanträdet föres protokoll.
Kostnaden för sammanträdet skall bestridas af allmänna medel.
- 4. Närmare bestämmelser angående fastighetsbokens uppläggande
meddelar Konungen.
- 5. Hvad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla om
uppläggande af tomträttsboken.
Har vid införing, som i 14 § andra punkten sägs, förelupit fel, gälle hvad i 14 kap. 24 § nya lagen stadgas; dock att i fråga om inteckning, som vid fastighetsbokens uppläggande ej blifvit införd å behörigt upplägg, ej må ske rättelse i annan ordning än som för rättelse af inskrifning är stadgad i 14 kap. 19 § nya lagen, samt att. där ej sålunda sökes rättelse inom tio år efter det nya lagen trädt. i kraft. inteckningen är utan verkan, såvidt angår egendom, å hvars upplägg den ej blifvit införd.
För att inteckning, som innan nya lagen trädt i kraft meddelats för fordran. skall fortfarande gälla, skall förnyelse af inteckningen sökas inom tio år från det inteckningen beviljades eller senast förnyades; sker det ej, vare inteckningen förfallen. Är, när nya lagen träder i kraft, ansökan om inteckning för fordran hvilande. skall inom tid, som nyss sagts, från det ansökningen förklarades hvilande eller därefter åter hos rätten anmäldes. ansökningen :uiyo anmälas; sker det ej, vare ansökningen förfallen.
I fråga om förnyelse, som nu sagts, skall hvad i nya lagen är i allmänhet stadgadt angående inskrifning äga motsvarande tillämpning; filiggande det inskrifningsdomaren att å inteckningshandlingen teckna bevis om förnyelsen med angifvande af blad och rum i boken, där inskrfiningen skett.
Inteckningshafvaren stånde ock öppet att vid annan underrätt uppvisa inteckningshandlingen; den rätt låte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll korteligen intaga hvad handlingen innehåller med dag och årtal, då den utgafs, af hvilken rätt. inteckningen beviljats, när och under hvilken paragraf i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen, att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse. Sedan ingifve sökanden protokollet i ärendet till rätten i den ort, där egendomen ligger; och vare detta så gillt. som om handlingen där blifvit företedd.
Går tiden, inom hvilken för inteckning i egendom å landet bör sökas förnyelse, till ända innan nästa lagtima ting eller inskrifningsting, må förnyelse sökas å urtima ting, hvilket domaren har att inom sagda tid hålla på anmälan af inteckningshafvaren och på hans bekostnad. Sedan inteckning blifvit förnyad i den ordning nu sagts, vare den gällande utan vidare förnyelse.
Hvad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas å inteckning för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån eller rätt till servitut, där inteckningen icke införts i den i 61 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom omförmälda bok.
Kan vid pröfning af ansökan om förnyelse, som i 16 § sägs, ej tillförlitligen utrönas, till hvilket upplägg i fastighetsboken inteckningen är att hänföra, förelägge inskrifningsdomaren sökanden viss tid, inom hvilken han har att i ärendet förebringa gällande utredning eller ock visa, att han stämt den eller dem saken rör. Fullgör sökanden det inom förelagd tid, varde ansökningen afslagen. Visar sökanden, att han stämt, gälle hvad i 16 kap. 4 § nya lagen stadgas. Där inskrifningsdomaren finner sådant nödigt, äge han förordna, att före ärendets pröfning skall hållas sådan undersökning, som i 14 § tredje punkten sägs. Förordnas om sådan undersökning, varde ärendet uppskjutet.
I fall, hvarom nu sagts, varde angående ansökningen och beslutet anmärkning gjord i den enligt äldre lag förda. bok. Är vid utgången af tionde året från det nya lagen trädt i kraft sådant ärende beroende på pröfning, varde i fastighetsboken å upplägget för hvarje egendom, ansökningen finnes kunna angå, anmärkning därom införd.
Är inteckning, som meddelats jämlikt förordningen den 6 februari 1849 angående skyldighet att låta inteckna vid köp eller skifte af fast egendom gjordt förbehåll att få densamma återlösa, fortfarande gällande när nya lagen träder i kraft, åligge inteckningshafvaren, där han vill varda vid sin rätt bibehållen, att inom tio år från det inteckningen senast förnyades åter söka förnyelse af densamma i den ordning, som i 16 § stadgas. Sedan förnyelse sålunda skett, vare inteckningen gällande utan vidare förnyelse.
Är, då nya lagen träder i kraft, ansökan om lagfart, inteckning eller annan inskrifning beroende på pröfning, skall rätten att erhålla sådan bedömas enligt äldre lag, men ärendet behandlas enligt nya lagen. Har hos rätten eller domaren innan nya lagen trädt i kraft gjorts anmälan, som skolat antecknas i inteckningsprotokollet eller i tomträttsprotokollet, men har ej sedan infallit rättegångsdag, då sådan anteckning kunnat ske, skall anteckningen i stället göras i boken.
Har före den dag, då nya lagen trädt i kraft, tid för sökande af lagfart å äldre fång ännu icke gått till anda, skall lagfartsskyldigheten fullgöras inom den i nya lagen stadgade tid räknad från sagda dagi; dock att, där med tillämpning af äldre lags bestämmelser tiden för lagfarts sökande utgår tidigare än nu sagts, nämnda bestämmelser skola landa till efterrättelse.
Hvad i 15 kap. 10 § stadgas därom, att då afsöndring skett, lagfart ej må beviljas innan fastställelse å afsöndringen meddelats, skall icke äga tillämpning, där lägenheten afsöndrats före den 1 januari 1897.
Är fast egendom afhänd rätte ägaren före den dag, då nya lagen trädt i kraft, skola i fråga om frihet från klander för den, som åtkommit egendomen, samt giltigheten af inteckning eller inskrifning, som meddelats i egendomen efter det den afhändts rätte ägaren, bestämmelserna i äldre lag tillämpas, om på grund däraf tidigare än enligt nya lagen frihet från klander inträder eller inteckningen eller inskrifningen varder gällande.
Har den, för hvilken lagfart meddelats före den dag, då nya lagen trädt i kraft, blifvit vid fastighetsbokens uppläggande däri införd såsom ägare, vare i det hänseende, hvarom nu är fråga, det så ansedt som hade lagfart enligt nya lagen blifvit honom meddelad å sagda dag.
I fråga om inteckning, som tillkommit före den dag, då nya lagen trädt i kraft, skola, såvidt angår inteckning för fordran, bestämmelserna i 16 kap. 13–44 §§ och, såvidt angår inteckning för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån eller för rätt till servitut, bestämmelserna i 17 kap. 5 och 6 §§, 13 och 14 §§, ihvad dessa innefatta hänvisning till först sagda bestämmelser, samt 15 och 16 §§ i nya lagen tillämpas; dock att
- dels härigenom icke sker inskränkning i inteckningshafvares rätt att
ur egendomen utbekomma ränta, afkomst eller förmån, som upplupit före nämnda dag,
- dels hvad i 16 kap. 17 § och 30 § första stycket stadgas icke skall
tillämpas, med mindre inteckningshandlingen blifvit af fastighetsägaren eller tomträttshafvaren ånyo utgifven efter sagda dag,
- dels bestämmelserna i 16 kap. 43 och 44 §§ icke skola tillämpas i
fråga om afsöndring, som skett före den 1 januari 1910,
- och dels den i 17 kap. 16 § stadgade rätt till aflösning af rättighet,
som där afses, icke inträder förr än femtio år förflutit från först sagda dag.
Utan hinder däraf att nya lagen trädt i kraft, vare fastighetsägare eller tomträttshafvare öppet att få, inteckning, som på grund af bestämmelse i äldre lag kunnat dödas utan inteckningshandlingens företeende, sålunda dödad; ankommande det på inskrifningsdomaren att föranstalta om den kallelse å inteckningshafvare, som för dödningen må vara erforderlig.
Äskas i fråga om inteckning, som icke blifvit införd i fastighetsboken eller i tomträttsboken, åtgärd, som i 16 kap. 20, 21 eller 23 § eller 30 § första stycket i nya lagen sägs, skall på grund af sådan ansökan icke ske inskrifning eller anteckning i boken utan inskrifningsdomarens beslut upptagas i det af honom förda protokoll och beslutet anmärkas i den enligt äldre lag förda bok. Göres i fråga om inteckning, hvarom nu sagts, anmälan, som enligt nya lagen skulle föranleda till anteckning i boken, skall hvad nu stadgats äga motsvarande tillämpning.
Åtgärd, hvarom i 16 kap. 13 eller 19 eller 30 tredje stycket i nya lagen sägs, må ej äga rum, med mindre inteckningen blifvit, efter ty i 16 § sägs, förnyad.
Har utmätning eller annan dylik åtgärd, som ägt rum innan nya lagen trädt i kraft och hvarom jämlikt 14 § andra punkten eller 19 § andra stycket anteckning skett i fastighetsboken, föranledt egendomens försäljning, då må, sedan fördelning af köpeskillingen vunnit laga kraft eller blifvit godkänd, på begäran af ny ägare, som å fastigheten erhållit lagfart, i fastighetsboken anmärkas, att anteckningen om utmätningen eller åtgärden förfallit, såvida det visas,
- ej mindre att de inteckningar, hvilka enligt äldre lag kunnat. dödas
utan inteckningshandlingens företeende, blifvit dödade eller förfallit eller ock, där försäljningen skett före den 1 januari 1899, på grund af nye ägarens åtagande skola fortfarande gälla,
- än äfven i fråga om inteckning för fordran, som kunnat ur
köpeskillingen till fullo gäldas men som understigit intecknade beloppet. där inteckningen dödats eller förfallit, att därå belöpande utdelning lyftats eller att på grund af nye ägarens åtagande inteckningen skall gälla för fulla beloppet;
- skolande tillika. där annan utmätning eller åtgärd, som föregått
försäljningen, finnas i boken antecknad, därom göras sådan anmärkning, som nu sagts.
Har utmätningen upphäfts eller frågan om egendomens försäljning eljest kommit att förfalla, varde, när bevis därom ingifves, i fastighetsboken anmärkt, att anteckningen om utmätningen eller åtgärden förfallit.
Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt.
Genom nya lagen sker ej inskränkning i den rätt, som på grund af urminnes häfd enligt äldre lag må någon tillkomma.
Låter inom tio år från det nya lagen trädt i kraft någon i den ordning 17 kap. 23 § rättegångsbalken stadgar afhöra vittnen till bestyrkande däraf, att fastighet på grund af urminnes häfd besväras af servitut, må anmälan om förhöret göras för antecknande i fastighetsboken.
till
Lag
I Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland skall yttergränsen för strandägarnes områden fastställas genom särskild förrättning, som för en hvar af dessa sjöar eller, där Konungen finner sådant nödigt, för särskilda delar af sjön hålles på sätt här nedan stadgas.
Förrättningen verkställes af landtmätare, som af Konungen förordnas. Att honom vid förrättningen biträda förordne, på anmälan af landtmätaren, Konungens befallningshafvande eller, där förrättningen afser vattenområde, som ligger inom särskilda län, en hvar af befallningshafvandena i dessa län, såvidt angår länet, en af statens fiskeritjänstemän samt en bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättningar inom länet äro valde. Det åligger ock Konungens befallningshafvande, hvar för sitt län, att förordna ombud för bevakande vid förrättningen af det allmännas rätt.
I fråga om jäf mot landtmätaren och de biträdande förrättningsmännen gälle i tillämpliga delar hvad beträffande jäf mot syneman i vattenafledningsmal är stadgadt i 33 § lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879; skolande, där landtmätaren finnes jäfvig, Konungens befallningshafvande i det eller de län, förrättningen angår, hos Konungen begära förordnande af förrättningsman i hans ställe.
Stanna förrättningsmännen i olika meningar, gälle hvad de fleste säga; har hvar sin särskilda mening, gälle landtmätarens.
För inhämtande af upplysningar om fiske, jakt, sjöslåtter och andra förhållanden, som kunna inverka på bedömandet af frågan om strandäganderättens utsträckning i särskilda delar af sjön, skall för hvarje tingslag och stad, som af förrättningen beröres, hållas sammanträde med befolkningen i orten; ägande förrättningsmännen för närmare utredning, där sådan finnes erforderlig, hålla syn å stället. Landtmätaren utsätte efter samråd med öfrige förrättningsmän tid och ort för sammanträde eller syn och låte kungörelse därom minst fjorton dagar förut uppläsas i tingslagets eller stadens kyrkor samt intagas i tidning inom orten; underrätte ock i god tid det allmännas ombud om sammanträdet eller synen. Vid sammanträde och vid syn skall protokoll föras af landtmätaren.
Sedan erforderlig utredning blifvit i ärendet förebragt, afgifve förrättningsmännen, särskildt för hvarje tingslag eller stad, förrättningen angår, utlåtande med angifvande, i hvilka delar af sjön vattenområdet må anses i dess helhet tillkomma strandägarne samt, för öfriga delar däraf, huru långt ut i sjön strandägarnes områden skola sträcka sig.
Utlåtandet varde af landtmätaren tillställdt rättens ordförande för att å näst infallande rättegångsdag uppläsas och i domboken intagas, och varde tillika de vid sammanträde eller syn inom tingslaget eller staden förda protokoll ingifna till rättens ordförande att bland rättens handlingar förvaras.
Till Konungens befallningshafvande i län, som af förrättningen beröres, insände landtmätaren afskrift af utlåtandet för hvarje till länet hörande tingslag eller stad att i länskungörelserna intagas.
Är strandägare missnöjd med förrättningsmännens utlåtande, äge han inom ett år från det utlåtandet vid rätten upplästes efter stämning å kronan påkalla pröfning af sitt anspråk. Kronan vare ock öppet att inom tid, som nu är sagdt, föra talan mot utlåtandet efter stämning, som, där svarandena äro flere än tio, må delgifvas på sätt och inom tid, som i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas.
Försittes tid för talan, lände utlåtandet till efterrättelse.
Kostnad för förrättning, som i denna lag afses, skall bestridas af allmänna medel.
till
Lag
Härigenom förordnas, att 24 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade lydelse:
Fäller, syrer eller bläcker man olofligen träd å annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något däraf sig eller annan tillägna, eller tager olofligen där växande gräs, torf eller, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter; varde, ehvad han det bortfört eller ej, straffad för åverkan, där ej efter 20 kap. gärningen skall annorledes anses; och vare straffet böter, högst ett tusen riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande: då må till straffarbete i högst ett år dömas.
Tager någon olofligen vildt växande bär eller svamp å annans tomtplats eller i hans trädgård eller, mot förbud af ägaren eller den honom företräder, inom ett afstånd därifrån af tre hundra meter; straffes med böter.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya jordabalken träder i
kraft.
till
Lag
Härigenom förordnas, att 6 § i lagen om samäganderätt den 30 september 1904 skall erhålla följande ändrade lydelse:
En hvar delägare i samfälldt gods, hvarom i 1 § sägs, äge, där ej annorledes är mellan honom och öfrige delägare aftaladt, hos rätten söka, att godset för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion; dock må förordnande om utbjudande ej meddelas, där annan delägare visar synnerliga skäl för anstånd.
Har någon åtkommit lott i fastighet genom fång, vid hvilket lösningsrätt må utöfvas, äge han ej påkalla fastighetens utbjudande till försäljning, med mindre tid för instämmande af lösningstalan gått till ända utan att sådan talan instämts eller, där talan blifvit. instämd, den ogillats genom dom, som äger laga kraft.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya jordabalken träder i
kraft.
till
Lag
förhållas bör med egendom, som tillhört den, hvilken längre tid varit borta utan
att låta höra af sig.
Härigenom förordnas, att 7 § i förordningen den 27 november 1854,
huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, hvilken längre tid varit
borta utan att låta höra af sig, skall erhålla följande ändrade lydelse:
Med afseende å egendom, som afträdes enligt 5 eller 6 §, skola bestämmelserna i 7 kap. jordabalken äga motsvarande tillämpning.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya jordabalken träder i
kraft.