Lefnadsteckning öfver Catherine Booth/Kapitel 2
← KAPITEL I |
|
KAPITEL III → |
KAPITEL II.
Catherine Booths omvändelse.
“Du var utkorad af himmelen
att lefva, lida för Frälsaren.“
Jag skall nu gå förbi några alldagliga
omständigheter i Catherine Booths lif och öfvergå direkt
till hennes omvändelse — det steg, som hon alltid
ansåg viktigast under sin lefnad. Lyckligtvis
lämnar oss fru Booth i sin dagbok upplysningar
om sina tidiga år. Vid 16 års ålder fördes hon,
genom en olyckshändelse vid en åktur, ansikte mot
ansikte med döden. Strax därefter skrifver hon:
»Jag genomgick en svår själsstrid. Ehuru jag visste, att jag från mina tidigaste år helt lämnat mig åt Gud och ehuru jag af hela mitt hjärta önskade tjäna honom och ofta fann verklig glädje och hvila i bönen, så hade jag det oaktadt ingen fullkomlig visshet om att mina synder voro förlåtna och att jag verkligen undergått den hjärteförändring, om hvilken jag hört och läst så mycket. Jag beslöt att ej längre lämna denna fråga oafgjord, utan till hvad pris som hälst få den afgjord. Under sex veckors tid bad och kämpade jag, men fick ingen förvissning. Visserligen hade mitt förflutna lif till det yttre varit fläckfritt. Både offentligt och enskildt hade jag brukat nådemedlen, och mitt nit hade fört mig så långt som min styrka tillät, ja, ofta öfver grannlagenhetens gränser, men härvidlag erfor jag sanningen af orden:
»Om mitt nit ej blefve matt,
om jag gräte dag och natt,
det min synd ej sona kan»
Jag visste därjämte, att hjärtat är ett ’argt och illfundigt ting’, och jag fruktade högeligen att bedraga mig själf. Jag kom också ihåg åtskilliga tillfällen under min skoltid, då jag låtit mitt häftiga lynne brusa ut. Men jag kunde ej erinra mig någon särskild tid eller plats, då jag bestämdt gripit tag om Guds löften och begärt syndernas förlåtelse då och där och mottagit den Helige Andes vitnesbörd, att jag blifvit Guds barn och himmelrikets arfvinge. . . . . Det tycktes mig oförnuftigt att antaga, att jag kunde vara frälst och dock icke veta om det. I alla händelser, kunde jag icke tillåta mig att längre vara i tvifvel om denna sak. . .
Jag kan aldrig glömma den ångestfulla tid jag nu upplefde. Jag brukade gå fram och tillbaka i mitt rum till kl. två på nätterna, och då jag alldeles uttröttad lade mig ner att sofva, brukade jag stoppa min bibel och min sångbok under hufvudkudden, under bön till Gud att jag skulle uppvakna med visshet om frälsning. En morgon, då jag öppnade min sångbok, föllo mina ögon på orden:
’Min Gud, huru saligt att helt vara din!
O, hvad sällhet att veta, att Jesus är min!’
Tjogtals gånger hade jag läst och sjungit dessa ord, men nu trängde de in i djupet af min själ med en makt och ett ljus, som aldrig tillförne. Det var nu lika omöjligt för mig att tvifla, som det förut hade varit att tro. Förut hade icke alla bibelns löften kunnat förmå mig att tro; nu kunde ej alla helvetets djäflar förmå mig att tvifla. Nu hoppades jag icke längre, att jag var frälst. Jag var säker därpå. Förvissning om frälsning öfversvämmade och fylde min själ. Jag hoppade upp ur min bädd, och utan att bry mig om att kläda mig, skyndade jag in i min moders rum för att omtala för henne hvad som händt.»
Jag har anfört detta långa utdrag ur fru Booths dagbok, emedan hennes ord skola skattas högre, än dem jag kan finna för att uttrycka denna underbara hjärteförändring som hon så klart erfor och som hon i sitt offentliga lif predikade med så mycken vältalighet och framgång.
Det vore högligen att önska, det församlingsmedlemmar i allmänhet vore lika samvetsgranna och fria från hyckleri, då de förena sig med en kyrka, som Catherine Booth var. Ty ehuru hon regelbundet besökte gudstjänsterna i den kyrka hennes föräldrar tillhörde, ville hon icke blifva medlem i denna församling, förrän hon hade förvissning om sina synders förlåtelse. Ingenting bidrager mer till kölden i Guds kyrka, och ingen farligare stötesten gifves för de otrogna, än en församling hvars medlemmar icke äro frälsta, eller hvars föreståndare blott och bart äro respektabla, aflönade ämbetsmän. Nu då Catherine Booth var öfvertygad om att hon var ett sant Guds barn, förenade hon sig med den Wesleyanska kyrkan i Brixton, London, dit hennes föräldrar hade flyttat.
Hvarje ung nyomvänd erfar efter sin omvändelse en brinnande önskan att se själar frälsta och att få göra något för Herren. Catherine Booth blef därför snart otillfredstäld med respektabiliteten i Brixtons kyrka, med de polerade och väl öfverlästa predikningarne och med det ringa antal själar, som
blefvo frälsta. Hennes praktiska sinne och hennes älskande hjärta visa sig båda i följande utdrag ur hennes dagbok:
»Jag kan minnas huru jag just vid denna tid lämnade kapellet med tungt hjärta, bedröfvad öfver att icke större praktiska resultat vunnos. Jag kunde ofta se, att människorna fått ett mäktigt intryck, att deras samveten blifvit väckta och deras förstånd upplyst. Många af dem stodo säkerligen inför ett afgörande. Och då, i det kritiska ögonblicket, då enligt min mening all kraft borde uppbjudits för att hjälpa dem att handla efter det ljus de hade och där och då lämna sina hjärtan åt Gud, uteslöts antingen bönemötet, eller leddes det på ett så lamt sätt, att i regel tillfället gick förloradt, folket strömmade ut, och få, eller inga synliga resultat vunnos».
Huru ofta ha vi icke erfarit samma känslor, icke blott i Wesleyanska kyrkan, utan i Englands kyrka, i svenska statskyrkan, i andra lutherska kyrkor och i missionshus! Och huru ofta ha vi icke blifvit bjudna den falska trösten: »Vi skola se frukten i evigheten». Ja, i sanning! Mången ordets tjänare skall på domens stora dag stå ansikte mot ansikte med deras själar, hvilkas blod, låder vid hans kläder.
Huru mycket förlora vi icke genom vår försumlighet att icke troget följa efter själarne, tills de gifva sig åt Gud! Om de fly oss, så är det blott därför att de blygas. Deras skratt är endast ett oroligt samvetets försök att dölja sig. Om just denna sak yttrar sig Catherine Booth senare, och jag anför hennes ord, emedan de äro så fulla af sanning och innehålla så allvarliga varningar för alla Guds arbetare:
»Jag längtade vid sådana tillfällen efter något medel att komma åt församlingen på ett direkt och personligt sätt. Jag kände mig saker på att skälet till detta lama tillvägagående från predikanternas sida var att söka i deras fruktan att förlora sitt anseende och sina åhörares vänskap. Och dock kunde jag se, att denna vänskap icke räckte länge ens i denna världen, för att icke säga något om den tillkommande. Ty jag var redan då fullkomligt öfvertygad om, och min erfarenhet har rättfärdigat detta, att om predikanterna handlat troget mot själarne, så skulle de (predikanterna), på samma gång som de måhända förlorat några enstaka, blifvit andliga fäder till skaror af själar, hvilkas kärlek, sympati och hängifvenhet skulle gifvit dem en rik ersättning för hvad de tilläventyrs förlorat».
Det är mycket uppmuntrande för de Guds
tjänare, som ha en svag hälsa, att i den
oregelbundna dagbok vi ha från denna tid, läsa om de strider
fru Booth i sin ungdom hade att utkämpa mot sin
sjuklighet. Hon skrifver:
»Mr. Stevens, min nye läkare, kom till mig. Han är en mycket hygglig man och predikar stundom i vår församling. Han undersökte mitt bröst och förklarade, att min vänstra lunga är angripen. Jag är viss på, att om det länder till Guds ära och mitt bästa, så skall Herren välsigna den behandling doktorn föreskrifvit».
Hur nedslående hennes svaga hälsotillstånd måste ha verkat på henne, finna vi af följande ord, som på samma gång visa den skönaste undergifvenhet:
»Jag gick till kapellet på förmiddagen, men jag hade svår hjärtklappning och kände mig mycket svag. Jag tillbragte därför eftermiddagen till sängs. På kvällen begaf jag mig åter till kapellet för att gå till nattvarden, men jag var så sjuk, att jag knappt kunde släpa mig fram till altaret. Mr. Heady, pastorn, såg att jag mådde illa, och höll kalken åt mig».
På vägen hem blefvo plågorna så häftiga, att hon en lång stund måste stå stilla på gatan, under det att kallsvetten pärlade utför hennes panna. —
Huru djup hennes längtan efter ett rent hjärta var, kunna vi se af följande utdrag ur samma dagbok:
»Den 14 Maj 1847. Då jag i dag på morgonen läste Rowes ’Hjärtats fromma öfningar’, blef jag mycket välsignad och fick kraft att på nytt lämna mig i Guds hand för att göra eller lida allt hvad Herren täckes . . . .
Jag gjorde denna morgon ett nytt förbund med min Gud att vara mera helt uppgifven åt honom. O, att i sanning vara en kristen! Att älska Dig af hela hjärtat är min trängtan. Jag älskar Dig, men jag vill älska Dig mera. Om Du tar emot mig, är jag oändligt lycklig, om än all jordisk lycka är mig fjärran. Om Du är missnöjd med mig, kan ingenting i denna värld hugsvala mig! Du är all min glädjekälla, mitt lif, mitt allt, mina dagars fröjd och mina nätters tröst!»
Huru hon kämpade för sin affällige faders frälsning, se vi af följande dagboksanteckning:
»Jag blef i dag på morgonen mycket välsignad under min enskilda bön . . . Jag råkar stundom i ångest, då jag beder för min käre fader. O Gud, besvara min bön och för honom tillbaka till Dig! Låt aldrig den tunga, som en gång fann sin glädje i att prisa Dig och förkunna Din villighet att frälsa, röra sig för att taga del i de förlorades jämmer. O, fasansfulla tanke! Herre, förbarma dig! Fräls honom; fräls honom på hvilket sätt Du finner för godt, det må vara aldrig så smärtsamt. Om Du kan göra det genom att låta mig dö, så gör det snart och tag mig hem till Dig. . . . Gif mig mod att tala i Ditt namn. O, gif mig ett sant kristligt mod och ett brinnande nit!»
En anteckning från den 28 Nov. 1847 säger:
»Detta har varit en särskildt härlig dag för min själ. Jag har läst Mr. William Carvossos lefnadsbeskrifning. O, hvilken trons man han var! Mina förväntningar voro stora, då jag började läsa denna bok. Min längtan efter helighet har ökats. Jag har i dag tyckt mig vara på gränsen till det goda landet. O, att jag hade mera tro! Jag tror, att Herren är villig och mäktig att frälsa till det yttersta. Jag tror, att Jesu blod renar från all synd. Och dock tyckes det vara någonting i vägen, som hindrar mig att helt komma in detta land. Dock, jag tror att jag ibland har smakat en droppe af fullkomlig kärlek. O, må detta vara förebud till ett stort, ett öfverväldigande nådesregn».
Följande utdrag ur ett bref till hennes moder, skall uppmuntra nybörjare i Herrens arbete:
»Detta har varit en härlig dag för min själ. På morgonen var Gud mig mycket nära, då jag bad. På eftermiddagen gjorde jag för första gången i mitt lif sjukbesök och försökte föra en stackars sjuk flicka till Jesus. Jag tror att, om jag får lefva, detta skall bli en mycket kär plikt för mig. Men, Herre, ske din vilja!»
Hennes själ växte, växte alltjämt. Gud gjorde hennes erfarenhet allt djupare, ty han visste hvad hon själf på den tiden var i okunnighet om. Han visste hvilken framtid, som låg framför henne. Hennes hjärtas bön till Gud tycks ha varit densamma, som den gamle gode biskop Kens', då han skref:
O Jesus lär mig att likt dig fly denna giftiga
värld och trotsa alla dess lockelser!
Gif mig en nitälskan som aldrig tröttnar;
en fast blick på Dig, som underblåser min
kärlek;
en himmelsk färg öfver allt mitt tal;
ett brinnande nit, som ger mina böner kraft.
Gif mig på förhand en skymt af himlens
fröjder, så att jag på jorden endast
sträfvar att nå dem.