←  KAPITEL II
Lefnadsteckning öfver Catherine Booth
av William Elwin Oliphant

KAPITEL III
KAPITEL IV  →


[ 24 ]

KAPITEL III.


Catherine Booth som maka.


“ . . . en Herrens gåfva är
en förståndig hustru.“


Vi vilja gå förbi de växlande scener, som föregingo Catherines giftermål, ty för svenska läsare, som äro obekanta med de lokala förhållanden som satte sin prägel på dessa scener, skulle de ha föga intresse. Det är nog att nämna, att Catherine jämte andra, däribland sin blifvande man, William Booth, deltog i försök att reformera den del af metodistkyrkan som befann sig i ett döende och formalistiskt tillstånd. Ett ganska stort antal präster hade vid denna tid slutit sig tillsammans för att väcka församlingarne till nytt lif. De bildade en särskild organisation och kallade sig reformatorerna. Men om Catherine Booth var bedröfvad öfver den brist på lefvande religion, som rådde i moderkyrkan, så blef hon ännu mera besviken, då hon såg den egennytta och den brist på enighet och kärlek, som härskade bland den nya rörelsens ledare.

Dessa förhållanden tjänade till att visa såväl den blifvande general Booth som hans maka hurusom [ 25 ]en demokratisk form af kyrkostyrelse kan bli ännu mera hård, rutten och egennyttig än en strängt patriarkalisk styrelseform, lik den som Wesley organiserat. Dessa förhållanden förde äfven William Booth och Catherine Mumford tillsammans i kampen för en lefvande kristendom. De fingo under denna tid ett godt tillfälle att se hvarandra, samt studera hvarandras motiv och karaktär. Ju mer de lärde känna hvarandra, desto mer funno de sig vara ense i alla lifvets stora frågor. De beundrade hvarandra, och deras beundran parades snart med kärlek, ty som en god äkta man och stor författare säger: »Ingen sann och varaktig kärlek kan finnas utan aktning; blott denna kärlek skänker tillfredställelse och är en ädel människosjäl värdig».

Den enda allvarliga meningsskiljaktigheten mellan dessa två varma själar var frågan om mannens öfverlägsenhet öfver kvinnan; och ingenting visar mer William Booths öppna och fria sinne än det faktum, att Catherine Booth lyckades förmå honom att gå öfver till hennes åsikt: att kvinnan, förutsatt att hon får samma uppfostran och tillfällen som mannen, i alla afseenden är dennes jämlike i intelligens. I denna seger öfver den gamla lärosatsen, att »kvinnan har en fiber mer i sitt hjärta och en cell mindre i sin hjärna», hvilken hennes trolofvade förfäktade, ha vi ursprunget till den armé af kvinliga predikanter, som utan tvifvel mycket bidragit till Frälsningsarméns underbara framgång i världen. De ännu odanade andar, som samlade sig kring två högsinta arbetare, voro banbrytare för en rörelse, [ 26 ]den där var bestämd att utöfva ett mäktigare inflytande i det godas tjänst än den, som de några år tidigare nödgats att lämna. På denna lilla trupp kunna vi, ehuru i en annan bemärkelse än den ursprungliga, tillämpa skaldens ord:

»Det fins en legion af kämpar,
hvilkas namn ej i rullor stå;
de bära ej fana, ej hjälmar —
men alltid i têten de gå
modigt beredande väg!»



Catherine Booths åsikter i en lifsfråga.

Men jag går för fort. En tysk läkare brukade i dissektionsrummet säga till sina studenter: »Vi ha ingen tid att förlora, mina herrar. Låtom oss därför icke brådska!» Vi säga det samma i denna viktiga fråga om frieri och giftermål. Låtom oss gifva oss tid att studera de åsikter Catherine Booth hade i denna lifsfråga, ty de ha skapat hela Arméns. Jag vill åter citera några ord från hennes egen lediga penna. De skola »visa moralen och pryda sagan» bättre, än några mina ord kunna göra. Sedan hon talat om dårskapen af hastigt ingångna förlofningar, hvilka hon ansåg hällre borde brytas, än efterföljas af giftermål, tillägger hon, att olyckliga äktenskap vanligen äro följden af alltför stor olikhet i ålder, temperament, uppfostran eller föregående lefnadsförhållanden. »Allt för stor olikhet!» Det är icke alltid ovilkorligen de, som äro [ 27 ]fullkomligt lika i dessa afseenden, som passa bäst tillsammans. Stundom se vi personer, ehuru fullständiga kontraster, komma bäst öfverens endast de kunna böja sig för hvarandra i det enskilda eller offentliga lifvets större frågor. »Det är sammanstötningen mellan de olika åsikterna, som bringar sanningen i ljuset.» Fru Booth säger:

»Som helt ung flicka bestämde jag mig för vissa egenskaper, hvilka jag ansåg, att min blifvande make ovilkorligen måste ha. Först och främst var jag besluten, att hans religiösa åsikter skulle öfverensstämma med mina. Han måste vara en uppriktig kristen, icke en namnkristen eller blott och bart en församlingsmedlem, utan en som verkligen var omvänd till Gud. Det är troligen ingen öfverdrift att säga, det åtminstone tre fjärdedelar af det äktenskapliga elände, som råder bland dem som bekänna sig vara religiösa, är en följd af brott mot denna princip. Äktenskapet är en gudomlig stiftelse, och för att nå den högsta och mest varaktiga lycka måste de personer som ingå det först och främst vara i harmoni med den gudomliga planen. Ty om en man eller kvinna icke kan styra sin egen natur, huru kan då han eller hon rimligtvis vänta sig kunna behärska en annans? . . . . . Tusende kristna, isynnerhet kvinnor, ha genom bitter erfarenhet fått lära, att hvarken penningar, samhällsställning eller någon annan världslig fördel kunnat skydda dem för det straff som ofelbart följer på olydnad mot budet: ’Bären icke främmande ok tillsammans med otrogna’.

Det andra vilkoret, som jag stälde upp för mig, var att han skulle vara en man med förstånd. Jag visste, att jag aldrig skulle kunna hysa aktning för en narr eller någon, som hade mycket svagare hjärna än jag själf. Många inbilla sig, att om en man blott är frälst, så är det allt som behöfves. Men detta är ett stort misstag. Där måste vara en likhet eller öfverensstammelse i karaktär lika väl som i [ 28 ]andlig erfarenhet. En god gammal man, som jag ofta åberopar, sade en gång: ’När du väljer dig en följeslagare genom lifvet, så välj någon som du skulle kunna lefva tillsammans med, äfven om han skulle förlora lifvet i Gud’.»

Som det tredje vilkoret uppstälde Catherine Booth öfverensstämmelse i smak och åskådning. All tanke på eganderätt, och all lust att härska, skulle gå upp i och försvinna i kärleken. Båda makarne borde böja sig för hvarandras vilja, »ty det är ett nöje och en glädje att gifva efter för den, som man verkligen älskar», där detta kan ske med bibehållande af ett godt samvete.

Fru Booth hade åtskilliga regler för sitt äktenskapliga lif, dem hon strängt efterlefde. Den första var att aldrig ha några hemligheter för sin man i något, som angick deras inbördes förhållande eller familjens intressen. Den andra regeln var att aldrig ha två kassor; en regel som blef hennes bundsförvandt mot frestelsen att ha några hemligheter af huslig karaktär.

Sin tredje regel beskrifver hon själf på följande sätt:

»Då min man och jag hade olika mening i någon fråga, brukade jag framlägga mina åsikter för honom jämte de skäl på hvilka de voro grundade, och söka förmå honom att se saken sådan jag såg den. Detta förfaringssätt ledde vanligen till det resultatet, att antingen gick han öfver till min mening eller jag till hans. I hvilket fall som hälst var enheten i tanke och handling bevarad».

Hon hade ännu en fjärde regel, den att aldrig disputera i barnens närvaro. Hvilken visdom ligger icke häruti!

[ ill. ]
En söndagsförmiddag i fru Booths hem.

[ 29 ]Hvem kan med kännedom om detta underbart lyckliga äktenskap säga, att Catherine Booth misstog sig i sina uträkningar? Ser det icke ut, som om Gud ännu en gång velat uppenbara sin vilja genom att utvälja denna sin tjänarinna till att påminna samtid och eftervärld om äktenskapets helgd och gudomliga ursprung samt visa, att det endast då kan bli lyckligt och på samma gång nyttigt, när det ingås i harmoni med hans lagar? Man kan verkligen säga, att detta var ett idealäktenskap, ty det ingicks och framlefdes under troget samarbete och detta icke blott inom hemmet utan äfven i det offentliga lifvet. I kriget och i hemmet var det:

Två hufvud i rådslag och två vid härden.
Två i de svåra affärerna i världen;
och i lifvets ädlaste sträfvan också

de voro två.


Huru olika skulle ej deras egna öden blifvit, och de tusendens på hvilka deras lif öfvat inflytande, om de handlat enligt andra principer! O, huru månget härligt lif har ej lidit skeppsbrott på ett olyckligt äktenskaps skär, eller därför att kontrahenterna försummat att lyda de enkla lagar, som gälla för detta heliga förbund! Huru många känna ej sanningen af dessa visa ord: »Våra handlingar äro våra goda eller onda änglar, oundvikliga skuggor, som alltid följa oss efter.»


[ 30 ]Hvilken hustru hon var! Hvilken vis

rådgifvare, hvilken öm vän, hvilken trogen kamrat, hvilken kärleksfull moder, hvilken varm och rik natur! En kvinna med hjärta och förstånd, djupt religiös och andlig. Skola vi någonsin se hennes like igen? Om henne kunde hennes man säga: »Den, som känt henne, har fått ett ädelt exempel».

Jag hörde en gång Generalen — under det hans blick dröjde långt i fjärran och handen lekte med tofsen på en stol för att dölja hans rörelse — säga:

»Hon var en verklig kvinna. Hon kunde vända sina händer till hvad som hälst. Hon kunde gå ned i köket och visa tjänsteflickan huru denna skulle tillaga en rätt, som vi alla tyckte om. Hon kunde upptäcka hvad felet med vattenledningen var, eller öfvervaka en slarfvig handtverkare, som gjorde reparationer i huset. Lika hastigt kunde hon lämna alla husliga omsorger för att vältaligt och skickligt yttra sig i dagens största sociala och andliga frågor, eller gå åstad för att hålla ett föredrag utan någon som hälst fruktan, för den händelse dagens mest framstående personer skulle befinna sig bland hennes åhörare, anseende det helt naturligt, att de skulle lyssna till evangelii sanningar och varningar, dem hon frambar med så mycken kraft».

Ej underligt då, att hennes man sade det han skulle begrafva »sina ögons fröjd och sin själs inspiration» den där minnesvärda oktoberdagen för åtta år sedan, då grafven väntade på hennes stoft.

[ 31 ]Sedan han talat om den aflidna såsom rådgifvare, vän och moder, tillade han dessa rörande ord:


»Om du hade egt en hustru, en älskande hustru, som under fyrtio års tid aldrig gifvit dig verklig anledning till sorg; en hustru, som stått vid din sida då du anförde striden, alltid villig att kasta sig själf mellan dig och fienden och alltid starkast, då kampen var hetast, och din älskade stupat inför dina ögon, då är jag säker på att där skulle finnas någon ursäkt för din sorg».


Jag skall aldrig glömma huru Generalen den där oförgätliga mörka juldagen, då fru Booth låg döende, lämnade sin älskades sida och, öfverväldigad af sorg, kastade sig i en stol och, vaggande fram och tillbaka, för sitt minne framkallade flydda tider. Vändande sig till oss, som bevitnade och sökte lindra hans våldsamma sorg, sade han: »Det är nu nära 37 år sedan jag först träffade henne. Hon var en härlig kvinna då — en älskande, modig, själfuppoffrande själ! Sedan dess ha vi uthärdat stormar af lidande tillsammans. Hon har alltid lidit. Jag kan ej minnas en månad, då hon icke haft någon ångest eller någon fysisk smärta att utstå, men under allt detta har jag aldrig sett henne gifva vika — hon har aldrig gifvit vika».

Dessa fem ord, frampressade af sorgens mäktiga hand ur en stark naturs bröst, beskrifva på ett träffande sätt denna kvinnas och makas karaktär. Då William Booth befann sig vid början af sin lefnadsbana, var det hans hustru, som uppmuntrade honom under alla de missräkningar och svårigheter [ 32 ]som hopade sig omkring honom. Hon var hans ledstjärna, ofta hans rådgifvare, alltid hans andra, stundom hans starkare jag.



Af följande bref se vi huru hon ingöt hopp i sin blifvande mans hjärta redan innan de voro gifta och vid en tidpunkt, då han tycktes vara mer än vanligt frestad:

»Käre vän!

Jag har läst ditt bref inför Gud och bedt honom klargöra för dig sin vilja. Och nu vill jag säga dig några ord till tröst och uppmuntran.

Om du vill låta bli att smärta mig, så upphör att fördöma dig själf. Jag är säker på att Gud icke fördömer dig, och om du kunde se in i mitt hjärta, så skulle du se hur vidt skild en sådan känsla är från mig. Grubbla icke öfver det förflutna! Låt det vara förgånget! Din önskan är att göra Guds vilja, och han skall leda dig. Bry dig icke om hvem som rynkar pannan, blott Gud ler emot dig.

Sådana ord som ’mörker’, ’melankoli’ och ’förtviflan’ sönderslita mitt hjärta. Gif ej ett enda ögonblick vika för sådana känslor! Gud älskar dig! Han vill uppehålla dig. Den tanken, att jag skulle öka din oro och förorsaka dig lidande, är nästan outhärdlig. Jag frestas att önska det vi aldrig hade sett hvarandra! Sök att glömma mig, för så vidt minnet af mig skadar din duglighet eller stör din frid. Om jag ej har något annat alternativ, än att antingen sätta mig emot Guds vilja, eller trampa på min egen jordiska lycka, så är mitt val gjordt. ’Ske Guds vilja!’ är mitt hjärtas ständiga rop. Jag frågar ej efter mig själf, men om jag blir orsaken till att du går vilse, skall jag aldrig mer bli lycklig!»

[ 33 ]Sitt köns vana trogen tillägger hon ett postskriptum, hvilket innehåller en sanning som måste ha skänkt ögonblicklig lättnad:

»Det är mycket pröfvande, att du skall bli missförstådd och klandrad, då du handlar af renaste motiv. Men tag i betänkande deras karaktär, som så behandla dig och öfverskatta icke deras inflytande. Du har några sanna vänner i detta distrikt, och hvad som bättre är, du har en vän där uppe, hvars kärlek är lika stor som hans makt. Han kan öppna åt dig ett nytt verksamhetsfält, större än du nu kan göra dig begrepp om».

Catherine Booth var en profetissa, hon hade en skarp inblick i framtiden, och dock visste hon då själf föga huru underbart dessa hennes ord skulle gå i fullbordan.

Hvilken ung predikant skulle icke vara tacksam för sådana visa råd, som följande:

»Jag förstår af ditt bref angående de möten du hållit, att du känner dig mindre fri på större platser, inför mera kritiska åhörare. Jag är ledsen däröfver, och jag är öfvertygad om att det är människofruktan, som binder dig. Gif icke rum för denna känsla! Kom ihåg, att du är Guds tjänare, och om du är en trogen sådan, betyder människors omdöme föga för dig. Försumma ingenting, då du förbereder dina predikningar; men när du står på predikstolen, försök då att förlora ur sikte dessas större eller mindre värde, hvad kompositionen beträffar. Tänk endast på deras verkan på de åhörareskaror, som du har framför dig, och på ditt ansvar inför Honom, som sändt dig att förkunna sitt evangelium. Bed om den visdom, som vinner själar, och bry dig aldrig om hvilket intryck predikanten gör, blott det predikade ordet har framgång. Må Herren [ 34 ]välsigna dig och utrusta dig till ett verktyg för andras frälsning, på samma gång som han skyddar dig från att taga skada till din egen själ!»

Alla hennes bref andas en öm ödmjukhet, hvilken måste ha gjort hennes hängifna make ännu mera mottaglig för hennes visa råd.

I ett annat bref skrifver hon:

»Försök att kasta bort all människofruktan! Haf endast Guds ära i sikte och bry dig icke om människors beröm eller klander. Gif dig ingen ro, förrän din själ hör Guds röst.

Du kan med skäl anse mig ovärdig att råda dig i andliga ting. Efter att själf ha lefvat på så stort afstånd från Gud, känner jag detta djupt — jag känner, som om jag ville lägga mig vid hvilken som hälst trogen Kristi tjänares fötter, under outsäglig blygsel öfver min otrohet. Men så stor är min oro för din själs hälsa, att jag ej kan låta bli att då och då säga dig ett ord, allt under det jag är medveten om att jag behöfver dina råd bättre än du mina».


Fru Booth och nykterhetsfrågan.


Det ser nästan ut, som om det var fru Booth, som gjorde William Booth till den ifrige nykterhetskämpe han är idag. Hon skrifver:

»Jag hoppas du icke glömmer att föra krig mot dryckenskapen. Var grundlig och bestämd i denna fråga. Jag är glad att Mr. Shadford är absolutist. Jag hoppas han också är motståndare till snus och tobak».

[ 35 ]I ett följande bref talar hon om denna sak i ännu skarpare ordalag:


»Jag är fullkomligt och för alltid viss i mitt sinne med afseende på den fysiska sidan i denna fråga. Jag tror att du är öfvertygad om den moraliska och religiösa, men jag tror icke du är på det klara med den fysiska. Men, min vän, det är absolut nödvändigt för dig att ha en fast öfvertygelse i denna sak, på det att du må undgå att röna inflytande af andra människors falska åskådningar. För att du må få detta, har jag gjort mig det besväret att öppna din koffert och lägga dit en bok, i hvilken jag gjort åtskilliga gröna märken och understrykningar. Jag hoppas du skall läsa den, äfven om du för den skull måste sitta uppe en timme längre hvarje afton, tills det är gjordt. För en mindre viktig sak skulle jag ej bedja dig göra detta.

Detta är en fråga i hvilken jag önskar att du skall vara radikal. Jag afskyr den där utslitna, fruktansvärdt inkonsekventa gamla historien — absolutist i principen, men tvungen att dricka litet ’för min mages skull’. Sådana absolutister skada nykterhetssaken mera än landets alla drinkare. Och sorgligt nog finnas alltför många sådana bland prästerna. Stå fast emot dessa rådgifvare! Jag har mera hopp för din hälsa, alldenstund du afhåller dig från stimulerande drycker, än jag skulle ha, om du använde dem. Sky dem som pesten! Var absolutist i både princip och praktik!»


Frälsningsarméns ark lägger ut.

Vi äro vissa om, att William Booth, med sin underbara energi och beslutsamhet, äfven utan fru Booth skulle varit i stånd att trotsa den storm, som hans afgång från Metodisternas Nya Förening förde [ 36 ]med sig, då konferensen blindt och halsstarrigt vägrade att gifva honom det slags arbete, för hvilket han var utrustad — det såsom resande evangelist — men det faktum måste dock framhållas, att det var Catherine Booth, hans hustru, som afgjorde saken. Det är en gammal historia, som dock för salvationisterna är ständigt ny, ty det var själfva början till Frälsningsarméns historia. Pastor William Booths skilsmässa från metodisterna egde rum år 1861. Metodisternas Nya Förening hade det året sin konferens i Liverpool. Hans önskan att bli evangelist var väl känd för konferensen, och han hade omsorgsfullt framlagt sina skäl.

Detta kunna vi se af följande bref:

»Vår ställning är så svår, som den kan vara. Vi ha skäl att tro, att den årliga komittéen icke vill sanktionera planen med afseende på distriktet. Gör den icke detta, har William icke någon annan hederlig utväg, än att taga afsked och riskera allt, det vill säga, om det att lita på Gud för dagligt bröd, och då man gör hvad man tror vara hans vilja, kan kallas att riskera.

Presidenten har skrifvit för att få reda på de arrangement som gjorts med Newcastle-distriktet. William skall svara honom, och gillar han ej planen, skall jag råda William att taga afsked.

Du ser att jag är så nervös, att jag knappast kan skrifva. Saken är den, att jag icke är frisk. Därjämte är jag nästan förbi af trötthet och ängslan. Vi veta icke hvad vi skola göra.

William tvekar. Han tänker på mig och barnen, och jag uppskattar hans kärlek och omvårdnad, ehuru jag säger honom, att Gud skall draga försorg om oss, om han blott vill gå pliktens väg rakt fram. Det är egendomligt, att jag, som alltid brukade rygga tillbaka för detta offer, skall [ ill. ]

“Aldrig!“

[ 37 ] vara den första att bringa det. Men när jag böjde mig för Guds vilja, gjorde jag det af hela mitt hjärta och från den stunden har jag varit som en annan människa. O, bed dock för oss mer och mer! Vi få nu inga pengar från något håll. Ej häller mottager William för närvarande några kallelser att predika. Tiden är ogynsam. Jag är mycket frestad att tycka, det Gud är hård, som ej beredt vägen för oss bättre. Men jag vill ej ’lasta Gud i fåvitsko’. Jag vet, att han ofta kommer i en hvirfvelvind och att han rider på stormens vingar. Jag vill söka förvärfva min själ genom tålamod och vänta på honom.

Barnen tycka alldeles icke om förändringen. Stackars lilla Katie grät bittert den första kvällen vi klädde af henne här. Hon sprang till dörren för att fara tillbaka med samma vagn, som fört henne hit. Gud välsigne våra små! Jag tror icke Gud skall tillåta dem att lida, därför att deras föräldrar äro beslutna att göra hans vilja. David såg aldrig den rättfärdige öfvergifven, eller hans barn efter bröd gå!»

Det var i denna sinnesförfattning som båda makarna närvoro vid konferensen, fru Booth sittande på läktarens främsta bänk, hvarifrån hon kunde se sin man där nere. De hoppades båda in i det sista, att konferensen skulle bevilja deras billiga anhållan, men de skulle bli bittert besvikna, ty den man, på hvars bistånd de litade och som förut visat sig vara deras vän, öfvergaf deras sak i segerns stund, just då konferensen var färdig att gifva William Booth frihet att predika ordet som evangelist. Han föreslog nämligen en kompromiss, hvilken det var omöjligt för dem att gå in på, alldenstund den stred emot deras principer och samveten. När doktor Cook, som föreslog kompromissen, satte sig ned, rådde dödstystnad i salen. Men nästa [ 38 ]ögonblick bröts denna af fru Booth, som med beslutsamhet och helig förtrytelse i blicken reste sig upp. Konferensens medlemmar studsade då de hörde det enda men kraftigt utslungade ordet hon riktade till sin man: »Aldrig!»

Det uppstod en ögonblicklig paus, efterträdd af förvirring och huller om buller blandade utrop af förvåning och bestörtning.

Hvarje öga riktades mot den djärfva däruppe på läktaren.

Blotta tanken på att en kvinna skulle våga göra sin röst hörd i konferensen, och därtill för att protestera, väckte en utomordentlig bestörtning och rent af förbluffande såväl de vördade fädren därnere i salen, som kvinnorna på läktaren.

Men fru Booth! Ah, det var en sublim scen att se denna modiga kvinna som i denna stund tog en familjs öde i sin hand. Hon stod med blixtrande ögon och rodnande kinder framför de församlade. Evig, oåterkallelig beslutsamhet stod skrifven på hvarje drag i detta energiska och inspirerade ansikte. Hennes »aldrig» tycktes som en elektrisk stöt fara igenom hvarje hjärta.

Och hennes make! Han visade denna församling, som ville sätta en gräns för hans heliga nit, att hans hjärta och själ var ett med henne däruppe! Han reste sig från sin plats, såg på sin hustru, visade med sin hatt mot dörren och — döf för de rop af »ordning» som nu höjdes från allt flere af konferensens medlemmar — gick med fasta, manliga steg mot dörren.

[ 39 ]Därnere vid läktarens trappa möttes de tvänne makarna och, som för att besegla hennes »aldrig», slöt William Booth sin ädla maka i sin famn. De vände ryggen åt konferensen och gingo ut beslutna att arbeta i vingården på det sätt hvartill de kände sig kallade af Vingårdsmannen.

Sålunda lade Frälsningsarméns ark ut från land midt i en flod af bedröfvelse och svikna förhoppningar. Och mer än ett tåreregn föll och mer än en motvind blåste.

Och det dröjde länge innan den stannade på sitt Ararat.

Men än längre dröjde det innan man från dess tak kunde skåda framgångens grönskande fält och känna fast mark under sina fötter.

Men ögonblicket hade kommit då de sista tågen som ännu bundo dem vid gångna tiders traditioner, afskuros. Och det var afundsjukan förbehållet att få göra dom den största tjänst den någonsin gjort Armén — stormen, som den uppväckte, dref den kämpande skaran mot ett bättre land, till en strand hvars klippor betaga afundsjukans stormar dess makt . . .

Men om det var fru Booth, som gaf sin man »marschorder» att bilda Frälsningsarmén, så fick hon äfven vara honom behjälplig att bära dagens tunga och hetta, och, pris ske Gud, hon svek icke i eldsprofvet. Hennes sinnesstämning framgår af följande bref:

»Min man reser till London i afton. Bed för honom! Han är mycket trött och bedröfvad. Men jag har lofvat honom att söka hålla modet uppe. Stundom förekommer [ 40 ]det mig som om Gud hade något mycket härligt i beredskap åt oss och som om han, då han pröfvat oss, skulle framställa oss som luttradt guld. Det är ej första gången jag, mänskligt taladt, för mitt samvetes skull gjort ett hopp in i mörkret. Naturligtvis finnes det människor som skola stämpla oss som fanatici därför att vi så envist gå vår väg rätt fram. Men jag är redo att bära korset och trampa på skammen, om Gud behagar låta något sådant komma öfver oss. Samma medvetande om rena motiv, som skulle sätta mig i stånd att bära människors pris, skall äfven uppehålla mig under smälekens dagar».

Under den långa, tröttsamma resan till London och under det ännu längre och tröttsammare sökandet efter Guds vilja i denna stora, kalla hufvudstad, var det William Booths hustru som uppehöll honom med sin förtröstan till Gud. Det var hon som dref honom framåt genom sin tro på hans kärlek till själar och på renheten i hans motiv.

Och på samma sätt var det under de mindre kriser som följde på denna stora i William Booths lif. Catherine Booth svek aldrig sin Gud eller sin make. Då inkomsterna voro små var det hon som företog sig att skrifva eller föreläsa för att hålla hungerns varg på afstånd — då sjukdom hindrade hennes man att förrätta sitt arbete, var det hon, som intog hans plats på platformen eller till och med i predikstolen. Ja, på själfva dödsbädden var det hon, som uppmanade sin man att skrifva boken om den sociala frågan, denna bok, som väckte uppseende i den politiska och sociala världen, liksom förut deras verksamhet gjort i den religiösa.

[ 41 ]Och sålunda var Catherine Booth alltid för sin ädle make en sympatisk kamrat, en vis rådgifvare, en öm kristen och en lefvande inspiration.


»Hon var danad att befalla,
varna, trösta, styrka alla.
Skarpt förstånd och nykter vilja,
snabb att ondt från godt afskilja.
Förutseende och stark
stod hon uppå segerns mark.»