Lefnadsteckning öfver Catherine Booth/Kapitel 5

[ 52 ]

KAPITEL V.

Catherine Booth som uppfostrare.

“Exemplet, understödt af kärlekens förmaning,
är främsta vilkoret för mänsko-andens daning.“

En god och stor man sade en gång: »Jag skulle idag ha varit ateist, om jag icke hade haft ett minne — ett minne af den tid, då min aflidna moder brukade taga min lilla hand i sin och låta mig böja mina knän och bedja: ’Fader vår, som är i himlen’».

Det väcker öfverallt undran, att alla fru Booths barn äro sysselsatta med något arbete för Gud. Detta är icke alltid fallet med barnen till evangelii förkunnare eller kristliga föräldrar. Huru ofta hör man icke sägas, att de vildaste studenterna vid våra universitet äro prästsöner. För dem, som känna till universitetslifvet i våra dagar, är det ett erfarenhetsrön och ej blott en hörsägen, att de studenter, som äro längst komna i last, i regel äro söner till föräldrar som bekänna sig vara kristna. Jag tror, att förklaringen till detta förhållande, delvis eller helt och hållet, är att söka i det faktum att dessa barn fått en förfinad uppfostran och en god [ 53 ]förståndsutveckling — på bekostnad af hjärtats fostran. Eller måhända ha de fått en hög bekännelse och utmärkta kristliga principer inpräntade i sig, utan att dessa understödts och illustrerats af den bästa af alla religionslärare: exemplet.

De unga barnen Booth hade alltid ett exempel i sin moder. Ty helt visst är det ingenting i deras naturer eller karaktärer, som skulle skyddat dem från att vandra i deras fotspår, som vid mognare år gått vilse. Tvärtom fans där mångt och mycket i deras naturer, som skulle underblåst den världsliga ärelystnadens eld och kommit dem att falla offer för stundens frestelser. General och fru Booths barn utmärka sig för sina själfständiga karaktärer och sin mångsidiga begåfning. De besitta ett öfvermått af energi. Alla dessa naturliga anlag skulle utan Guds nåd nästan säkert fört dem in på andra stigar i lifvet, än dem de nu valt, om de icke från början hade haft sin faders starka hand öfver sig och sin moders visa exempel för sina ögon. Nu ha emellertid alla deras kropps- och själsförmögenheter, både de som de fått i arf och de som de själfva förvärfvat, helgats åt Guds tjänst med det resultat, att de äro skickliga, aktade och älskade ledare i det stora kriget.

Det fans en tid i dåvarande pastor Booths lif, då han och hans hustru befunno sig i svårt ekonomiskt betryck till följd af det beslut de fattat att tjäna Herren utanför deras egen kyrka.

Just då hade emellertid fru Booth lockande anbud från rika vänner, som erbjödo sig att låta [ 54 ]uppfostra hennes barn i världsliga skolor. Men ehuru hon var öfvertygad om sina söners begåfning och ehuru hon visste, att hennes äldste gosse antagligen skulle ha en lysande bana framför sig vid ett af Englands universitet, vägrade hon dock att å ena sidan offra sitt eget oberoende och å andra sidan utsätta honom och sina andra barn för ett universitetslifs frestelser och kanske beröfva dem den plats i arbetet för Gud, som hon värderade högre än den högsta ära världen kunde gifva. När längre fram general och fru Booth arbete och stora förmågor lyfte dem upp ur detta tillfälliga trångmål, hade ingen af dem skäl att ångra, att de icke lyssnat till dessa frestande anbud, ty fru Booth lefde för att se sina barn föra ett nyttigare och lyckligare lif, än de någonsin kunde funnit i världslig äflan.

Följande bref visar oss huru visligt fru Booth behandlade sina barn, då de insupit några idéer, som stredo mot hennes principer eller Guds uppenbarade afsikter. En skolföreståndarinna med afgjordt kristlig karaktär hade erbjudit sig att kostnadsfritt uppfostra Catherine, fru Booths äldsta dotter, men när fru Booth besökte skolan och såg den världsliga ande, som rådde i klädedräkt och allt, drog hon den slutsatsen, att det var allt för farligt för hennes dotter att bli utsatt för ett sådant inflytande.

Det är ett så vist bref, att vi måste återgifva det i sin helhet.

[ ill. ]

[ 55 ]

»Käraste Katie!

Jag har ej ändrat åsikt i fråga om skolan. Jag inser alltjämt, att undervisningen skulle vara nyttig för dig, och jag önskar, att du kunde erhålla den. Men jag fruktar att denna nya omgifning skulle föra dig långt bort och ingifva dig kärlek till världen. Jag anser icke, att din törst efter kunskaper är syndig, om du längtar efter dem först och främst för att därmed bättre kunna tjäna Gud; men du förstår, att det stundom är svårt för oss själfva att komma underfund med våra motiv. Jag vet, att jag icke vill tänka en enda ovärdig eller orättvis tanke om dig. Jag har aldrig älskat dig innerligare, icke ens när du var mitt första lilla flickebarn och låg i mitt knä så ren och skär som en snödroppe, men jag önskar att du och alla mina barn skola lefva helt för Gud. Jag begråter så djupt mina egna felsteg, då jag jämför mitt lif med hvad det kunde ha varit, att jag känner som om jag kunde dö för att hindra någon af er att begå något misstag. Jag förstår, så som jag aldrig gjort det förr, att allt hvad Gud begär af oss, för att kunna fylla oss med sin Ande och göra oss till eldslågor, är att vi skola vara ärliga och helhjärtade mot honom, och jag vill att du skall börja ditt lif på detta sätt. Men huru kan jag begära eller vänta detta, om jag tillåter dig att komma under sådant inflytande som visat sig farligt för många äldre och förståndigare än du. Jag skulle hällre vilja betala dubbelt så mycket, om jag också därför skulle försaka det nödvändigaste, blott du kunde undgå farorna samtidigt med att du åtnjöte undervisningen. Jag önskar att du skall få undervisning, men jag är så rädd för anden i en sådan anstalt. ’Hvad har du att göra på vägen till Egypten för att dricka Sikars vatten’, ljuder det i mitt hjärta. Hvarför skall du gå till världen för att skaffa dig vapen i min strid? Är det icke jag, som gifver seger och styrka? Putsar icke jag spjutet, och hvässer icke jag svärdet?

Du förstår, att för mig är det icke fråga om huruvida du skall ha undervisning eller ej, utan huruvida denna undervisning är af rätta slaget. Måhända skall Herren, om vi [ 56 ]bedja och vänta på honom, öppna en väg för oss. Du får icke tro, att vi icke tillbörligt värdera en god fostran eller att vi äro likgiltiga härvidlag. Vi ha nekat oss det nödvändigaste, för att gifva er det bästa vi kunnat åstadkomma och jag tror, att detta har visat det vi rätt uppskatta denna förmån. Men vi sätta Gud och rättfärdighet i främsta rummet och uppfostran i det andra, och om jag skulle börja lifvet på nytt, skulle jag vara ännu mera noggrann i denna fråga. Din fara är att sätta Gud och nyttighet främst i teorien, men lärdom främst i praktiken.

Du talar, min kära flicka, om att Herbert blir en väldig man i Israel. Väldigare ynglingar än han ha fallit! För öfrigt, hvar har han inhämtat de principer, som du sätter en sådan tro till? Under sin moders ögon! Icke i en skola, där små gossar förberedas för universitetet och där bedrägeri, lögn och otro höra till ordningen för dagen — där den lata eller öfveransträngda husfrun icke har tid att blotta synden och drifva ut den samt gråta och bedja öfver sina små moderlösa skyddslingar, som du mins att jag brukade göra, när någon af er felade. Åh, Katie, på frukten känner man trädet, och detta raseri efter uppfostran förstör tiotusende. Det frodas lika yppigt som afguderiet, som baalsdyrkan Gud är svartsjuk därpå och vill icke mer veta af det. Se på prästerskapet! Prästerna äro väl uppfostrade. Kanske du säger att de sätta uppfostran i stället för Anden. Denna omständighet visar just faran af förlitande på uppfostran och bildning.

Det är välbekant bland metodisterna, att hundratals unga män hvilka kommit in i metodistskolorna såsom eldslågor, såsom själsvinnare, men som kommit för att lära sig latin, grammatik och dylikt, i otaliga fall ha gått ut såsom slocknade kol! Huru kommer det sig? Ser det icke ut, som om det vara någon fiendskap mellan lärdom och gudaktighet? Visar det icke den stora fara, som ligger i att fästa hjärtat vid lärdomen och glömma hvar kraften till nyttigheten i själva verket ligger? Hur kommer det sig, att stora själavinnare, till och med män med den högsta [ 57 ]bildning, alla som en man kastat bort sina studier, då de egnat sig åt arbete för själar? Jag har läst om hundraden, som gjort så. Finney älskade sin lagfarenhet, men då han lämnade sig helt åt Gud, öfvergaf han lagstudierna och började studera evangelium och endast evangelium. Och han hade en ande, som utan tvifvel skall utöfva inflytande på kommande generationers teologi. Jag tror att hans arbeten skulle göra dig två gånger så mycket godt, som hvad du skulle få af att studera grekiska eller tyska!

Kanske säger du nu: ’Mamma vill inte, att jag skall lära mig något mera’. Jo, jag vill att du skall lära mycket mera, men af rätta slaget och på rätta sättet. Och af rätt motiv — för att bidraga till dina medmänniskornas högsta goda. Jag skulle vilja, att du lärde dig att tänka klart och logiskt, att uttrycka dina tankar kraftigt och väl, det vill säga på ett godt, men enkelt språk, och att skrifva läsligt och bra, hvilket mera skulle bidraga till din nyttighet än hälften af den onyttiga lärdom du skulle inhämta i skolan.

Din kärleksfulla moder
Catherine Booth».

Fru Booth hade kommit till dessa slutsatser, icke blott på grund af sin öfvertygelse, utan ock till följd af sin erfarenhet. Hon hade sändt några af sina barn till välkända engelska skolor, och det inflytande deras karaktärer där varit utsatta för hade varit sådant, att hon ansett sig böra taga dem därifrån. Ingen moder kunde ha bedit mera brinnande böner eller kämpat mera ifrigt för sina barns välfärd, än Catherine Booth gjort för sina barn. Hon bar dem på sitt hjärta, och de voro aldrig ur hennes tankar, icke ens under fullgörandet af de allra viktigaste offentliga plikter. Ej häller voro de [ 58 ]någonsin utanför området för hennes inflytande, hvilket vi kunna se af fru Booth-Tuckers ord, då hon som barn fick i uppdrag att i moderns frånvaro se efter barnkammaren: »Jag brukade föreställa mig, att mamma var i rummet hela tiden och såg allt hvad vi gjorde, och det var till stor hjälp för mig».

Då jag förde befälet i Holland, brukade jag gärna stanna inför den väl bekante målaren Ary Scheffers taflor. Han har målat några af de mest rörande scener ur vår Frälsares lif, som måhända någonsin blifvit satta på duk. Utmärkande för dessa taflor är kvinnogestalternas skönhet och behag, men på alla hans målningar, de må vara evangeliska eller icke, finnes där alltid en gammal vördnadsvärd gestalt med ett ansikte skönare och ljufvare än någon annans. Det är hans moders ansikte.

På samma sätt var det med fru Booths barn. Hennes ansikte och hennes gestalt stod alltid för dem. Ända till sin död delade hon hvarje sorg och hvarje glädje med dem samt deltog i alla deras sträfvanden. Och i alla deras drömmar om lif och lycka var alltid hennes älskade gestalt med. Barnens förhållande till hvarandra var lika ovanligt som deras kärlek till modern var djup. Barnkammaren var deras krigsskola. Här lärde de sig att inse sina fel och att på sin moders knä tillkämpa sig seger öfver själfviskhet och barndomssynder. Det var också där, som de lärde sig sjunga, tala och leda möten. De voro »kapten» i tur och ordning; en stol tjänstgjorde som platform, [ 59 ]under det att dockor och kuddar förestälde åhörare. Äfven botbänken var representerad, och stor var deras barnsliga glädje, när dockorna “kommo fram". Icke ens den mest nogräknade kritiker kan klandra en sådan naturlig efterhärmning af föräldrarnes arbete, då man besinnar, att detta högeligen hjälpte dem att under senare tider, då de stodo ansikte mot ansikte med verkliga åhörare, tala utan nervositet och föra tusenden verkliga syndare till rättfärdighet.

Mr. Bramwell Booth.

Det var blott ett steg från åhörareskaran i barnkammaren till åhörareskaran i det lilla rummet i East End eller till Londons gator, där unge Bramwell Booth och hans syster Katie började sin offentliga verksamhet. Bramwell, som alltid var sina syskons vise och skicklige rådgifvare, gick i spetsen för dessa första försök. Han var endast tolf år gammal, då han började. Men han kunde reda sig bra, denne gosspredikant. En gång, medan åhörarne lyssnade till hans barnsliga och allvarliga ord, upptäckte hans snabba öga en råtta, hvilken satt på tröskeln, som en lugn, kuriös åskådare af scenen. Unge Bramwell visste, att om hans åhörare en gång fingo syn på råttan, skulle hans ungdomliga predikan få ett kostligare och lustigare slut, än han önskade. Utan att förlora [ 60 ]fattningen inlade han endast mera värme i sina ord och mera kraft i sin röst, tills slutligen den djärfve inkräktaren försvann, och den unge predikanten undslapp den sorgen att se sin East End- församling skingras åt alla håll, såsom den brukade hvarje gång någon anledning till rolighet uppstod.

Men Mr. Bramwell Booth förtjänar mera uppmärksamhet än denna anmärkning i förbigående. Vi skola därför uppehålla oss en stund vid hans person.

Bramwell Booth kunde ha blifvit en första klassens jurist. Men han skulle också kunnat intaga en framstående plats såsom läkare, eller kanske naturforskare. Det är icke ofta vi se juristens affärsmässiga skarpsinnighet och den födde läkarens fasta, men dock mjuka hand förenade hos en person. Så är dock fallet med Bramwell Booth. Och dock — är icke hela Armén ett vitne till hans underbara makt att sammanhålla alla slags affärstrådar i 47 olika land?

Denna jämförelsevis unge man besitter en sällsynt förmåga att analysera Generalens jätteplaner, att med säker blick samla alla trådar i sin hand, då Generalen befinner sig på resor, samt att lösa de finansiela problemen. Tack vare dessa hans egenskaper ha nämda planer vunnit det inflytande och förtroende de i dag ha öfver Arméns officerare och soldater.

Hans lif har varit ett enda långt, träget arbete bakom scenen. Hans hår har grånat under det hans hjärna arbetet med finansiela och [ 61 ]administrativa problem. Han har offrat alla sina själskrafter åt att gifva arbetet stadga och lägga grunden till Frälsningsarméns principer. Hela Frälsningsarméns förvaltning har under många år hvilat i hans händer; och Armén älskar att ha det så stäldt. Det är ej allom gifvet att utöfva ett sådant inflytande öfver hela världen som han, att nå till tusendens hjärtan, hvilket han gjort, allt under det att hans föräldrars större ljus lyst klart hela tiden.

Mr. Bramwell Booth är lika spirituel och logisk som hans mor var. Mer än en gång har han med framgång trädt inom Times’ — Englands största tidning — spalter och för rätt och sanning, sedlighet och moral korsat sitt svärd med sådana män som Herbert Spencer, den store vetenskapsmannen, m. fl. Stabschefen korresponderar ibland till denna tidning, d. v. s. så ofta han finner det med Guds och Arméns ära förenligt. — Helt naturligt och alldeles omedvetet kommer han i sin tankegång från orsak till verkan. Ordningssinnet är utprägladt hos denne man. Det kliar i hans fingrar att ställa allting i ordning; hans hjärta och sinne ha samma lust.

Och dock finnes det på samma gång hos honom en hjärtlig och väl reglerad kamratkänsla, som ställer alla tillfreds och som ingifver förtroende både till mannen och hans ord. Denna hans förmåga att vinna de personers förtroende, med hvilka han har att göra, skulle utgöra hans stora gåfva som läkare. Det är tack vare detta karaktärsdrag, som han har sin stora förmåga att leda helgelsemöten, tränga ner i själens hemliga djup och [ 62 ]blotta svagheten eller synden samt föreskrifva läkemedlet.

Mången officer står i dubbel tacksamhetsskuld till honom. Ty samtidigt med att han fostrat många för det praktiska arbetet, har han räddat mången värdefull officers lif, genom att föreskrifva lämpligt behandlingssätt eller själf behandla honom efter de enkla metoder, hvari han är en sådan mästare.

Sverge skall alltid ha ett djupt intresse för denne mans karaktär och karrier, ty han måste alltid anses för Frälsningsarméns banbrytare i Sverge, eftersom det var han, som höll de första mötena i landet, då han sommaren 1876 uppehöll sig här på ett kort besök, ehuru den första egentliga expeditionen icke afsändes förrän omkring fem år senare.

En kvinlig kämpe.

Våra läsare skola icke tro, att fru Booth strax och utan vidare var villig att låta sina döttrar uppträda på möten och i gathörn, för att tala till råa folkskaror. Hon delade alla mödrars känslor och farhågor. Men hon gaf vika för Guds vilja. Hennes dotter Catherine var bestämd att gå i spetsen för sina systrar. Hvad Bramwell angår hade han länge deltagit i Kristna missionens ansträngningar att nå massorna och var en väl känd arbetare i den anmärkningsvärda rörelsen. Men Catherine hade aldrig vågat tala till folket. En gång föreslog [ 63 ]hennes bror, som alltid spanade efter tillfällen att hjälpa Guds arbete framåt, att hon skulle säga några ord. Hon lydde honom och talade med ett sådan kraft, att Bramwell, som på samma gång blef förvånad och förtjust, sedan ofta upprepade sin anhållan.

Denna och liknande händelser inberättades af Bramwell för fru Booth, som bemötte saken med några moderliga och helt naturliga invändningar. Men frågan afgjordes, berättar fru Booth, af unge Bramwell, som såg på sin mor med stor ömhet och sade: “Mamma skall göra upp denna sak med Gud, ty Katie är lika säkert kallad af Gud och inspirerad af honom till just detta arbete som mamma själf”.

Hvarje fader eller moder, som sorgfälligt fostrat sina barn för Guds tjänst, förstår de känslor fru Booth måste ha erfarit, då denna sanning gick upp för hennes hjärta, under det att hennes son stod framför henne som ett Guds sändebud. Det var glädje, blandad med tvifvel och smärta, ty hon förutsåg den dag, då skilsmässa skulle bedröfva hennes själ och då hennes hjärta skulle sönderslitas af de försakelser och lidanden ett dylikt arbete skulle medföra för hennes barn. Men på samma gång fröjdades hon öfver att hon var utvald att vara banbrytare på detta nya fält, och hennes hjärta hastade att göra Guds vilja.

Följderna rättfärdiga till fullo detta hennes beslut att icke sätta sig emot Andens ledning med hennes barn, ehuru de ännu voro så unga. Mr Bramwell Booth skrifver:

[ 64 ]»Från den stunden var min systers väg klar. Hon fortsatte sina studier, hvilka bland annat omfattade franska språket, för hvilket hon genom en lycklig skickelse hade ett särskildt tycke, och tog efter hand mer och mer del i det offentliga arbetet, så mycket som hennes hälsa tillät och tillfälle erbjöd sig.

Möten höllos i olika delar af London, och ibland företogos längre resor till Kristna missionens olika stationer i provinserna. På nästan alla dessa möten fick jag, enligt min moders arrangement, följa med min syster. Öfverallt besöktes hennes möten af stora folkskaror, och Gud använde henne till hundradens frälsning.

Ett enda särskildt möte visade sig snart otillräckligt att fylla behofvet vid dessa besök, och därför började min syster några månader senare, just strax innan hon fylde sjutton år, att på de förnämsta platserna leda evangeliska fälttåg, hvilka stundom räckte tre veckor eller en månad. Stadens största lokal tätt packad söndag efter söndag och ofta äfven på hvardagsaftnarne, hvarje vecka hundratals människor att personligt tala med om deras själars frälsning, enskilda möten för vårt eget folk, korrespondens, resor, med ett ord sagdt, ständigt arbete och ansvar, hvars like ingen blott och bart världslig verksamhet kunde uppvisa — se där hvad dessa fälttåg inneburo för oss.

Under en del af denna resa led min syster af en farlig ryggradskrökning, från hvilken hon dock längre fram genom Guds nåd blef fullt återstäld. I hela timmar kunde hon ligga, under stor svaghet och smärta, nästan ur stånd att tänka eller bedja. Men Gud var med henne. ’Af barns och spenabarns mun har du beredt dig lof, och de svaga har du utvalt för att komma de mäktiga på skam, på det att du må bli förhärligad’.

Folk hade starka fördomar emot henne, innan de lärde känna henne och själfva erforo att Gud var med henne. Några sade och skrefvo med kärleksfull otro, att hon skulle dö; ja, att hon höll på att döda sig själf. Men Gud har uppehållit henne, och hon fortsätter ännu idag och är ännu densamma i syftemål, i själfförsakelse och i tack och lof till Gud.

En söndagskväll står särskildt liflig för mitt minne. Min syster var annonserad att tala om ’den rättfärdiges död’.

[ ill. ]

[ 65 ]En folkhop, som bestod af stadens sämsta och råaste innevånare, samlades utanför dörrarne till den teater, som vi brukade använda om söndegarne, öfvermannade dörrvakterna, inträngde i bygnaden samt tog ett af gallerierna i besittning, så att, när återstoden af teatern längre fram var fullsatt, denna del mera liknade en öfverfull krog än ett galleri i en — om än tillfällig — gudstjänstlokal.

Rader af män sutto där rökande och spottande; andra pratade och skrattade högt, under det att återigen andra med hatten på stodo i gångar och hörn, framkastande mustiga ordlekar och anmärkningar af gröfsta slag. Allt detta fortgick med små afbrott under första delen af mötet. De mest lättskrämda af oss hade redan uppgifvit hoppet om ett ordentligt möte, då Miss Booth reste sig upp och, stående framför det lilla bordet just bakom rampljusen, började sjunga med en känsla och ljufhet, som icke kan beskrifvas:

’Klippor och berg skola alla fly bort, och du skall ett gömställe önska.’

Ögonblickligen blef det tyst i hela lokalen. Sedan hon sjungit två eller tre verser, slutade hon och läste upp sin text: ’Låt mig dö den rättfärdiges död, och låt mitt slut bli såsom hans’. Medan hon läste dessa ord, var nästan hvarje hufvud på galleriet blottadt, och inom tre minuter voro både hon och de fjorton- eller femtonhundra åhörarne fördjupade i detta ämne. Under fyrtio minuter hvarken talade eller rörde sig någon i den oroliga skaran.

När hon till slut gjorde sin inbjudning och uppmanade dem att frivilligt komma fram, som ville börja rättfärdighetens nya lif, reste sig en stor och grof man — han såg ut som en sjöman — midt i hopen på galleriet och utropade under snyftningar: ’Jag vill!’

Han kom och följdes af trettio män och kvinnor denna minnesvärda afton.»

Korrespondensen mellan broder och syster är både roande och intressant. Broderns nit för [ 66 ]hennes välfärd framträder dold under ett mycket okonstladt, men dock varmt språk. Bramwells bref äro så originella, att vi måste anföra dem.

»Jag älskar dig, och som jag icke kan träffa dig för att tala om det, så skrifver jag det. Hur mår du? Hur är det med din själ? Bättre, hoppas jag. Hur är det med din hals? Jag längtar efter att du snart skall bli frisk, så att vi tillsammans kunna få företaga ett riktigt glödhett fälttåg mot djäfvulen i vinter. Jag tror, jag är bättre rustad än någonsin. Om du inte hade så brådt med dina studier eller vore så upptagen med alla slags arbeten, att du knappt har tid att äta, mycket mindre att tala eller skrifva bref, skulle jag vänta några rader från dig.»

Hvilken broderlig satir framträder icke här, och dock skymtar kärleken igenom.

Huru angelägen han var, att det verktyg, som skulle användas under »det glödheta vinterfälttåget», måtte bli blankt och skarpt, framgår af ett annat bref, som visar en praktisk visdom:

»Jag blef mycket ledsen i dag på morgonen, då jag af ditt bref, som nådde mig i Tunbridge Wells, såg, att du är nedstämd. Det får du icke vara. Se på tingens ljusa sida och håll modet uppe, annars blir du icke i stånd att vara sig studera eller göra något annat. Nu när du är borta och för en tid åtminstone utestängd från det jäktande och oroliga lifvet där hemma, måste du uppbjuda hela din kraft för att vinna något för ditt sinne och din själ, som kan vara dig till nytta för hela lifvet. Du behöfver blott utveckla din tankekraft för att bli en mäktig predikant.

Men du vet, kära syster, lika väl som jag, att allt beror på att din själ växer. Jag tror, att jag dessa två sista veckor mer än någonsin tillförne känt huru ytterst onyttigt och tomt och föraktligt allting är om icke den Helige Ande alltid bor i en människas hjärta och gifver henne herravälde öfver värld, kött och djäfvul. Katie, jag hoppas, att du vill söka full frälsning. Bry [ 67 ]dig icke om några teoretiska svårigheter, som du måhända tycker stå i vägen. Förtrösta blott på Herren för ditt eget behof och din egen fullkomliga frid. Jag besvär dig, att du icke låter satan bedraga dig, som han gör med så många genom att inbilla dem, att de icke äro lika andra och icke kunna få den eller den välsignelse, som andra kunna få. Det är för dig — det dyrbara vattnet, som Jesus lofvat gifva åt dem, som vilja mottaga det och som skall komma dem, som dricka däraf, att aldrig mera törsta. Han vill själf mätta dem med sitt hus’ rika håfvor och göra dem döda för synden men lefvande för hans rättfärdighet.

Kära Katie, gif dig själf åt Jesus, för att få allt detta!

Skrif och säg mig hur det går för dig — på alla sätt. Bry dig inte om ifall brefvet inte blir så fint och ordentligt. Tala om för mig alla dina svårigheter — dina andliga svårigheter först och främst. Måhända skall jag kunna hjälpa dig».

I ett bref till sin vän Mrs. Billups talar fru Booth med en moders undertryckta stolthet om den framgång hennes dotter Catherine rönte:

»William skrifver till mig, att han än alldeles förvånad öfver Katie. Han hade ingen idé om att hon kunde predika så, som hon gör. Han säger, att hon är född till ledare och att hon, om hennes själ förblir rätt inför Gud, skall bli ett medel till tusendens frälsning. Jag är så glad att hennes hälsa blir bättre för hvarje dag. Kära vän, bed med mig, att hon må bli bevarad ödmjuk och enkel och att allt, som Gud har gifvit henne, må användas endast för honom. Lofvadt vare hans namn, att hon kan stå i mitt ställe och frambära ett gladt budskap till själar, som hålla på att förgås».

Mrs. Billups var hustru till en rik och väl känd järnvägsbyggare, densamma som kom till Sverge i sällskap med unge Bramwell, som då behöfde litet hvila från sitt arbete. Det var [ 68 ]säkerligen mer än en händelse att Mr. Billups och Bramwell Booth samtidigt uppehöllo sig i Sverge, ty den ene förde med sig ångmaskiner, och den andre Frälsningsarmén — två kraftiga medel till befrämjandet af svenska folkets välfärd.

Den visdom fru Booth ådagalägger i sina bref till sina barn är rent af förvånande.

Då hon vill bestraffa en af sina döttrar för dennas alltför stora känslighet, vädjar hon till hennes starkare sidor och uppmuntrar på samma gång som hon förmanar. Hon skrifver:

»Jag hoppas du snart är återstäld från det anfall af sentimentalitet, som du led af, när du sist skref. Jag förstår allt hvad du säger och är villig att medgifva, att de flesta flickor på sexton år skulle känna på samma sätt som du fråga om Katies hemkomst och min bortovaro o. s. v. Men min Emma är väl icke en af dessa ’flesta flickor’. Hon har mera sundt förnuft, mera värdighet i karaktären och framför allt mera religion. Hon råkade blott en gång falla i denna sentimentalitetens grop och då tala likt en af dessa dåraktiga kvinnor».

Hos ett annat af sina barn ser hon ett fel af annan art, och genast skrifver hon:

»Du har fått ett af de vackraste namnen i engelska språket. Jag hoppas din karaktär skall passa till namnet, ty jag tycker illa om allt som passar dåligt samman, i synnerhet då det gäller namn och karaktärer. Jag tyckte mycket om mitt namn, då jag var en liten flicka, och jag brukade roa mig med att söka upp alla goda »Catherinor», som lefvat under forna tider, och jag kämpade och bad för att bli lika god som de varit.

Jag tyckte om att bli duktig också, men jag minnes, att jag tänkte på huru förhatlig en på samma gång elak [ 69 ]och duktig människa är. Jag tyckte, att det att vara duktig utan att vara god var alldeles likt satan, och jag ville hällre vara aldrig så dum och god, än aldrig så duktig och elak. Jag hoppas du gör samma val och att du strider emot allt, som misshagar Gud, samt att du beder honom göra dig god.»

Till ett tredje af sina barn, som var tveksamt i fråga om sin kallelse, skrifver hon:

»O, min gosse, Herren behöfver sådana som du — just sådana, för att gå ut bland folket och icke söka något annat än det som tillhör Jesus Kristus. Du är fri att göra det, du är i stånd att göra det genom hans nåd, du är född därtill, du har härliga tillfällen. Vill du icke taga emot din höga kallelse? ’Var fast och stark, och jag skall vara med dig!’ ’Gå åstad, och jag skall gå med dig!’ Törs du icke taga fast i den arm, som uppehåller världen och bär allting? Och om du gör det, kan du då sjunka? Må Herren omgjorda dig med sin kraft, göra din panna till koppar och din tunga till en eldslåga. Du måste predika!»

Och då sonen fick fullt klart för sig, att det var Guds vilja, att han skulle egna hela sitt lif åt arbete för Gud, kunde hon skrifva:

»Jag fröjdar mig öfver att höra om Herrens godhet emot dig. Jag kände nästan, som om jag ville säga: ’Nu låter du din tjänare fara i frid’. Jag ropade till Herren för dig, och han hörde mitt rop, och jag prisar honom. Säkerligen skall du aldrig mer gifva djäfvulen rum, då det gäller din kallelse.

Ja, du har rätt, du blir nu en offentlig man, och dock, om jag önskade dig ett bekvämt och behagligt lif i denna världen, så skulle jag sörja däröfver; men eftersom jag önskar dig ära och odödlighet i den tillkommande, så fröjdas jag i stället. Jag vill, att du skall lefva för deras frälsning, för hvilka Frälsaren göt sitt dyra blod. Jag vet, att [ 70 ]det skall bli ett lif af arbete och pröfningar och föra med sig många försakelser och strider, men jag vet också, att det skall skänka dig frid, fröjd och ovansklig ära.

Var förvissad om att du aldrig varit så dyrbar för mitt hjärta som nu. Första gången jag slöt dig i min famn, kände jag icke så stor fröjd som nu, då jag hör att du funnit din lust i Herren och invigt ditt lif åt hans tjänst. Jag fröjdas öfver dig med lofsång (åtminstone i mitt hjärta) och älskar dig med öfversvinnelig kärlek.»

Då hon hos en af sina söner upptäckte lust och fallenhet för musik, smickrar hon honom icke, som mången i hennes ställe skulle ha gjort, utan hon vänder hans unga sinne mot det högsta idealet. Resultatet blef att han sedan länge varit erkänd som den ljuflige sångaren i arméns Israel. Hon skrifver härom:

»Jag har intet tvifvel om, att icke David var flitig och trogen, då han var en liten gosse och vaktade sin faders får. Mången kall öknennatt förde han dem in i fållan, och mången enslig dag öfvade han sig på sin flöjt ute på fältet, medan han vaktade dem. Han måste ha gjort detta, ty hvarifrån skulle han annars fått den underbara skicklighet att spela, som förde honom till konungens hof? (I Sam. 17 och 18 kap.) Han var den bäste spelaren i hela Israel. Huru föga anade han, då han satt på en stätta och spelade på sin harpa eller blåste på sin flöjt, att just denna hans färdighet skulle bli ett medel i Guds hand att sätta honom på Israels tron! Han måste också ha studerat grammatiken, ty många af de psalmer han skref, då han var helt ung, äro bland de härligaste dikter i världen. Alla följande tiders lärdom har ej kunnat öfverträffa skönheten i åtskilliga af hans dikter».

Till sin dotter Catherine skref fru Booth ord af visdom och sanning. Det är intressant att i [ 71 ]följande bref se hennes erfarenhet af arbetet bland de förmögnare klasserna. Under sitt senare lif var hon om möjligt ännu mera dristig i sina uttalanden, ehuru hon in i det sista arbetade ibland dem och utöfvade stort inflytande på dem.

»Allt hvad du sagt har jag tagit i betraktande. Men, mitt kära barn, då du har sett lika mycket som jag af de högre klasserna, skall du likt vår Mästare vända dig till de fattiga, ty de äro mera förhoppningsfulla. Huru svårt är det icke för dem som hafva egodelar, att komma in i Guds rike! Om de en gång kommit in på rätta vägen, är det icke en bland hundra som blifver kvar på den. ’Rikedomens svek’ kväfver den goda säden. Dock måste vi göra allt hvad vi kunna för dem, ehuru det är ett hårdt arbete att få rika människor frälsta. Jag hade att göra med tusenden sådana i Brighton, Folkestone och Hastings, och jag hade vida mindre synlig frukt där än på andra platser, där jag hade att göra med människor ur de fattigare klasserna.

Vår Herres sätt är det bästa: predika lika för alla, och låt rik och fattig komma tillsammans. En klass- eller kastreligion är just hvad de söka efter. Evangelium, serveradt på ett fint fat! Men detta är icke Guds sätt. Den aristokratiska kristendom jag sett, har varit mycket bedröflig. ’Gån och berätten för Johannes: För fattiga förkunnas evangelium’, detta var det bästa vitnesbörd vår Mästare kunde aflägga om sin gudomliga sändning. Låtom oss äfven vara nöjda därmed!

Jag är mycket glad att Finneys bok varit dig till välsignelse. Jag hoppas du läser hvarje ord i den. Detta är hvad jag menar med gudomligt inflytande. Du ser också hemligheten till att han var i besittning af gudomligt inflytande: han var i alla afseenden grundlig i sitt förhållande till Gud. Jag är öfvertygad om att just häri ligger det. O, huru det skulle glädja mitt hjärta att höra dig säga, att du inser det och att du är besluten att lefva därefter.

[ 72 ]Jag ser hvilket härligt, välsignadt, nyttigt lif du har framför dig; men jag ser också din fara, och jag beder för dig, att du må få kraft att kasta bort allt hvad värld heter och se ned på dess omdöme och förakta dess ande, dess principer och bruk. O, att Guds Ande finge hjälpa dig!

Din alltid kärleksfulla moder
Catherine Booth.»

Det var på detta kraftiga, men dock milda sätt, som hon vakade öfver sina barns sinnen och hjärtan, tills dess hon som belöning fick se dem alla välja samma stig, som hon själf valt.

Ej under då att hennes äldsta son yttrade till någon, som bad honom beskrifva grunddragen i fru Booths karaktär: »Jag anser, att min moders största berömmelse och bästa kriterium är hennes barn. De och Armén äro moderna tillämpningar och exempel på Petri ord på den första pingstdagen: ’Han har utgjutit detta, som I nu sen och hören’».

[ ill. ]