Lefnadsteckning öfver Catherine Booth/Kapitel 6
| ← KAPITEL V |
|
KAPITEL VII → |
KAPITEL VI.
Fru Booth som offentlig talare.
“Icke med makt, icke med kraft, utan
med min ande, säger Herren Zebaot.“
Då Frälsningsarmén först ådrog sig
allmänhetens uppmärksamhet, anmärktes det ofta, att »alla
Boothar äro talare».
Bramwell Booth höll sina minnesvärda helgelsemöten i Whitechapel, dit alla samhällsklasser drogos för att höra hans klara framställning af helighetens sanningar, under det att marskalken, i sällskap med sin fader eller moder, användes af Gud att bereda Herren en väg till tusende hjärtan både i London och provinserna.
Men det var ej förrän jag hörde fru Booth, som jag förstod hvarifrån de tagit sitt exempel och hvari hemligheten till deras kraft låg. Min kallelse i den kristna världen hade beredt mig tillfälle att höra Englands mest berömda predikanter såväl som några af Frankrikes största vältalare, men ingen af dessa grep tag om min själ så som denna underbara kvinliga predikant. Hennes ögon, hennes ansikte, hennes sköna och härliga väsende, som andades renhet, själfbehärskning och fast öfvertygelse, allt detta tillsammans gjorde på hennes åhörare ett intryck, som var lika ovanligt som mäktigt. Ty genom sin logik lämnade hon dem intet annat val än att antingen antaga hennes slutsatser eller förkasta bibelns tydliga mening, och genom fastheten i sin eldiga och orubbliga öfvertygelse tvang hon dem att med hjärtat tro hvad deras förstånd redan gillat.
Det första möte jag var närvarande vid, står lika lefvande för mitt minne som hade jag bevistat det i går. Wilson Carlisle, samme man, som icke alldeles utan framgång försökt uppresa en frälsningsarmé midt i den aristokratiska engelska statskyrkan, besökte först de ryktbara Whitechapel- mötena och fru Booths möten i olika delar af London. Sedan han erhållit välsignelsen af ett rent hjärta, återvände han till sitt universitet och fylde allas våra sinnen med underbara berättelser om denna kvinliga predikant. Man öfvertalade mig att gå och höra henne. Full af fördomar gick jag till ett möte. Hela gudstjänsten stred fullkomligt emot de kyrkliga åsikter jag då hyllade, mot min teologiska uppfostran, mot traditionerna i min enskilda krets, och dock när fru Booth under en timmes tid hade talat om den Helige Ande såsom ett oundgängligt vilkor för framgångsrikt arbete, glömde jag fullkomligt mig själf. Mina blickar formligen hängde fast vid den vältaliga profetissan. Långt innan gudstjänsten var slut, hade alla mina fördomar försvunnit, och lusten att göra invändningar var för alltid borta. Och hvad mera är: mitt ogillande af all kvinnopredikan var som bortblåst, sedan jag hört denna kvinnas predikan. Ett sådant intryck gjorde hennes föredrag på min själ, att mina åsikter ifråga om kyrkliga traditioner skakades. Och de krossades alldeles genom det obestridliga argument, som denna kvinliga apostel faktiskt framlade.
Det är svårt för dem, som icke på den tiden rörde sig i West Ends fashionabla och kyrkliga kretsar, att göra sig ett begrepp om hvilken uppståndelse fru Booth väckte genom den serie möten som hon höll för de högre klasserna. Först skrämde hon dem, sedan vann hon allas beundran. Hon förfärade prästerskapet, hon väckte upp lekmännen, hon drog till sig kristna från alla sekter, satte de lata i arbete och förmådde de likgiltiga bland såväl prästerna som lekmännen att ännu en gång börja arbeta för själars frälsning.
Då jag hörde henne, kunde jag ej undgå att göra en jämförelse mellan henne och andra kvinnor, och jag upprepade för mig själf:
»Det är hjärtat och icke hjärnan, som når längst», och dock fans det här såväl hjärta som hjärna. Jag vågar icke säga att det ena var större än det andra hos denna märkvärdiga kvinna. Häri låg just hennes styrka som predikant och som rådgifvare åt sin man, den store organisatören.
I pastorsbänken.
Och dock må vi aldrig glömma, att Catherine Booth icke med ens blef en predikant. Tvärtom. Hon berättar själf om de strider hon hade att genomkämpa:
»Måhända ha några af eder svårt att tro, att jag var en af de blygaste och räddaste lärjungar, som Herren Jesus någonsin frälsat. Redan fyra eller fem månader innan jag första gången talade offentligt, var kampen het, och jag hade en tid af hjärterannsakning och lidande att genomgå.
En dag, då jag låg sjuk, tycktes det mig, som om Herren genom sin Ande uppenbarade allt för mig. Det var ingen vision, det var en uppenbarelse för mitt sinne. Det syntes som förde Herren mig tillbaka till den tid, då jag var 15 eller 16 år gammal och första gången helt gaf honom mitt hjärta.
Och sedan minnes jag huru jag kastade mig på mitt ansikte inför honom och där i sjukrummet lofvade honom: ’Herre, om du vill återvända till mig såsom i forna dagar och ännu en gång besöka mig med din Andes maningar, så vill jag lyda, om jag än dör på försöket’. Men Herren återvände icke till mig genast. Han tillstadde dock mitt tillfrisknande och jag återtog mina vanliga plikter.
Ungefär tre månader senare gick jag till ett kapell (Betesda), där min man var pastor och där han just den dagen hade arrangerat en ovanlig gudstjänst. Redan då sträfvade han efter att finna ut något nytt, som kunde hjälpa honom att nå de utomstående. Denna söndag hade han öfverenskommit med de ledande, att kapellet skulle stängas och ett stort friluftsmöte hållas på en plats, som heter Windwill Hills. Men det föll sig så, att vädret blef ogynsamt, och man måste öppna kapelldörrarne. Trots den storm, som rasade där ute, voro omkring 1,000 personer närvarande, hvaribland åtskilliga predikanter och utomstående vänner.
Jag satt som vanligt i pastorsbänkcn med min äldste gosse, som då var fyra år gammal. Jag kände mig mycket nedstämd och väntade ingenting ovanligt, men medan det ena vitnesbördet följde på det andra, kände jag huru den Helige Ande kom öfver mig. Endast den, som har erfarit det, förstår hvad det vill säga. Det kan icke beskrifvas. Det kan blott erfaras. Det kändes ut i fingerspetsarna. Och det var, som om en röst sade till mig: ’Du vet, att om du vill vitna nu, skall jag välsigna både din egen själ och folket’. Jag drog tungt efter andan och sade i mitt hjärta: ’Ja, Herre, det tror jag; men jag kan icke göra det’. Jag hade glömt mitt löfte. Det var som bortblåst.
Ett Ögonblick senare for minnet af uppenbarelsen i sjukrummet som en blixt genom min själ. Jag kom ihåg huru jag lofvat Herren att lyda honom, kosta hvad det ville. Då tycktes rösten fråga om jag nu handlade i öfverensstämmelse med detta löfte. Jag hoppade till i bänken och sade: ’Nej, Herre, det är mig omöjligt — jag kan inte göra det’.
Jag kände som om jag hällre ville de än tala.
Och sedan sade djäfvulen: ’För resten är du ju inte förberedd. Du kommer att förefalla som en dåre som inte har någonting att säga’. Men nu begick den ende rådgifvaren ett misstag. Han sköt för en en gångs skull öfver målet. Detta ord afgjorde saken. ’Ah’, sade jag, ’det är just häri det ligger. Jag har ännu aldrig varit villig att blifva en dåre för Kristi skull. Nu vill jag blifva det’.»
Då jag en gång uttryckte min beundran för den lätthet, med hvilken hon talade, och jag prisade Gud för det sätt, hvarpå han hjälpt henne vid ett möte hon nyss haft, sade hon till mig: »Detta är en stor uppmuntran för alla, som nu äro nybörjare, ty när jag begynte, var jag icke medveten om någon särskild förmåga att tala», och sedan tillade hon: »Detta bringar desto mera ära till Gud!» Jag förmodar, att hon med dessa ord ville taga bort den tanke, som jag då delade med så många andra, den att hon alltid varit den djärfva offentliga talare hon då var, och att hon ville framhålla, att hon tvärtom hade blifvit detta endast genom den Helige Andes gåfva, genom flitigt arbete och genom troget studium af det mänskliga hjärtats behof.
Sedan hon en gång gifvit sig in på offentlighetens område, tvangs hon, genom själfva den flod af sympatier, som hennes första försök uppväckte, att fortsätta.
Sin intressanta beskrifning på sitt första offentliga uppträdande fortsätter han sålunda:
»Men ack, huru föga förstod jag då hvad detta innebar! Jag hade intet begrepp om det lif af offentlighet och lidande, som det skulle leda till. Jag fick nu aldrig mer någon stilla sabbat, när jag var stark nog att kunna hålla mig uppe och tala.
Den dagen jag tog detta det första steget, kunde jag inte se in i framtiden. Men Herren öppnade —- såsom han alltid gör, då hans barn äro ärliga mot honom —- himmelens fönster och utgöt en sådan välsignelse öfver mig, att jag knappast kände mig i stånd att mottaga den».
Vi kunna förstå hurudana hennes åhörares känslor voro, när vi höra och se den glädje hennes tjänarinna lade i dagen, då hon sprang hem och dansade köket rundt, under det hon ropade till barnflickan:
»Frun har talat! Frun har talat»
Mr. Booth hade annonserat sin hustru att tala
än en gång samma afton. Nästan oförberedd talade
hon öfver ämnet: »Fylde med Anden». Hela församlingen greps af hennes mäktiga ord, och många daterade en vändpunkt i sitt andliga lif från den dagen.
”I Williams ställe.”
Vid ett tillfälle vikarierade fru Booth för sin man, då han var sjuk af öfveransträngning.
I ett bref af år 1860 skrifver hon till sina föräldrar:
»William har måst hålla sig inne i två veckor till följd af sin skrala hals. Jag har därför haft extra arbete och bekymmer. Jag har talat fyra gånger, sedan vi sist sågo hvarandra, i Sheriff Hill, the Fell, Dunstan och i går afton i Gateshead. På två af dessa platser talade jag vid församlingens årsfest. Jag hade fulla hus och mottogs mycket väl.
I går var jag Williams ställe i Betesda. Kapellet var öfverfullt. Jag talade en timma och fem minuter öfver Lukas 13: 23—30: ’Och någon sade till honom: ’Äro de få, som varda frälsta? etc.’ Det gick bra för mig; tre själar sökte frälsning, och efter allt att döma var folket mycket belåtet. Jag kan icke beskrifva huru jag kände mig hela dagen. Jag har aldrig förr varit så till mods. Jag kunde hvarken äta eller sofva. Mot min vilja tvangs jag att tala, och då jag stod inför församlingen kände jag det som om jag skulle smälta bort. Dock gick det igenom, och jag vet att jag talade med frihet och kraft. Människorna lyssnade, orörliga som bildstoder, och många voro djupt rörda. Naturligtvis är jag föremål för mycket prat i dag, men jag hör intet annat än de mest uppmuntrande omdömen och det till och med från håll, hvarifrån jag snarare väntat motsatsen. Prisa Herren, min själ, och allt det uti mig är lofva hans heliga namn!»
Huru väl fru Booth var i stånd att fylla sin makes plats kunna vi förstå af ett bref, som hon skref till sin frånvarande man:
»Du är ifrig att höra huru det gick för mig i går afton. Nåväl, vi hade en präktig församling. Kapellet var fullsatt, såväl på läktaren som nere i lokalen. Endast en eller två gånger under väckelsetiden har jag sett det så fullt. Det var rent af underbart, synnerligast som inga affischer voro tryckta. Herren hjälpte mig, och jag talade en timmes tid med tillförsikt, frihet, och, som jag tror, med kraft. En hvar lyssnade, som om det gällt lifvet, och ett djupt allvar tycktes hvila öfver hvarje ansikte. Jag vet, att jag talade mera klart och öfverbevisande än någonsin. O, hvad jag längtade efter mera gudomlig kraft, för att draga nytta af detta dyrbara tillfälle.
En stor del af folket, mera än hälften af församlingen, stannade öfver bönemötet. Många voro öfverbevisade om synd, men endast tre läto det komma till afgörande. Bönemötet pågick till klockan tio, och folket visade alldeles ingen lust att gå hem.
Man säger många öfverdrifna saker om mig. Då och då når ett ord fram till mig. Men jag tror att jag känner mig lika ödmjuk som någonsin, och jag är djupt medveten om min hjälplöshet och mitt beroende af gudomlig hjälp. Glöm inte att bedja för mig. Jag har burit distriktsbördorna i en större utsträckning, än jag någonsin trott mig mäkta, och jag har bokstafligen varit ’superintendent’. Men det har varit bakom scenen, och som jag ej alltid varit väl representerad af mina medhjälpare, har följaktligen icke allt utförts till min belåtenhet. Då du kommer tillbaka, skall du icke blott återtaga befälet, utan också samla tyglarna i din hand».
Af ofvanstående se vi huru Mr. och fru Booth erkände hvarandras olika begåfning. Metodismen hade sin Whitefield, predikanten, Guds väldige, som var i stånd att förmå människor att se och känna de ting han talade om, men om den icke hade haft någon John Wesley, – en lika skicklig organisatör som mäktig predikant – så skulle det icke varit mycket kvar af rörelsen, då den gode mannen en gång dog. Frälsningsarméns stora styrka ligger utan tvifvel i dess folks andlighet, men näst Gud är det dess organisation, som håller den samman och för den till ett öfver hela världen.
Mr. Booth älskade att predika. Han var därjämte en af sin tids mest framgångsrika själavinnare; men att predika för att blott och bart göra ett intryck på åhörarne och sedan afsluta gudstjänsten, var lika litet i hans smak på den tiden, som det är nu. Hela hans natur gick ut på att organisera arbetet allt efter som det utvecklade sig, och hans hustru var ense med honom i detta stycke. Detta ledde dem slutligen till att begynna serier af möten i Cornwall och Leeds, hvilka blefvo uppslaget till det säregna arbete, som senare börjades i East End och ur hvilket Frälsningsarmén vuxit fram.
Fru Booth klagar år 1864 i ett bref till sina föräldrar:
»Vi kunna icke komma åt massorna. De ha sådana grufliga fördomar emot allt hvad sekter heter, att de ej komma, förutsatt att det icke är något alldeles särskildt som drager dem. Må Herren visa oss hvad vi skola göra, som mest kan bidraga till hans ära! Jag inser mer än någonsin, att den religion, som bäst behagar Gud, består mera i att göra hans vilja, än i att erfara goda känslor. Må Herren hjälpa oss att uthärda, med den osynlige likasom för ögonen!»
Innan de emellertid hunno fram till den historiska stund, då Herren själf lärde dessa båda stora själar huru de skulle nå massorna — genom att gå dit, där dessa voro — sågo de mången väckelse och hade månget fälttåg. Fru Booth tog en mycket framstående del i dessa väckelsemöten, i synnerhet bland Cornwalls entusiastiska befolkning. Det är ingen öfverdrift att säga, att genom de serier af möten, som general och fru Booth höllo vid denna tid, hela landsträckor upprördes af Andens öfverbevisande kraft. Människor vandrade milslånga vägar in till de städer, där mötena höllos. Somliga gingo hela natten för att hinna fram till mötet följande dag. Fyrtio, femtio, ja sextio själar sökte frälsning dag efter dag. I en by blefvo alla — på sex personer när — omvända. En cornwallsk tidning berättade, att »exercisen vid Rifle-regementet instäldes, och affärerna stodo stilla till följd af mötena».
Mr. Booth beskrifver ett af dessa möten och säger:
»En man — som obemärkt hade suttit i ett hörn, med hufvudet doldt i händerna, kämpande om nåd, erhöll plötsligen välsignelsen. Han reste sig i samma ögonblick upp och ropade: ’Jag har fått den’, och började så, full af glädje, att prisa Gud. Jag har aldrig förr sett någon själ så full af fröjd. Han var hänförd. Än grät han, än skrattade han, än klappade han i händerna och stampade med fötterna.
Samma flod af härlighet, som flödade öfver denne man, fylde ett ögonblick senare hela salen, och allt Guds folk fick ett dop af kraftens och glädjens ande. Den scen som följde kan ej med ord beskrifvas. Alla – jag talar nu blott om dem i åhörareskaran, som voro Guds barn – gåfvo uttryck åt de känslor, som fylde dem, hvar och en på sitt sätt och enligt sitt temperament. Liksom det träd eller berg, som är närmast det med elektricitet laddade molnet, splittrar detta och leder den elektriska strömmen ned i jorden, så hade denne man i sin själs ångest och med sin förtviflade tro vidrört det den gudomliga kraftens moln, som sväfvat öfver våra hufvuden, och bragt ned öfver oss dess renande, lifgifvande och inspirerande flöden. Så småningom höjde sig lofsångens ljud öfver detta himmelska buller – eller oväsen, som några skulle kalla det – och tusen röster sjöngo: ’Pris vare Gud, från hvilken all välsignelse kommer’.»
Fru Booth skrifver vid samma tid till sin man:
»Herren gifver oss många, många vederkvickelser.
Vi se huru hans krafts arm är blottad, och vi veta, att vi
äro medel i hans hand att fröjda tusentals hjärtan, hvilka
han återlöst med sitt dyrbara blod.
Väckelsen har upprört hela staden och landet rundt omkring på flere mils omkrets. Kapellet var i går öppet nästan hela dagen, och till klockan tolf i natt hördes de botfärdiges rop. All äran åt Jesus!»
Under tio månaders arbete i städerna Hayle,
S:t Ives, S:t Just och Lelant bekände icke mindre
än 3,500 personer frälsning. Och under det
aderton månader långa fälttåget bekände sig 7,000
personer hafva mottagit syndernas förlåtelse. Af dessa
förenade sig största delen med olika religiösa samfund, och många blefvo nitiska arbetare och
evangelii förkunnare. Dessa kan man ännu i dag träffa
på här och hvar i engelsktalande länder och
kolonier.
Fru Booths föredrag behandlade både sociala och religiösa frågor och voro så vidtomfattande, som den tidens behof kräfde.
På tal om modet sade hon:
»Tänk icke på modet, då du bestämmer huru du skall inrätta ditt hem, utan tänk på dina barns och ditt öfriga husfolks sanna bästa, samt på din egen nyttighet i världen. Tänk aldrig på modet!
I dessa tider, då fängelsepredikanter och tukthusföreståndare säga oss, att granna, utstyrda kläder föra lika många unga flickor i fördärfvet som dryckenskapen gör, höfves det hvarje sann kvinna, att i sin kammare inför Gud afgöra hvad slags dräkt hon bör bära och att besluta bära den trots modet. Om alla kvinnor, som bekänna sig vara kristna, gjorde detta, huru mycken frälsning skulle icke blott och bart denna reform sprida i världen!
Du, unga kvinna, som sitter här, fatta ett beslut att blifva en ursprunglig, naturlig människa, sådan som Gud vill ha dig, och lösgör dig från de former i hvilka du är inklämd, den eller den till behag — blif en oberoende kvinna, uppfostrad och förädlad genom umgänge med Gud! Men var dig själf och försök icke att vara någon annan! Låtsa som om det icke funnes något mod! Om folk gjorde detta, huru annorlunda skulle ej deras hem vara, huru annorlunda deras barn, huru annorlunda deras vänner! Huru annorlunda skulle ej det verk bli, som de utföra på jorden, och huru annorlunda skulle de ej känna det, då de skola dö!
O, huru många förslösade lif, huru många härliga kroppar och själar offrade på modegudens altare!
Må Gud förlösa oss från denna afgud!»
Huru hennes hjärta ömmade for moderlösa barn, kunna vi göra oss ett begrepp om vid genomläsandet af följande:
»Jag har många gånger yttrat, hvad jag nu efter moget öfvervägande upprepar: om jag vore döende och lämnade en skara hjälplösa barn efter mig, skulle min enda önskan vara, att de kommo – det ena hit och det andra dit – till fattiga, men sant gudfruktiga familjer, som ville taga emot dem, hällre än att de skulle komma till det bästa hem för fader- och moderlösa, som jag känner. Ty jag skulle långt hällre se, att deras kroppar saknade tillräcklig föda och vård, än att deras små hjärtan och själar skulle hungra af brist på vare sig mänsklig eller gudomlig kärlek. Barn, uppfostrade utan kärlek, äro lika blommor, som vuxit upp utan sol. Hvilket välsignadt sätt att tjäna Gud och nästan vore det icke, om du själf toge några sådana barn och uppfostrade dem med all den kärlek och omsorg, som du skänkar dina egna barn, eller skulle skänkt dem, om Gud gifvit dig några!
Det skall bli en lycklig dag för England, då kristligt sinnade damer öfverflytta sin sympati från pudlar och doggar till öfvergifna, hungriga barn!»
De som äro blyga och fruktande i sin Mästares tjänst skola blifva tröstade och uppmuntrade af hvad fru Booth en gång yttrade till sina åhörare:
»Svaghet, min kära syster! Vi äro till föga nytta i något slags arbete i vingården, förrän vi riktigt lärt oss inse vår egen svaghet. Ju svagare vi känna oss, desto bättre. Det är icke fråga om vår styrka, utan om vår tro. ’Hvarför undren I häröfver’, sade Petrus till dem, som förvånade sig öfver det under, som skett med den lame, ’liksom hade vi af egen kraft eller gudaktighet åstadkommit, att denne går? … Tron på Jesu namn har stärkt denne, hvilken I sen och kännen’.
Gud kallar oss icke till något arbete i vår egen kraft. Vi uppmanas att gå och göra det i hans kraft. ’Gifven I dem att äta’, sade han till lärjungarne; men han visste, att han själf måste förse dem med bröd. På samma sätt bjuder han oss nu, att vi skola bryta lifvets bröd åt folket i förtröstan på att han skall förse oss.
Det gör ingenting huru enkla orden äro eller huru rösten darrar, blott Gud välsignar, ty då skall allt blifva till välsignelse. Ett litet barns enkla fråga: ’Älskar du Gud?’ uttalad i Andens och kraftens bevisning, skall uträtta mera för Kristus och själar än den mest formfulländade predikan, som saknar denna, ty det ordet gäller: ’Icke med makt och icke med kraft, utan med min Ande, säger Herren’.»
Det var under denna deras vistelse i Cornwall, som deras femte barn föddes. Han erhöll namnet Herbert. I likhet med alla sina syskon är han rikt utrustad af naturen, men han förenar dessutom på ett alldeles särskildt sätt sin moders ömhet med sin faders styrka, under det att den musik, som visserligen fylde deras hjärtan men som ingen af dem var i stånd att uttrycka, kom på hans del. Han är den ljuflige sångaren och diktaren i Frälsningsarméns moderna Israel. Han är en god son, en stark, modig broder, en sann vän, samt en outtröttlig och djärf arbetare.
Fru Booths styrka såsom offentlig talare snarare till- än aftog med åren. Ryktet om hennes andliga inflytande och oemotståndliga vältalighet gick öfver allt före henne och förmådde fylla de största samlingslokaler i riket.
En politisk tidning, som år 1873 beskrifver hennes möten, yttrar sig bland annat på följande sätt:
»Fru Booth eger en framstående förmåga som predikant. Med en behaglig röst, distinkt i alla dess skiftningar, än konverserande, än öfvertygande, kan hon framställa de mest öfverbevisande argument med en styrka och en värme, som kommer hennes åhörare att darra. Hon är stilla i sitt uppträdande, i sina blickar, i sina ord, men hennes gester äro eftertryckliga. Hon kan i sanning ’lämpa gest efter ord och ord efter gest’. Och dock är det ingenting högtrafvande hos henne – ingenting, som sårar ens den mest nogräknade smak – men mycket, som förtjänar uppmärksamhet och beundran. Saken är god, och sättet är förträffligt».
Till och med i det kalvinistiska Skotland, där
Wesley hundra år tidigare knappast kunnat uträtta
någonting, vann fru Booth folkets förtroende genom
sin klara framställning af sanningen, genom sin
kännedom om bibeln – nyckeln till en skottes
hjärta – och genom sin oemotståndliga logik.
Då fru Booth talar om sina möten i Brighton, beskrifver hon platsen för ett af dessa på följande sätt:
»Första anblicken af lokalen skrämde mig. Den var
så stor som en domkyrka! Då jag skådade uppåt, tycktes
där vara tillräckligt utrymme att uppsluka allt ljud som
min stackars röst kunde åstadkomma. Att folket skulle
kunna höra mig tycktes omöjligt. Emellertid blef jag
mycket uppmuntrad, då jag vid slutet af det första mötet fick
veta att af de två tusen närvarande, ingen behöft gå
förlustig ett ord.
Jag skall aldrig glömma de känslor som grepo mig, då jag stod på platformen och såg ut öfver människorna, fullt medveten om att det bland alla dessa icke fans en, som skulle komma till min hjälp. Då jag började bönemötet, öfver hvilket ungefär nio hundra personer stannade kvar, sade satan åt mig, när jag enligt min vana gick ned från platformen: ’Icke går det an att bedja sådant folk som detta, komma fram och böja knä här. Du kommer blott att göra dig själf till en dåre, om du gör det’. Ett ögonblick kände jag mig förlamad, men sedan sade jag: ’Jo, jag skall. Jag får icke göra det lättare för dessa än för andra. Om de ej känna sin synd så mycket, att de äro villiga att komma och böja knä här, så ha de ej utsikt att blifva till mycken nytta i Guds rike’.»
Människor ur alla samhällsklasser närvoro vid dessa fru Booths möten i Brighton, en plats som sedan Georg IV:s tid varit samlingsplatsen för Englands fina värld. De högre klassernas synd och själfviskhet uppväckte alltid fru Booths heliga och sanna vrede. Jag har aldrig hört någon människa yttra mera bitande, förskräckliga, sönderslitande ord än fru Booth, då hon talade till sina rika åhörare, och jag har ofta frågat mig själf: »Hvarför tåla de det af henne, då de som en man skulle lämna sin egen kyrka, för den händelse deras präster skulle våga predika på detta sätt?» Jag har blott funnit ett svar: hon talade från hjärtat, vädjade till samvetet och tvang dessa rika, världsliga, aristokratiska syndare att erkänna, att de ord hon yttrade i den Helige Ande voro sanna.
Åsynen af denna kvinna, stående ensam med sin bibel i handen, medan ansiktet – under trycket af de sanningar och öfvertygelser, som med sådan smärtsam hastighet banade sig väg öfver hennes läppar – återspeglade själsarbetet, var nog att afväpna all kritik och frampressa ur den öfverbevisade åhöraren: »Jag är mannen».
Lyckades hon ej komma åt sina åhörares hjärtan, så kunde hennes tårdränkta ansikte eller de tårar, som lika ofta läto sig höras i hennes djupa, musikaliska röst, icke annat än smälta det hårdaste hjärta och förmå det att underkasta sig Herren. Lika öm som hon alltid var mot de verkligt botfärdiga, mot alla ärliga själar bland både rika och fattiga, lika obarmhärtig var hon mot all själfviskhet. Hon afskydde denna med hela styrkan af sin starka karaktär. Hon skref en gång om de rikas själfviskhet:
»O, hvad sådana människor skola ha att svara för!
De roa sig, äta, dricka, kläda sig, och beskåda den härliga
naturen. De slösa alla sina stora gåfvor på sig själfva.
Huru kunna sådana undgå helvetets dom? Ej underligt
om Frälsaren skall misströsta om dem. O, att man kunde
komma åt dem! Men de äro väpnade till tänderna och
värre än vildar, ty satan har bepansrat den enda sårbara
punkten, samvetet, med en falsk tro. Dock kalla de sig
’troende’.
O, Jesus, blef någonsin en Mästare så beljugen och förrådd som du!
Dock, vi vilja prisa dig för den fattigdom, sjukdom och bedröfvelse, som tjänat till att frälsa oss från ett liknande öde. O, huru skola vi icke tacka dig därför en gång!»
Men om fru Booths åhörare utgjordes af folk
ur olika klasser, så egde hon alltid förmåga att
rätta sig efter den publik hon hade.
Om hon i Brighton, Hastings och West End hade gräddan af den engelska societéten, så hade hon på andra ställen massorna, såsom i Hull, Gateshead, Whitechapel och Middlesborough. Hon höll ej längre sina möten i kyrkor och kapell, utan som Guds fria tjänarinna mötte hon fienden på dennes egen eller på neutral mark, såsom i teatrar och andra offentliga samlingslokaler. År 1881 var predikanten fru Booth på allas läppar. Hennes namn var kändt vid Englands universitet, i landets teologiska kretsar, i affärsvärlden, på krogarna såväl som i de stora städernas smutsiga slumkvarter.
I Portsmouth, med sina tusentals soldater och sjömän, hade fru Booth glädjen att bevitna några af de mest underbara frälsningsscener hon någonsin skådat. Först hyrdes en sal, som rymde 1000 personer, men då den visade sig alldeles för liten att rymma de folkskaror, som stodo utanför dörrarne, önskande att slippa in, förhyrdes en större sal, i hvilken under sjutton veckor möten höllos för alltjämt växande åhörareskaror. Blotta tanken på att tala till 3000 personer i en oerhördt stor lokal, hvilket till och med skulle frestat på en stark mans röst, skulle ha varit nog att slå ned modet på de flesta kvinnor. Men fru Booth, som vecka efter vecka talade till denna stora församling af militärer och sjömän, ryggade ej tillbaka för denna uppgift. Hon lät sina barn komma till Portsmouth, vårdade dem med en öm moders omsorg och öfvervakade deras uppfostran, allt under det hon skötte sina offentliga plikter.
Fru Booth brukade ofta för sina vänner beklaga sig öfver att hon icke egde sin mans förmåga att midt i sitt föredrag stanna för att berätta en slående anekdot, som antingen skulle komma åhörarne att »ligga dubbla» af skratt genom det träffande däri, eller också röra dem till tårar. Men om hon icke, likt Generalen kunde öppna ostronskalet genom att kittla med en anekdot och så sticka in sanningens knif, så kunde hon däremot måla en biblisk tafla som fängslade allas blickar, och kunde sålunda röra alla till sympati, tårar eller handling, allt efter som hon önskade.
”Den förlorade sonen”.
Fru Booths predikan om den förlorade sonens återkomst är alltför dråplig för att böra förbigås. Vi kunna endast anföra en del, men den skall dock vara tillräcklig att gifva en föreställning om hennes målande och realistiska sätt att predika.
»Men den förlorade sonens ögon hade öppnats. Han skådade fram emot sin faders hus, och hans hjärta smälte af ånger och längtan efter att återvinna sin faders kärlek. Och därför fattar han åter mod och fortsätter sin vandring, uppehållande lifvet så godt sig göra låter på sin tröttsamma färd. Då han på afstånd varseblifver sitt gamla hem, öfverväldigar honom åsynen af de gamla välbekanta barndomsscenerna och han stannar, nästan förlamad af sorg.
Vi skola lämna honom där, för att söka upp hans fader. Jag tror icke, att fadern stod och såg efter honom. Men enligt seden i österlandet hade han förmodligen i aftonsvalkan gått upp på taket af sitt hus, och, såsom så många gånger förut, tänkte kanske nu på sin länge sedan försvunne son, som ehuru han var en förlorad, dock alltjämt förblef hans son. Måhända hade han någon stark förkänsla, såsom vi stundom ha när något ovanligt står för dörren. Huru naturligt var det icke, att han skulle skåda bort mot den del af landet, dit hans son gått. Men snart nog blifver han varse en mörk punkt i fjärran. En svag nyfikenhet griper honom. Han blickar alltjämt åt samma håll, tills någonting i gestalten och hållningen slår honom och han säger till sig själf: ’Kan det vara min egen gosse, som kommer tillbaka?’ Sedan tillrättavisar han sig själf och säger: ’En sådan gammal narr jag är! Skulle jag tro, att det är han, därför att jag drömt om honom i natt eller därför att jag har denna underliga känsla?’ Och han vänder sig bort och lägger ännu en bön till de hundrade han förut bedit: ’O Herre, min Gud, låt mig se min son ännu en gång, innan jag dör’.
Han går ett slag på taket och återvänder därpå till samma plats. Då han återigen blickar utåt vägen, ser han, att figuren kommit närmare, och hans ögon hänga fast vid den: kärlekens ögon äro skarpsynta. Han säger: ’Kan det vara han? Ja, det måste vara han. Gud har besvarat mina böner. Det är min sedan länge förlorade son’.
’Han hastar ned för trapporna, och sedan springer han, så fort hans gamla ben kunna bära honom, för att bli viss på sin sak. Det är åratal sedan han sprang så, men kärleken gifver honom styrka och gör hans fötter såsom hindens. Framåt öfver gräsplan och äng! Den förlorade sonen närmar sig också, tyngd af tunga tankar, och då han lyfter upp sina ögon och ser sin fader, springer han honom till mötes. De falla i hvarandras famn, och fadern slår armarna om hans hals och ger honom försoningskyssen. Han väntar icke på att höra sonens bekännelse; bästa beviset på hans ånger är ju, att han är hemma igen. Men snyftningar höras, den förlorade sonen måste bekänna, och han utbrister: ’Fader, jag har syndat emot himmelen och inför dig. Låt mig vara såsom en af dina legodrängar’. Detta var sann ånger.
Han bryr sig icke om huru det skall bli; han vill borsta skor eller rykta hästar eller tjäna i köket — hvad som hälst, blott han får stanna i sin faders hus och glädjas åt hans förlåtelse och välbehag. Han kommer icke med några ursäkter eller undflykter, utan gör en helhjärtad, ärlig syndabekännelse. Fadern tager emot den och såsom bevis på sin förlåtelse befaller han att ringen, den yppersta klädningen och skorna skola sättas på honom och säger: ’Slakten den gödda kalfven och låtom oss äta och göra oss glada; ty denne min son var död och har fått lif igen, han var förlorad och är återfunnen’.
Hvad säger den store målaren, som gifver oss denna underbara tafla: ’Jag säger eder, att sammalunda varder glädje i himmelen öfver en enda syndare, som bättrar sig.»
Sedan slutade hon, såsom hon brukade, med en tydlig och närgående fråga och väntade lugnt på svar. Denna gång frågade hon: »Syndare, vill du vara denne förlorade son?»
I ett bref till en vän skrifver fru Booth:
»Jag har här i Hull ledt två möten, som varit bland de mest ansträngande jag någonsin haft, obeskrifligt ansträngande. Mötet i söndags utmattade mig så, att jag dagen därpå knappt kunde stå på mina fötter, med jag repade mig så pass, att jag i tisdags kväll kunde i cirkus föreläsa för nära 3000 personer. Biljetterna till dessa möten såldes à tre shillings, två shillings, samt sex pence. Vi fingo in 110 pund under de två dagarne.
Det fins fjorton krogar att öfvertaga här i staden, tack vare vårt arbete, påstås det; och en värdshusvärd säger helt öppet, att han förlorar 80 pund i veckan för vår skull. En annan kom fram till botbänken häromkvällen och har nu stängt sin krog. En af stadens rådmän sade mig efter föreläsningen, att vi gjort intryck på hela befolkningen och väckt upp alla församlingar här. O, det är härligt!»
Men det var dock i London, som fru Booth vann sina största segrar såsom offentlig talare. Det var också genom sin verksamhet därstädes, som hon blef så väl känd öfver hela världen, och likaledes var det i London, som fru Booth hade tillfälle att frambära sitt sista budskap. Den som arbetat sig fram i trängseln och kommit upp på Londons skådebana, ses – tack vare pressens ögon – af hela världen, åtminstone den engelsktalande. Den som genom karaktärsstyrka, medfödt mod, eller genom att gripa tillfällena i flykten, har tvingat den idoga staden att lyssna, har också hela det Englands öra, som ligger utom dessa små öar i Nordsjön, detta väldiga ehuru spridda rike som behärskar en femtedel af jordens befolkning och har trettio parlament. Och därför kunde fru Booth, sedan hennes förmåga som offentlig talare blifvit erkänd i London, icke allenast tala till de stora åhörareskarorna därstädes, utan också till de massor, som voro utom hörhåll för hennes stämma.
Det var en härlig syn att se denna kvinna, som annars var så hofsam och ömhjärtad, stå på Exeter Halls platfom eller i doktor Parkers City Temple och i glödande ord tala för Guds sak, skoningslöst fördömande sin nations orättfärdighet, eller med hjärtskärande utförlighet beskrifva sorgen och lidandet i den stora staden, hvars sorl var det enda ljud, som hördes i den andlösa tystnad, som hvilade öfver den människoskara, som lyssnade till den andliga talarinnan, som hade de lyssnat till Gud själf. Jag kan icke göra något bättre än anföra ett kort utdrag ur hennes sista predikan i denna präktiga londonkyrka. Hvilken skada att vi icke hafva rum för mera!
Då fru Booth slöt sin sista underbara predikan, som afslutade hennes 25-åriga trogna tjänst i London, sade hon:
»Lyssna till hvad Jesus Kristus befalde sina lärjungar
att göra. Han befalde dem icke att förskansa sig i präktiga
bygnader och dit inbjuda människorna, för att sedan, om
de icke ville komma, lämna dem åt sitt öde, åt fördömelsen.
Nej, nej! Han sade: ’Gån ut’, hvilket betyder: ’Gån efter
dem’.
Hvart, Herre?
’I hela världen.’
Hvarför?
’För att predika evangelium för hela skapelsen.’
Hvar, Herre?
’Där de äro – följen efter dem.’
Om någonsin detta verk skall blifva utfördt, skall det ske genom att tilltvinga Guds sanning uppmärksamhet af människorna och komma dem att höra, tänka och känna, och det måste göras af man och kvinnor, som själfva ha erfarit och alltjämt lefva hvad de predika. Det måste göras af människor, som äro förnyade, frälsta, omvända; män och kvinnor, som ha utbytt denna världens usla glitter mot den större och mera varaktiga lön, som vinkar i evigheten; män och kvinnor, som i sitt sätt att tala, handla, kläda sig, göra affärer – i allt visa, att de afstått från världen och dess lustar och att de äro uppgifna för Gud för att underlägga honom världen; män och kvinnor i hvilka, till följd ut detta öfverlämnande, Kristi ande bor och som därför äro rustade för arbetet; människor som aldrig fly för någon fiende och aldrig rygga tillbaka, då svårigheter eller förföljelser komma. Det är detta slags människor som behöfves. Om det finnes någon sådan här, och om du icke kan finna något ställe, där du kan få lof att göra sådana glödheta, fanatiska saker, som du känner dig kallad till, kom då till Frälsningsarmén! Vi skola taga emot dig med glädje. Vi behöfva män och kvinnor, som äro rustade för striden, sådana som icke blott hafva erfarit en hjärteförändring utan som äro öfvade att handtera Andens vapen, öfvade i att förvalta Guds sanning.
Man skulle tro, då man hör somliga människors framställning af Guds sanning, att den endast vore honung. Man skulle knappast kunna tro, att det fins någon udd i denna sanning, någonting, som ’går igenom, tills dess det åtskiljer’. En stor del af den sanning, som predikas nu för tiden, skulle icke sveda en flugas vingar än mindre ’åtskilja själ och ande’.
Man måste predika Guds rättvisa och den hämd, som han tager på synden, likaväl som hans kärlek till syndaren. Man måste predika helvete likaväl som himmel. Man måste låta evangelium vinna genklang i syndarens samvete; annars kan man gärna kasta det i sjön och spara sig både tid och pengar.
Ett uteslutande kärlekens evangelium tillfredsställer aldrig samvetet.
Dagens stora behof är sanning – öfverbevisande sanning – sanning, som öfverbevisar syndaren och sliter bort bindeln från hans ögon. Herren kände bättre än vi den ordning enligt hvilken hans sanning borde predikas. Han befalde därför Paulus att gå och ’öppna syndares ögon’ för deras fara och omvända dem ’från satans makt till Gud’. Detta skulle ske, innan de blefvo frälsta. ’O’, säger någon, ’tala icke till dem om helvetet, döden och domen, utan visa dem Kristi kärlek’. Men det går alltid illa, då vi icke följa Guds ordning. Ryck bort bindlarna! Öppna deras ögon!
Säg syndaren sanningen. Säg honom sanningen om honom själf. Stick in Guds sannings glödande järn samvetet och låt honom känna, att han är en missdådare. Bry dig icke om huru han tjuter, om han än skulle jämra sig lika högljudt som psalmisten, då helvetets fasor kringhvärfde honom. Förrän man kommit honom att känna, att han är en syndare, skall han aldrig blifva ett helgon. Gif honom sedan evangelium. Säg till honom: ’Har du fått nog af djäfvulen? Vill du sluta upp med att dricka? Vill du afstå från den eller den afguden och den eller den oheliga böjelsen?’ Herodes skulle ha blifvit frälst, om det kunnat gå för sig, utan att han behöft lämna sin afgud.
Säg en människa först sanningen om henne själf, sedan sanningen om Gud och sist sanningen om hennes plikter mot andra. Det vill säga, om du tror, att de ting jag talat om äro sanna. Om du icke det tror, så skulle jag i ditt ställe icke gå i kyrkan och icke läsa bibeln. Jag skulle kasta hela saken öfver bord och lefva i lugn och ro, det vill säga, för så vidt en människa kan föra en blott nominel tillvaro. Jag skulle gifva allt på båten. Adjö med det! Men om det är sant, handla därefter. O, må Gud hjälpa oss!
Och de af oss, som så till vida handlat därefter, att vi utgifvit största delen af vårt lif i Guds tjänst, hvad skola vi ångra, då vi stå ansikte mot ansikte med evigheten och se tillbaka på det förflutna? Att vi ha gjort så mycket? O, nej! Att vi ha gjort så litet, att vi icke ännu mera ha utgifvit oss, att vi icke låtit Gud och evigheten vara det allt uppslukande intresset i vårt lif, att vi ha slösat bort energi, tid och styrka på mindre viktiga ting.
Vän, tag dessa ord med dig hem till din kammare och fråga Guds Ande om de äro sanna. Lägg dem på ditt hjärta och gå och bär frukt! Må Gud välsigna och hjälpa dig, och må vi mötas på högra sidan om tronen, för Jesu skull. Amen!»
Hon hade talat för sista gången på platformen. Men hon hade talat för energiskt, ty, inne i sitt ämne och glömmande sig själf i sin ifver att ingjuta Kristi sinne i sina åhörare, hade hon icke tänkt vare sig på tiden eller på sina egna krafter, och då hon slutade, under den oerhörda åhörareskarans undertryckta bifallsyttringar, var hon alldeles utmattad. Det dröjde en timma, innan hon kunde föras till sitt hem. På vägen dit anmärkte hon att hon trodde, att denna predikan skulle blifva hennes sista. Det blef den också. Herren tog henne afsides för att göra henne lämplig för den högre tjänst han beredt åt henne i himmelen.
Skulle Gud taga Moses afsides i fyrtio år för att fostra och bereda honom för hans framtida arbete här på jorden och icke göra detsamma med oss för det himmelska arbete, som väntar oss där uppe? Förvisso icke! Då Catherine Booth såg Herrens hand, kunde hon till slut med glädje säga:
»Jag ville ha gått, men Gud har mig stannat.
Jag ville verkat, men Gud bjöd mig annat.
Min vilja han kufvade dag efter dag.
Och ’nej’ var hans heliga viljas lag».
Och i sin visdom beredde Gud denna utkorade ande, under de år af sjukdom och lidande som nu omedelbart följde, på samma gång som han hjälpte henne att besegla hennes lifsgärning med ett vitnesbörd, fullt af tro och seger, och med en död, som var lika triumferande och fridfull, som den var smärtsam och förskräcklig.
