Lidforss Dante 1907/3

←  II.

Dante av Edvard Lidforss

V.  →

III.

La Vita Nuova, Dantes ungdomsverk, hade redan från början tillvunnit honom ett stort anseende som vitter man och ingifvit vackra förhoppningar för framtiden. Mellan detta och Commedian, som var hans sista arbete och mer än något annat skulle bära hans namn till eftervärlden, ligga nu åtskilliga andra, som pläga sammanfattas under den gemensamma benämningen Opere minori, smärre skrifter, och som äro författade dels på latin, dels på italienska. Att bestämma något om tiden för dessas tillkomst och deras inbördes ordning faller sig emellertid ganska svårt, liksom i allmänhet för arbeten, som sett dagen före boktryckarekonstens uppfinnande. I våra dagar läser man efter regeln året för en boks offentliggörande på dess första eller sista sida, men, när man endast hade författarens eget handskrifna exemplar att tillgå, torde detta nog hafva varit odateradt, äfven af det skäl att delar däraf ofta utlämnades åt intresserade vänner till genomläsning, långt innan det hela var färdigt; dessa kunde då låta taga en afskrift af så mycket som de hade fått sig anförtrodt, men år kunde förflyta, innan det återstående kom och därmed det hela vardt fullbordadt. Vid sådant förhållande och i saknad af bestämda data låter tidsföljden för Dantes smärre arbeten sig ej närmare bestämmas; endast därom tyckas alla vara eniga, att de, med undantag blott af några lyriska dikter, författats under landsflykten, medan i öfrigt åsikterna gå så vidt isär, att t. ex. i fråga om boken De vulgari Eloquentia Boccaccio uppgifver den tillhöra Dantes sista tid, medan en modern forskare tror sig kunna hänföra den ungefärligen till 1305. Med uppgifvande af den kronologiska ordningen dem emellan, skall därför här något redogöras först för de italienska och därefter för de latinska skrifterna.

⁎              ⁎
⁎

På modersmålet hafva författats Il Canzoniere, Sångernas Bok, och det med denna till en viss grad samhöriga Il Convivio, Gästabudet. Den förra innehåller Dantes hela lyrik, således först och främst sångerna i La Vita Nuova, och därutöfver en mängd andra, som tillhöra en lång följd af år, men hvilkas antal är osäkert, emedan somligas äkthet är omtvistad. De äro till sitt innehåll skiftande, ofta filosofiskt-allegoriska, men också realistiska såsom de ofvan omtalade Pietrasångerna och följande täcka, af lefnadslust sprittande sonett, som förmodligen just på grund af denna senare egenskap icke medtogs i L. V. N., dit den eljes rätteligen hör:

Ack om vi kunde, Guido! du och Lapo
och jag bli gripna af en vänlig trollkarl
och satta i en båt, som vinden förde
hvarthelst på hafvet dit vi själfva ville,

så att ej storm och annat oblidt väder
oss kunde vålla något slags förhinder,
men, ständigt lefvande i allsköns endräkt
vi längtade alltmer att vara samman.
Och om så Monna Vanna, Monna Bice
och hon, som i min sång var nummer tretti,
af samme snälle trollkarl fördes till oss
och allt vårt tal där ginge ut på kärlek,
och dessa damer vore lika glada,
som jag är viss att vi ock skulle vara!

Här äro herrarna Dante, hans vänner Guido Cavalcanti och Lapo Gianni, och damerna deras resp. flammor Beatrice, Vanna, (= Giovanna) och Lagia, som i Dantes förut nämnda sång om de sextio vackraste flickorna i Florens hade fått ordningsnumret 30, medan Beatrice hade 9 (se sid. 14).

Dante hade, som vi sett, tidigt vunnit bifall för sin “dolce stil nuovo“, men detta hade också skaffat honom afundsmän, och en af dem tillskref honom en högst cynisk sonett, som i våra dagar gett Carducci anledning att yttra sin mening på ett mycket oförblommeradt sätt. “Fastän, säger han, Dantes snille icke genast uppenbarade sig i det klara ljus, som längre fram skulle öfverstråla Italien, märkte den gamla skolans män hos den 18-årige ynglingen en rival och besegrare och underläto ej att angripa honom med de familjevapen, som de vidtberömda (i chiarissimi) ha i beredskap mot fruktansvärda nybörjare, nämligen förakt blandad med obarmhärtigt medlidande … Dante da Maiano tillrådde honom en kurmetod, som kan visa, huru de konservativa i alla tider, när de göra sitt värsta mot uppenbarelsen af hvad för slags framsteg som helst, alltid äro desamma: öfvermodiga, lumpna och skamlöst triviala, de som själfva utse sig till försvarare och förmyndare, jag skulle nästan vilja säga polisbetjänter åt den goda smaken, den sköna stilen, ja till och med åt sedlighetskänslan“.

Åt några af sina lyriska sånger vet Dante själf med sig att hafva gifvit ett särdeles substantiellt innehåll; han anser därför, att en så kraftig kost bör njutas med bröd, och så inbjuder han folk till Il Convivio, där brödet bjudes i form af kommentar till vissa af hans sånger. Fjorton stycken voro ämnade att på detta sätt behandlas, men skalden hann ej utföra sin plan med flera än tre, och arbetet består i sin nuvarande form af fyra böcker, den första utgörande inledning till det hela och de tre senare kommentar till hvar sin af de tre kanzonerna Voi che intendendo il terzo ciel movete, Amor che nella mente mi ragiona och Le dolce rime d’amor ch’io solia. Denna kommentar, som mest sysslar med metafysiska spörsmål, hvaraf ett och annat sedermera återfinnes i Commedian, är mycket bredt anlagd efter den skolastiska filosofiens metod och med all tillbörlig reverens för Aristoteles, som ofta kallas Filosofen kort och godt; men filosofien får dock böja sig för teologien, och så blir Tomas af Aquino ändå i sista hand den starkare auktoriteten.

Hela denna metafysik lär nog stå rätt främmande för de flesta nutida läsare, men äfven dessa kunna dock här och där finna saker af intresse. Så får man veta, att omedelbart efter Beatrices död Dante sökte sin tröst i filosofiska studier, åt hvilka han säger sig då ha oafbrutet ägnat trettio månader, och man erhåller tillika den verkligen ganska öfverraskande underrättelsen, att “questa donna gentilissima Filosofia“ är “la donna gentile“ eller “pietosa“ i La Vita Nuova. Men denna satt och tittade ut genom ett fönster, hvilket filosofien näppeligen brukar göra, och alla tecken, icke minst den här ofvan (sid. 21) anförda själfbekännelse-sonetten, tyda på, att hon då åtminstone icke var någon blott symbol, utan en verklig kvinna i kött och blod lika väl som Beatrice. Det ser nästan ut, som om Dante längre fram i tiden skulle hafva känt sig smått generad af donna gentile-episoden och sökt att på detta sätt öfverskyla den genom att ge den en ursprungligen för densamma alldeles främmande betydelse. Kanske har han ock lyckats intala sig, att så verkligen hade förhållit sig, ty man tror gärna det man själf önskar att tro.

Långt viktigare är omellertid hvad Dante har att säga om sitt modersmål, hvars talan han i första boken för på ett så öfvertygande och entusiastiskt sätt, att man blott kan förundra sig öfver, att ett halft sekel senare Petrarca ännu kunde tro sin egentliga skaldeära ligga i denna på latin författade Africa, som numera icke läses af en bland de tusen, som med förtjusning lyssna till hans italienska sånger. I detta, som i åtskilligt annat, var således Dante en väldig banbrytare, och just genom sitt Convivio har han till fullo bevisat, att i en skicklig hand italienskan redan då var ett förträffligt verktyg för att uttrycka till och med så rent abstrakta saker som dem, hvilka han där företrädesvis framställer.

⁎              ⁎
⁎

Men, torde någon fråga, hur kan det då komma sig, att med en sådan stark förkärlek för modersmålet, Dante själf ändock har, äfven han, skrifvit böcker på latin? Saken är emellertid enkel nog, när man ser närmare på den: det var den lärda världen, som Dante ville vinna för de åsikter han uttalade i De Monarchia och De vulgari Eloquentia, därför var det då lämpligt att skrifva på de lärdas språk, och under de närmaste 400 åren var detta ännu latinet.

I De Monarchia, som är indelad i tre böcker, häfdar författaren med styrka den världsliga och den andliga maktens fullständiga oberoende af hvarandra, så att kejsare och påfve hafva hvar sin verksamhetssfär sig anvisad, i hvilken ingen inblandning af den andre är berättigad. Påfven leder människosläktet, i öfverensstämmelse med uppenbarelsen, till evig salighet; kejsaren leder det, i öfverensstämmelse med filosofien, till jordisk lycka. Det var slutsumman af den erfarenhet, som ett skiftesrikt lif hade gifvit honom, och Dante kom således, kan man säga, att trots sitt gelfiska blod teoretiskt stå på samma ståndpunkt som gibellinorna, men detta innebar ej att han eljes skulle sympatisera med dem eller blunda för deras förvända sätt att omsätta sina idéer i det praktiska. Kejsaren skulle vara det universella öfverhufvudet och han skulle öfva sitt höga kall såsom den allminnelige fredsstiftaren, under hvilkens mäktiga hägn de enskilda staterna finge fritt utveckla sig hvar efter sitt kynne, och en naturlig följd vore då, äfven om Dante icke direkt utsäger den, att Florens allt framgent kunde behålla sitt republikanska statsskick och sin inre själfstyrelse. Denna vackra utopi, på hvilken episoden med kejsar Henrik sannolikt ej varit utan inflytande, har bevisligen tillhört Dantes sista år. Det behöfver knappt sägas, att den icke behagade den katolska kyrkans höge herrar.

De vulgari Eloquentia afsåg att öfvertyga Italiens bildade klasser om deras modersmåls förträfflighet och utgör början till en vetenskaplig afhandling om detta ämne, d. v. s. vetenskaplig efter den tidens sätt, som ju i mångt och mycket skilde sig från nutidens. Man får naturligtvis icke ställa samma fordringar på den som på en modern afhandling, och den är ju behäftad med åtskilliga misstag; men den framställer kanzonens metrik med en noggrannhet, som knappast ens nu för tiden blifvit öfverträffad, och den ger i alla händelser ett lysande vittnesbörd om Dantes mångfrestande snille, som icke ryggade tillbaka för nya problemer, vore de än så svåra.

Stor osäkerhet råder i fråga om Dantes Epistolæ (Bref), hvilka af somliga förkastas såsom allesammans oäkta, medan åter i de moderna upplagorna af hans verk man vanligen upptager tio; af dessa uppräknar redan Villani tre, hvilkas innehåll han i korthet angifver, men det är ju möjligt, att han känt till äfven andra, ehuru han icke ansett dem tillräckligt viktiga att behöfva särskildt omnämnas. — Till Dantes korrespondens kan man på visst sätt äfven räkna två på latin författade ekloger, som ha sin egen lilla historia. En ung man, som af sin stora kärlek till den gamle romarskalden hade efter honom kallat sig Ioannes de Vergilio och som för öfrigt var latinlärare i Bologna, skref år 1318 ett latinskt kväde till Dante, däri han uppmanar denne att likaledes skrifva på samma språk. Dante svarar med en eklog, och den vänlige Bolognesaren med en annan, inbjudande Dante att komma till Bologna; Dante ger i en ny eklog ett afböjande svar. Man får här den gamla herdeuppsättningen med Tityrus, Mopsus, Melibœus, m. fl. och det hela verkar kallt och konstladt; endast på ett ställe får man en varm fläkt af den gamles aldrig slocknande längtan till fädernestaden.

Commedia, som Dante satte till titel på sitt yppersta skaldeverk, hade för honom och hans samtida en helt annan betydelse än för senare generationer. Detta klargör han i ett bref till Can Grande della Scala i Verona, liksom han där äfven lämnar upplysning om, huru dikten kan och bör rätteligen tolkas. Som väl för de flesta torde vara bekant, framställer denna en till året 1300 förlagd vision, under hvilken det förunnas honom att genomvandra helvetet, skärselden och paradiset, och i det nämnda brefvet, som är mycket långt och omständligt, yttrar han bland annat om denna sin skapelse följande: “Bokens titel är: Här begynner Dantes Komedi, han som var florentinare till sin börd, men icke till sitt lefverne … Komedien är ett slags poetisk berättelse, som skiljer sig från alla andra. Den skiljer sig nämligen från Tragedien sakligt däruti, att tragedien i början är beundransvärd och lugn, men i slutet eller utgången frän och förskräcklig …, såsom det synes i Senecas tragedier. Komedien åter begynner med det svåra i någon sak, men dess ämne slutas lyckligt, såsom det synes af Terentii komedier … Likaledes skilja de sig i språket, i det att det i tragedien är högt och sublimt, men i komedien enkelt och anspråkslöst … Och häraf synes, hvarför här föreliggande verk kallas Komedi. Ty se vi på innehållet, så är det i början förskräckligt och fränt, eftersom det är Helvetet, men i slutet lyckligt, eftertraktansvärdt och angenämt, eftersom det är Paradiset. Hvad beträffar språket, så är det enkelt och anspråkslöst, eftersom det är folkspråket, på hvilket äfven kvinnfolken meddela sig med hvarandra.“

Rörande tolkningen förklarar skalden, att “man bör veta, att detta verk icke har en enkel betydelse, utan att det snarare kan sägas vara flertydigt; ty en betydelse är den som fås efter bokstafven, och en annan den som fås af det genom bokstafven betecknade. Den förra kallas den bokstafliga, den senare den allegoriska eller mystiska. … Ämnet för hela verket, endast bokstafligen fattadt, är ’själarnes tillstånd efter döden i enkel mening.’ … Men, om verket fattas allegoriskt, så tär imnet ’människan, för så vidt hon genom goda eller onda gärningar är på grund af sin fria vilja ansvarig inför den belönande eller straffande Rättvisan’.“

Efter dessa upplysningar af skalden själf är det tid att i största korthet taga en öfverblick af diktens innehåll. Den består af 100 sånger, af hvilka den första utgör en inledning och de öfriga äro symmetriskt fördelade på hvar sin af de tre hufvudafdelningarna Inferno, Purgatorio och Paradiso = Helvetet, Skärselden och Paradiset.

⁎              ⁎
⁎

Inledningen framställer Dante “på halfva banan af vår lefnads vandring“, således vid 35 års ålder, vilsekommen i en dyster skog, där han hotas af tre vilddjur och icke ser sig någon utväg, då en ledsagare erbjuder sig; denne är Vergilius, och han har blifvit sänd af Beatrice, som enkom nedstigit från sin plats i himlen för att uppmana honom att föra hennes skyddsling genom underjorden och dess mångskiftande kval upp på Skärseldsberget. Dante antager med tacksamhet hans goda tillbud, och så begynna de vandringen.

Dante har indelat sitt helvete i nio koncentriska kretsar, som med ständigt aftagande diametrar sänka sig ned till den djupaste gölen, där afgrundsfursten dväljes just vid jordens medelpunkt. Syndaskulden och därför äfven straffet blir svårare, ju längre ned man kommer, men kretsarna varda ock i samma mån trängre, eftersom det kan antagas, att ju gröfre brotten äro, dess färre äro de som begå dem.

Vid inträdet inom den hemska porten, som står vidöppen för alla, komma de båda skalderna först till “deras usla själar, som lefde utan skam och utan ära“ och som därför ej ens helvetet vill mottaga, “ty syndarne sig skulle tycka bättre“. Hela idén med denna sång är karaktäristisk för Dante; endast en natur sådan som hans, med en så lefvande känsla för skillnaden mellan godt och ondt, mellan rätt och orätt, kunde hafva kommit på den tanken att afskilja till evinnerlig nesa människor, hvilkas enda fel tyckas hafva varit, att de togo sakerna för lätt och voro rädda för att bekänna sin mening, ens där detta borde hafva varit en samvetssak. — Därnäst följer en förgård eller utkant (limbo), som är anvisad åt de oräkneliga skarorna af hedningar, hvilka ej ha begått något brottsligt, men tillsammans med de odöpta barnen dömts ”att utan hopp i ändlös längtan lefva“. I det omgifvande mörkret synes på ett håll en ljusning såsom en himmelsk nådegärd för det ärofulla rykte, som forntidens utmärktaste män och kvinnor hade förvärfvat sig, och Dante blir här föreställd för “mästarne uti den högsta dikten“, som vänligt hälsa honom och upptaga honom bland sig såsom sin like. Själf visar han en ohöljd sympati för dessa höga andar, och såväl här som på ett ställe i Sk. och ett annat i Par. låter han framskymta hoppet om en framtida förbättring af deras öde.

Hittills hafva blott fall af underlåtenhet förekommit, och några kroppsliga plågor för dem skulle knappt vara rättvisa. Annorlunda blir förhållandet i de närmast följande kretsarna, där verkliga öfverträdelsesynder af sinnlig kärlek, frosseri, girighet och dess afvigsida slöseriet, vrede och dolsk vresighet bestraffas, hvar på sitt sätt och efter sin art. Dessa synder ha dock alla det gemensamt, att de icke äro afsiktliga, begångna af berådt mod med vett och vilja, utan bero af incontinenza, d. ä. bristande själfbehärskning och oförmåga att styra sina lustar, hvarpå Paolo och Francesca da Rimini gifva det mest bekanta och rörande exemplet. Hvarför straffas de då så hårdt med eviga kval, då det dock endast gäller hvad vi äro vana att kalla svaghetssynder? Det är därför, att de låtit synden varda enväldig öfver sig, så att de icke ångra den, utan ännu i döden hängifva sig åt sin lidelse, medan en, om ock blott den yttersta lifsminutens omvändelse från henne, skulle ha beredt de arma en plats i Purgatoriet.

⁎              ⁎
⁎

Efter att hafva öfverfarit Stygens gyttjiga vatten anlända de båda vandrarna till staden Dite, där antikens epikuréer och den kristna tidens heresiarker hafva sitt tillhåll. Det utmärkande och fördömliga draget hos dessa är deras materialism och fritänkeri, som leder dem till tvifvel om själens odödlighet och ett lif efter detta. Men därmed hafva de ock själfva frånkänt sig det människans adelsmärke, som höjer henne öfver djuren; de hafva, så att säga, lika mycket gjort sig skyldiga till en teoretisk djuriskhet som de i nästa krets omtalade syndarna till en praktisk. Men detta är värst för dem själfva, och de hafva åtminstone icke som dessa senare försyndat sig mot samhället; ja, det kan tänkas, att många af dem hafva varit uppriktiga sanningssökare, fastän de stannat på halfva vägen och ej hunnit fram till målet. Så kan Dante hafva ansett, att äfven deras synd, liksom deras i de föregående kretsarna, “mindre förtörnar Gud“, äfven om teologiska hänsyn nödgade honom att förlägga dem inom den glödröda staden Dites murar.

Elfte sången bildar en liten synnerligen viktig afdelning för sig själf, där Dante framställer hela planen och systemet för Inferno. Han visar där, hurusom i de fem öfversta kretsarna behandlats de lättaste synderna, som härflyta af incontinenza (och i den sjätte la matta bestialità, den galna djuriskheten, fattad, såsom nyss utförts, teoretiskt); i de följande kretsarna förekomma undan för undan de svåra, uppsåtliga synderna, hvilkas orsak är medveten ondska, malizia. Denna yttrar sig dels såsom våld, dels såsom svek, hvilket är egendomligt för människan allena och kan vara antingen enkelt svek emot sådana, till hvilka man icke har någon särskild förbindelse, eller förräderi, när en sådan förefinnes.

Straffarterna växla. Från och med Dite ända till de nedersta kretsarna är det företrädesvis elden, som på olika sätt pinar de fördömda, men för förrädarna blir det köld och is, så att längst ned i den sista kretsen “skuggorna helt öfvertäcktes och lyste genom som i glas ett halmstrå“ och individen ej längre kan igenkännas. I 21:a och 22:a sångerna förekomma djäflar, och Dantes skicklighet är kanske ingenstädes större än i det sätt hvarpå han har öfvervunnit svårigheten att framställa varelser, hos hvilka det icke finnes ett enda drag af någon god egenskap; de äro lifslefvande och uppträda så som man kan vänta af dem, deras hufvudman Malacoda är i början nästan vänlig, och det är först senare, som det visar sig, att han icke förgäfves blifvit satt till anförare i en afdelning af svekets boningar.

Huru ställer sig nu Dante personligen till alla dessa stackars syndare, som han samlat ihop dels från antikens dels från sin egen värld? A priori kan man antaga, att allt medlidande med dem, som dött i sina synder och ådragit sig den högsta rättvisans misshag, bör vara uteslutet, emedan det ju skulle innebära ett klander af dess domslut och därigenom göra honom själf likställd med dem. Och dock kan det ej nekas, att i några fall, såsom t. ex. Francesca da Rimini, hans känslor komma ganska nära medlidandet, ehuru måhända det rätta uttrycket är, att han, som vi säga, “tycker synd om dem“; skillnaden är icke stor, men den finnes dock. Mot några är han till och med vördnadsfull, mot andra neutral, medan i enstaka fall han visar vrede och förakt; ja mot Bocca degli Abati (32:a sången) är han rent af grym, och hans beteende mot Fra Alberigo (33:e sången) kan ej annat än väcka den största ovilja hos en nutida läsare. Det är ock att märka, i sammanhang härmed, att ofvanom de svekfulles krets, Malebolge, åtminstone tills man kommer till ockrarna, en viss värdighet i tal och åtbörder är regel, men därefter förändras i många fall syndarnas språk och uppförande till det sämre, och ingenting underlåtes, som kan ge en föreställning om icke blott det syndiga, utan det gemena i ohederligheten. Eget nog är hedningen Ulysses den enda i denna trakt, som är fullt aktningsbjudande i sitt uppträdande, ja till och med patetisk.

Här är icke tillfälle att ingå i närmare detaljer om allt det myckna, som förtjänar att uppmärksammas i Inferno. Vare det nog att påpeka episoderna om Paolo och Francesca (5:e sången), Ulysses’ sista färd (26:e sången) och grefve Ugolino (33:e sången), såsom de där hafva ansetts och ännu med full rätt anses såsom de mest beundransvärda.

Sedan Dante och Vergilius genomvandrat alla de underjordiska kretsarna och besett allt hvad där var att se, företogo de uppstigningen på ett ganska säreget sätt utefter Lucifers ben och kommo sedan till en öppning i berget, hvarifrån ändtligen dem gafs rum att åter skåda

en del af himlens härlighet, och dädan
de gingo ut att återse dess stjärnor.

⁎              ⁎
⁎

När de två skalderna kommit bort från Infernos alla kval, dess mörker, stank och kvalm, känner läsaren sig lika lätt till mods som de, och han delar af fullaste hjärta den hänryckning, med hvilken Dante skildrar deras återinträde på påskdagens morgon i den öfre världen.

Den blida stämning, med hvilken denna afdelning af det stora skaldeverket inledes, fortfar sedan hela tiden, ty visserligen har man äfven här med syndare att göra, men det är sådana, som hafva ångrat sin skuld och ingenting högre åstunda än att få den slutligen afplånad.

Skärseldsberget har blifvit uppvräkt ur jordens innandöme, när Lucifer nedföll från himlen, och på dess topp befinner sig det jordiska paradiset, där Adam och Eva lefde före syndafallet och som nu utgör det närmaste målet för människobarnens sträfvan, emedan man icke kommer dit, förr än man genomgått reningsprocessens alla stadier. Berget har sju afsatser för de sju dödssynderna, med olika botgöring lämpad för hvar och en af dem, och liksom till Inferno fanns en förgård, så är fallet äfven här, och där dväljas tills vidare de, som på grund af sen ånger icke genast få tillträde till att begynna vandringen uppför berget. Väntetiden blir trettiofaldt så stor som den försummade tiden, men kan förkortas genom andras böner och förböner.

Vid sin ankomst mottagas Vergilius och Dante af Kato den yngre, som är satt till ett slags uppsyningsman vid bergets fot, förmodligen på grund af den ställning Vergilius gifvit honom i Eneiden. Sedan Dante på hans anvisning underkastats den förberedelse, som kan göra honom skicklig att bestiga berget, anländer från Tiberstranden ett fartyg, som styres af en ängel och från hvilken många själar landstiga; bland dem befinner sig hans ungdomsvän Casella, som satt musik till flera af hans sånger och nu föredrager en af dem med sådant behag, att själarna glömma sig kvar och få bannor af Kato för sitt onyttiga dröjsmål. Om en stund träffas konung Manfred af Neapel, som förtäljer sina sista stunder på jorden och huru han dött bannlyst af påfven: “dock prästers bann Guds kärlek ej förtager“, — ett yttrande så frimodigt, att det väl kunde hafva ådragit skalden själf samma öde. Denne möter mångfaldiga andra själar, bekanta och obekanta, som bedja honom att mana godt för dem hos de efterlefvande; till slut anträffas Sordello från Mantua, och on scen af den hjärtligaste hänförelse uppstår, när han får veta hvem Vergilius är. Sordello åtföljer dem sedan till en dal, där en mängd furstar från den nyare tiden äro lägrade, hvilka han utpekar, redogörande för deras eftermäle. Här inslumrar Dante och föres under sömnen af den heliga Lucia upp till den egentliga skärseldens port, där den vaktande ängeln, efter att hafva märkt Dantes panna med sju P., betecknande de sju olika synder (peccata), som där sonas, ger honom och Vergilius tillstånd att inträda i Purgatoriet.

Dessa fortsätta nu sin vandring uppför berget och komma efterhand till de olika afsatserna, där bot göres för högmod, afund, vrede, lättja, girighet, frosseri och kättja. Under färden sluter sig till dem den romerske skalden Statius, som utkommit ur femte kretsen, ehuru hans synd icke varit girighet, utan dess motsats slöseriet, hvilka således behandlas tillsammans här liksom i H. 7. Hvilken roll han egentligen har att uppfylla är ej rätt klart; man vet blott, att han har fullgjort sin bot och således är färdig för himlen, och utmärkt vacker är den förklaring han ger på, huru därmed har dröjt så länge.

Åtskilliga samtal förefalla, och särskildt i 16:e—18:e sångerna framställes ett system om moralens och kunskapens ursprung, som är af stor vikt för ett rätt förstående af Dantes åsikter i detta ämne. I allmänhet kan man säga, att tillvaron i Purgatoriet visar större frändskap med jordelifvet än hvad deras gör, som hafva uppnått de eviga boningarna, och mänskliga känslor och mänskliga intressen behålla här ännu mycket af sin gamla makt. Det låter sig ej göra att här ingå på en närmare utredning af detta och mycket annat intressant, ty det blefve i själfva verket ungefär liktydigt med att dröja särskildt vid hvarenda sång i denna afdelning. Blott en omständighet må här påpekas, som är alltför egendomlig för att med tystnad förbigås. För hvarje gång vandrarna lämna en krets, får Dante till och med sjätte kretsen ett P utplånadt af de sju, hvarmed hans panna märktes vid inträdet i det egentliga Purgatoriet, men han har blott spatserat igenom dessa kretsar och man kan icke se, att han i någon enda af dem gjort något slags bot, varit underkastad några slags plågor. Det är först i den öfversta kretsen, där det gäller att renas för sinnlig kärlek, som han får bestå ett eldprof, för hvilket han till en början ryggar tillbaka, men som en blott hänvisning af Vergilius är tillräcklig att förmå honom att genomgå, då denne beder honom betänka, att endast denna eld numera skiljer honom från Beatrice. Skulle man häraf vilja draga någon slutsats om hvilken synd Dante själf erkänt som sin skötesynd, så får on sådan slutsats en bestämd bekräftelse af Boccaccio.

Då nu alla kretsarna äro genomgångna, nedligger Vergilius sitt mandat: han representerar det mänskliga förståndet, och det har kommit till den gräns, utöfver hvilken det ej kan gå, ty det som hädanefter möter är sådant, som öfvergår allt förstånd. Han försvinner därför något längre fram alldeles obemärkt, men in så länge lustvandrar Dante tillsammans med sina båda följeslagar i det jordiska paradiset, på tröskeln till himlen; innan han kan uppstiga till de saliga, måste dock tydligen en annan ledare anskaffas, som har fritt tillträde till de heligas samfund och till Gudomen själf. “Detta, säger Butler, kan endast vara kunskap undervisad af tro eller, såsom vi för korthets skull kunna säga, teologien, icke i betydelse af en formell vetenskap, utan af en som kommer mycket nära till hvad Aristoteles kallar Theoria eller betraktelse. Från vissa uttryck i poemets första sånger är det klart, att Dante betraktade sin ungdoms älskade såsom symboliserande denna Theoria och såsom på något särskildt sätt betrodd med uppdraget att rädda honom från andlig undergång … Vid sitt inträde åtföljes hon af en procession, hvars deltagare föreställa bibelns böcker, de sju dygderna och den heliges Andes gåfvor, medan vagnen, på hvilken hon färdas och som själf betecknar Kyrkan, drages af en grip, i hvilken vi ej kunna annat än se en symbol af den andra personen i Treenigheten. Om man invänder, att Dantes frälsning är en ringa sak för att sätta ett så häpnadsväckande maskineri i rörelse, kunna vi svara, att först och främst hans egen frälsning ej bör synas oviktig för honom själf, och därnäst, hvilket väger mera, att Dante här är icke mindre symbolisk än Beatrice eller Vergilius eller den mystiske Gripen. Han är den typiska människosjälen; hans erfarenheter, hans strider, hang sträfvanden att frigöra sig från världens snaror och från köttet äro välkända drag i de allraflesta kristnas andliga historia. Det underbara skådespel, som här beskrifves, bör alltså betraktas såsom afsedt icke för honom ensam, utan för hela kristenheten i hans person.“

Utan att här fördjupa oss i all denna mystik, må det vara nog att tillägga, att hela allegorien är ända in i de minsta detaljer så mästerligt genomförd, att den ej kan annat än väcka en allt större beundran för hvar gång man gör sig mödan att söka intränga i den. Hvad Dante själf beträffar, har hans första sammanträffande med Beatrice i början en så pass realistisk hållning, att man nästan tycker sig ha att göra med en af sina starka känslor djupt upprörd jordisk kvinna: hon håller om honom och till honom en straffpredikan, som afpressar Dante bittra tårar och gör, att han både med munnens bekännelse och hjärtats förkrosselse fullständigar den knappa boten på det egentliga Skärseldsberget. Han nedfaller sanslös, men väckes däraf, att han blifvit till halsen sänkt i floden Lete, hvars vatten medför glömska af allt ondt, och, sedan han på samma sätt behandlats i tvillingfloden Evnoe, som väcker minne af allt godt, är han

ren och beredd att gå mot himlens stjärnor.

⁎              ⁎
⁎

Dantes världssystem är ett slags himmelrike, ty himlarna äro många, och han redogör själf för dem alla i Conv. II 4 på följande vis. “De rörliga himlarna äro nio, och deras läge är tydligt och bestämdt … Och lägets ordning är sådan, att den första som räknas är den, där Månen är; den andra den, där Merkurius är; den tredje den, där Venus är; den fjärde den, där Solen är; den femte den, där Mars är; den sjätte den, där Jupiter är; den sjunde den, där Saturnus är; den åttonde är Fixstjärnornas; den nionde är den, som ej är förnimbar annat än genom den ofvannämnda rörelsen och hvilken många kalla Kristallhimlen, d. v. s. diafan eller alldeles genomskinlig. Men utanför alla dessa sätta katolikerna den Empyreiska himlen, hvilket vill säga så mycket som himmel af låga eller lysande himmel; och den antaga de vara orörlig, emedan den har i sig för hvarje del det som dess materian kräfver.“ Om dessa himlars symboliska betydelse heter det i Conv. II 14: “Såsom ofvan är sagdt, äro de sju himlar, som äro oss närmast, planethimlarna; sedan komma två rörliga himlar ofvanför dessa, och en orörlig ofvanom allesamman. Till de sju första svara de sju vetenskaperna i Trivium och Quadrivium, nämligen Grammatik, Dialektik, Retorik, Aritmetik, Musik, Geometri och Astrologi. Till den åttonde eller Fixstjärnssfären svarar Naturvetenskapen, som kallas Fysik, och den första vetenskapen som kallas Metafysik; till den nionde sfären svarar Moralvetenskapen; och till den orörliga himlen svarar den Gudomliga vetenskapen, som nämnes Teologi.“

Dessa tio himlar äro således Paradisets himlar, och af dem hvälfva sig de nio omkring jorden såsom den gemensamma medelpunkten för dem alla, medan den orörliga Empyreiska himmeln omsluter och innehåller allt.

I den första eller Månens himmel ses deras andar, hvilka hafva aflagt klosterlöften, men tvungits att bryta dem; i den andra eller Merkurii, deras andar, dem åtrå efter ett berömligt rykte har sporrat till ädla bragder; i den tredje eller Venushimlen, älskandes andar; i den fjärde eller Solens himmel, andarna af teologer och kyrkofäder; i den femte eller Mars’, andar af korsfarare och sådana, som dött för den sanna tron; i den sjätte eller Jupiters, rättrådiga konungars och härskares andar; i den sjunde eller Saturni, de kontemplativas andar (deras, som fördjupa sig i betraktande och begrundande af gudomliga ting); i den åttonde eller fixstjärnornas, Kristi seger: i den nionde eller Primum Mobile, änglahärskarorna, och i den tionde eller Empyreiska himmeln, Gud själf i synlig måtto.

Det bör emellertid anmärkas, att de lägre sfärerna, i hvilka andar uppenbara sig, icke blifvit dem anvisade såsom deras ständiga uppehållsort eller hemvist. De visa sig på dessa olika ställen endast för att angifva för Dante de olika grader af salighet, som de njuta, och för att visa, att de under sitt jordelif stodo under de planeters inflytande, på hvilka de här uppträda.

Som man ser, är allt detta idel metafysik, som icke gärna kan verka lockande på en modern läsare, snarare tvärtom. Och dock är det icke så afskräckande, som det strax kan tyckas: för den speciellt sakkunnige har det ett historiskt intresse, och för andra erbjuder det vid närmare påseende samma intresse som ett vackert konstverk, där allt är fullkomligt väl afvägdt, med helgjuten symmetri såväl mellan det hela och delarna som mellan dessa inbördes. Och dessutom har man icke blott med dessa medeltida fantasterier, om än så konstnärligt utförda, att göra; det mänskliga är visst icke uteslutet, hvilket ju vore alldeles ogörligt, fastän det naturligtvis framträder på ett annat sätt än förut. Det är sant, att de varelser, man där träffar, äro helgon; men de hafva varit människor och de bibehålla ännu en medkänsla för jordiska förhållanden. Så lämnar kejsar Justinianus en storslagen öfverblick af det romerska kejsardömets utveckling, och de stora munkordnarnas stiftare likaså af dessas uppkomst, hvarvid den grannlagenheten öfvas, att Tomas af Aquino prisar Frans af Assisi och beklagar dominikanermunkarnas förfall, medan omvändt franciskanen Bonaventura upphöjer Dominicus och sörjer öfver sin egen ordens urartande. Den intressantaste af dessa episoder är kanske den, när Dante träffar sin stamfader Cacciaguida; hvilken på följande sätt skildrar den gamla goda tiden i Florens:

Florens, omgifvet af sin gamla ringmur,
från hvilken ännu ljuda dagens tider,
i fred och måttlighet och kyskhet lefde.
Då fanns ej armband eller diademer,
ej kvinnoprål och grannlåt, ej ett bälte,
som var förmer att se än hon, som bar det.
När dotter föddes, fruktade ej fadern,
att hemgiften och giftasåldern skulle
hvar på sitt vis gå från det rätta måttet.
Folktomma hus då ännu icke funnos,
och än Sardanapal ej hunnit visa
hvad för gemakens prakt kan åstadkommas.
Bellincion Berti såg jag gå med spänne
af horn och lädergjord, och ifrån spegeln
hans hustru komma utan sminkadt anlet;
och såg en Nerlo och en Vecchio låta
sig nöja med en simpel sämskskinnsjacka,
och deras hustrur med sitt lin och slända.
O kvinnor sälla! hvar och en var säker
om graf i hemlandsjord, och än låg ingen
för Frankriks skull förlåten af sin make.
Den ena vakade vid vaggan träget
och vyssjade sitt barn på detta språk, som
ger modershjärtat fröjd och roar fadern;
en annan spann ut linet på sin spinnrock,
vid det hon språkade med barn och tjänstfolk
om Fiesole och Rom och de Trojaner.

Dock måste det konstateras, att Beatrice i Paradiset är nästan rent symbolisk, och att, ju mera man fortskrider mot slutet, desto mera blir ock innehållet rent teologiskt. Detta ligger väl emellertid i sakens natur, och, sätter man sig rätt in i densamma, skall man kanske icke förvånas öfver, att Dante får inför apostlarna Petrus, Jakob och Johannes successivt aflägga sin bekännelse om tron, hoppet och kärleken. Efter det han fått skåda de heligas samfund i den himmelska rosen, anropar den helige Bernhard Jungfru Maria om hennes bistånd åt Dante, att han måtte kunna få den saliggörande åskådningen af Gud själf; hans bön höres, och därmed har Dante uppnått det högsta och sista: visionen är slut, men han känner huru hans längtan och hans vilja numera styras af den kärlek,

som svingar solen och de andra stjärnor.

⁎              ⁎
⁎

Commedian mottogs nog, allt efter som fragmenter däraf hunno spridas, med mycket blandade känslor, och man kan tänka sig, att i Florens bör ha rådt en oerhörd förbittring, då så många af dess fina släkter funno fränder och anhöriga hänvisade till Infernos olika kretsar. Rent infernalisk i dubbel mening var ock Dantes uppfinningsrikhet med de där förekommande straffen, då t. ex. i förrädarnas ena krets, Ptolomea, syndarens själ redan hamnat i afgrundens djupaste djup, medan kroppen ännu vankar om på jorden och regeras af en i honom inkarnerad djäfvul. Erinrar man sig därtill de många ljungande strafftalen till Florentinarna, så kan man, det ena sammanlagdt med det andra, ej undra på, att deras känslor för honom icke voro blida. Men tiden liker alla sår, hoter det, och det gick så äfven i detta fall: det dröjde icke femtio år, innan de insågo, att Dantes hårda ord mot dem härrörde ej af personligt agg, huru berättigadt detta än kunde hafva varit, utan af den renaste nitälskan för fädernestadens bästa; ja, enkom för tolkningen af hans största snillebragd inrättades en särskild lärostol, hvars förste innehafvare Boccaccio betecknade henne som gudomlig, ett vitsord som äfven eftervärlden stadfästat, i det den en gång för alla har erkänt henne som Dantes Gudomliga Komedi.

---