Lidforss Dante 1907/2
| ← I. |
|
III. → |
II.
I Florens funnos på Dantes tid två partier, gibelliner
och gelfer[1]. Deras ursprung i Tyskland och deras
betydelse för detta land kan här saklöst förbigås, men
i Italien voro de redan hemmastadda i början af 1200-talet,
och skillnaden dem emellan var då den, att under
de pågåendo striderna mellan kejsarmakten och
påfvedömet gibellinerna hyllade den förra, gelforna det senare.
Kampen mellan de båda partiorna vardt strdeles stark
i Florens, där dess utbrott inträffade år 1215. Den
närmaste anledningen var ett brutet äktenskapslöfte, i
det en ung Buondelmonte, som var förlofvad med en
flicka ur familjen Amidei, lät locka sig att svika henne för att i stället äkta en Donati, hvarpå han till hämnd
vardt öfverfallen och mördad på själfva bröllopsmorgonen.
Så uppstod en släktfejd, som efterhand spred sig
till hela samhället och då fick en öfvervägande politisk
karaktär. Lyckan skiftade, ty
1248 fördrifvas gelferna från Florens,
1250 ledo gibellinerna nederlag vid Figline, och
1251 återvände gelferna;
1258 fördrefvos gibellinerna, som
1260 tillfogade gelferna ett stort nederlag vid Montaperti, och i sin ordning fördrefvo dem, men
1266 fingo själfva röna samma öde.
Kort därefter förnyades ett redan en gång förut gjordt försök till försoning genom giftermålsförbindelsen mellan medlemmar af de olika partierna, och det var då som en dotter till gibellinernas höfvidsman Farinata degli Uberti förmäldes med Guido Cavalcanti. Men redan året därpå fördrefvo gelferna de kvarvarande gibellinerna och erbjödo staden åt Karl af Anjou på tio år. Efter den betan återvunno gibellinerna aldrig sitt inflytande i Florens, och, ehuru år 1278 en fred stiftades, åtminstone delvis, af kardinal Latino på uppdrag af påfven Nikolaus III, låg stadens styrelse alltjämt i gelfernas händer. 1289 gjorde de fördrifna gibellinerna visserligen ett försök att med vapenmakt intränga i staden och, understödda af Aretinarna, som voro i förbund med Pisa emot den toskansk-gelfiska ligan, vedervågade de ett fältslag vid Campaldino den 11 juni, men blefvo fullständigt slagna, och Capronas kapitulering samma år fullbordade deras nederlag.
Den långvariga och förbittrade striden hade således till sluts gått gibellinerna emot, och orsaken därtill var väl i första rummet den, att, sedan Manfred stupat i slaget vid Benevento 1266 och Konradin två år senare lagt sitt hufvud under bödelsbilan på torget i Neapel samt med dem Hohenstaufernas ätt var utdöd på manssidan, det icke fanns någon personlig representant för gibellinernas ideal. Det låg därför i sakens natur, att, då de ändock fortforo som parti, andra orsaker därvidlag måste hafva inverkat. De voro kejserliga, så länge en kejsare fanns; men de voro därjämte aristokrater och i allmänhet väldiga jorddrottar med feodala traditioner, de där på sina starka, ofta befästade borgar öfvade stor makt och myndighet öfver kringliggande nejd; de hade därför i alla händelser ganska viktiga intressen att försvara. Och dessa intressen började att allt mera stå på spel gent emot städernas tilltagande betydelse genom industri och handel. Det är samma företeelse, som med längre eller kortare mellanrum upprepas på skilda håll i Europa: både the Commons i England och le tiers Etat i Frankrike hade vid detta laget ernått eller voro på väg att ernå politiska rättigheter. Det är medelklassens genombrott, som sträfvar att få något att säga i de samhällen, hvilkas tillvaro så väsentligt uppbäres al dess arbete och idoghet; det är de ofrälses kamp mot frälset, borgarnes strid mot “herrarna“, den till själfmedvetenhet vaknande demokratiens resning mot den gamla aristokratien. Man skulle kanske också kunna uttrycka det så, att det är börsen som vill göra sig gällande emot och öfver börden, och det är en strid som, fortsatt ända in i våra dagar, öfverallt har lyktats illa för de rena gibellinerna, som ej velat kompromissa med sina motståndare.
Så gick det nu också i Florens. Som vi sett, hade gibellinerna såsom parti redan tidigt blifvit satta ur spelet, ehuru visserligen de ännu i det tysta hade åtskilliga anhängare och gelferna emellanåt kunde finna det för sig fördelaktigt att låta dem synas fruktansvärdare än de voro; men gelferna själfva hade genom framgången fått ett mod och öfvermod, som vid flera tillfällen väckte allmän förargelse och därför behöfde stäckas. Och det vardt stäckt, åtminstone till en viss grad. Redan 1266 hade nämligen gibellinerna, för att tillvinna sig en smula folkgunst, bredvid den förutvarande territoriella indelningen infört en annan i yrkesgillen (arti), som till en början voro sju större och fem mindre; dessa sköttes väl och tillvunno sig efterhand ett mycket stort anseende, så att 1282 de till och med kunde omdana stadens styrelse efter sitt sinne, och på det sätt att den uppdrogs åt sex priorer, som skulle inneha sitt ämbete två månader i sänder och för öfrigt kunde väljas utan åtskillnad bland småfolket och “de stora“, endast de voro köpmän eller yrkesmän. Det förhöll sig nämligen så, att äfven gelferna bland sig räknade många nobili och grandi, och genom detta stadgande blefvo de i någon mån tyglade, i det de, för att få politiskt inflytande, måste låta sig upptagas som medlemmar i ett af yrkesgillena. Men efter den ofvannämnda segern vid Campaldino kunde de icke längre styra sig, utan deras öfvermod utbröt i olidliga och ständigt upprepade våldsamheter, tills Giano della Bella, själf adelig men först och främst god medborgare, 1293 lyckades sätta en gräns därför genom sina såkallade Ordinamenti della Giustizia (rättsordningar). I dessa påbjöds, att ingen frälseman kunde få någon andel i styrelsen, hvilken förbehölls dem, som verkligen utöfvade något af yrkena, hvarje våldsdåd af en adelig emot ofrälse skulle strängt straffas, med konfiskation af egendom, mistning af ena handen, eller döden; mindre förbrytelser skulle umgällas med penningböter; om en adelig begick någon förbrytelse och rymde, skulle straffet utkräfvas af hans anhöriga; om å andra sidan någon ofrälse var uppstudsig mot styrelsen eller kränkte dess lagar, skulle sådana straffas genom att förklaras vara grandi, hvarigenom de uteslötos från styrelsen och utsattes för samma straff som de adliga. För att verkställa dessa förändringar, tillsattes en ny ämbetsman, Gonfaloniere di Giustizia (rättvisans banerherre), som ställdes vid priorernas sida och fick ett garde af tusen infanterister, hvilkas fana hade kommunens vapen, ett rödt kors i hvitt fält; denna styrka, som icke kunde kommenderas att tjänstgöra utanför staden, var förbunden att alltid stå till gonfalonierens förfogande för ordningens upprätthållande.
För dessa stränga och säkerligen af behofvet högst påkallade förordningar fick emellertid deras upphofsman klen tack: redan två år senare gick han i landsflykt, ovisst om dömd därtill, såsom Villani, eller frivilligt, såsom Machiavelli uppgifver. Men båda äro eniga i att ge Giano della Bella det bästa vitsord såsom en utmärkt lojal och hederlig man.
⁎
Sådant var det florentinska samhällets tillstånd under Dantes uppväxttid och vid hans inträde i det offentliga lifvet. Detta skedde genom hans inskrifning i läkarnes och apotekarnes gille, hvilken bör hafva försiggått redan före 1293, enär annars han såsom Nobile skulle enligt det årets nyss omtalade förordningar hafva varit utestängd från möjligheten att någonsin vinna inträde i stadens styrelse. Nu åter vet man af officiella handlingar, att han den 6 juli 1295 deltagit i en öfverläggning om förändringar i Giano della Bellas rättsordningar; att han den 14 december samma år röstat vid priorsval och den 5 juni 1296 yttrat sig i hundramannarådet, hvaraf han väl således varit medlem, samt att han den 7 maj 1299 talat i San Gemignano såsom florentinskt sändebud till detta samhälle. År 1300 vardt han vald till en af priorerna för de två månaderna 15 juni—15 augusti, och därmed uppnådde han sitt ödes vändpunkt.
Förhållandena i Florens voro nämligen då särdeles bekymmersamma, förnämligast genom de högättade familjernas split och tvedräkt, som var hätskare än någonsin. Redan för året 1293 har Villani (VIII 1) antecknat fejder emellan släkterna Adimari och Tosinghi, Rossi och Tornaquinci, Bardi och Mozzi, Gherardini och Menieri, Cavalcanti och Buondelmonti, några Buondelmonti och Giandonati, Visdomini och Falconieri, Bostichi och Foraboschi, Foraboschi och Malispini, samt Frescobaldi sinsemellan och Donati likaledes sinsemellan, förutom andra adeliga hus, och han tillägger uttryckligen, att det varit allenast dessa misshälligheter mellan de förnäma, som gjort det möjligt att ändra statsförfattningen i så demokratisk riktning, som då nyss hade skett. Men, liksom det icke hade varit nog med allt detta, som man redan själf ägde, importerades just på våren 1300 ännu en ny partibildning, den mellan de Hvita och de Svarta.
Dessa partier hade först uppstått i Pistoja, där en Cancellieri hade varit två gånger gift, med talrik efterkomma i båda giftena. Den ena hustrun hade hetat Bianca, och de som kommo från henne kallade sig därför de Hvita, medan de andra, för att äfven å sin sida markera skillnaden, kallade sig de Svarta. Nu hände det en dag, att en af de hvita Cancellieri agade en af sina brorsöner, emedan denne hade på ett otillständigt vis kastat en snöboll på en annan pojke. För att hämnas passade brorsonen efter några dagar på tillfälle att ge farbrodern en örfil och skickades därför af sin far till denne för att få sådant straff, som han ansåge lämpligt. Onkeln slog likväl bort saken med skämt och affärdade gossen med en kyss. Men hans son Focaccia (H. XXXII 63), en vildsint yngling, fick tag i sin kusin, när han kom ut ur huset, släpade honom till stallet och högg där af honom ena handen, och, ej nöjd därmed, sökte han upp gossens fader, sin egen farbror, och mördade honom. Detta gräsliga brott ledde naturligtvis till repressalier, och inom kort var hela staden i uppror, den ena hälften af innevånarne höll med de Hvita, den andra med de Svarta. För att göra slut på oroligheterna, som artade sig till ett inbördes krig, sökte florentinarne medla, och, i hopp att därmed vinna sitt mål, läto de häkta båda partiernas ledare och föra dem fångna till Florens.
Olyckligtvis var detta blott att bota ondt med sjufaldt värre. Ty till de nyss härofvan nämnda bråkiga släkterna hade nu kommit två andra, Cerchi och Donati, och dessa, som voro starka rivaler, upptogo Pistoja-fejden, så att man numera äfven i Florens fick in de båda partierna. De förra, rika uppkomlingar, men särdeles väl anskrifna hos folket för hjälpsamhet och humanitet, slöto sig med Viero de’ Cerchi i spetsen till de Hvita, medan de senare, jämförelsevis fattiga, men af gammal adel och i många stycken visst icke bättre än den gammalgibellinska aristokratien, hade under ledning af Corso Donati tagit de Svartas parti. Våldsamheter och slagsmål hade redan förut förekommit mellan medlemmar af de båda släkterna, och på kvällen den 1 maj 1300 utbröt det första blodiga uppträdet mellan de Hvita och de Svarta, som sedan följdes af krakel och skärmytslingar, så ofta det bar till.
Det är klart, att så kunde det icke få fortgå och att stadens styrande män måste vidtaga kraftiga åtgärder för att stäfja ett ofog, som hotade att alldeles upprifva samhället. Till följd häraf beslöto priorerna på själfva midsommardagen 1300 att förvisa de värsta brushufvudena ur staden, och det fogade sig så, att Guido Cavalcanti var en af dem och att således Dante, som nyss tillträdt sitt priorat, nödgades vara med om att fördrifva en man, som han satte så synnerligen högt, som han kallade “sin förste vän“ och åt hvilken han tillägnat La Vita Nuova. Och dubbelt hårdt måste detta hafva känts, då det ohälsosamma klimatet i Sarzana, som anvisats de Hvita till uppehållsort, ådrog Guido en sjukdom, som, fastän han då redan fått återvända till Florens, ändade hans lif den 28 (eller 29) augusti samma år.
⁎
Ryktet om de florentinska gelfernas splittring i
två partier tyckes hafva spridt sig med en fart som
eld i blånor; åtminstone vardt hans helighet Bonifacius
VIII tidigt underrättad därom. Det var densamme
Bonifacius, som efter sin död fick det eftermälet, att
han kommit till påfvevärdigheten som en räf, regerat
som ett lejon och dött som en hund; han var nu öfver
åttio år, men fullföljde med kraft sina frejdade
företrädare Gregorius VII:s och Innocentius III:s maktlystna
politik och hade nu till närmaste mål att underlägga
sig Toskana. Att gå fram med våld syntes honom ej
lämpligt, men som fredsmäklare kunde han möjligen
komma åt att fiska i grumligt vatten. Som de Hvita
sutto vid makten och just hade anhållit om hans
medling, beställde han till sig deras främste man Vieri dei
Cerchi och förmanade honom att lefva i fred med det
andra partiet, lofvande honom, om han det gjorde, guld
och gröna skogar, men Vieri svarade kort, att han icke
hade ofred med någon. Af egen drift och, som det
synes, äfven påverkad af de Svarta, höll påfven sig då
till det gamla sittet att skicka en kardinal till Florens
för att stifta fred. Kardinalen var Matteo d’Acquasparta;
men, som han ej kunde hitta på något bättre
råd, än att föreslå, att priorerna skulle tillsättas med
lottning i stället för med val, så vardt detta icke
antaget, och kardinalen höll sig då också till det gamla sättet — att belägga staden med interdikt. Detta
hade tilldragit sig i juni månad.
Någon fred vardt det således icke af den gången; men längre fram begaf sig Corso Donati till Rom och bragte påfven på den tanken att inkalla Karl af Valois, en broder till franska konungen Filip den sköne, för att dels hjälpa konungen af Neapel i hans krig mot Sicilien, dels äfven såsom en fullt opartisk domare stifta fred mellan partierna i Florens. Så skedde äfven, och allhelgonadagen 1301 höll Karl sitt intåg i staden. Allt motstånd från de Hvita afväpnades genom hans försäkran, att han komme endast som fredsstiftare, och ett möte hölls den 5 november i kyrkan Santa Maria Novella, där Karl “med egen mun åtog sig och svor och såsom konungsson lofvade att bevara staden i fredligt och godt skick, och jag (Villani), som skrifver detta, var där tillstädes. Men det gjordes tvärtom af honom och hans folk.“ Beväpnade män intogos i staden; Corso Donati, ehuru förvisad, inkom tillsammans med dem, och folkmassan, som snart såg hvilka som voro herrar, hurrade för herr Karl och Baronen (= Corso). Under en vecka öfverlämnades staden åt eld och svärd, och ett nytt besök af kardinal Acquasparta hade inga andra följder än ett kort stillestånd och ännu ett interdikt. Under de första månaderna af 1302 fortsattes “fredsverket“ på samma vis och kröntes med en högmålsprocess mot några Hvita, som sades hafva inlåtit sig i en sammansvärjning med en viss Piero Ferrante från Languedoc för att denne skulle mörda Karl, som var hans egen länsherre; bref företeddes, som skulle hafva skrifvits af de anklagade, men Villani anser dem hafva varit förfalskade och att riddaren på anstiftan af de Svarta och i förrädisk afsikt underhandlat med de Hvita; han skulle således hafva hört till det slags folk, som i vissa moderna stater förekommer under benämningen agents provocateurs. Emellertid dömdes 600 af de anklagade antingen till döden eller till landsförvisning med förlust af all sin egendom, och från den 4 april 1302 funnos i Florens endast Svarta gelfer.
⁎
Huru hade det under tiden gått Dante? Och huru hade
han kunnat rädda sin farkost undan de svåra stormar,
som rasat under det senaste halfåret? Det är icke
så alldeles lätt att säga, och frågorna måste till större
delen bli obesvarade. Man vet blott, att den signoria,
i hvilken han satt år 1300, alltid motsatte sig Bonifacii
planer och att Dante då tyckes hafva vunnit förtroende
hos sina medborgare, ty man finner, att han
den 13 april 1301 röstat med i de tolf större
yrkesgillenas åldermansråd och den 13 september deltagit i
det stora sammansatta rådet af stadens myndigheter,
hvarförutom han den 28 april hade fått i uppdrag att
ha tillsyn öfver byggnadsarbetena vid San Proculovägen,
hvilka skulle underlätta truppernas intåg från
landet. Men hvar var han just under den farliga
tiden, sedan Karl af Valois anländt till staden? Dino
Compagni säger, att medan denne ännu var kvar i Rom,
förmodligen alltså i september eller första dagarna af
oktober, den då sittande signorian skickade tre
sändebud till påfven för att motverka de Svartas stämplingar, att Dante varit en af dem och att påfven, efter
att hafva hört deras andraganden, affärdat de två andra
hem till Florens, medan Dante skulle hafva stannat i
Rom. Denna Dinos uppgift har på flera håll väckt
tvifvel och motsägelse, men ingen hade närmare reda
på dessa ödesdigra dagars historia än han, som hela
tiden icke blott var närvarande i Florens, utan själf
var en af de Hvitas ledande män.
Vare emellertid härmed huru som helst; så mycket synes dock visst att Dante icke uppehållit sig i Florens under Karls af Valois och de Svartas skräckvälde. Men detta hindrade icke, att redan den 27 januari 1302 stadens dåvarande podestِá, en herr Cante de’ Gabrielli från Gubbio, mot Dante och tre andra, som alla voro frånvarande, afkunnade en tredskodom, hvarigenom Dante för åtskilliga fula saker, nämligen baratteria eller oredlig ämbetsförvaltning, användandet af offentliga medel för att motarbeta Karl af Valois, m. m., dömdes att, liksom sina olyckskamrater, inom tre dagar betala 5,000 gyllen i silfver (s. k. fiorini piccoli, som gällde blott tjugondedelen af verkliga guldgyllen) eller att vid bristande betalning mista all sin egendom, samt i båda fallen till förvisning från Toskana på två år och ständig ovärdighet att vidare brukas i statens tjänst. Då inga gyllen hördes af inom den utsatta tiden, dömdes genom en ny dom den 10 mars han och fjorton andra att lefvande brännas, om och när de någonsin framdeles råkade i statens våld. Men icke nog härmed: Dantes namn uppräknas af Dino Compagni äfven bland offren för den stora blodsdomen i april samma år, så att, om han ock hade haft mer än ett lif att mista, hade det väl behöfts för att dessa domar skulle kunna gå i verkställighet.
Beskyllningen för oredlig ämbetsförvaltning hade naturligtvis framkallats af partihat och var dessutom i och för sig orimlig, ty Dante, om någon, var förvisso en bottenärlig man, och han har låtit sig angeläget vara att i 21:a och 22:a sångerna af H. särskildt brännmärka svikliga ämbetsmän; men vi veta ytterligare af Villani (se sid. 3 här ofvan), som dock hörde till de Svarta och således var hans politiska motståndare, att Dante utan något annat förvållande (senza altra colpa) än att hafva tillhört de Hvita fördrefs från Florens. Detta vittnesbörd bör anses afgörande.
⁎
Under de nitton sista åren af sitt lif var alltså
Dante landsflyktig från sin fädernestad, och det är
klart att en man, som förverkat lif och gods, icke kunde
på något vis bidraga till familjens uppehälle. Men
Monna Gemma var född Donati, och, om än hon ej
var syster till den mäktige Corso, får det väl ändock
antagas, att släktingarna icke lämnade sin fränka
ohulpen, utan vårdade sig om henne. Detta bekräftas äfven
af Boccaccio, som säger, att Dante föga bekymrade sig
om hustru och barn, “därför att han visste henne vara
genom blodsband besläktad med en och annan bland
de förnämsta af motpartiet“, och, “något litet af hans
ägodelar hade af hustrun blifvit såsom varande hennes
hemgift försvaradt mot det borgerliga raseriet, och,
sedan hon ej utan besvär kommit i besittning däraf, försörjde hon med dess afkastning tämligen knappt sig
själf och hans små barn“. Så att verklig nöd har väl
den i Florens kvarlefvande familjen icke behöft lida.
Men så fick Dante själf så mycket hårdare pröfva på all landsflyktens bitterhet, och hur djupt han kände den, framgår ur ett och annat ställe i hans skrifter. Så heter det uti Il Convivio I 3: “Eftersom det behagade invånarna i Roms sköna och frejdade dotter Florens att utkasta mig ur hennes ljufva sköte, — i hvilket jag var född och fostrad ända till mitt lifs höjdpunkt och vid hvilket med deras goda minne jag af allt hjärta åstundar att få hvila min trötta ande och afsluta den tid, som mig är beskärd, — har jag som en främling och snart sagdt tiggande genomvandrat nästan alla de trakter, till hvilka detta vårt språk sträcker sig, mot min vilja visande ödets slag, hvilket ofta plägar med orätt tillskrifvas den slagne. Jag har försann varit en farkost utan segel och styre, drifven till skilda hamnar och flodmynningar och stränder af den torra vind, som för med sig den smärtsamma fattigdomen. Och jag har synts usel i mångas ögon, de där tilläfventyrs för något mitt ryktes skull hade tänkt sig mig på annat vis, och inför dem icke blott förnedrades min person, men hvarje arbete, så gjordt som ämnadt att göras, fick ett ringare värde.“ Och i Par. XVII, där skalden låter sin stamfader Cacciaguida förutsäga sig de vedervärdigheter, som han vid sångens författande såväl kände af erfarenheten, säges det bland annat, v. 58—69.
Hur salt det smakar andras bröd att äta
du skall få röna, och hur tungt man vandrar
den vägen upp- och nedför andras trappor.
Men värsta bördan för din rygg skall blifva
umgänget med de dåliga och dumma,
med hvilka du skall dela olycksöde
och som blott otack, galenskap och ondska
dig skola visa; kort därefter skall dock
det sällskapet, ej du, få blodig panna.
Fäaktigheten skall i deras framfärd
så tydligt visa sig, att det din ära
blir att blott med dig själf parti ha bildat.
Dessa verser äro upplysande äfven däruti, att de gifva oss en inblick i Dantes ställning till sina olyckskamrater. Alla voro de gelfer, d. v. s. principiellt påfvens män, och nu hade han indock utlämnat dem åt Karl af Valois till den behandling, som drifvit dem från hus och hem, ehuru så till vida lyckligare än många deras vänner och fränder, att de kommit därifrån med lifvet. Hvad var då naturligare än att de sällade sig till andra sina landsmän i utlandet, de där ock hade på sin tid blifvit fördrifna, alltså till gibellinerna? Men de tyckas hafva varit hvad man kallar ett “blandadt sällskap“ och därtill illa anförda, så att, när de 1304 gjorde ett försök att med våld intränga i Florens, de tillbakaslogos med blodig panna, som Dante säger. Då hade han emellertid redan skilt sig från dem och “bildat parti blott med sig själf“, hvilket med andra ord torde betyda, att han blifvit en fullkomlig enstöring.
⁎
På några ställen i sin Commedia ägnar Dante en
tacksamhetsgärd åt personer, som visat honom gästfrihet och välvilja; detta är fallet t. ex. med ätten della
Scala (Scaliger) i Verona, som gaf honom “hans första
tillflyktsort, hans första hemvist“, ätten Malaspini,
m. fl. På andra ställen förekomma så trogna och i detalj
gående beskrifningar på lokaliteter, att man måste
antaga att han själf sett dem. Men att bestämma ett
visst datum för dessa besök på skilda orter och hos
olika personer är i de flesta fall omöjligt; man får
nöja sig med de få uppgifter, som kunnat hämtas ur
ännu befintliga handlingar, och för öfrigt inskränka sig
till gissningar. En fråga af större betydelse än andra
dylika är den om hans vistelse vid Pariser-universitetet,
som både af Villani (se här ofvan) och Boccaccio
uttryckligen förlägges till landsflyktstiden; rimligtvis
kan den af skäl, som strax skola angifvas, knappast
hafva inträffat efter 1310. Men, när Boccaccio i ett
latinskt poem till Petrarca talar om, att han skulle
hafva besökt icke blott Paris, utan äfven England, och
en kommentator af Commedian från början af 1400-talet
till och med påstår, att han skulle för teologiska
studier hafva vistats i Oxford, då vill det en öfverhöfvan
stark tro till för att taga dessa uppgifter för
goda, ehuru visserligen H. XV 4—6 skulle kunna
innebära, att han åtminstone sett den flandriska kusten,
därifrån öfverfarten till England förmodligen då liksom
nu var ganska lätt.
En tid af de gladaste förhoppningar inbröt för Dante med Henrik VII:s af Luxemburg tåg till Italien för att än en gång häfda kejsardömets öfverhöghet i detta land. Bonifacius VIII var längesedan död och påfveväldet hade börjat sin 70-åriga förnedringsperiod i Avignon, så att omständigheterna tycktes knappt kunna vara gynnsammare. Full af hänförelse skref också Dante någon gång mellan september 1310 och januari 1311 till “alla och enhvar af Italiens konungar och senatorerna i den ärevördiga staden (Rom), så ock hertigarna, markiserna, grefvarna och folken“ ett upprop, som börjar med hälsningsorden: “Se nu är den behagliga tiden“ och däri han på det varmaste uppmanar dem att hylla Henrik. Ett bref skref han ock, den 31 mars 1311, till sina landsmän, men hållet i en helt annan anda, ty det var ett det argaste bannbref, såsom det syntes redan af utanskriften, som var ställd till “Sceleratissimis Florentinis intrinsecus“, och i en skrifvelse af den 16 april s. å. till kejsaren själf uppmanar han denne att först och främst krossa den huggormen Florens såsom roten och upphofvet till alla Italiens olyckor. Man kan efter detta icke förtänka de goda Florentinarna, att, när den 2 därpå följande september ett pardonsplakat utfärdades för en mängd andra florentinska biltoge, de namneligen undantogo Dante.
Honom har detta sannolikt bekymrat föga, ty han hade ju sin kejsare, som väl förr eller senare skulle få bukt med de morska Florentinarna och bringa dem till förnuft. Och kejsar Henrik omtalas hafva varit en mycket ädel man, till hvilken man kunde hysa godt förtroende; men ack! en för tidig död bortryckte honom i blomman af hans ålder redan den 24 augusti 1313, och därmed lågo alla Dantes ljusa förhoppningar grusade, hans fasta tillförsikt om bättre tider alldeles slagen till marken. Därefter synes han också hafva resignerat och hållit sig främmande för alla “politische Umtriebe“ gent emot den florentinska republiken. Men den glömde icke honom: åren 1314 och 1315 hade gibellinerna under anförande af Uguccione della Faggiuola haft några framgångar, i det de intagit Lucca och i slaget vid Monte Catini tillfogat gelferna ett fullständigt nederlag, och, ehuru det icke är veterligt att Dante personligen deltagit i dessa härfärder, vardt dock följden den, att den 6 november 1315 en sista dom afkunnades, genom hvilken icke blott Dante själf, utan äfven hans söner dömdes till halshuggning, i fall de blefve infångade. Hvad sönerna hade förbrutit är obekant; men arten hade måhända börjat röjas hos de unga, de voro Dantes söner, och de styrande i Florens resonerade väl som så, att “af djäfla ägg, bli djäfla ungar“, och då vore det bättre att förekomma än förekommas.
Redan följande året 1316 proklamerades likväl en amnesti och medgafs åt de landsförvista att få återvända till Florens, dock under vissa förnedrande villkor, nämligen att erlägga böter och stå uppenbar kyrkoplikt i Dantes “sköna San Giovanni“. Många lära hafva begagnat sig af tillåtelsen, men Dante för sin del afvisade den med förakt och skref till en vän i Florens: “Är då detta det ärofulla sätt, på hvilket Dante Alighieri återkallas till sin fädernestad efter nära femtonårig landsflykt? Har hans för hvar man öppendagliga oskuld förtjänat detta? eller hans oaflåtliga svett och möda med studier? … Nej detta är icke en väg för mig att återvända till fädernestaden; men, kan af eder eller låt vara af andra en annan upptäckas, som icke förringar Dantes heder och ära, då skall jag taga den med ingalunda tröga steg. Kan åter jag ej på en sådan väg komma till Florens, så kommer jag aldrig dit. Hvad! Kan jag ej öfverallt betrakta solen och stjärnorna? Kan jag ej öfverallt under himmelens fäste betrakta de härligaste sanningar utan att förut göra mig till en stackare, ja rent ärelös inför folket och staden Florens? Dagligt bröd skall ändock ej tryta mig.“
Sina sista år tillbragte Dante i Ravenna, dit han inbjudits af Guido Novello da Polenta, en brorson till Francesca da Rimini, och där han hade hos sig två af sina barn, sonen Pietro och dottern Beatrice. På våren 1321 sände honom Guido i ett diplomatiskt värf till Venedig, där han synes hafva insjuknat; efter sin återkomst till Ravenna vardt han sämre och dog den 14 september (enligt Boccaccio, hvaremot de flesta handskrifter af Villani hafva juli). I Ravenna begrofs han ock, och där hvila ännu hans ben, trots alla försök af en fanatisk kardinal att få dem brända och af Florentinarna att återbörda dem till hans fädernestad, som behandlade honom så hårdt, medan han lefde, och ärat honom så högt efter döden.
⁎
Om Dantes personlighet lämnar Boccaccio rätt
noggranna uppgifter, som i jämförliga punkter
öfverensstämma med Villanis och dem han antagligen har
fått från fullt tillförlitligt håll. “Dante var“, säger han,
“af medelmåttig längd och, när han hunnit till mogen
ålder, gick han något krokig och hans hållning var allvarlig och blid; alltid klädd i ärbara plagg af en
sådan dräkt, som anstod hans mogna ålder; han hade
ett långlagdt ansikte med örnnäsa och snarare stora än
små ögon, stora käkar, och underläppen sköt framom
öfverläppen; hyn var mörk, och hår och skägg tätt,
svart och krusigt, och alltid var hans uppsyn vemodig
och tankfull. Däraf hände det en dag i Verona, —
då hans arbeten och i synnerhet den delen af hans
Commedia, som han kallar Helvetet, redan öfverallt
omtalades af ryktet och han själf var känd af många
både män och kvinnor, — att, när han gick förbi en
port, där flera kvinnor sutto, en af dem sakta, men
dock ej så sakta att hon icke hördes af honom och
hans sällskap, sade till de andra kvinnorna: “ser ni
den där, som far till helvetet och kommer tillbaka, när
han vill, och har hälsningar hit upp ifrån dem, som
äro därnere?“ Henne svarade då en af de andra i all
oskuld: “du säger nog sant; ser du inte, hur svart
han är i skägget och mörkhyllt af hettan och röken
därnere?“ Dessa ord hörde han sägas bakom sig och,
då han märkte att de kommo af kvinnfolkens rena
öfvertygelse, behagade det honom och, liksom belåten
med att de hyste en sådan mening, gick han småleende
vidare. — I mat och dryck var han ytterst måttlig,
såväl i att förtära dem på bestämda timmar som i att
icke öfverskrida det nödvändiga, och aldrig var han
någon frossare i någotdera. Läckra rätter prisade han,
men åt oftast af de enkla och klandrade högligen dem,
som lägga en stor del af sin sträfvan i att skaffa sig
utsökta saker och låta tillreda dem på det omsorgsfullaste,
försäkrande, att sådana icke äta för att lefva, utan snarare lefva för att äta. — Ingen kunde vara
mera vaken än han i studier och i hvarje annan sak,
som intresserade honom … Han talade sällan utan att
vara tillspord, men då eftertryckligt och med ett uttryck i
rösten, som passade till det ämne, hvarom han talade;
när så behöfdes, var han mycket vältalig, med raskt
och godt utförande.
“I sin ungdom fann han stort nöje i musik och sång och var god vän och hade sitt umgänge med de bästa sångare och musici på den tiden; och, lockad af detta nöje, skref han många stycken, som han sedan hade de nämnda vännerna att ikläda en täck och mästerlig musik … I sina studier var han mycket trägen, så väl med hänsyn till den tid han ägnade åt dem som därtill, att ingen nyhet, som omtalades, kunde taga honom från dem … Denne skalden hade också en utmärkt fattningsgåfva, ett pålitligt minne och ett klart och skarpt förstånd … Han satte stort pris på hedersbetygelse och ståt, och till äfventyrs mer än som hade varit önskligt för hans frejdade förmåga. Men hvad! hvilket lif är väl så anspråkslöst, att det icke är känsligt för äran?“
Men Boccaccio har icke idel berömmande ord för sin höge skald; han omtalar äfven hans fel, och särskildt hans starka partilidelse, som tyckes ännu på äldre dagar hafva i ovanligt hög grad behärskat honom. Och han nästan skäms för att “med något fel fläcka en så stor mans rykte“, men, tillägger han, “om jag tiger med de mindre berömliga sidorna hos honom, skall jag därigenom borttaga tilltron till de berömliga, som jag framhållit. Därför ursäktar jag mig för honom själf, som måhända med harmsen blick från någon hög trakt i himlen betraktar mig som skrifver detta.“
- ↑ Båda orden hafva för g samma uttal som i de svenska gata, god, gul.