Lysande förhoppningar/Kapitel 04

←  Kapitel 3

Lysande förhoppningar av Charles Dickens Översättare: Thorgny Wallbeck-Hallgren Kapitel 4

Kapitel 5  →

IV.

När jag kom hem, väntade jag nästan att i köket finna en polis som skulle sitta och vänta på att taga mig. Men där fanns, märkligt nog ingen polis, stölden hade inte ens blivit upptäckt. Mrs Joe hade oerhört mycket att göra med att få huset i ordning för dagens festlighet, och Joe hade blivit tillsagd att hålla sig på kökströskeln för att inte vara i vägen för sopskyffeln — en pjäs, till vilken ödet annars alltid ledde honom förr eller senare, när helst min syster höll på att sopa stugugolven.

»Och var i helsike har du varit?» var mrs Joes julhälsning, när jag och mitt goda samvete inträdde i huset.

Jag sade, att jag varit nere i byn för att höra julhymnerna.

»Jaså, jaa», anmärkte mrs Joe, »du kunde ha gjort värre saker än så.»

Och jag tyckte, att därom rådde intet tvivel.

»Det skulle ju kunna hända, att jag nångång skulle kunna få höra julhymnerna, om jag inte varit hustru till en grovsmed och själv en stackars arbetsträl, som aldrig har tid att ta av sig sitt förkläde ens», sade mrs Joe. »Jag är alldeles förtjust i julhymner, och bara därför får jag naturligtvis aldrig höra några.»

Mr Wopsle, klockaren, var bjuden till middagen hos oss, vidare mr Hubble, hjulmakaren, och mrs Hubble, onkel Pumblechook (Joes farbror, ehuru mrs Joe ansåg honom vara hennes) — en välsituerad spannmålshandlare från närmaste stad, vilken brukade fara i egen schäs. Middagen skulle börja halv två.

När Joe och jag kommo hem från kyrkan, funno vi bordet dukat, mrs Joe högtidsklädd, middagen i ordning och stora ingången öppen (som den aldrig var annars) för de främmandes skull, och allting fint och trevligt. Och ännu hördes inte ett ord om tjuveriet.

Tiden för middagen var inne, och de främmande kommo. Mr Wopsle, som var intimt förenad med en stor romersk näsa och hade en framspringande skinande och skallig hjässa, utmärkte sig för en mycket djup basröst, som han var ohyggligt stolt över; bland hans bekanta var det en allmän hemlighet, att om han bara fick tillfälle så skulle han göra kål på prästen med sin vältalighet. Själv erkände han, att om bara kyrkan »stog öppen» (det vill säga för tävlan) vore det inte alls omöjligt, att han kunnat uppnå en ställning där. Men eftersom kyrkan inte »stog öppen» så var han fortfarande församlingens klockare. Men han gav sin harm luft på ett synnerligen kraftigt sätt, när han sjöng amen i kyrkan och när han tog upp psalmen tittade han alltid först på församlingen, som om han ville säga: »Ni har hört vår vän däruppe. Nu skall ni få höra nånting annat.»

»Mrs Joe», sade onkel Pumblechook — en stor, pustande, medelålders, klumpig karl med en mun som en fisk, dumma glosögon och gulrött hår, vilket stod rakt ut från huvudet på honom, så att han såg ut som om han hade blivit strypt och alldeles nyss kommit till sans — »jag har fört med mig en liten julklapp, en butelj sherry, min bästa fru, och dessutom har jag tagit med mig, min bästa fru, en butelj portvin.»

Varje juldag kom han på alldeles samma sätt och talade i alldeles samma ordalag, som om han hade talat om en märkvärdig nyhet, krampaktigt bärande de två buteljerna, som ett par gymnastiska hantlar.

Och varje juldag svarade mrs Joe precis som denna dagen: »Åh, onkel Pum-ble-chook! Det är all-de-les för mycket!» Och varje juldag fortsatte han precis som nu. »Det är inte alls för mycket. Och alla ha ni hälsan, och hur mår Tolvskillingen utan värde?» — med det senare menade han mig.

Vi åto i köket och begåvo oss sedan in i förmaket för att äta nötter och apelsiner och äpplen. Min syster var ovanligt livlig vid detta tillfälle och var verkligen betydligt trevligare i mrs Hubbles sällskap än i något annat. Jag kommer ihåg mrs Hubble som en liten lockig och kantig person, klädd i himmelsblått med ett mycket tillgjort ungdomligt sätt, vilket antagligen berodde därpå att då hon gifte sig med mr Hubble — någon gång i den gråa forntiden — var hon betydligt yngre än han. Jag kommer ihåg mr Hubble som en envis bredaxlad och kutryggig gammal man, vilken luktade sågspån och var alldeles ovanligt hjulbent. Jag minns, att när jag var mycket liten kunde jag se stora sträckor av landskapet mellan hans ben, när han kom knogande landsvägen framåt.

I detta sällskap skulle jag ha känt mig mycket obehaglig till mods, även om jag inte stulit mat i skafferiet. Inte precis därför, att jag höll på att drunkna i borddukens skarpa veck samt hade ett bordshörn rakt i bröstet på mig och mr Pumblechooks armbåge i ögat, och inte heller därför, att jag inte fick säga ett ord, eller därför, att man bara gav mig de stackars avskrapade benen av fågeln och de magra skinkbitar, som svinet, om det hade levat, verkligen inte skulle haft någon anledning att skryta över. Nej, jag skulle inte ha brytt mig om det, om de bara hade velat låta mig vara i fred. Men det ville de inte. De lämnade inget tillfälle obegagnat att föra samtalet över på mig. Jag kunde inte ha blivit mera pikad om jag hade varit en tjur i en spansk cirkus.

Det började genast vi satte oss till bords. Mr Wopsle läste bordsbön på ett storslaget dramatiskt sätt — det förefaller mig nu som om han liknade någon sorts religlös korsning mellan Hamlets faders ande och Richard III och slutade med den allvarliga förhoppningen, att vi allesammans kände oss tacksamma för Guds gåvor. Vilket föranledde min syster att strängt fixera mig och säga på ett milt förebrående sätt: »Hör du det? Glöm inte att vara tacksam!»

»I synnerhet, gosse», sade mr Pumblechook, »mot den som tog hand om dig och födde upp dig med flaska.»

Mrs Hubble skakade på huvudet, betraktade mig med ett uttryck av aningsfull sorg över att det aldrig kunde bli någonting ordentligt av mig, och frågade: »Hur kan det komma sig, att ungdomen aldrig känner tacksamhet?»

Detta moraliska mysterium tycktes vara omöjligt för sällskapet att förklara, tills mr Hubble skarpsinnigt löste det svåra problemet genom att säga: »Dålia anlager, si!» hvarpå de övriga mumlade: »De ä nog sant», och tittade på mig på ett alldeles ovanligt otrevligt och närgånget sätt.

Joes ställning och inflytande voro om möjligt ännu osäkrare när vi hade främmande än annars, men han försökte alltid hjälpa och trösta mig, när han kunde, på sitt sätt. Och det sättet bestod merendels vid middagarna däri att han gav mig så mycket steksås, han kunde. Eftersom det fanns mycket steksås den dagen serverade mig Joe sked efter sked tills tallriken höll på att svämma över.

Senare under middagens lopp rekapitulerade mr Wopsle dagens predikan med mycken högtidlighet och meddelade i förtroende — det vill säga under den vanliga förutsättningen att kyrkan »stog öppen» — vad slags predikan han skulle hava hållit. Efter att välvilligt ha utbrett sig över åtskilliga kapitel i sin tilltänkta avhandling, anmärkte han, att han tyckte att dagens predikan var mycket illa vald, »vilket var desto oursäktligare», tillade han, »som det fanns så många goda ämnen för en predikan vart man vände sig.»

»Precis», sade onkel Pumblechook, »ni har helt enkelt slagit huvudet på spiken, sir! Massor av goda ämnen vart man vänder sig för dem som förstå att strö salt på stjärten på dem. Det är vad som behövs. Man behöver inte gå långt för att finna ett gott ämne, bara man är beredd och har så att säga sitt saltkar till hands.»

Mr Pumblechook tillade efter att ha tagit sig en kort funderare:

»Titta på skinkan till exempel. Det är också ett ämne för en predikan! Behöver någon ett gott ämne, så titta bara på skinkan!»

»Sant, sir. Där finns mycket att tänka på för ungdomen», fortsatte mr Wopsle — »och jag kände på mig att det skulle bli frågan om mig igen — »mycket tänkvärt kan göras av den texten.»

»Hör noga på», sade min syster till mig med allvarlig min.

Joe gav mig litet mera sås.

»Svin», fortsatte mr Wopsle med sin djupaste basröst och pekade på mig, som om han nämnde mig vid mitt förnamn, »svin voro den förlorade sonens följeslagare. Svinets glupskhet kan framhållas som ett varnande exempel för ungdomen. Vad som är förkastligt hos ett svin är ännu mera förkastligt hos en gosse;

»Eller flicka», inföll mr Hubble.

»Naturligtvis även flicka, mr Hubble», medgav mr Wopsle något irriterat, »men för ögonblicket finns det ingen flicka här.»

»Dessutom», sade mr Pumblechook och vände sig förebrående mot mig, »kom ihåg vad du har att vara tacksam för. Om du hade varit en gris —»

»Det var han», sade min syster med eftertryck.

Joe gav mig ännu mera sås.

»Nåja, men jag menar en fyrfotad gris», sade mr Pumblechook, »om du hade varit en sådan, hade du månne varit här nu? Åhnej —»

»Utom i den formen», sade mr Wopsle, och nickade åt stekfatet.

»Men jag menar inte i den formen, sir», invände mr Pumblechook, som inte tyckte om att bli avbruten, »utan jag menar njutande av äldre och förståndigt folks sällskap, av nöjet att få åhöra deras samtal och vältrande sig i dagligt överflöd. Skulle han hava gjort det? Nej, det skulle han inte. Vad skulle hava blivit hans öde?» (Här vände han sig till mig igen.) »Du skulle ha blivit såld för så och så många kronor och Dunstable, slaktaren, skulle ha kommit till dig, när du låg på ditt hö, och han skulle lyft upp dig under sin vänstra arm och med sin högra skulle han ha knäppt upp sin blus för att taga en pennkniv från sin västficka och han skulle hava spillt ditt blod och utgjutit ditt liv. Det hade inte varit någon fråga om att taga dig om hand och föda upp dig med flaska då. Inte ett dyft.»

Joe bjöd mig mera sås, men jag vågade inte ta emot det.

»Vilka bekymmer måste inte han ha berett er, mrs Gargery», sade mrs Hubble, beklagande till min syster.

»Bekymmer», utropade min syster, »bekymmer!» Och sedan började hon på med en fruktansvärd beskrivning av alla de illdåd jag hade begått, alla de sömnlösa nätter jag förorsakat, alla de höjder, som jag ramlat ned ifrån, och alla de gropar, som jag ramlat i, alla de lemlästningar jag hade förorsakat mig själv, alla de gånger hon hade önskat mig i graven och alla de gånger jag trotsigt och otacksamt hade vägrat att gå och lägga mig i den.

Men allt vad jag uthärdat hittills var ett intet emot den förskräckelse jag erfor, när den tystnad bröts, vilken följde på min systers historia, och under vilken allesammans hade tittat på mig (jag var pinsamt medveten om att det var med indignation och avsky).

»Jaha», sade mr Pumblechook, i det han åter förde samtalet tillbaka till det ämne från vilket sällskapet förirrat sig, »även som kokt är svin utmärkt, eller hur?»

»Skall det vara litet konjak, onkel?» sade min syster.

Milde himmel, det kunde alltså inte undvikas!

Han skulle känna att den var svag, han skulle säga att den var svag, och jag skulle vara förlorad. Jag höll mig hårt fast med båda händerna om bordsbenet under duken, medan jag väntade på mitt öde.

Min syster gick efter lerkruset, kom tillbaka med det och fyllde i hans glas. Ingen annan ville ha något. Den gemena karlen roade sig med att leka med sitt glas — han lyfte upp det, tittade genom det mot ljuset och satte ned det igen. Under tiden höllo mrs Joe och mr Joe på med att skyndsamt duka av bordet för att sätta fram pajen och puddingen.

Jag kunde inte taga mina ögon från Pumblechook. Under det jag alltjämt höll mig hårt fast i bordsbenet med händer och fötter, såg jag den otäcka människan lekfullt fingra på sitt glas, ta upp det, småle, kasta huvudet bakåt och dricka ur konjaken. Ögonblicket efteråt blev sällskapet mycket förvånat över att se honom hoppa högt i luften, dansa runt på ett förfärligt spasmodiskt sätt, som om han hade kikhosta samt rusa ut.

Strax därefter sågo vi honom genom fönstret, hoppande och hostande och görande så fruktansvärda grimaser som om han blivit tokig.

Jag höll fortfarande krampaktigt fast i bordet, medan mrs Joe och mr Joe sprungo ut till honom. Det var en lättnad för mig, när han kom tillbaka. I det han strängt granskade sällskapet, som om det hade gjort honom något illa, sjönk han ner på en stol med det betecknande utropet: »Tjära!»

Saken var den, att jag hade fyllt på kruset med tjärvatten. Jag visste, att hans tillstånd skulle försämras, och mina händer, som höllo nervöst om bordsbenet darrade så häftigt, att bordet hoppade som i en spiritistisk borddans.

»Tjära?» skrek min syster bestört, »hur i all världen har tjäran kommit dit?»

Men onkel Pumblechook, som var en pamp i detta hus, ville inte höra talas om saken vidare, utan avvärjde det överlägset genom att begära varmt vatten och genever. Min syster blev därigenom tillräckligt sysselsatt med att ta fram genevern, det varma vattnet, sockret och citronen och blanda allt detta tillsammans. För ögonblicket åtminstone var jag räddad. Jag höll ännu krampaktigt i bordsbenet, men nu var det av glödande tacksamhet.

Så småningom blev jag så lugn att jag kunde släppa mitt tag och njuta av puddingen. Mr Pumblechook njöt av puddingen. Alla njöto av puddingen. Puddingen tog slut och mr Pumblechook började skina under toddyns inflytande. Jag trodde, att det skulle gå bra, då min syster sade till Joe: »Rena tallrikar!»

Jag högg genast tag i benet igen och kramade det, som om det varit min ungdoms kamrat och bäste vän. Jag förutsåg, vad som skulle komma, och jag kände, att denne gången var jag förlorad.

»Ni måste smaka», sade min syster i det hon vände sig till alla gästerna, »ni måste absolut smaka på en delikat och utsökt rätt, som jag fått av onkel Pumblechook. Ni ska veta», tillade hon och reste sig, »det är en paj — en utsökt fläskpaj.»

Onkel Pumblechook, som synbarligen var förtjust över att ha gjort sina medmänniskor en tjänst, sade på ett tillgjort, anspråkslöst sätt: »Nånå, mrs Joe, man gör så gott man kan. Låt oss smaka på pajen.»

Min syster gick ut för att ta in den. Jag hörde hennes steg närma sig skafferiet. Jag såg mr Pumblechook leka med sin kniv. Jag såg mr Wopsles romerska näsa vädra någonting gott. Jag hörde mr Hubble anmärka att »en liten smula av den där fläskpajen, det skulle allt vara utmärkt och skulle absolut inte skada», och jag hörde Joe säga, »du skall också få litet, Pip». Jag kommer inte ihåg om jag skrek till högt eller om Jag inbillade mig det. Jag kände dock att jag inte kunde uthärda längre. Jag släppte mitt bordsben och sprang för livet.

Men jag kom inte längre än till förstudörrn, ty där sprang jag rakt i armarna på en tropp soldater, och en av dem höll fram ett par handbojor mot mig i det han sade: »Hallå, kom hit!»