Lysande förhoppningar/Kapitel 23
| ← Kapitel 22 |
|
Kapitel 24 → |
XXIII.
Då vi kommo till teatern, befunno vi oss med ens mitt uppe i kungariket Danmark och funno kungen och drottningen sittande i två länstolar vid ett köksbord med hovet runt omkring. Hela danska adeln var på uppvaktning och bestod av en nobel gosse klädd i sämskskinnstövlar, som måtte tillhört någon jättelik förfader, en vördnadsvärd, men mycket smutsig adelsman, som mycket sent tycktes ha utgått ur det lägre folkets led, samt ett danskt hovfolk med kam i håret och benen i vita silkestrikåer och i det hela av ett mycket feminint utseende. Min begåvade landsman stod dyster en bit därifrån med korslagda armar och jag skulle ha önskat att hans lockar hade sett lite mera naturliga ut.
Under spelets gång hände åtskilliga underliga saker. Landets förre med döden avgångne konung tycktes icke blott ha fått en svår hosta vid sin död utan hade även tagit denna med sig i graven och var ännu icke kvitt den, då han gick igen som ande. Det kungliga spöket hade därjämte ett spökligt manuskript fäst vid sin stav, och gluttade alltsomoftast i detsamma med en märkbar ängslan att hitta rätta stället, som verkade mycket jordisk och kroppslig. Detta gav galleripubliken anledning att ge den kungliga skuggan rådet att »hoppa över det där» — ett råd som skuggan tog mycket illa upp. Man fäste sig också vid, att var gång denna majestätiska ande uppenbarade sig med ett försök att inbilla publiken, att han varit ute och gått lång tid och långa vägar, kom den synbarligen från en närbelägen mur, vilket gjorde att dess skräckfulla uppträdande mottogs med hånfullt lugn.
Drottningen av Danmark, en mycket trevlig och frodig dam, ansågs av publiken ha för mycket mässing på sig. Hennes diadem var fäst runt hakan med ett brett band av metall, liksom om hon haft en fruktansvärd tandvärk, hennes midja var prydd med ett annat, och armarna voro försedda med var sitt, så att hon helt öppet kallades »mässingen».
Den noble gossen i de förhistoriska stövlarna var mycket ombytlig. Han föreställde på en och samma gång en duktig sjöman, en kringvandrande skådespelare, en dödgrävare, en präst och en person av den yttersta vikt och betydelse vid en fäktuppvisning vid hovet, vars fina omdöme och säkra öga berömde de svåraste stötar. Allt detta gjorde att publiken slutligen avskydde honom, och när han slutligen blev ertappad som munk och ville sköta om en begravning, tog sig den allmänna indignationen uttryck i ett regn av nötter.
Ophelia var slutligen offer för ett sådant dödande tråkigt musikaliskt vansinne, att när hon äntligen tagit av sin vita musslinsslöja, lagt ihop den och begravt den, en vresig karl som länge avkylt sin otåliga näsa mot galleriets järnbalustrad, argsint ropade:
»Nu är baby lagd i säng, låt oss nu få kvällsvard.»
Vilket för att uttrycka sig milt, icke riktigt passade i stycke med dramat.
Alla dessa omständigheter inverkade på min olyckliga landsman med lekfull effekt. Närhälst denne obeslutsamme prins gjorde en fråga eller yttrade ett tvivel, hjälpte publiken honom med svaret. När till exempel han framställde frågan »månne ädlare att lida och fördraga» ropade några »jo» och andra »nä» medan andra mera obeslutsamma föreslogo, att man skulle »singla slant om det», och en allmän diskussion uppstod. När han tog flöjten för att spela — den var mycket lik en liten svart flöjt, som nyss använts i orkestern och räckts in genom en dörr — uppfordrades han kärvt att spela folksången. När han förmanade skådespelaren i dramat att icke »såga luften med armarna», sade den vresige mannen på galleriet: »Än ni själv då? Ni är mycket värre än han.» Och jag är ledsen att behöva omtala, att skrattsalvor hälsade mr Wopsle vid alla dessa tillfällen.
Men hans största prövning inträffade i scenen på kyrkogården, som hade utseendet av en urskog med en sorts kyrklig tvättstuga på ena sidan och en landsvägsgrind på den andra. När mr Wopsle upptäcktes närma sig grinden i en ordentlig svart kappa, varnades dödgrävaren helt vänskapligt med orden: »Se upp, där kommer begravningsentreprenören för att se hur ni sköter er.»
Jag inser, att det är alldeles klart, att mr Wopsle i ett konstitutionellt land icke kunde återlämna en dödsskalle, sedan han hållit en moralpredikan över den, utan att torka av sina fingrar på en vit servett, som han hade under kappan. Men till och med denna oskyldiga och självklara handling kunde icke försiggå utan rop av »Pst, vaktmästare!» Ankomsten av liket vid begravningen, i en tom svart kista med locket öppet, slängande hit och dit, gav signal till allmän glädje, vilken ytterligare förhöjdes därav, att en av bärarne igenkändes av någon bland publiken och nämndes vid sitt borgerliga namn. Allmänheten följde nu Wopsle genom slagsmålet med Laertes på randen av orkestern och graven och lade sig icke förr än han kastat ned kungen från köksbordet och dött tum för tum från fötterna och uppåt.
Vi gjorde vanmäktiga försök att taga upp en applåd — När tragedien var slut, sade jag till Herbert.
»Låt oss gå genast, annars kunna vi råka honom.»
Men vi voro inte tillräckligt fortfärdiga. Vid utgången stod en jude med onaturligt tjocka ögonbryn och observerade mig noga. När vi kommo i närheten, sade han:
»Mr Pip och hans vän? Mr Waldengarver vore glad att få den äran att se er.»
»Waldengarver?» frågade jag, men Herbert viskade i mitt öra. »Troligen Wopsle.»
Sedan vi passerat en svängdörr, kommo vi in i en sorts packlår, där mr Wopsle just befriade sig från sina danska kläder.
Mr Wopsle frågade oss, hur vi tyckte om hans utförande av rollen och vi sade att vi tyckte att det var »duktigt och ärligt», med vilket omdöme han var mycket nöjd. Han verkade själv mycket belåten med sitt konstnärskap. Vi inbjödo honom till Barnards och han stannade till klockan två på morgonen talande om sin succes och utvecklande sina planer. Jag har nästan glömt vilka de voro, men jag har ett svagt minne av, att han började med att återuppliva det stora dramat och slutade med att slå ihjäl det, så att förstå, att det efter hans död skulle vara totalt slut.
En dag icke långt därefter anlände Estella till London. Jag mötte henne enligt överenskommelse, vid diligensstationen.
»Jag skall till Richmond», berättade hon. »Det har sagts mig, att det finns två Richmonds, ett i Surrey och ett i Yorkshire och att min bor i Surrey. En och en halv mil härifrån. Jag behöver en vagn dit och ni skall skaffa den åt mig. Här är min börs, ni skall ombestyra mina utgifter för resan därur. Jo, ni måste ta emot börsen. Vi ha intet annat val, ni och jag, än att lyda våra instruktioner. Vi få icke följa våra egna nycker. Jag skall vila ut ett ögonblick här och dricka té och ni skall taga hand om mig under tiden.»
Hon stack sin arm under min, som om det hörde till programmet, och jag anmodade en uppassare, som stirrat på vagnen som om han icke sett en dylik tingest förr, att visa oss ett enskilt rum. Det var ett tarvligt rum, som luktade stall och soppkött på en gång. Men detta usla rum var dock hela världen för mig, ty Estella var där. Jag tyckte, att med henne skulle jag kunnat leva lycklig mellan dessa trånga väggar i hela mitt liv. Och jag var ändå inte alls lycklig där den gången, och jag kände det mycket väl.
»Vad skall ni göra i Richmond?» frågade jag Estella.
»Jag skall bo mycket gentilt hos en dam, som har — eller säger att hon har — fina bekantskaper och kan föra ut mig i stora världen och visa mig för folk.»
»Jag förmodar, att ni är glad åt att komma ut och bliva beundrad?»
»Jag förmodar det också.»
Hennes svar lät så ointresserat, att jag sade:
»Ni talar om er själv, som om det gällde någon annan.»
»Hur vet ni hur jag talar om andra? Nå, hur trivs ni med mr Pocket?»
»Jag trivs utmärkt, åtminstone…»
»Åtminstone?»
»Så bra som jag kan trivas, då ni icke är i närheten.»
»Ni dumma gosse!» sade Estella avmätt, »hur kan ni prata sådant joller? Er vän, mr Matthew, är bättre än den övriga delen av släkten?»
»Mycket bättre. Han är ingens fiende…»
»Tillägg inte: mer än sin egen», avbröt Estella, »ty jag hatar den sortens män. Men han lär ju vara oegennyttig och höjd över avund och illvilja.»
»Det är jag övertygad om.»
»Och ni är inte övertygad om något dylikt med avseende på de övriga medlemmarna av den släkten», sade Estella och nickade åt mig med ett på samma gång allvarligt och spydigt uttryck, »ty de anfäkta miss Havisham med ständigt skvaller och förtal, för att nedsätta ert anseende. De vakta på er, förtala er, skriva brev om er (ibland anonyma) och ni är deras livs innehåll och plåga. Ni kan knappast föreställa er, vilket hat det där folket hyser till er.»
De kunna inte göra mig något ont, det jag tror.»
I stället för att svara, brast Estella i skratt. Det föreföll mig märkvärdigt, och jag såg förvånad på henne. När hon slutade — och hon hade skrattat riktigt uppsluppet — sade jag osäkert
»Jag hoppas att det icke skulle göra eder glädje, om de kunde skada mig.»
»Nej, nej, visst icke», svarade Estella. »Ni kan vara övertygad därom, Jag skrattar, emedan de arbeta förgäves. Åh, de där människorna med sin miss Havisham, och alla de missräkningar de lida!»
Hon skrattade igen, och även nu, fast jag visste orsaken tycktes mig hennes skratt väl överdrivet. Hon såg det och sade:
»Det är inte lätt, ens för er att förstå, vilket nöje det gör mig att se det där bykets planer gå om intet, eller hur jag gläder mig åt, när de göra sig till ett åtlöje och bli lurade. Ty ni har inte blivit uppfostrad i det där underliga huset, sedan ni var ett litet barn. Det har jag. Ni växte er icke lillgammal av deras intriger emot er, kuschad och försvarslös som jag var, misshandlad under ett yttre sken av sympati och medlidande och allt vad som är ljuvt och kärleksfullt. Det var mitt öde. Ni fick icke era barnaögon öppnade av den där bedragerskan till kvinna, som samlar sin sinnesfrid på lager till »nattens tysta timmar». Det fick jag. Två saker kan jag tala om för er. För det första — trots ordspråket som säger, att droppen urhålkar stenen — kan ni lita på, att de där människorna skola aldrig, icke på hundra år, kunna fördärva förhållandet mellan er och miss Havisham, icke i något avseende. För det andra, att jag är er mycket tacksam, för att ni orsakat dem så mycket ansträngningar och gemena bemödanden förgäves — och här har ni min hand på det.»
När hon skämtsamt räckte mig sin hand förde jag den till mina läppar och kysste den.
»Ni löjliga pojke!» sade Estella, »skall ni då aldrig låta varna er? Eller kysser ni min hand av samma orsak som jag en gång lät er kyssa mig på kinden.»
»Vilken orsak var det?» frågade jag.
»Låt mig tänka efter. »Förakt för lismarne och ränksmidarne.»
»Om jag säger ja, får jag då kyssa er på kinden en gång till?»
»Ni skulle ha frågat, innan ni kysste min hand. Men nåja, om ni vill»
Jag böjde mig ned och kysste henne, och hennes lugna ansikte var likt en statys.
»Nu», sade Estella och gled undan så fort jag vidrört hennes kind, »måste ni laga att jag får lite té, och sedan följa mig till Richmond.»
När vi foro därifrån och passerade genom Hammersmith, visade jag henne, var mr Matthew Pocket bodde och påpekade att det icke var långt från Richmond och att jag hoppades få se henne någon gång.
»Jovars, ni kommer att få träffa mig. Ni kan hälsa på mig, när ni önskar. Ni kommer att bli presenterad för familjen. Edra eventuella besök äro redan kungjorda där.»
»Det förvånar mig att miss Havisham kunde skiljas från er så snart igen.»
»Det är en del av miss Havishams planer för mig, Pip», sade Estella med en suck, som om hon vore trött. »Jag måste skriva till henne regelbundet och besöka henne på bestämda tider och tala om hur jag har det och hur det går för mig — för mig och juvelerna — de äro mina nästan allesammans nu.»
Vi voro snart i Richmond och stannade vid ett ålderdomligt hus omgivet av grönska. Två rödkindade tjänsteflickor kommo ut för att ta emot Estellas koffertar. Hon räckte mig handen, log och sade godnatt, samt försvann i dörröppningen.
Länge stod jag och såg efter henne och betraktade det gamla huset och tänkte, hur lycklig jag skulle vara, om jag bodde där tillsammans med henne och visste att när jag var tillsammans med henne var jag aldrig, aldrig lycklig, utan djupt olycklig.