Lysande förhoppningar/Kapitel 24
| ← Kapitel 23 |
|
Kapitel 25 → |
XXIV.
Utsikterna till en i ekonomiskt hänseende lysande framtid förledde mig så småningom till obetänksamhet och slöseri. Jag vårdslösade mina gamla vänner Joe och Biddy, och mitt inflytande på Herbert var icke det bästa. Jag gjorde stora skulder och han följde mitt exempel. Vi inträdde i en slösaktig klubb av unga dagdrivare, benämnd »Gröna Lundens Finkar», vars enda begripliga uppgift var att äta en dyrbar middag var fjortonde dag, gräla så mycket som möjligt vid nachspielet och förorsaka fylleri hos sex uppassare. Jag kunde ju ha tagit Herberts skulder på mig, ty jag drog växlar på framtiden, men han var stolt och avböjde. Så kom det sig, att vi slutligen upptäckte, att vi stodo i skuld över öronen, och insågo nödvändigheten av att få våra affärer utredda. Detta kunde naturligtvis inte gå för sig utan en god middag och ett gott glas vin, och sedan satte vi oss ner att börja arbetet. Som det var rätt mycket siffror slutade vi alltid med att summera ihop beloppen »i mindre tal» och lämnade dessutom en bred marginal. Hur det nu kom sig, gjorde vi emellertid alltid nya skulder, som fyllde marginalen och överskredo den.
Herbert beundrade emellertid mycket mina affärsmässiga metoder att »reda ut affärerna».
Vid ett tillfälle, då vi åter voro sysselsatta med denna viktiga sak, hörde vi ett brev ramla ned genom brevöppningen och falla i golvet. Det var ett kuvert, signerat Trabb & C:o och innehållande underrättelsen om min systers, mrs Joe Gargerys, frånfälle,
Så måste jag då åter begiva mig till min hemort. Jag reste ned tidigt nästa morgon och steg av vid Blå Björnen i god tid för en vandring till fots till smedjan.
Begravningen var mycket storslagen och Trabb & C:o hade gjort allt för att upprätthålla sitt anseende.
När begravningen var över och Joe och Biddy och jag fått i oss litet kall mat väckte jag Joes förtjusning genom att bedja att få logera i mitt eget lilla rum från fordom.
På aftonen gjorde Biddy och jag en promenad tillsammans i trädgården.
»Jag har icke hört några detaljer från min systers sista stunder, Biddy?»
»Ack, det är inte mycket att tala om! Hon hade varit sämre på sista tiden. Plötsligt en afton, just vid tédags, blev hon som förändrad och sade, klart och tydligt: ’Joe!’ Hon hade inte sagt ett ord på långa tider, och jag sprang och hämtade mr Gargery från smedjan. Hon gjorde tecken åt mig, att han skulle sitta bredvid henne och att jag skulle lägga hennes armar omkring hans hals. Jag gjorde det, och hon lutade sitt huvud mot hans axel, med ett nöjt och belåtet uttryck. Och sedan sade hon plötsligt: ’Joe!’ ännu en gång och därpå: ’Pip’. Hon lyfte aldrig mer sitt huvud i denna världen, och vi lade henne i hennes säng då vi funno att det var slut.»
Biddy grät.
»Upptäcktes aldrig någonting, Biddy?»
»Aldrig.»
»Vet du, vad som blivit av Orlick?»
»Av färgen på hans kläder att döma tror jag att han arbetar i stenbrotten.»
»Då har du sett honom? — Varför ser du så märkvärdigt på det där mörka trädet?»
»Jag såg honom där samma natt, hon dog.»
»Och det var kanske inte sista gången, Biddy?»
»Nej, jag såg honom nyss också. — Det tjänar ingenting till!» sade Biddy och lade sin hand på min arm, när jag stod i begrepp att rusa efter åt det utpekade hållet. »Han syntes där blott en minut och försvann för en god stund sedan.»
Jag visste, att den uslingen gjorde Biddy enträgna uppvaktningar, och jag kände att jag hatade honom. Jag sade att jag skulle köra bort honom, kosta vad det kosta ville. Men hon lämnade hastigt ämnet genom att återföra samtalet på Joe.
Tidigt nästa morgon smög jag mig ned till smedjan och ställde mig att betrakta Joe, som redan var i fullt arbete.
»God dag, Jo. Nej, torka inte av handen — för Guds skull, räck mig din sotiga hand. — Jag skall hälsa på dig snart och ofta.»
»Kan aldrig bli för snart, sir», sade Joe, »och aldrig för ofta, Pip.»