Lysande förhoppningar/Kapitel 26
← Kapitel 25 |
|
Kapitel 27 → |
XXVI.
Jag var tjugutre år fyllda. Ännu visste jag ingenting med säkerhet om vem eller vad som framkallat den stora förändringen i mitt liv. Jag bodde nu i Temple. En kväll satt jag uppe och läste en bok. Herbert var borta på en resa till Marseille. Jag läste med klockan på bordet, ty jag hade beslutat att upphöra med läsningen klockan elva. När jag lade igen boken, slogo S:t Pauls och alla de andra kyrkklockorna i City elva. Ljudet splittrades av blåsten och regnet. Jag lyssnade och tänkte på hur vinden kvävde och slet sönder tonvågorna, då jag plötsligt hörde fotsteg i trappan.
Jag flög upp och fantiserade i min nervositet ihop att det var min döda systers fotsteg. De upphörde ett ögonblick, och jag lyssnade igen och hörde åter fotstegen på väg uppåt. Som jag kom ihåg att trappljuset släckts, tog jag lampan och gick ut på trappavsatsen. Vad som än var därnere hade det stannat när den såg lampan, ty allt var lugnt.
»Är det någon där?» ropade jag och tittade ned.
»Ja», sade en röst ur mörkret.
»Vem söker ni?»
»Mr Pip.»
»Det är mitt namn. — Har någon olycka hänt?»
»Nej, ingen olycka», svarade rösten. Och stegen hördes ånyo uppför trapporna.
Jag stod och höll ut lampan över balustraden, och så småningom kom en man inom dess ljuskrets. Jag såg ett ansikte som jag icke visste mig ha sett förut — ett ansikte, präglat av ett obeskrivligt uttryck av tillfredsställelse och glädje över att se mig. Mannen var väl klädd, om också enkelt, samt liknade en person som nyss kommit från en sjöresa. Han hade långt järngrått hår. Det var en muskulös man på omkring sextiotvå år med stark kroppsbyggnad, barkad och härdad av väder och vind. När han kom uppför sista trappavsatsen, såg jag till min överraskning att han sträckte fram bägge händerna mot mig.
»Förlåt, vad är ert ärende?» frågade jag.
»Mitt ärende?» upprepade han och tystnade ett ögonblick. »Ja — visst. Jag skall förklara mitt ärende om ni tillåter.»
»Önskar ni stiga in?»
»Ja, jag önskar stiga in, min unge herre.»
Jag hade framställt min fråga tämligen ogästvänligt, ty jag kände mig illa berörd av det uttryck av glatt och tacksamt igenkännande som ännu lyste i hans ansikte. Jag harmades över det, ty det såg ut som om han väntat att jag skulle besvara det. Men jag bad honom stiga in i rummet, satte ned lampan och frågade honom så artigt, jag kunde, vad han ville.
Han tittade sig omkring på ett besynnerligt sätt — med ett slags förundrat välbehag, som om han hade en viss andel i de föremål, som mötte hans beundrande blickar. När han tagit av sig hatten och den grova ytterrocken, upptäckte jag att hans huvud var kalt och fårat och att det långa järngråa håret endast växte vid tinningarna. I nästa ögonblick sträckte han ännu en gång ut händerna mot mig.
»Vad är meningen?» sade jag med en halv misstanke att han var tokig.
Han stannade och strök sig sakta med högra handen över hjässan.
»Det är verkligen nedstämmande för en människa», sade han med sträv, bruten röst, »när man längtat efter den här stunden så länge och rest så lång väg. Men man kan inte förebrå er för det — man kan inte förebrå nå'n av oss för det. Låt mig tänka en halv minut — bara en halv minut.»
Han satte sig i en stol framför elden och lutade pannan i de stora bruna, skrumpna händerna. Jag betraktade honom uppmärksamt och drog mig några steg tillbaka, för att se bättre men kunde icke känna igen honom.
»Det finns väl ingen i närheten?» sade han och tittade över axeln.
»Varför frågar ni mig det, ni, en främling, som besöker mig denna tid på natten?» sade jag.
»Ni är en skarp en», svarade han och nickade åt mig med ett fundersamt uttryck av tillgivenhet, som var lika svårförståeligt som överraskande. »Jag är glad över att ni vuxit upp och blivit en så'n skarp karl Men försök inte lura mej. Ni skulle ångra det efteråt.»
Nu kände jag igen honom. Jag kunde visserligen inte heller nu finna ett enda bekant drag, men ändå kände jag igen honom! Om vinden och regnet utplånat de mellanliggande åren och fört oss tillbaka till kyrkogården, där vi först stodo öga mot öga, kunde jag inte hava känt igen min straffånge mera tydligt än jag nu gjorde.
Han närmade sig mig än en gång och räckte mig sina händer. Jag visste icke hur jag skulle bete mig, men i min förvirring sträckte även jag fram mina händer. Han grep dem med värme, förde dem till sina läppar, kysste dem och behöll dem i sina.
»Du handlade nobelt, min gosse», sade han. »Nobelt, Pip. Och jag har aldrig glömt det.»
Då han gjorde en rörelse som för att omfamna mig, lade jag min hand på hans bröst och hejdade honom.
»Stopp», sade jag. »Stanna där! Om ni är tacksam mot mig för vad jag gjorde, när jag var ett litet barn, vill jag hoppas att ni visat er tacksamhet genom att börja ett bättre liv. Om ni kommit hit för att tacka mig, var det onödigt. Nu har ni emellertid kommit, och de känslor, som fört er hit måste man respektera. Jag förebrår er heller icke, men säkerligen måste ni dock förstå att —»
Jag såg ett så underligt uttryck i hans blick, att orden fastnade på tungan.
»Ni sade», anmärkte han, sedan vi betraktat varandra en stund under tystnad, »att jag säkerligen måste förstå. Vad måste jag säkerligen förstå?»
»Att jag icke önskar återupptaga den tillfälliga bekantskapen under mina förändrade omständigheter. Jag är glad att tro det ni ångrat er och blivit bättre. Jag är glad över att jag gjort något, som ni är tacksam för, och att ni kom hit för att tacka mig. Men våra vägar bära åt skilda håll. Ni är våt och ser trött ut. Vill ni ha något att dricka innan ni går?»
Han hade knutit upp sin halsduk och stod och bet i den, medan han såg skarpt på mig.
»Jag tror», svarade han ännu med halsduken mellan tänderna och fortfarande betraktande mig, »att jag vill ha något att dricka, innan jag går, tackar därför så mycket.»
Det stod en bricka på ett sidobord. Jag frågade vad han ville ha. Han pekade på en av buteljerna, utan att se på den eller yttra ett ord, och jag lagade till en romtoddy. Jag försökte hålla handen stadig, då jag hällde i, men hans blick, då han lutade sig tillbaka i länstolen med den långa tillskrynklade ändan av halsduken mellan tänderna — han hade glömt att taga bort den — gjorde att jag hade mycket svårt att hålla händerna stilla. När jag serverade honom glaset, märkte jag till min förvåning, att hans ögon stodo fulla av tårar.
Hittills hade jag förblivit stående, för att låta honom förstå, att jag önskade att han skulle gå. Men vid anblicken av detta utbrott av rörelse, stack det till i hjärtat på mig.
»Jag hoppas», sade jag och hällde hastigt i något i ett glas åt mig själv och drog fram en stol till bordet, »att ni icke tror, att det var min mening att vara ovänlig mot er. Det var icke min mening, och det gör mig ont ifall ni skulle tro det. Jag önskar er lycka och framgång.»
När jag förde glaset till mina läppar, tittade han förvånat på sin halsduk, som ramlade ned, när han öppnade munnen, och räckte fram sin hand. Jag tog honom i hand, och då drack han och torkade sig i ögonen och pannan med sin rockärm.
»Hur har ni det?» frågade jag.
»Jag har varit lantbrukare, kreatursuppfödare, förutom åtskilligt annat, i nya världen», sade han. »Flera tusen mils stormig väg över havet härifrån.»
»Jag hoppas det gått er väl»
»Märkvärdigt bra. Andra som gåvo sig i väg ut på samma gång som jag, ha nog också tagit sig fram, men ingen på långt när som jag. Jag är känd för det.»
»Det gläder mig att höra.»
»Jag hoppas du tycker det, min käre gosse.»
Utan att bry mig om att avbryta för att få en förklaring på dessa ord eller den ton i vilken de sades, övergick jag till en sak, som just kom i mitt huvud.
»Har ni någonsin återsett det bud, ni en gång skickade till mig?»
»Aldrig sett honom. Kunde inte göra det heller.»
»Han utförde uppdraget troget och gav mig femtiolappen. Jag var en fattig gosse då, som ni vet, och för en fattig gosse voro de en hel liten förmögenhet. Men det har sedermera gått bra för mig liksom för er, och ni måste låta mig betala dem tillbaka. Ni kan ge dem åt någon annan fattig gosse.»
Jag tog fram min börs. Han observerade mig noga, när jag gav honom den. Sedan tände han eld på den vid lampan.
»Får jag vara så djärv och fråga», sade han med ett leende, som liknade en förebråelse och en rynkning av ögonbrynen som liknade ett leende, »hur ni blivit så förmögen sedan ni och jag träffades där borta på den ensamma, ruskiga heden.»
»Hur?»
»Ja.»
Han tömde sitt glas, steg upp och stödde sig mot kaminhyllan. Han värmde sin ena fot mot gallret, och det började ånga av den våta stöveln. Men han såg varken på den eller elden utan hade sin blick stadigt riktade på mig. Och jag kände, att jag började darra.
Först öppnade jag mina läppar med svårighet och formade några ord utan ljud, men slutligen betvang jag mig så mycket att jag förmådde berätta, att jag genom ödets skickelse blivit utsedd att erhålla en förmögenhet.
»Får en fattig stackare fråga, hur stor förmögenhet?» sade han.
Jag stammade:
»Det vet jag inte.»
»Får en fattig stackare fråga vems förmögenhet?»
»Det vet jag inte.»
»Om jag skulle våga en gissning», sade straffången, »rörande er inkomst sedan ni blev myndig. Ska vi säga — niotusen?»
Mitt hjärta slog vilt som en ånghammare, vilken råkat i olag, och jag reste mig upp ur stolen med handen stödd mot karmen och stirrade bestört på honom.
»Kanske var där också en förmyndare», fortsatte han. »För där bör ju finnas en förmyndare eller något i den vägen, när ni var omyndig. Kanske en lagkarl? Det är inte så lätt att gissa första bokstaven i hans namn — men kanske det var J.»
Hela sanningen gick plötsligt upp för mig, alla dess missräkningar, faror, obehag och följder av alla slag stormade in på mig i en sådan störtflod, att jag hade svårt att få luft.
»Antag», fortsatte han, »att den som anlitat den där lagkarlen, vars namn börjar med J — och kanhända är Jaggers — antag att han kommit över havet till Portsmouth och gått iland där och velat träffa er. Kanske invänder ni: ’Men hur har ni kunnat få reda på mig?’ Ja, hur kunde jag få reda på er? Jo, jag skrev från Portsmouth till en person i London för att få reda på er adress. Denne persons namn? Jo, Wemmick.»
Jag kunde inte yttra ett ord om det så gällt mitt liv. Jag stod med ena handen på stolsryggen och den andra tryckt mot bröstet, och jag tyckte jag höll på att kvävas — och jag stod och stirrade vilt på honom, tills jag grep tag i stolen, medan rummet började dansa runt för mig. Han tog emot mig i fallet, och drog mig till soffan, satte mig mot kuddarna och lade sig på knä framför mig samt förde sitt ansikte mycket nära mitt. Jag minnes ännu den rysning jag därvid kände.
»Ja, Pip, min käre gosse, jag har gjort en gentleman av dig! De har jag gjort. Jag svor den gången, att så snart jag någonsin tjänade ett öre, skulle du ha det. Jag svor senare, att om jag spekulerade och blev rik, skulle du också bli rik. Jag levde tarvligt, för att du skulle leva gott, jag arbetade som en slav för att du skulle slippa arbeta. Tror du jag talar om det, för att du skall känna dig tacksam? Visst inte. Jag talar om det för dig, för att du skall veta att den där jagade uslingen, vars liv du räddade, är stolt över att ha kunnat göra dig till en gentleman, — och vet du, Pip, det är — vad du är.»
Den avsky jag kände för mannen, den fruktan jag hyste för honom och den motvilja med vilken jag ryggade tillbaka från honom, kunde inte ha varit större, om han varit ett vilt djur.
»Se hit, Pip. Jag är din andre far. Du är min son — du är mer för mig än en son. Jag har sparat pengar för att du skulle ge ut dem. Då jag hade tjänst som fåraherde och bodde i en enslig hydda och icke såg andra ansikten än fårens, tills jag nästan glömde hur män och kvinnor sågo ut, såg jag ditt. Ofta, då jag åt min enkla middag eller kvällsvard, sade jag till mig själv: Där är pojken igen, och ser på mig medan jag äter och dricker. Jag såg dig där många gånger lika tydligt, scm jag såg dig på den dimmiga heden. — Så sant mig Gud hjälpe, sade jag varje gång — och jag gick ut för att säga det under bar himmel — men om jag blir fri och får pengar skall jag göra en gentleman av den gossen! Och det har jag gjort. Se dig om, min käre gosse. Se på denna våning, den passar för en lord! En lord? Ah! Du skall få pengar tillräckligt att hålla vad mot lorder och vinna.»
I sin iver och upphetsning märkte han icke hur jag upptog allt detta. Det var den enda gnista lättnad jag erfor.
»Se här», fortsatte han och tog fram min klocka ur fickan och pekade på en ring på mitt finger, under det jag ryggade tillbaka från hans beröring som om han varit en orm, »en guldklocka, och så vacker: det skall en gentleman ha. En diamant med rubiner runt omkring: det är för en gentleman, hoppas jag. Se på ditt linne, fint och vackert! Se på dina kläder: bättre kan man inte få! Och dina böcker sedan» — han såg sig omkring i rummet — »hundratals uppradade på hyllorna. Och du läser dem, eller hur? Jag såg att du läste i en av dem när jag kom in. Ha ha ha! Du skall läsa dem för mig, min käre gosse! Och om de äro på främmande språk så att jag inte förstår dem, men du gör det, skall jag vara lika morsk som om jag gjorde det.»
Han tog åter båda mina händer och förde dem till sina läppar, under det blodet isades i mig.
»Bry dig inte om att tala Pip», sade han, sedan han slutat föra rockärmen över pannan och ögonen och det kluckade i hans hals på det där sättet som jag så väl kom ihåg — och han föreföll mig ännu förskräckligare då han var allvarlig. — »Du kan inte göra bättre än vara lugn, min käre gosse. Du har inte glatt dig åt detta på förhand, som jag har gjort, du var inte beredd på det som jag. Men tänkte du aldrig det kunde vara jag?»
»Nej, nej, nej!» svarade jag. »Aldrig, aldrig!»
»Ja, men ser du det var jag, och jag ensam. Inte en själ mer än jag och mr Jaggers.»
»Var det ingen annan?» frågade jag.
»Nej», sade han, med en skymt av förvåning. »Vilken annan skulle det vara? Och tänk, min käre gosse, så bra du ser ut. Det finns väl ett par vackra ögon nånstans, eller hur? Finns det inte ett par vackra ögon, som du tycker om att tänka på?»
Oh, Estella, Estella!
»De skola bli dina, min käre gosse, om de kunna köpas för pengar. Inte för att en gentleman, som ser så bra ut som du, inte skulle kunna vinna dem ändå, men pengar underlättar saken! Låt mig sluta med vad jag höll på att tala om för dig min gosse. För det där slaveriet fick jag pengar av min herre (som dog och en gång var i samma dilemma som jag) och blev fri, och min egen. Och allt vad jag gjorde, gjorde jag för dig. ’Må Gud låta blixten slå ner på mig’, sade jag vid allt jag tog mig för, ’om det inte är för honom jag gör det’. Jag hade framgång i allt. Du må tro jag blev känd för det. Pengarna jag fick ärva och de första årens förtjänst var det jag sände till mr Jaggers — allt var åt dig — då han först kom till dig enligt mitt brev.»
O, att han aldrig hade kommit! Att han låtit mig stanna i smedjan — långt ifrån nöjd men jämförelsevis lycklig!
»Och då, min käre gosse, var det en belöning för mig att i hemlighet veta, att jag gjorde en gentleman av dig. Kolonisternas fullblodshästar kunde virvla upp hur mycket damm som helst på mig, när jag var ute och gick på landsvägarna. Vad tror du jag sa? Ja sa till mig själv: ’Jag gör en bättre gentleman än ni nånsin kan bli.’ Då någon av dem sade till den andre: ’Han var en straffånge för några år sedan och är en simpel karl’. Vad sa jag då? Jag sa till mig själv: ’Om jag inte är en gentleman eller fått någon bildning så kan jag ändå åstadkomma en sådan. Ni allesammans äger kreatur och jord, vem av er äger en gentleman?’ På det sättet hade jag alltid i tankarna att jag helt säkert en gång skulle resa hem och hälsa på min gosse, och ge mig tillkänna för honom i hans eget land.»
Han lade sin hand på min axel. Jag ryste vid den tanken, att den handen sannolikt var besudlad med blod.»
»Det var inte lätt för mig, Pip, att lämna alltsammans därnere, och inte var det ofarligt heller för mig att komma hit. Men jag höll fast vid det, och ju svårare det var, ju mera höll jag fast vid det, ty jag hade beslutat och bestämt mig för att göra det. Och till sist gjorde jag det. Min käre gosse, jag gjorde det.»
Jag försökte samla mina tankar men jag var alldeles bedövad. Hela tiden tyckte jag att jag hört mera på blåsten och regnet än på honom.
»Var har du tänkt lägga mig?» frågade han nu. »Jag måste få ligga någonstans, min gosse.»
»Min vän och kamrat», sade jag och reste mig från soffan, »är borta, ni kan taga hans rum.»
»Han kommer väl inte tillbaka i morgon, eller hur?»
»Nej», svarade jag helt mekaniskt, oaktat det kostade mig ytterlig ansträngning, »icke i morgon».
»Ty ser du, min gosse», sade han och sänkte rösten och lade ett finger på mitt bröst på ett högtidligt sätt, »försiktighet är nödvändig.»
»Vad menar ni? Försiktighet?»
»Vid Gud, det gäller livet!»
»Vems liv?»
»Jag deporterades för livstiden. Det betyder döden för mig att komma tillbaka. Det har kommit alldeles för många tillbaka de här sista åren, och jag blev säkerligen hängd, om man finge tag i mig.»
Det fattades bara detta; den eländige karlen, som under åratal bundit mig med sina eländiga guld- och silverfjättrar, hade riskerat sitt liv för att komma till mig, och jag hade det i mina händer. Om jag hade älskat honom i stället för att avsky honom, om jag känt mig dragen till honom av den starkaste beundran och tillgivenhet i stället för att rysa tillbaka för honom med den största motvilja, kunde det inte varit värre. Tvärtom skulle det varit bättre, ty hans säkerhet skulle då helt naturligt legat mig om hjärtat.
Min första åtgärd var att stänga fönsterluckorna, så att inte ljuset skulle synas utifrån, och sedan att stänga och regla alla dörrar. Under det jag gjorde det, stod han vid bordet, och drack rom och åt biscuits, och då jag såg på honom mindes jag åter min fånge på heden vid sin måltid. Jag väntade bara på att få se honom böja sig ned och fila på sitt ben.
Sedan jag gått in i Herberts rum och stängt utgången därifrån till trappan, frågade jag honom, om han ville gå till sängs. Han sade ja, men bad mig om en omgång av mitt »gentlemannalinne» att sätta på sig på morgonen. Jag gick efter det och lade det i ordning åt honom, och mitt blod isades åter, då han ännu en gång tog båda mina händer för att säga godnatt.
Jag gick ifrån honom utan att veta huru och lade in mer kol i spiseln i det rum där vi varit tillsammans, och satte mig framför elden, rädd för att gå till sängs. En timme eller mer satt jag på detta sätt alldeles bedövad, men så fort jag började tänka förstod jag fullt hur olycklig jag var, och hur min levnads farkost fullständigt gått i spillror.
Miss Havishams avsikter med mig voro blott en dröm, Estella var icke bestämd för mig; jag hade varit bra att ha i Satis House, att reta de snåla släktingarna med, en docka med ett mekaniskt hjärta, som passade bra, när ingen annan fanns ait tillgå. Detta var den första bittra smärtan. Men bittrast och djupast var den smärta, jag kände över, att jag övergivit Joe för denne straffånge, skyldig till jag vet inte vilka brott och utsatt för att bli gripen i dessa rum och kanske hängd utanför Old Baily.
Jag skulle inte för allt i världen velat komma tillbaka till Joe nu och inte till Biddy. Troligen därför att känslan av mitt eget ovärdiga beteende mot dem var större än förut, — något annat skäl fanns inte.
I varje vindstöt och regnby hörde jag förföljare. Två gånger hade jag kunnat svära på, att det var någon som knackade och viskade vid yttre dörren.
Med dessa tankar kom också minnet av att jag med mina barnaögon sett honom vara en till ytterlighet vild och våldsam man, att jag hört den andre straffången skrika, att han försökt mörda honom, att jag sett honom nere i diket, stridande och sprattlande som ett vilt djur! Och det kom över mig en sådan fasa, att jag tyckte det inte var säkert att vara ensam med honom hela natten. Uppskakad tog jag ett ljus och gick in och lyste på honom.
Han hade bundit en näsduk runt om huvudet och hans ansikte såg hemskt och hotande ut i sömnen. Men han sov djupt, fastän han lagt en pistol på kudden. Lugnad flyttade jag försiktigt nyckeln till yttersidan av dörren och stängde den om honom innan jag åter satte mig framför eldstaden. Så småningom gled jag från stolen och ned på golvet. Då jag vaknade utan att under sömnen kunnat bli kvitt känslan av min olycka, slogo kyrkklockorna fem. Ljusen voro utbrunna, elden slocknad och blåsten och regnet ökade det hemska intrycket av det tjocka mörkret.