Madame Bovary/27
| ← II |
|
IV → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
III.
Det var tre härliga dagar, en riktig smekmånad.
De bodde på Hôtel de Boulogne vid hamnen. Och där levde de inom stängda persienner med blommor strödda på golvet och läskande sig med sorbet, som bars upp till dem om morgnarna.
På eftermiddagen hyrde de en däckad båt och foro för att äta middag på en ö.
Det var vid den tid, då man på varven hör kalfatringsklubborna genljuda mot fartygens sidor. Tjärröken steg upp mellan träden, ock man såg vid stranden stora feta fläckar, som gungade på vattenytan i det röda solskenet liksom flytande bronsplåtar.
De rodde fram mellan de fastsurrade båtarna, vilkas långa kablar snuddade vid båtens kajuttak.
Bullret från staden bortdog småningom — lastvagnarnas dån, sorlet av röster, hundarnas gläfsande på fartygens däck. Hon knöt upp sina hattband, och de lade i land vid sin ö.
De slogo sig ner i den låga matsalen på ett värdshus, framför vars port svarta nät voro upphängda. De åto stekt ansjovis, kräm och körsbär. De gingo sedan ut i det gröna, kysste varandra förstulet under popplarna, och de skulle ha velat, som Robinson, leva beständigt på detta lilla ställe, som i deras lycksalighet föreföll dem som ett paradis på jorden. Det var ej första gången som de sågo träd, blå himmel och gröna gräsmattor och hörde vattnet plaska och vinden viska i trädkronorna, men de hade troligen aldrig beundrat allt detta, det var som om naturen ej funnits till för dem förut, eller ej börjat vara skön förrän nu, då deras kärlek slagit ut i blom.
Då skymningen inbröt foro de därifrån. Båten strök utmed öarnas stränder. De sutto tysta i aktern, dolda av mörkret. Årorna gnisslade mot de järnbeslagna årtullarna, taktmässigt som en metronom, under det att vattnet porlade om styret i aktern.
En gång bröt månen fram. Då underläto de icke att svarva poetiska fraser, de tyckte, att den var melankolisk och full av poesi; hon började till och med sjunga:
»En afton, minns du det? Vår julle gled» o. s. v.
Hennes harmoniska och svaga röst dog bort över vågorna, och vinden förde med sig hennes drillar, vilka Léon kände fladdra omkring sig som vingslag.
Hon satt mitt emot honom, stödd mot kajutan, dit månskenet trängde in genom ett av de öppna fönstren. Hennes huvud var uppåtböjt, hon höll händerna sammanknäppta och ögonen upplyftade mot himlen. Ibland doldes hon helt och hållet av pilträdens skuggor, sedan syntes hon plötsligt igen, som en andesyn, i månens sken. Léon satt bredvid henne på toften. Plötsligt kom hans hand att röra vid någonting mjukt; han tog upp det — det var ett rött sidenband.
Båtkarlen betraktade det och sade slutligen:
— Det har väl blivit kvarglömt av ett sällskap som jag rodde häromdagen. Det var en hel hop livade själar, herrar och damer, med tårtor, champagne och hornmusik. Det var i synnerhet en, en lång vacker karl med små mustascher, som var förbaskat rolig! De sa åt honom: Se så, tala om något trevligt nu, Adolphe — nej, Rodolphe tror jag han hette.
Hon ryste.
— Mår du illa? sade Léon och lutade sig emot henne.
— Nej, det är ingenting. Det är bara litet kallt.
— Och han tycktes vara fruntimmerskarl, han också, tillade den gamle sjöbussen, som därmed trodde sig säga Léon en artighet.
Sedan spottade han i händerna och tog till årorna igen.
De måste slutligen skiljas. Avskedet var sorgligt. Det var till gumman Rolet han skulle skicka sina brev, och hon gav honom så noggranna föreskrifter rörande de dubbla kuverten att han ej kunde nog beundra hennes klokhet.
— Du kan alltså försäkra mig att jag inte har något skäl till oro? sade hon, då de kysste varandra för sista gången.
— Ja visst! — Men, tänkte han sedan, då han gick ensam hem genom gatorna, varför är hon så angelägen om den där fullmakten?