Madame Bovary/28
| ← III |
|
V → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
IV.
Léon antog snart en överlägsen min mot sina kamrater, drog sig ifrån deras sällskap och vårdslösade helt och hållet sitt arbete på byrån.
Han väntade på hennes brev; han läste om dem flera gånger. Han skrev till henne. Hennes bild föresvävade honom ständigt. Hans längtan att få träffa henne snarare ökades än avtog genom skilsmässan, och en lördagsmorgon tog han sig permission för att fara till Yonville.
Då han uppifrån kullen såg dalen ligga framför sig och varseblev kyrktornet med sin vindflöjel av järnbleck kände han det välbehag och den triumferande självbelåtenhet, som millionärer måtte erfara då de komma på besök till den by där de äro födda.
Han smög runt omkring hennes hus. Det brann ljus i köket. Han väntade att få se hennes skugga bakom gardinerna. Men ingenting syntes till.
Då gumman Lefrançois fick se honom tog hon vid sig; hon tyckte att han hade växt och blivit mager, under det att Artemise däremot påstod att han lagt ut och blivit solbränd.
Han åt middag i den lilla salen liksom förr, men ensam, ty Binet, som tröttnat att vänta på Svalan, hade flyttat fram sin måltid en timme, och nu åt han precis klockan 5, och ändå påstod han vanligen att det gamla skrället hade försenat sig.
Äntligen fattade Léon sitt beslut; han gick och knackade på hos läkaren. Frun var uppe på sitt rum, varifrån hon ej kom ner förrän efter en kvarts timme. Herr Bovary tycktes förtjust över att få träffa honom, men han satt inne hela kvällen och likaså den följande dagen.
Han fick träffa henne ensam om kvällen, mycket sent, bakom trädgården, i gränden — i gränden, liksom den andre! Det var ett förskräckligt väder, och de stodo under en paraply och samtalade vid blixtarnas sken.
Deras avsked blev sönderslitande.
— Det är värre än döden! sade Emma.
Hon grät och vred sig i hans armar.
— Farväl! Farväl! När får jag nu se dig igen?
De vände om för att kyssa varandra ännu en gång, och nu lovade hon honom att snart hitta på något sätt att göra sig ledig åtminstone en gång i veckan. Emma tvivlade ej på att det skulle lyckas. För övrigt var hon full av förhoppningar. Nu skulle hon ju snart få pengar.
Och så köpte hon till sitt rum ett par gula, bredrandiga gardiner, om vilkas billiga pris herr Lheureux ordat vitt och brett; hon svärmade för en matta och herr Lheureux, som försäkrade »att det ej var hela världen», lovade artigt att skaffa henne en sådan. Hon kunde nu ej längre undvara hans tjänster. Tjugu gånger om dagen skickade hon efter honom, och han lämnade genast sina affärer i sticket och tillät sig aldrig den minsta invändning. Man kunde lika litet begripa varför gumman Rolet åt frukost hos henne varje dag och till och med hälsade på henne i hemlighet.
Det var vid denna tid, d. v. s. i början av vintern, som hon tycktes gripen av en riktig vurm för musik.
En kväll, då Charles satt och hörde på henne, började hon fyra gånger å rad om samma stycke och blev för varje gång allt mera missnöjd med sig själv, under det att han ej kunde märka någon skillnad och utropade:
— Bravo! Mycket bra — nej, du har orätt! Gå på bara!
— Nej, det går avskyvärt illa! Mina fingrar äro alldeles styva.
Dagen därpå bad han henne spela litet igen.
— Nåja, eftersom det roar dig —
Och Charles erkände att hon hade legat av sig litet. Hon slog miste, trasslade in sig; plötsligt avbröt hon tvärt sitt spel och utbrast:
— Nej, det går inte! Jag skulle ta lektioner, men —
Hon bet sig i läpparna och tillade:
— Tjugu francs i timmen är alldeles för dyrt!
— Ja, det är litet dyrt, det har du rätt i, sade Charles och flinade enfaldigt. Men jag tror allt att man skulle kunna få det billigare, ty det finns mindre bemärkta artister, som ofta äro skickligare än celebriteterna.
— Tag reda på dem, sade Emma.
Dagen därpå, då han kom hem, betraktade han henne med en knipslug min och kunde slutligen ej låta bli att säga:
— Vad du ibland har för besynnerliga idéer! Jag har varit vid Barfouchères i dag. Nåväl, fru Liégeard har försäkrat mig att hennes tre döttrar, som äro i klosterpensionen, ta lektioner för två francs och femtio i timmen och det ändå av en utmärkt skicklig lärarinna!
Hon höjde på axlarna och öppnade ej mer sitt instrument.
Men då hon gick förbi det suckade hon (om Bovary var närvarande):
— Ack, mitt stackars piano!
Och då hon hade besök underlät hon aldrig att tala om att hon hade övergivit musiken och aldrig mer kunde ägna sig däråt, av vissa tvingande skäl. Man beklagade henne. Det var skada! Hon som hade en så vacker talang! Man talade till och med därom till Bovary. Man skämde ut honom, i synnerhet apotekaren.
— Ni gör orätt! sade han. Man skall aldrig lämna naturgåvor ouppodlade. Betänk dessutom, min käre vän, att om ni låter er fru studera, har ni sedan igen det vid er dotters musikaliska uppfostran. Jag för min del anser att mödrar själva böra undervisa sina barn. Det är en idé av Rousseau, som kanske ännu är litet ny, men som slutligen skall segra, det är jag säker på, liksom vaccinen och åsikten att mödrarna böra amma själva.
Charles tog alltså ännu en gång upp pianofrågan. Emma svarade bittert att det var bättre att sälja instrumentet. Detta stackars piano, som hade berett honom så många stunder av tillfredsställd fåfänga, att förlora det var för Bovary detsamma som om hon begått ett självmord på en del av sig själv!
— Om du ville, sade han, ta en lektion då och då, skulle det väl ändå inte vara ruinerande.
— Man har ingen nytta av lektioner, svarade hon, annat än i en sammanhängande följd.
Så bar hon sig åt för att skaffa sig mannens samtycke till att fara till staden en gång i veckan och träffa sin älskare. Efter en månads förlopp tyckte man till och med att hon hade gjort ganska stora framsteg.