Madame Bovary/29
← IV |
|
VI → |
På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
V.
Det var om torsdagen. Hon steg upp och klädde sig tyst för att ej väcka Charles, som skulle ha bannat henne därför att hon gjorde sig i ordning för tidigt. Sedan gick hon av och an; hon ställde sig vid fönstret och såg ut på torget. Morgonljusningen strömmade in mellan saluhallens pelare, och på apotekarens hus, vars luckor voro stängda, började man i den matta dagern urskilja skyltens bokstäver.
Då visaren pekade på en kvart över sju gick hon till Gyllene Lejonet, vars port Artemise gäspande öppnade för henne. Hon rörde för fru Bovarys räkning om de ännu glödande kolen under askan. Emma blev ensam i köket. Då och då gick hon ut. Hivert spände för utan att göra sig någon brådska, allt under det han hörde på gumman Lefrançois, som stack ut sitt nattmössbeklädda huvud genom ett fönster, gav honom ärenden att uträtta och utbredde sig i förklaringar, som skulle gjort vilken annan som helst huvudyr.
Äntligen, då han hade ätit frukost, tagit på sig sin kappa, tänt sin pipa och fått piskan i handen, klättrade han helt lugnt upp på sin kuskbock.
Svalan rullade bort i sakta trav, och under den närmaste tre fjärdedels milen stannade den här och där för att taga upp resande, som stodo vid vägkanten utanför gårdsgrindarna och väntade. De som hade sagt till kvällen förut läto vänta på sig; några lågo till och med ännu i sina sängar. Hivert ropade, skrek och svor, därefter steg han ner från sin kuskbock och gick och hamrade på förstugudörren. Vinden blåste in genom de spräckta vagnsfönstren.
Emellertid blevo de fyra sätena fullsatta, vagnen rullade framåt mellan två rader av äppleträd, och vägen tycktes ständigt avsmalna mot horisonten, mellan sina båda långa diken fulla av gult vatten.
Emma kände till den från början till slut; hon visste att först kom det en äng, sedan en milstolpe, därefter en alm, en lada eller en banvaktarstuga; ibland blundade hon till och med för att föra sig själv på villospår. Men hon förlorade aldrig det bestämda medvetandet av huru stor väglängd de tillryggalagt. Slutligen trängde sig stenhusen tillsammans, marken dånade under hjulen, Svalan gled fram mellan trädgårdar, där man genom gallergrinden såg statyer, en vinkast, klippta idegranar och en gunga. Sedan låg staden plötsligt framför henne.
Amfiteatraliskt sluttande och inhöljd i dimma utbredde den sig bortom broarna. Sedan höjde sig fälten enformigt ända till den obestämda gränsen mellan himmel och jord. Sålunda sett uppifrån tycktes hela landskapet orörligt som en målning; de ankrade fartygen hade skockat sig ihop i en vrå, floden böjde sin kroklinje nedanför de gröna kullarna, och de avlånga holmarna lågo på vattnet likt stora svarta fiskar, som fastnat på grund. Fabrikernas skorstenar utsände ofantliga bruna rökpanascher, som upplöstes i översta ändan. Man hörde det dova larmet från gjuterierna och den klingande klockringningen från kyrkorna, som reste sig i dimman. Bulevardernas avlövade träd bildade violetta snår emellan husen, och de av regnet blänkande taken speglade i olika schatteringar, allt efter kvarterens olika höjd. Ibland drev en vindstöt skyarna mot S:t Cathérinekullen, liksom luftböljor som tyst bröto sig mot ett klipprev.
Det var som om från alla dessa hopade existenser någonting utströmmat som berusat henne, och hennes hjärta svällde, som om de hundratjugu tusen hjärtan, som klappade där nere, alla på en gång hade uppsänt till henne röken av de brinnande passioner, som hon förutsatte hos dem. Den gamla normandiska staden utbredde sig för hennes ögon som en ofantlig världsstad; det var som om hon kommit in i ett Babylon. Hon lutade sig ut genom fönstret och inandades den friska morgonluften; de tre hästarna galopperade, stenarna gnisslade i smutsen, diligensen guppade, och Hivert anropade på avstånd bondkärrorna, som rullade framåt vägen.
Man stannade vid stadsporten; Emma tog av sig sina filtskor, pådrog andra handskar, ordnade sin schal och steg ur Svalan tjugu steg längre bort.
Staden höll på att vakna. Bodbetjänter i rökmössa torkade butiksfönstren och kvinnor med stora korgar på ryggen utstötte då och då gälla rop vid gathörnen. Hon gick utefter väggarna med nedslagna ögon, småleende av belåtenhet under sin nedfällda svarta slöja.
Av fruktan att bliva sedd tog hon vanligen ej den kortaste vägen. Hon fördjupade sig i de mörka gränderna och kom helt svettig och andfådd ut på nedre delen av rue Nationale, vid springbrunnen. Det är teaterns, vinkrogarnas och glädjeflickornas kvarter. Ofta for en lastvagn förbi henne, forslande någon teaterdekoration, som riste av och an. Uppassare med vita förkläden strödde sand på trottoaren mellan de gröna bladväxterna. Där luktade absint, cigarrök och ostron.
Hon vek av på en gata; hon kände igen honom på hans friserade hår, som stack fram under hatten.
Léon fortfor att gå på trottoaren. Hon följde honom till hotellet; han gick uppför trappan, öppnade dörren, inträdde — — — vilken omfamning!
Sedan brast en ström av ord lös. Man berättade för varandra sina bekymmer under veckan, sina aningar, sin oro för breven, men nu var allt glömt.
Vad de älskade detta varma, glada rum, oaktat dess något urblekta elegans! De frukosterade framför brasan, på ett litet divansbord med inläggningar av palissander. Emma skar för, serverade honom och brast ut i ett klingande ystert skratt, då champagnens skum pöste över glasets kant och rann ner på hennes ringprydda fingrar. Det var som om de befunnit sig hemma hos sig och skulle leva där hela livet, som två evigt unga makar. De sade: vårt rum, vår matta och våra länstolar.
Han njöt för första gången av den kvinnliga elegansens obeskrivliga behag. Aldrig hade han hört en sådan fin samtalston eller sett en sådan nobless i hållning eller sätt att kläda sig. Han beundrade hennes högtflygande fantasi och spetsarna på hennes klänning. För övrigt var hon ju en verklig dam och en gift kvinna! Med ett ord, en verklig älskarinna, sådan som de beskrevos i romanerna, hon var den Hon som omtalades i alla diktsamlingar.
Han föll på knä framför henne, och med armbågarna stödda på hennes knän betraktade han henne småleende och med framsträckt panna.
Hon böjde sig ner mot honom och viskade, liksom kvävd av berusande lycka:
— Rör dig inte! Säg ingenting! Se på mig! Från dina ögon utströmmar någonting så ljuvt och som gör mig så gott!
Hon kallade honom »barn»:
— Barn, älskar du mig? Och hon hörde knappast hans svar, så bråttom hade hon att trycka sina läppar mot hans mun.
På pendylen fanns en liten bronsamorin, som med en skälmaktig min uppbar en förgylld girland. De skrattade åt honom mången gång, men då de måste skiljas tyckte de att allt var dystert.
De stodo orörliga framför varandra och sade:
— Om torsdag! — Om torsdag!
Plötsligt tog hon om hans huvud med bägge händerna, kysste honom på pannan och ropade: — Farväl! och skyndade utför trappan.
Hon gick till rue de la Comédie till en hårfrisör för att låta kamma sig. Det var skumt; man tände på gasen i butiken.
Hon hörde teaterns klocka, som gav signal åt skådespelarna, och hon såg män med bleka ansikten och kvinnor med trasgranna toaletter inträda i artisternas ingång mitt över gatan.
Det var varmt i det lilla låga rummet, där kaminen rosslade mitt ibland peruker ock pomador. Lukten av bränntången och de svettiga händer, som huserade i hennes hår, gjorde henne snart yr i huvudet, och hon var nära att somna, där hon satt i sin kamkappa. Ofta erbjöd henne hårfrisörens biträde, som koafferade henne, biljetter till maskeradbalen.
Sedan gick hon därifrån. Hon vandrade uppför gatorna, kom till Röda korset, tog fram sina filtskor, som hon om morgonen hade gömt under en bänk, och klämde in sig på sin plats bland de otåliga resenärerna. Några stego av nedanför kullen. Hon blev ensam i vagnen.
Vid varje krökning såg man den av gaslyktor strålande staden, över vars sammangyttrade hus svävade liksom en ljus dimma. Emma ställde sig på knä på vagnsdynorna, och hon lät sina ögon dröja vid detta bländande ljushav. Hon snyftade, ropade Léon vid namn och skickade honom ömma ord och kyssar, dem vinden snappade bort.
Nedanför kullen stod en gammal tiggare, som alltid inväntade diligenserna. En hop trasor betäckte hans axlar, och en gammal bucklig filthatt dolde hans ansikte, men då han sköt upp den såg man två blinda, blodsprängda, stirrande ögonglober. Köttet var upprispat i röda trasor, och därifrån sipprade vätskor, som stelnade till grön skorv ända ner på näsan. Då han talade kastade han tillbaka huvudet och skrattade idiotiskt.
Han följde efter vagnarna och sjöng en liten visa:
Då glödhet sommarsol sig sänker,
på idel kärlek flickan tänker.
Fortsättningen handlade endast om fåglar, solsken och grönska.
Ibland visade han sig plötsligt barhuvad bakom Emma. Hon skrek till och drog sig undan. Hivert kom fram och skämtade med honom. Han uppmanade honom att visa sig för pengar vid nästa marknad eller frågade honom skrattande huru hans käresta mådde.
Ofta, då diligensen var i gång, sträcktes plötsligt hans hatt in genom fönstret, medan han med andra armen hakade sig fast vid ledstången mellan de smutsiga hjulen. Hans röst, som i början var svag och klagande, blev allt mera gäll. Den hördes i mörkret som nödropen från en drunknande, och genom bjällrornas pinglande, trädens sus och den tomma vagnens skramlande ljöd den så hemskt att Emma fylldes av fasa. Men Hivert, som kände att vagnen blivit tyngre, slog efter den blinde med sin piska. Snärten träffade hans sår, och han föll tjutande ned i smutsen.
Sedan somnade småningom resenärerna i Svalan, somliga med gapande mun, andra med hakan nedborrad lutande sig mot sin grannes axel eller hakande sig fast i läderremmen och taktmässigt vaggande av och an, allt efter vagnens skakningar, och reflexen från lanternan, som skallrade utanför, trängde in genom de röda kalikåförhängena och bredde blodiga skuggor över alla dessa orörliga ansikten. Emma hackade tänderna av fasa och kände en iskyla i sina fötter; det var som om hon haft döden i hjärtat.
Charles väntade henne hemma; Svalan var alltid försenad om torsdagarna. Äntligen kom hans hustru! Hon brydde sig knappast om att kyssa den lilla. Middagen var ej färdig, men det gjorde detsamma, hon ursäktade köksan. Denna tycktes numera kunna tillåta sig vad som helst.
Hennes man, som lade märke till hennes blekhet, frågade henne ofta om hon ej var sjuk.
— Nej, sade Emma.
— Men, svarade han, du ser så besynnerlig ut i kväll?
— Nej, det är ingenting! Ingenting alls!
Somliga dagar gick hon till och med genast upp på sitt rum, så snart hon kom hem, och Justin, som var där inne, gick omkring med tysta steg och passade upp på henne omtänksammare än någon kammarjungfru. Han satte fram tändstickorna, ljusstaken, lade en bok på nattduksbordet, vek ihop hennes nattröja, ordnade sängen.
— Det är bra, sade hon, gå din väg!
Ty han stod kvar med hängande armar och stirrande ögon, liksom fjättrad i en dröms snärjande trådar.
Följande dag var förskräcklig och de följande ännu outhärdligare, tack vare den otålighet varmed Emma längtade efter att ånyo få träffa Léon. Och så var hon så orolig att deras kärlek skulle taga slut.
Ofta sade hon till honom med ett melankoliskt tonfall i rösten:
— Du skall överge mig — du skall gifta dig! Du är som de andra.
Han frågade:
— Vilka andra?
— Männen naturligtvis, svarade hon.
Hon sköt honom ifrån sig och tillade:
— Ni är lågsinnade uslingar allesammans!
En dag, då de förde ett filosofiskt samtal om livets missräkningar, råkade hon säga (antingen för att experimentera med hans svartsjuka eller kanske därför att hon kände ett oemotståndligt behov av att öppna sitt hjärta) att hon fordom hade älskat en man före honom, »inte som dig!» inföll hon hastigt och bedyrade vid sin dotters huvud att ingenting hade passerat.
Den unge mannen trodde henne, men gjorde henne icke desto mindre frågor för att få veta vem han var.
— Han var kapten vid flottan, min vän.
Hon förekom ju alla efterforskningar och omgav på samma gång sig själv med en viss nimbus genom denna historia om det intryck hon gjort på en man, som borde vara sträv till lynnet och van vid hyllning.
Skrivaren kände med sig huru obetydlig hans egen ställning var; han avundades den andre hans epåletter, hans ordnar och titlar. Allt detta måtte ha varit i hennes smak: han hade en aning om hennes anlag för fåfänga.
Emellertid förteg Emma en mängd av sina extravaganser, som t. ex. sin lust att få fara till Rouen i en blå tilbury, förspänd med en engelsk häst och körd av en groom i kragstövlar. Det var Justin som hade väckt denna tanke hos henne, då han tiggde och bad att bliva antagen som hennes kammartjänare; och om denna försakelse också ej förminskade hennes glädje vid ankomsten till mötena, ökade den helt säkert hennes förtvivlan, då hon återvände hem.
Ofta, då de talade om Paris, mumlade hon:
— Å, vad vi skulle kunna leva skönt där!
— Äro vi inte lyckliga? svarade den unge mannen saktmodigt och strök med handen över hennes hår.
— Jo, det är sant, sade hon, jag är tokig; kyss mig!
Hon var älskvärdare än någonsin mot sin man, lagade pistaciekräm åt honom och spelade valser efter maten. Han var alltså den lyckligaste av alla dödliga, och Emma levde utan oro. Men en kväll sade han plötsligt:
— Det är ju mademoiselle Lempereur som ger dig lektioner?
— Ja.
— Jag har nyss träffat henne, återtog Charles, hos fru Liégeard. Jag talade med henne om dig, men hon känner dig icke.
Det var som ett åskslag. Emellertid svarade hon i naturlig ton:
— Jaså. Hon har väl glömt mitt namn?
— Det finns kanske i Rouen, sade läkaren, flera mamseller Lempereur, som ge lektioner i pianospelning?
— Det är möjligt!
Sedan tillade hon ivrigt:
— För övrigt har jag hennes kvitton — se här.
Hon gick till skrivbordet, grävde i alla lådor, rörde ihop papperen och gjorde sig så mycket huvudbry, att Charles enträget uppmanade henne att ej göra sig så mycket bråk för de där välsignade kvittenserna.
— Jo, jag måste hitta dem, sade hon.
Följande fredag, då Charles drog på sig en av sina stövlar i den mörka garderob, där hans kläder förvarades, kände han ett papper mellan sulan och strumpan; han tog upp det och läste:
»För tre månaders lektioner, jämte diverse avbränningar, har undertecknad mottagit en summa av 65 francs. Félicie Lempereur, musiklärarinna.»
— Hur tusan har det här kommit ner i min stövel?
— Det har väl, svarade hon, fallit ner från den gamla pappersasken med räkningar i, som stod längst ut på hyllan.
Från denna stund blev hela hennes liv en vävnad av lögner, vari hon insvepte sin kärlek för att dölja den.
Det var ett behov, en mani, en njutning, och det gick så långt att om hon påstod sig i går ha gått på den högra trottoaren av en gata, måste man tro att hon hade gått på den vänstra.
En morgon, då hon nyss rest, tämligen tunnklädd som vanligt, började det plötsligt snöa, och då Charles tittade ut genom fönstret för att se på vädret, fick kan se herr Bournisien fara förbi i herr Tuvaches vagn åt Rouen till. Han gick ner och bad prästen ta med sig en tjock schal, som han skulle lämna till Emma, så snart han kom till Röda korset. Knappast hade Bournisien kommit till hotellet, förrän han frågade i vilket rum Yonvilleläkarens hustru tagit in. Hotellvärdinnan svarade att hon mycket sällan besökte hennes etablissemang. Om kvällen, då kyrkoherden kände igen fru Bovary i Svalan, berättade han för henne om vad som hänt utan att för övrigt synas fästa någon vikt därvid, ty han uttömde sig i lovord över en predikant, som uträttade underverk av vältalighet i domkyrkan och som alla fruntimmer sprungo för att höra.
Men om också han ej hade begärt några förklaringar, så skulle andra en annan gång kunna visa sig mindre grannlaga. Också ansåg hon lämpligt att varje gång ta in på Röda korset, så att folket från hennes köping, som mötte henne i trappan, ej misstänkte någonting.
En dag mötte emellertid herr Lheureux henne, då hon kom ut från Hotel de Boulogne vid Léons arm, och hon blev rädd, inbillande sig att han skulle skvallra ur skolan. Men så dum var han icke.
Tre dagar därefter kom han in i hennes rum, stängde dörren och sade:
— Jag behöver pengar.
Hon förklarade sig ej kunna lämna honom några sådana. Lheureux jämrade sig vitt och brett och erinrade henne om alla tjänster han gjort henne.
Av de båda reverser, som Charles skrivit under, hade Emma hittills endast betalat den ena. Vad den andra beträffar hade köpmannen på hennes begäran gått in på att ersätta den med två andra, som till och med hade blivit förnyade på en ganska lång termin. Sedan tog han upp ur fickan en förteckning på obetalda varor, nämligen gardinerna, mattan, tyg till länstolarna, flera klänningar och diverse toalettartiklar, vilkas värde uppgick till en summa av omkring 2,000 francs.
Hon sänkte huvudet; han fortfor:
— Men om ni inte har kontanter, så har ni i stället en fastighet.
Han talade om ett litet ruckel till hus, beläget i Barneville, nära Aumale, och som inbragte föga eller intet. Det hade fordom tillhört en liten lantgård, som herr Bovary d. ä. sålt; Lheureux visste allt, ända till tomtarealen och namnet på grannarna.
— I ert ställe, sade han, skulle jag göra mig av med det där huset, och så finge ni ju pengar över.
Hon invände att det var svårt att träffa på en köpare; han antydde att han möjligen skulle kunna anskaffa en sådan, men hon frågade huru hon skulle kunna komma åt att sälja det.
— Har ni inte fullmakten? frågade han.
Detta svar var som en frisk vindfläkt för henne.
— Lämna mig räkningen, sade Emma.
— Å, det behövs inte, svarade Lheureux.
Han kom tillbaka följande vecka och skröt av att efter mycket besvär ha lyckats träffa på en viss Langlois, som länge spekulerat på huset men ej ville bestämma sig för något visst pris.
— Priset gör mig detsamma! utropade hon.
Han påstod att man ej fick göra sig någon brådska, att man måste känna den där herrn på pulsen. Det lönade mödan att i och för affären göra en resa till ort och ställe, och då hon ej kunde företaga denna resa erbjöd han sig att bege sig till Barneville för att göra upp saken med Langlois. Då han kom tillbaka tillkännagav han, att spekulanten bjöd 4,000 francs.
Emmas ansikte klarnade vid denna nyhet.
— Uppriktigt sagt, tillade han, är det väl betalt.
Hon uppbar genast hälften av denna summa, och då hon skulle betala sin räkning sade köpmannen till henne:
— Det gör mig sannerligen ont att se er genast nödgas göra er av med en så betydlig summa.
Hon betraktade sedlarna, tänkte på vilket obegränsat antal möten med Léon dessa 2,000 francs representerade och stammade:
— Vad menar ni?
— Å, återtog han med ett godmodigt skratt, man kan ju skriva vad man vill på räkningarna. Jag vet nog hur det går till inom husen.
Han fixerade henne skarpt. Slutligen öppnade han sin plånbok och utbredde på bordet fyra reverser, var och en på tusen francs.
— Skriv under de här, sade han, och behåll alltsammans.
Hon blev nästan förskräckt och svarade nej.
— Om jag ger er tillbaka pengarna, svarade herr Lheureux utan att låta sig förbrylla, så är det ju för att göra er en tjänst!
Han tog en penna och skrev nedanför räkningen: »Mottagit av fru Bovary 4,000 francs.»
— Vad har ni för anledning till oro, då ni ju om sex månader skall lyfta återstoden av köpesumman och jag utsätter den sista reversens inlösning till efter den betalningsdagen?
Emma trasslade in sig i dessa beräkningar, och det sjöng i hennes öron, som om en mängd guldmynt runnit ut ur sina påsar och klingat runt omkring henne på golvet. Slutligen förklarade Lheureux att han hade en vän, Vinçart, bankir i Rouen, som skulle diskontera de fyra värdepapperen; sedan skulle han själv lämna Emma överskottet, sedan den verkliga skulden blivit betalad.
Men i stället för 2,000 francs påstod han sig endast ha fått 1,800, ty vännen Vinçart hade (som rättvist var) dragit av 200 som provision. Sedan begärde han i vårdslös ton ett kvitto.
— Ni förstår — då det gäller affär — och datum också, var så god och skriv datum.
En hel serie av önskningar, som hon skulle kunna tillfredsställa, föresvävade nu Emmas tankar. Hon var nog klok att lägga av 1,000 francs, varmed de tre första reverserna betalades då de förföllo, men den fjärde ankom händelsevis till huset en torsdag. Charles blev visserligen förskräckt, men inväntade tåligt sin hustrus återkomst för att av henne få en förklaring.
Det var endast för att bespara honom bekymmer som hon hållit denna revers hemlig för honom; hon satte sig i hans knä, smekte honom, kuttrade, räknade upp en hel mängd oundgängliga saker, som hon tagit på kredit.
— Du måste medge att det inte är dyrt för så mycket varor.
Charles, som ej visste sig någon utväg, tog snart ånyo sin tillflykt till den evinnerlige Lheureux, som lovade att avhjälpa bekymret om han ville skriva under två reverser, varav den ena på 700 francs förföll om tre månader. För att förbereda sig i tid skrev han ett patetiskt brev till sin mor. I stället för att skriva svar kom hon själv, och då Emma ville veta om han hade lyckats utverka någonting av henne, svarade han:
— Ja, men hon begär att få se räkningen.
Tidigt följande morgon skyndade Emma till herr Lheureux och bad honom skriva ut en annan räkning, som ej översteg 1,000 francs, ty om hon visat den på 4,000 hade hon måst tala om att hon betalat två tredjedelar därav och följaktligen bekänna att huset var sålt, en negociation som köpmannen bedrivit mycket skickligt och som i själva verket ej blev bekant förrän långt senare.
Oaktat priset på varje artikel var satt mycket lågt kunde fru Bovary d. ä. ej underlåta att tala om slöseri.
— Kunde ni inte ha undvarit mattan? Varför ha ni klätt om länstolarna? På min tid fanns det i husen en enda länstol, för ålderstigna familjemedlemmar — åtminstone var det så hos min mor, som var en hederlig kvinna, det kan jag försäkra er. Alla människor kunna inte vara rika! Och ingen rikedom räcker till när man är slösaktig. Jag skulle blygas över att föra en sådan vällevnad som ni. Och ändå är jag gammal, behöver sköta mig — å, så mycket grannlåter och bjävs! Vad vill det säga? Fodersiden till två francs! Jag begagnar jaconnets till femtio centimer, ja till och med fyrtio, och det gör alldeles samma nytta.
Emma, som satt bekvämt bakåtlutad i soffan, svarade helt trankilt:
— Seså, min fru, låt det nu vara nog!
Den andra fortfor att läsa lagen för henne och förutsade att de skulle sluta på fattighuset. För övrigt var det Bovarys fel. Lyckligtvis hade han lovat att förstöra den där fullmakten — — —
— Huru?
— Jo, det har han svurit mig.
Emma öppnade fönstret, ropade på Charles, och den stackars karlen blev tvungen att tillstå att modern avtvingat honom detta löfte.
Emma försvann, men kom genast tillbaka och räckte henne majestätiskt ett papper.
— Tack, sade den gamla frun.
Och hon kastade fullmakten på elden.
Emma brast ut i ett skärande, gällt skratt, som aldrig ville sluta: hon hade en nervattack.
— Ack min Gud! utropade Charles. Det är orätt av dig, mamma, att ställa till uppträden med henne!
Hans mor höjde på axlarna och påstod att hon bara gjorde sig till.
Men Charles opponerade sig för första gången och tog sin hustru så eftertryckligt i försvar att fru Bovary d. ä. ville resa därifrån. Hon for dagen därpå, och då han vid avskedet försökte hålla henne kvar svarade hon:
— Nej, nej! Du håller mera av henne än av mig, och det gör du rätt i, det är naturens ordning. För övrigt får du väl själv se vart det leder. Ja, nu träffas vi inte på länge, ty jag ämnar inte som du säger ställa till uppträden med henne.
Charles kände sig helt slagen gent emot Emma, och hon dolde ej det groll hon hyste mot honom för den brist på förtroende han visat mot henne; han fick bedja henne länge, innan hon gick in på att ännu en gång åtaga sig affärernas skötande, och han följde henne till och med till herr Guillaumin för att låta denne sätta upp en alldeles likadan fullmakt.
— Det här förstår jag så väl, sade notarien; en vetenskapsman kan inte slösa bort sin dyrbara tid på livets praktiska smådetaljer.
Och Charles åhörde med välbehag denna smickrande reflexion, vilken framställde hans svaghet som den lärdes överlägsenhet.
Vilket utbrott av stormande glädje nästa torsdag på hotellet, då hon träffade Léon! Hon skrattade, grät, sjöng, dansade, skickade ner efter sorbet, ville röka cigarretter, föreföll honom extravagant, men förtjusande, tillbedjansvärd.
Han visste ej vad det var för en kraft, som drev henne till att med allt större lystnad kasta sig över livets njutningar. Hon blev retlig, fick begär efter läckerheter, promenerade med högburet huvud på gatorna tillsammans med honom, utan någon fruktan för att kompromettera sig, sade hon. Ibland spratt hon emellertid till, då hon plötsligt kom att tänka på att hon kunde möta Rodolphe, ty fastän de skilts åt för alltid, tyckte hon sig ändå ej vara helt och hållet fri från hans välde.
En kväll kom hon ej tillbaka till Yonville. Charles blev utom sig av oro, och lilla Berthe, som ej ville gå till sängs utan sin mamma, grät hejdlöst. Justin hade gått framåt vägen på måfå. Till och med herr Homais hade lämnat sitt apotek i sticket.
Då klockan slog 11 stod Charles ej ut längre, han spände för sin schäs, hoppade upp i den, piskade på hästen och kom inemot klockan två på morgonen till Röda korset. Ingen där. Han tänkte att Léon möjligen kunde ha sett till henne, men var bodde han? Charles erinrade sig lyckligtvis hans principals adress. Han skyndade dit.
Det var i daggryningen. Han urskilde några anslagstavlor på en port; han knackade på. En röst ropade den begärda upplysningen till honom utan att öppna, under en ström av skällsord för att han ej lät folk sova i fred om natten.
Huset, där skrivaren bodde, hade varken ringklocka eller portklapp eller portvakt. Charles dundrade med knytnävarna på fönsterluckorna. En polisbetjänt syntes vid ett gathörn, då blev han rädd och gick därifrån.
Jag är tokig, tänkte han; de ha troligen hållit henne kvar hos herr Lormeaux.
Men familjen Lormeaux hade flyttat från Rouen.
— Hon har väl stannat kvar för att se om fru Dubreuil. Nej, fru Dubreuil dog ju för nära ett år sedan! Var är hon då?
Han fick en idé. Han gick in på ett kafé, bad att få i se adresskalendern och sökte rätt på mademoiselle Lempereurs namn; hon bodde vid rue de la Renelle-des-Maroquiniers numro 74.
Då han vek av in på denna gata kom Emma emot honom från dess andra ända; han kastade sig över henne och utropade:
— Varför kom du inte hem i går?
— Jag var sjuk.
— På vad sätt? Var? Hur?
Hon förde handen över pannan och svarade:
— Hos mademoiselle Lempereur.
— Det var jag säker på! Jag ämnade mig just dit. — Å, det tjänar till ingenting, sade Emma. Hon har nyss gått ut; men för framtiden ber jag dig vara lugn. Du kan väl förstå, att jag inte har min frihet, om jag vet att det minsta dröjsmål gör dig så där orolig.
Det var ett slags rättighet, som hon skaffade sig, att ej behöva genera sig vid sina snedsprång. Också begagnade hon sig därav i rikt mått, alldeles efter gottfinnande. Då hon fick lust att träffa Léon for hon till Rouen under första bästa förevändning, och som han ej väntade henne den dagen gick hon och sökte honom på hans byrå.
De första gångerna var det stor förtjusning, men snart kunde han ej längre hemlighålla sanningen: att hans principal beklagade sig mycket över dessa avbrott i arbetet.
— Se så, kom med! sade hon.
Och han smög sig bort.
Hon ville att han skulle kläda sig helt och hållet i svart och skaffa sig ett litet pipskägg, för att bli lik Louis XIII:s porträtt. Hon önskade bese hans rum, tyckte att det var tarvligt; han rodnade, men hon märkte det icke, rådde honom sedan att köpa likadana gardiner som hennes, och då han invände att han ej hade råd sade hon skrattande:
— Jaså, du är mån om dina styvrar!
Léon måste varje gång berätta henne allt vad han tagit sig till sedan de sist träffades. Hon begärde verser av honom, verser till henne själv, en kärleksdikt till hennes ära; men han lyckades aldrig hitta på något rim till den andra raden, och slutligen skrev han av en sonett ur en diktsamling.
Det var mindre av fåfänga än för att behaga henne. Han opponerade sig aldrig mot hennes infall, han fogade sig i allt efter hennes smak, han blev småningom vida mer hennes älskarinna än hon var hans.