Madame Bovary/30
| ← V |
|
VII → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
VI.
Under de resor, som Léon gjorde för att träffa henne, hade han ofta ätit middag hos apotekaren och av artighet ansett sig tvungen att bjuda honom tillbaka.
— Gärna! hade herr Homais svarat, jag måste för övrigt friska upp mig litet, ty här möglar man alldeles bort. Vi ska gå på spektaklet, på kaféerna, begå dårskaper!
— Men, min kära vän! viskade fru Homais ömt, förskräckt vid tanken på de faror av obestämd art han ämnade utsätta sig för.
— Jaså, du tycker att jag inte förstör min hälsa tillräckligt genom att ständigt leva i apoteksångorna! Sådana äro kvinnorna: de äro svartsjuka på vetenskapen, men ändå opponera de sig emot att man skaffar sig de oskyldigaste förströelser. Men ni kan i alla fall lita på att jag endera dagen kommer till Rouen, och där ska vi låta pluringarna dansa!
Apotekaren skulle förr noga ha aktat sig för ett sådant uttryck, men numera hade han antagit ett skämtsamt, »parisiskt» sätt att tala, som han ansåg vara något extra fint; och liksom fru Bovary frågade han skrivaren nyfiket efter huvudstadens seder, talade till och med »kulisspråk» för att blända »brackorna», sade »piffig, chic, Breda-street» och »jag avdunstar» i stället för jag går min väg.
En torsdag blev alltså Emma helt förvånad över att i Gyllene Lejonets kök träffa på herr Homais i reskostym, det vill säga klädd i en gammal kappa, som ingen förr sett honom begagna, och med en nattsäck i handen. Han hade ej omtalat sin plan för någon, ty han var rädd att allmänheten skulle bli orolig över hans frånvaro.
Tanken på att få återse den stad, där hans ungdom förflutit, livade tydligen upp honom, ty under hela vägen var hans tunga oavbrutet i gång; så snart man var framme hoppade han ur vagnen och skyndade sig att ta reda på Léon, och trots skrivarens motstånd släpade herr Homais honom med sig till Café de Normandie, där han majestätiskt inträdde med hatten på sig, ty han ansåg det ytterst lantligt att ta av sig hatten på ett offentligt ställe.
Emma hade väntat på Léon i tre kvarts timme. Slutligen skyndade hon till hans byrå, och trasslande in sig i alla möjliga slags gissningar, anklagande honom för likgiltighet och förebrående sig själv sin svaghet tillbragte hon eftermiddagen vid fönstret.
Ännu klockan två sutto de bägge herrarna till bords. Homais var förtjust. Ehuru matsalens lyx gjorde nästan starkare intryck på honom än den goda maten och drycken, satte likväl vinet hans blod i hastigare omlopp, och då romomeletten serverades började han utveckla ganska omoraliska teorier rörande kvinnokönet. Det som huvudsakligast slog an på honom var damernas chic. Han kunde ej tänka sig någonting gudomligare än en elegant toalett i ett smakfullt möblerat rum, och beträffande rent fysiska företräden hade han ingenting emot ett lagom hull.
Léon betraktade pendylen i förtvivlan. Apotekaren drack, åt, pladdrade.
— Det måtte vara ganska magert för er här i Rouen, sade han plötsligt. För övrigt är er allrakäresta inte långt borta.
Och då den andre rodnade tillade han:
— Se så, var uppriktig! Ni vill väl inte neka till att ni i Yonville — ?
Den unge mannen stammade.
— Hos fru Bovary, kurtiserar ni inte — ?
— Vem då?
— Pigan!
Det var på fullt allvar, men hos Léon var fåfängan starkare än klokheten, och det var endast lamt som han opponerade sig. För övrigt tyckte han ej om annat än brunetter.
— Det gör ni rätt i, sade apotekaren; de ha livligare passioner.
Och nu viskade han i sin väns öra de symtom, varpå man kan se om en kvinna är passionerad. Han gav sig till och med in på etnografiska detaljer; tyskan var sentimental, fransyskan lättsinnig, italienskan lidelsefull.
— Och negresserna? frågade skrivaren.
— De passa bäst för artisterna, sade Homais. Kypare! Två koppar kaffe!
— Ska vi inte gå nu? sade Léon, som till sist förlorade tålamodet.
— Yes!
Men innan han gick ville han träffa värden på stället och lyckönskade denne till affärens blomstring.
För att bli honom kvitt förebar nu den unge mannen att han hade ett ärende att uträtta.
— Jag följer med er! sade Homais.
Och under det han följde honom genom gatorna talade han om sin hustru, sina barn, om deras framtid och om sitt apotek, beskrev i vilket förfall det fordom varit och den fullkomlighet vartill han drivit upp det.
Då de kommit till Hôtel de Boulogne sprang Léon plötsligt ifrån honom, störtade uppför trappan och fann sin älskarinna ett rov för den häftigaste sinnesrörelse.
Då han skyllde på apotekaren blev hon ond. Emellertid anförde han en mängd talande skäl; det var ej hans fel, kände hon ej herr Homais, kunde hon tro att han föredrog dennes sällskap? Men hon vände sig bort; han föll på knä, lade armarna om hennes liv och såg bönfallande upp till henne.
Hon stod framför honom, och hennes stora, flammande ögon betraktade honom allvarligt och nästan hotande. Sedan skymdes de av tårar, hon tillslöt ögonen, lät honom fatta sina händer, och Léon förde dem just till sina läppar då en uppassare inträdde och anmälde att någon frågade efter honom.
— Du kommer väl igen? sade hon.
— Ja.
— När?
— Om ett ögonblick.
— Det är ett knep, sade apotekaren, då han fick se Léon. Jag vill hjälpa er att förkorta den där visiten, som tycktes genera er. Nu ska vi gå till Bridoux och dricka ett glas likör.
Léon bedyrade att han måste återvända till sin byrå. Apotekaren svarade med att säga kvickheter om juridiken, och då skrivaren stod på sig sade han:
— Jag följer med. Jag kan ju läsa en tidning eller bläddra i en lagbok medan jag väntar på er.
Léon var alldeles förbryllad genom Emmas vrede och herr Homais prat, och kanske var han även litet slapp efter den rikliga frukosten; han stod obeslutsam och hörde på huru apotekaren sade:
— Se så, kom med till Bridoux! Det är bara ett par steg härifrån, vid rue Malpalu.
Av eftergivenhet, av enfald, driven av denna outredbara känsla, som förmår en att göra vad som är en mest motbjudande, följde han nu med till Bridoux; och de träffade på honom på hans lilla gård, där tre drängar under hans uppsikt voro sysselsatta med att vrida om det stora hjulet på en maskin, som fabricerade seltersvatten. Homais gav dem goda råd, han omfamnade Bridoux, man drack sin likör. Tjugu gånger ville Léon gå därifrån, men den andre höll honom kvar vid armen och sade:
— Genast! Jag kommer strax med. Vi ska gå till redaktionen av Rouens Fyrbåk; jag skall presentera er för Thomassin.
Han lyckades emellertid göra sig av med honom och skyndade till hotellet. Emma var ej längre där.
Hon hade nyss rest, utom sig av förbittring. Nu avskydde hon honom. Detta hans uteblivande från mötet föreföll henne vara en förolämpning och hon sökte efter ännu flera skäl att lösgöra sig från honom: han var oförmögen till någon heroism, svag, prosaisk, mera vek än en kvinna, dessutom girig och småsint.
Sedan lugnade hon sig och fann slutligen att hon troligen hade förtalat honom. Men nedsvärtandet av den vi älska skiljer oss alltid litet från dem. Man bör ej röra vid sina avgudar: förgyllningen fastnar vid fingrarna.
Det gick därhän att de ofta talade om saker, som ej stodo i samband med deras kärlek, och i de brev, som Emma skickade honom, var det fråga om blommor, verser, månen och stjärnorna; det var som om hennes försvagade passion försökte elda upp sig genom yttre hjälpmedel. Hon lovade oupphörligt sig själv att vid nästa resa skulle hon erfara en oändlig lycksalighet, men sedan måste hon tillstå att hon ej känt någonting ovanligt.
Vad Léon beträffar blev han allt mera förskräckt för det med varje dag tilltagande välde hennes personlighet utövade på honom. Han var ond på Emma för denna hennes oemotståndlighet. Han bemödade sig till och med att ej längre älska henne, men då han hörde hennes kängor knarra i trappan kände han sig maktlös, som en drinkare vid åsynen av spritvaror.
Hon underlät ej, det är sant, att slösa med alla slags förförelsemedel, allt ifrån nya finesser vid serveringen av frukosten ända till den koketta elegansen i hennes toaletter. Hon förde från Yonville med sig rosor, som hon tog ur barmen och kastade i ansiktet på honom, hon visade sig orolig för hans hälsa, gav honom goda råd huru han skulle uppföra sig, och för att hålla honom längre kvar hängde hon om hans hals en amulett, i hopp att himlen skulle blanda sig i saken. Hon gjorde sig som en mor underrättad om hans kamrater. Hon sade till honom:
— Var inte tillsammans med dem, gå inte ut, tänk endast på oss; älska mig!
Hon önskade att hon kunnat övervaka hans levnadssätt, och hon kom på den tanken att låta någon följa efter honom ute i staden. Utanför hotellet stod alltid ett slags tiggare, som anhöll de resande och ej skulle ha något emot att — — — men hennes stolthet uppreste sig däremot.
— Nåja, än sedan? Må han bedra mig, vad bryr jag mig om det?
En dag, då de skilts åt tidigt och hon ensam strövade framåt bulevarden, varseblev hon murarna av sitt kloster. Då satte hon sig på en bänk i skuggan av almarna. Vad hennes liv den tiden hade varit lugnt! Med vilken avundsam längtan tänkte hon ej tillbaka till denna tid, då hon efter romanernas skildringar försökt föreställa sig kärleken som någonting obeskrivligt ljuvt!
De första månaderna av hennes äktenskap, hennes promenadritter i skogen, valsen med vicomten och Lagardys sång, allt drog förbi hennes ögon — och Léon tycktes henne plötsligt lika fjärran som allt det andra.
Och ändå älskar jag honom! tänkte hon.
Men hon var i alla fall ej lycklig, hade aldrig varit det. Varav kom det sig då att livet var så tomt och otillräckligt och att allt, varpå hon stödde sig, murknade i samma ögonblick? Men om det någonstädes fanns en stark och skön varelse, en hjältemodig natur, på samma gång exalterad och förfinad, ett skaldehjärta i en ängels skepnad, en lyra med starka strängar, varifrån elegiska kärlekssånger klingade, varför skulle slumpen ej föra denna varelse i hennes väg? O, det var omöjligt! Ingenting var för övrigt värt att man gjorde sig den mödan att söka efter det; allting ljög! Varje småleende gömde en gäspning, varje fröjd en förbannelse, varje nöje en känsla av äckel, och de ljuvaste kyssar lämnade endast kvar på ens läppar en aldrig tillfredsställd längtan efter en ännu högre njutning.
Ett metalliskt rosslande arbetade sig långsamt fram genom luften och fyra slag hördes från klosterklockan. Klockan var endast fyra! Och hon tyckte att hon suttit på denna bänk en hel evighet. Men en oändlighet av lidelser kan rymmas inom en minut, liksom en talrik folkmassa på en liten rymd.
Emma levde helt och hållet upptagen av sina passioner och frågade lika litet efter pengar som en drottning.
En gång fick hon emellertid besök av en spenslig, rödbrusig och flintskallig man, som förklarade sig vara skickad av herr Vinçart i Rouen. Han tog ur nålarna, varmed han fäst igen sidofickan på sin långa gröna rock, stack in dem i ärmen och räckte artigt fram ett papper.
Det var en revers på sjuhundra francs, accepterad av henne, och som Lheureux oaktat alla hennes protester hade transporterat på Vinçart.
Hon skickade sin piga till Lheureux, men han kunde icke komma.
Den okände, som stod kvar i hennes rum och förstulet såg sig omkring med nyfikna blickar, frågade med enfaldig min:
— Vad skall jag ge herr Vinçart för svar?
— Säg honom, svarade Emma, att jag inte har några pengar — förrän i nästa vecka — att han skall vänta — ja, till i nästa vecka.
Och mannen gick sin väg utan att säga ett ord.
Men klockan tolv följande middag emottog hon en lagsökning, och då hon såg det stämplade papperet, där hon på flera ställen och i stora bokstäver läste: »Maître Hareng, exekutor i Buchy», blev hon så förskräckt att hon i största hast skyndade till klädeshandlaren.
Hon fann honom i hans butik, sysselsatt med att slå in ett paket.
— Mjuka tjänare! sade han, jag står till er tjänst.
Men Lheureux fortsatte icke desto mindre med sitt arbete, biträdd av en trettonårig, litet puckelryggig flicka, vilken på samma gång tjänstgjorde som köksa och biträde i boden.
Sedan förde han Emma upp i övre våningen och lät henne stiga in i ett litet kontorsrum, där en stor järnbeslagen pulpet stod, belastad med kassaböcker. Vid väggen, under hyllorna med tygpackor, såg man en kista, men så stor att den förmodligen innehöll andra saker än sedlar och mynt. Herr Lheureux lånade nämligen ut pengar mot pant, och det var där han hade lagt fru Bovarys guldkedja jämte den stackars gubben Telliers örhängen; denne hade nämligen till sist blivit tvungen att sälja sitt kafé och hade i Quincampoix öppnat en liten kryddbod.
Lheureux satte sig på sin breda halmstol och sade:
— Vad nytt?
— Se här!
Och hon visade honom papperet.
— Nå vad kan jag göra åt den saken?
Då blev hon häftig, erinrade honom om hans löfte att ej släppa ut hennes reverser; han erkände att han lovat henne det.
— Men jag blev alldeles tvungen, jag hade själv kniven på strupen.
— Och vad skall nu komma att inträffa? återtog hon.
— Å, det är helt enkelt: ett domstolsutslag och sedan utmätning — basta?
Emma måste göra våld på sig för att ej ge honom en örfil. Hon frågade honom saktmodigt om det ej fanns något medel att lugna herr Vinçart.
— Jo jag tackar jag, lugna Vinçart! Ni känner honom inte, hör jag; han är mera vildsint än en arab.
Men herr Lheureux måste nödvändigt hjälpa henne.
— Jag tycker att jag hittills har varit ganska hygglig mot er.
Han slog upp en av sina kassaböcker och sade:
— Titta hit!
Hans finger gled uppåt sidan:
— Låt se — låt se — den 3 augusti 200 francs — den 17 juni 150 — den 23 mars 46 — i april —
Han stannade, som om han var rädd att begå någon dumhet.
— Jag talar inte om er mans reverser, en på 700 francs och en annan på 300! Och vad ni har tagit på kredit, och räntorna sedan — det tar aldrig något slut, det är en riktig labyrint. Jag tvår mina händer!
Hon grät, hon kallade honom till och med sin »käre herr Lheureux». Men han skyllde alltjämt på »den skälmen Vinçart». Själv hade han ej en centime, ingen ville betala honom, han hade förlorat på andra allt vad han ägt, och en fattig handlande som han kunde ej ligga i förskott.
Emma teg, och herr Lheureux, som tuggade på en gåspenna, blev troligen orolig över hennes tystnad, ty han återtog:
— Om jag åtminstone finge in några pengar i veckan — — — skulle jag kanske kunna —
— För övrigt, sade hon, så snart återstoden av köpeskillingen för Barneville —
— Huru?
Och då han fick veta att Langlois ej ännu hade betalat tycktes han bli mycket förvånad. Sedan sade han med honungssöt ton:
— Och vi komma överens att, säger ni — ?
— Om allt vad ni vill!
Då blundade han för att samla sina tankar, skrev några siffror, och efter att ha förklarat att han skaffade sig stort obehag, att saken var kinkig och att han åderlät sig, dikterade han fyra reverser, var och en på 250 francs, som skulle förfalla med en månads mellantid.
— Bara nu Vinçart vill ta reson!
Sedan visade han henne vårdslöst flera nyinkomna varor, men varav ingen enligt hans åsikt var Emma värdig.
— Tänk er bara, här är ett klänningstyg till 35 centimer metern, och fabrikanten garanterar för att färgen sitter i! Och det går åt som smör i solsken! Men ni kan väl förstå att man inte talar om för kunderna hurudant skräp det är, tillade han; genom denna bekännelse, huru han lurade de andra kunderna, ville han fullkomligt övertyga henne om sin redlighet mot henne själv.
Sedan ropade han henne tillbaka för att visa henne tre alnar gipyrspetsar, som han nyligen hade kommit över på en konkursrealisation.
— Är det inte vackert! sade Lheureux; det begagnas mycket som överkast på stolar, det är högsta modet.
Och snabbare än en trollkarl slog han in spetsarna i blått papper och stack paketet i Emmas hand.
— Men jag måste väl åtminstone veta — ?
— Ja, det hinna vi alltid med en annan gång, svarade han och vände henne ryggen.
Samma kväll övertalade hon Bovary att skriva till modern och be henne genast skicka allt vad som ännu innestod av arvet. Svärmodern svarade att hon ej hade mer att skicka; arvsutredningen var avslutad och utom Barneville hade de ingenting över, utom 600 livres i räntor, varav hon punktligt skulle utbetala deras andel.
Då utskrev Emma räkningar till två eller tre klienter och gjorde snart ett vidsträckt bruk av detta medel, som befanns vara användbart. Hon var alltid noga med att i ett postskriptum tillägga: »Tala ej om detta för min man, ni vet huru stolt han är — — — anhållande om benägen ursäkt, har jag äran teckna, ödmjukligen — — —.» Det kom visserligen några brev med reklamationer, men dem snillade hon undan.
För att skaffa pengar gav hon sig till att sälja sina gamla handskar, gamla hattar, gammalt järnskrot. Hon kunde aldrig få nog betalt; hon var av bondesläkt, och snikenheten låg i blodet. Då hon reste till staden köpte hon upp gammalt skräp, som herr Lheureux, om ingen annan, säkerligen skulle övertaga. Hon köpte strutsfjädrar, kinesiskt porslin och gamla byråar, hon lånade av Felicité, av fru Lefrançois, av hotellvärdinnan på Röda korset, av alla människor, vem hon träffade på. Med de pengar, som hon äntligen fick från Barneville, inlöste hon två reverser, de övriga 1,500 francs smälte bort. Hon skrev nya förbindelser, och så fortgick det i oändlighet!
Ibland försökte hon visserligen göra ett överslag, men hon kom till sådana fruktansvärda resultat att hon ej kunde tro därpå. Då började hon om igen, trasslade snart in sig, lät alltsammans vara och tänkte ej vidare på saken.
Inomhus var det nu ganska sorgligt. Man såg leverantörer komma ut därifrån med ursinniga miner. Näsdukar lågo och skräpade på kaminerna, och lilla Berthe gick med trasiga strumpor, till fru Homais' stora förtrytelse. Om Charles vågade uttala någon saktmodig anmärkning svarade hon brutalt att det ej var hennes fel.
Varav kom sig denna häftighet i lynnet? Han tillskrev allt hennes gamla nervösa åkomma; han förebrådde sig själv att ha förväxlat hennes krämpor med karaktärsfel, han anklagade sig själv för egoism och fick lust att gå och ta henne i famn.
Nej, tänkte han, det skulle hon inte tycka om!
Och han satt kvar där han satt.
Efter middagen spatserade han ensam i trädgården; han tog lilla Berthe i knä, bredde ut sin medicinska tidning och försökte lära henne att läsa. Barnet gjorde en bedrövad min och började gråta. Då tröstade han henne; han gick och hämtade vatten i en kanna att göra bäckar med i sanden eller bröt av jasmingrenar, vilka han planterade som träd i rabatterna. Det gjorde ingen skada, trädgården var redan förut överväxt av högt gräs, man var skyldig Lestiboudois för så många dagsverken! Sedan började barnet frysa och ville gå till sin mamma.
— Ropa på Felicité, sade Charles. Du vet ju, min lilla unge, att din mamma inte vill bli störd.
Hösten bröt in, löven gulnade redan och föllo av — som för två år sedan, då hon var sjuk! — När skulle då detta taga ett slut! Och han fortfor att gå av och an med händerna på ryggen.
Frun var uppe i sitt rum. Ingen fick komma dit. Hon satt där hela dagen i ända, slö, halvklädd, då och då antändande seraljrökgubbar, som hon hade köpt i Rouen i en arabisk butik. För att ej om natten ha denna snarkande äkta man bredvid sig fick hon honom slutligen, tack vare sina sura miner, att ta sin tillflykt upp på vinden, och hon läste ända till morgonen nervretande böcker med hemska, blodiga skildringar. Ofta greps hon av fasa och uppgav ett anskri; då kom Charles nerspringande.
— Gå din väg! sade hon.
De dagar, då hon träffade Léon, voro hennes galadagar. Hon ville att det skulle gå lysande till, och då han ej ensam kunde bestrida utgifterna, betalade hon frikostigt överskottet, vilket hände nästan varje gång. Han försökte övertyga henne att de skulle ha det lika bra annorstädes, på något anspråkslösare hotell, men hon hittade alltid på invändningar.
En dag tog hon upp ur sin resväska sex silverteskedar (det var gubben Rouaults bröllopsgåva) och bad honom genast gå till pantlånekontoret med dem för hennes räkning, och Léon lydde, ehuru ogärna. Hon var rädd att kompromettera sig.
Då han tänkte nogare på saken, fann han att hans älskarinna hade blivit tämligen besynnerlig och att de, som ville skilja dem åt, kanske ej hade så orätt.
Någon hade verkligen skickat hans mor ett långt, anonymt brev och underrättat henne att han hade en brottslig förbindelse med en gift kvinna, och den goda frun skrev genast till hans principal, herr de Bocage, som gick mycket klokt till väga i denna sak. Han hade ett samtal med honom, som räckte i tre kvarts timme, ville öppna hans ögon, varna honom för den avgrund, på vars brädd han vandrade. En sådan kärleksintrig skulle skada honom längre fram, då han ville bli sin egen. Han besvor honom att bryta förbindelsen, och om han ej gjorde denna uppoffring för sin egen skull, skulle han göra den för sin principals.
Léon hade slutligen lovat att aldrig mer återse Emma, och han ångrade sig att han ej hade hållit ord, då han tänkte på alla de obehag, denna kvinna skulle komma att ådraga honom, att icke tala om det gyckel, hans kamrater tilläto sig mot honom om morgnarna omkring brasan. För övrigt skulle han nu snart bli första biträde — det var nu tid att stadga sig. Också avstod han från sin flöjt, från överspända känslor, från fantasiens ingivelser, ty varje kälkborgare har i sin ungdoms yra, om också blott en dag, en minut, trott sig mäktig av omätliga passioner, storartade företag. Den vardagligaste libertin har drömt om sultaninnor, varje liten notarie bär inom sig rudimenten till en poet.
Han kom nu i misshumör, då Emma plötsligt brast i gråt vid hans bröst, och liksom vissa personer, vilka ej kunna tåla mer än en viss dosis musik, försjönk hans hjärta i en slö likgiltighet vid det brusande dånet av en kärlek, vars finesser han ej längre urskilde.
De kände varandra för väl för att någonsin gripas av dessa yrande utbrott av glädje, som kärleken för med sig. Hon vämjdes lika mycket vid honom som han var trött på henne. För Emma hade äktenskapsbrottet blivit lika tråkigt och prosaiskt som äktenskapet.
Men huru skulle hon kunna göra sig av med honom? Och huru förödmjukad hon än kände sig över det föga upplyftande i en sådan lycka som deras hade hon likväl genom vanan växt fast därvid, och varje dag hakade hon sig allt mera fast vid denna lycka, men kom den att sina ut, just därför att hon ville ha den för stor. Hon skyllde sina svikna förhoppningar på Léon, alldeles som om han hade bedragit henne, och hon önskade till och med en katastrof, som kunde bli anledningen till deras skilsmässa, eftersom hon ej hade mod att själv besluta sig därför.
Hon fortfor icke desto mindre att skriva ömma brev till honom, ty hon hade den åsikten att en kvinna alltid bör skriva till sin älskare.
Men under det hon skrev tänkte hon sig en helt annan man, en drömbild, sammansatt av hennes ljuvaste minnen, hennes starkaste längtan ock det vackraste hon läst; och han blev slutligen så verklig, så livslevande, att tanken på honom fyllde henne med häpnad och lycksalighet, ehuru hon likväl ej kunde få honom alldeles klar för sin fantasi. Därtill hade hon givit honom, liksom en gud, alltför många attribut. Han bodde i den dimmiga, blånande region, där silkesstegar gunga nedanför balkongen, i månens sken och blommornas doft. Hon kände honom nära sig, han skulle komma och bemäktiga sig hela hennes varelse i en kyss. Sedan sjönk hon tillsammans, tillintetgjord och maktlös, ty dessa kriser av namnlös kärlek tröttade henne mera än de vildaste orgier.
Hon kände sig nu likgiltig för allt. Ofta mottog hon lagsökningar på stämplat papper, som hon knappast såg på. Hon skulle ha velat upphöra att leva eller sova beständigt.
Midfastosöndagen reste hon till Rouen och kom ej tillbaka på kvällen; hon gick på maskeradbalen. Hon klädde sig i sammetsbyxor och röda strumpor, peruk med stångpiska och trekantig hatt. Hon dansade hela natten efter den skrällande mässingsmusiken; man trängdes omkring henne, och om morgonen stod hon i teaterns peristyl tillsammans med fem eller sex masker, debardörer och matroser, kamrater till Léon, som talade om att gå och supera.
De närmaste kaféerna voro fulla med folk. De bestämde sig för en av de anspråkslösaste restaurangerna vid hamnen, och värden på stället anvisade dem en liten kammare fyra trappor upp.
Herrarna stodo och viskade i en vrå, de talade troligen om vad det skulle kosta. Det var en skrivare, två medicine kandidater och en handelsbokhållare — vilket sällskap för henne! Vad fruntimren beträffade hörde Emma snart på klangen av deras röster att de nästan alla voro av lägsta slag. Då blev hon rädd, drog tillbaka sin stol och slog ner ögonen.
De andra satte sig att äta. Hon åt icke, hennes panna brände, det ryckte i hennes ögonlock och hennes händer voro iskalla. Det gick omkring i hennes huvud, det var som om hon känt balsalongens golv svikta under de tusen dansande fötterna. Punschlukten och cigarröken gjorde henne yr i huvudet. Hon svimmade; man bar henne till det öppna fönstret.
Det var i daggryningen, och den bleka himlen började rodna åt S:t Cathérine till. Den blåsvarta floden vattrade sig för vinden, ingen människa syntes till på käerna, gaslyktorna släcktes.
Hon återfick emellertid sansen och kom att tänka på Berthe, som låg och sov där hemma i Felicités rum. Men en kärra lastad med stångjärn rullade förbi och dess metalliska vibrationer återstudsade bedövande mot husväggarna.
Hon smög sig bort, klädde av sig sin kostym, sade till Léon att han måste återvända till sina kamrater och blev slutligen ensam på Hôtel de Boulogne. Allt och även hon själv föreföll henne outhärdligt. Hon skulle ha velat flyga bort som en fågel och någonstädes, långt bort, i rena, obefläckade rymder göra sig kvitt allt det gamla och ikläda sig ny ungdom.
Hon gick ut, strövade framåt bulevarden, över place Cauchoise och genom förstaden, tills hon kom till en bred gata, som begränsades av trädgårdar. Hon gick hastigt, den friska luften lugnade henne och den myllrande folkmassan, maskerna, kadriljerna, ljuskronorna, supén, debardörerna, allt försvann småningom som en bortdragande dimma. Hon återvände till Röda korset och kastade sig på sin säng i den lilla kammaren två trappor upp, där det fanns tavlor med ämnen ur la Tour de Nesle. Klockan fyra på eftermiddagen väckte Hivert henne.
Då hon kom hem visade Felicité henne ett grått papper bakom pendylen. Hon läste:
»I kraft av rättens utslag —»
Vilket utslag? Kvällen förut hade man avlämnat ett annat papper, som hon ej kände till; också blev hon helt häpen då hon läste orden.
»I konungens, lagens och rättvisans namn förständigas fru Bovary —»
Hon hoppade över flera rader och läste:
»Inom högst tjugufyra timmar.» — Vad då? »Att betala en totalsumma av åttatusen francs.» Och längre ner stod det: »Vid laga påföljd, enkannerligen exekutiv försäljning av hennes möbler och övriga tillhörigheter.»
Vad var att göra? Det var om tjugufyra timmar, i morgon! Lheureux ville förmodligen skrämma henne, tänkte hon; nu förstod hon hela hans taktik, ändamålet med allt tillmötesgående han visat henne. Vad som lugnade henne var summans överdrivet höga belopp.
Genom att oupphörligt köpa, icke betala, låna, skriva under reverser och sedan förnya dessa reverser, som svällde ut för varje gång de förföllo, hade hon slutligen blivit skyldig herr Lheureux ett helt kapital, som han otåligt väntade på att få använda i sina spekulationer.
Hon infann sig hos honom med obesvärad min.
— Ni vet vad som har hänt mig? Det är naturligtvis ett skämt?
— Nej.
— Inte?
Han vände sig långsamt om, lade armarna i kors och sade:
— Tror ni, min lilla fru, att jag ända till domedag vill vara er leverantör och bankir för blotta äran? Jag måste ha tillbaka det jag har lagt ut, ni måste vara rättvis!
Hon invände att summan var alldeles för stor.
— Det rår jag inte för! Domstolen har godkänt min fordran! Det har jag utslag på! För övrigt är det inte jag, det är Vinçart.
— Skulle ni inte kunna — ?
— Nej, jag kan ingenting.
— Men — ändå — låt oss resonera.
Hon föll till bönboken; hon hade ingenting vetat av — det var en överraskning.
— Vems fel är det? sade Lheureux och bugade sig ironiskt. Under det jag trälar och släpar som en negerslav lever ni livets glada dagar.
— Nej, inga moralföreläsningar!
— Det skadar aldrig, svarade han.
Hon förödmjukade sig, hon tiggde och bad, och hon stödde till och med sin vackra vita hand på köpmannens knä.
— Släpp mig! Man skulle nästan kunna tro, att ni vill förföra mig!
— Ni är en eländig usling! utropade hon.
— Nå, nå, så ni tar till! svarade han skrattande.
— Jag skall tala om för alla människor hurudan ni är. Jag skall tala om för min man —
— Er man, ja! Jag har någonting som jag skall visa honom.
Och Lheureux upptog ur sin kista det kvitto på adertonhundra francs, som hon hade givit honom vid den Vinçartska transaktionen.
— Tror ni, tillade han, att den stackars karlen inte begriper er lilla stöld?
Hon sjönk ner på en stol, tillintetgjord, som om hon nu fått dråpslaget. Han gick av och an mellan fönstret och pulpeten och sade om och om igen:
— Jag skall visa honom det — jag skall visa honom det —
Sedan närmade han sig henne och sade i blid ton:
— Det är inte roligt, det vet jag nog, men i alla fall är det ingen som dör av sådant här, och eftersom ni inte har någon annan utväg att betala mig igen mina pengar —
— Var skulle jag få pengar? sade Emma och vred sina händer.
— Ah, när man har vänner som ni!
Och han betraktade henne med en så genomträngande och skräckinjagande blick att hon skälvde ända nere i hjärtroten.
— Jag lovar er, sade hon, att jag skall skriva under —
— Jag har fått nog av edra underskrifter!
— Jag skall sälja —
— Jo, jag tackar, jag! sade han med en axelryckning, ni har ingenting mer att sälja.
Och han ropade i talröret, som ledde ner till butiken:
— Annette! Glöm inte de tre styckena av n:r 14.
Pigan kom in; Emma förstod honom och frågade huru mycket pengar det behövdes för att han skulle inställa alla lagliga åtgärder.
— Det är för sent!
— Men om jag lämnar er flera tusen francs, fjärdedelen av summan, tredjedelen, nästan alltsammans?
— Nej, det tjänar till ingenting!
Han sköt henne sakta mot trappan.
— Jag besvär er, herr Lheureux, ännu några dagar!
Hon snyftade.
— Se så där ja! Tårar!
— Ni gör mig förtvivlad!
— Det frågar jag inte efter! sade han och slog igen dörren.