Madame Bovary/26

←  I

Madame Bovary av Gustave Flaubert Översättare: Ernst Lundquist II

III  →

På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.

II.

Då fru Bovary kom till hotellet blev hon förvånad över att ej se till diligensen. Hivert, som hade väntat på henne nära en timme, hade slutligen begivit sig av.

Det var ingenting som tvingade henne att resa, men hon hade lovat att hon skulle vara hemma samma kväll. För övrigt väntade Charles på henne, och hon kände redan inom sig den fega eftergivenhet, som hos många kvinnor är på samma gång äktenskapsbrottets straff och lösepenning.

Hon packade i hast sin kappsäck, betalade räkningen, tog en schäs nere på gården, skyndade på kusken, frågade i varje minut vad klockan var och huru många fjärdingsväg de hade rest, och lyckades slutligen hinna upp »Svalan» vid de första husen av Quincampoix.

Knappast hade hon slagit sig ner i sitt hörn förrän hon tillslöt ögonen och öppnade dem ej, förrän de körde in i köpingen. Hon kände på avstånd igen Felicité, som stod på utkik utanför smedens hus. Hivert ställde in sina hästar, och köksan tittade in genom vagnsfönstret och sade hemlighetsfullt:

— Frun måste genast gå till herr Homais. Det är för något viktigt.

Köpingen var tyst som vanligt. Det var »syltdagen»; alla Yonvilles invånare brukade nämligen sylta hela sitt vinterförråd på samma dag.

Hon inträdde i herrskapet Homais' salong. Den stora fåtöljen var omkullslagen, och till och med »Rouens fybråk» låg på golvet. Hon öppnade tamburdörren, och i köket, mitt upp i ett kaos av lerkrukor fulla med rensade krusbär och påsar med krossocker, såg hon hela familjen Homais, stora och små, med förkläden ända upp till hakan. Justin stod med hängande huvud och apotekaren skrek:

— Vem hade bett dig gå upp i giftrummet?

— Vad är det? Vad står på?

— Vad som står på? svarade apotekaren. Vi hålla på att sylta; syltet är nära att koka över, därför att kitteln är för liten, och jag säger till om en annan kittel. Då går han, bara för att han är rädd om stegen, och tar nyckeln till mitt giftrum, som hänger på sin spik i mitt laboratorium!

Apotekaren talade om en skrubb på vinden, full av verktyg och råvaror, som tillhörde hans yrke. Ofta tillbragte han där hela timmar med att klistra på etiketter, tappa om och korka buteljer, och han betraktade den ej som ett vanligt förvaringsrum, utan som en verklig helgedom, varifrån sedan frukten av hans mödor utsändes i form av alla slags piller, pulver och mixturer, som skulle utbreda hans rykte i trakten. Ingen människa fick sätta sin fot dit, och han hyste en sådan vördnad för detta rum att han sopade det själv. Också föreföll honom Justins obetänksamhet vara en gudlöshet utan like, och rödare i synen än sitt sylt fortfor han:

— Ja, till giftrummet! Rummet där jag förvarar mina frätande syror! Tänk, att gå och ta en reservkittel! En kittel med lock! Som jag kanske aldrig skulle ha begagnat! Den minsta småsak är av vikt inom vår svåra konst. För tusan, man får väl lov att göra någon skillnad och inte nästan till kulinariska ändamål använda det som är bestämt till farmaceutiska! Det är som om man skulle skära sönder en kyckling med en dissekerkniv.

— Men så lugna dig då! sade fru Homais. Athalie drog honom i rocken och sade:

— Pappa! Pappa!

— Nej, låt bli mig! skrek apotekaren, låt bli mig! Sannerligen kunde man inte lika gärna bli kryddkrämare! Ja bevars, gå på ni! Slå sönder allting! Respektera ingenting! Släpp ut blodiglarna! Bränn upp althæaroten! Sylta gurkor i retorterna! Klipp bandagen i små remsor!

— Men ni hade ju — sade Emma.

— Jag skall strax stå till er tjänst! — Vet du vad du utsatte dig för? Såg du ingenting på tredje hyllan till vänster, i hörnet? Tala, svara, säg då någonting!

— Jag — vet inte, stammade gossen.

— Jaså, du vet inte! Men jag vet, jag! Du såg en burk av blått glas, förseglad med gult harts, som innehåller ett vitt pulver, och varpå jag till och med har skrivit farligt! Och vet du vad det är i den? Arsenik! Och du går och tar en kittel, som står bredvid!

— Bredvid! utropade fru Homais och slog ihop händerna. Arsenik? Du kunde ju förgifta oss allesammans!

Och barnen började skrika som om de redan känt häftiga magplågor.

— Eller också förgifta någon sjuk! fortfor apotekaren. Du vill således att jag skall dragas inför domstol, sättas på de anklagades bänk? Vet du då inte, huru ytterst noga jag är med allt, som rör mitt yrke, fastän jag är så van? Ibland blir jag riktigt förskräckt, då jag tänker på det ansvar, som vilar på mig! Ty regeringen förföljer oss, och den absurda lagstiftning, som råder över oss, är som ett damoklessvärd, som svävar över vårt huvud!

Emma tänkte ej mer på den viktiga angelägenhet, varför man kallat henne dit, och apotekaren fortfor:

— Det är så du visar din erkänsla för den godhet varmed jag har behandlat dig! Det är så du belönar mig för de faderliga omsorger jag slösat på dig! Ty vad skulle du vara utan mig? Vem är det som ger dig föda, uppfostran, kläder och sätter dig i stånd att en dag intaga en hedrad plats i samhället? Det vore inte för mycket om du lade manken till och arbetade i ditt anletes svett! Fabricando fit faber, age quod agis.

Han kom med latinska citat, så ursinnig var han. Han skulle citerat kinesiska och grönländska, om han kunnat dessa språk, ty han befann sig i en av dessa kriser, då karaktären utan urskillning visar fram allt vad den bär inom sig, liksom oceanen i storm blottar både tången vid stranden och sanden på djupet.

Han fortfor:

— Jag börjar bittert ångra mig att jag tagit dig om hand! Jag skulle bestämt ha gjort klokare, om jag låtit dig omkomma i den smuts och det elände vari du är född! Du kommer aldrig att duga till annat än att vakta hornboskap! Du har inga anlag för vetenskapen! Du kan knappt klistra på en etikett! Och här lever du i överflöd hos mig, som pärla i guld, som en prins i en bagarbod!

Men Emma vände sig till fru Homais och sade:

— Man har uppmanat mig att gå hit —

— Ja, herregud! avbröt den beskedliga frun med nedslagen min, hur skulle jag kunna säga er det? Det är en olycka!

Hon fullbordade ej meningen. Apotekaren dundrade:

— Töm ur den igen! Skura den ren! Bär upp den! Skynda dig då!

Och då han riste Justin i kragen föll en bok ur dennes ficka.

Gossen böjde sig ner. Men Homais var snabbare än han, och sedan han tagit upp boken, betraktade han den med uppspärrade ögon och gapande mun.

— Det fysiska — äktenskapet! sade kan med en paus mellan orden. Jo, jag tackar jag! Mycket bra! Ganska snyggt! Ock illustrationer till på köpet! Nej, det är för starkt!

Fru Homais kom fram.

— Nej, rör inte vid den!

Barnen ville se på tavlorna.

— Gå er väg! röt han.

Och de gingo ut.

Han gick i början av och an med stora steg, med boken uppslagen i handen, rullande med ögonen, blodröd i ansiktet, nära att få slag. Sedan gick han rakt på sin lärjunge och ställde sig framför honom med armarna i kors:

— Men har du då alla laster, eländige? Akta dig, du är på ett sluttande plan! Har du då inte tänkt på att denna skamlösa bok kunde falla i mina barns händer, grumla Athalies renhet, fördärva Napoleons moral? Han är redan fullväxt. Är du säker på att de inte ha läst den? Kan du försäkra — — —?

— Men, min herre, sade Emma, ni hade någonting att säga mig?

— Det är sant, min fru — er svärfar är död!

Herr Bovary d. ä. hade verkligen plötsligt föregående dag avlidit av ett slaganfall, strax efter middagen, och av överdriven hänsyn till Emmas känslighet hade Charles bett herr Homais att så skonsamt som möjligt meddela henne denna förfärliga nyhet.

Han hade tänkt ut frasen, han hade avrundat den, polerat den, givit den rytm; det var ett mästerstycke av diplomatisk försiktighet, fullt av mästerliga övergångar och fina, taktfulla vändningar, men vreden hade skenat bort med retoriken.

Emma avstod från att inhämta närmare upplysningar och lämnade apoteket, ty herr Homais hade ånyo tagit itu med sina straffpredikningar. Slutligen lugnade han sig och brummade i faderlig ton, i det han viftade sig med sin rökmössa:

— Ja, jag ogillar visst inte arbetet helt och hållet! Författaren var läkare. Boken har vissa vetenskapliga sidor, som det inte är ur vägen för en man att känna till och, det vågar jag säga, som han måste känna till. Men senare, längre fram! Vänta åtminstone tills du själv blir en man och din karaktär hunnit bli stadgad.

Då Emma ringde på gick Charles emot henne med öppna armar och sade till henne med tårar i rösten:

— Ack, min kära vän —

Och han böjde sig ner för att kyssa henne. Men då hans läppar berörde hennes erinrade hon sig den andre, och hon for rysande med handen över ansiktet.

Emellertid svarade hon:

— Ja, jag vet — jag vet —

Han visade henne brevet, vari hans mor berättade händelsen, utan något sentimentalt hyckleri. Hon var endast ledsen över, att hennes man ej hade fått åtnjuta religionens tröst; han hade nämligen dött i Doudeville, på gatan, utanför ett kafé, efter en patriotisk festmiddag tillsammans med f. d. officerare.

Emma lämnade tillbaka brevet. Vid middagen låtsade hon sig av grannlagenhet ej ha någon aptit. Men på hans enträgna böner grep hon sig beslutsamt an med att äta, under det att Charles satt orörlig framför henne och såg bedrövad ut.

Då och då lyfte han upp huvudet och betraktade henne med en sorgsen blick. En gång suckade han:

— Jag skulle ha velat träffa honom ännu en gång!

Hon teg. Slutligen förstod hon att hon borde säga någonting:

— Huru gammal var din far?

— Femtioåtta år.

— Jaså.

Det var allt.

En kvart därefter tillade han:

— Min stackars mor! Vad skall det nu bli av henne?

Hon gjorde en åtbörd, som betydde att hon icke visste det.

Då Charles såg henne så tyst, antog han att hon var bedrövad, och tvingade sig till att ej säga något, för att ej riva upp denna smärta som gjorde honom rörd. Emellertid gjorde han våld på sin egen och frågade:

— Hade du roligt i går?

— Ja.

Då det var avdukat steg Bovary ej upp, ej heller Emma, och allt eftersom hon satt där och betraktade honom, fördrev enformigheten småningom allt medlidande ur hennes hjärta.

Han föreföll henne ömklig, enfaldig, obetydlig, med ett ord, en medelmåtta på allt sätt. Huru skulle hon bli av med honom? Vilken ändlös kväll! Någonting bedövande, som en opiedoft, omtöcknade henne.

De hörde ett ljud från förstugan, som om man stött mot golvtiljorna med en påk. Det var Hippolyte som kom med fruns bagage. Då han skulle lägga ner det sträckte han med svårighet sitt träben långt ifrån sig.

— Han tänker inte ens längre på hela saken! sade hon till sig själv, då hon betraktade den stackars karlen, vars toviga röda hår dröp av svett.

Bovary letade i sin börs efter en slant. Han tycktes ej förstå allt det förödmjukande för honom i blotta närvaron av denne man, vilken stod där som en personifierad anklagelse mot hans obotliga dumhet.

— Nej se, du har en vacker bukett! sade han, då han på kaminen varseblev Léons violer.

— Ja, sade hon likgiltigt, det är en bukett som jag köpte nyss — av en tiggerska.

Charles tog violerna, svalkade sina av tårar upphettade ögon mot dem och inandades deras doft. Hon tog dem hastigt ifrån honom, varefter hon gick och satte dem i ett glas vatten.

Dagen därpå anlände fru Bovary d. ä. Hon och hennes son gräto mycket tillsammans. Emma försvann, under förevändning att hon hade några befallningar att giva.

Följande dag måste man överlägga om arvsangelägenheter. Fruntimren satte sig med sina sykorgar i lövsalen vid stranden.

Charles tänkte på sin far, och han förvånade sig över att känna så mycken tillgivenhet för denne man, som han hittills trott sig endast hålla föga av. Fru Bovary d. ä. tänkte på sin man. Hon önskade sig tillbaka till de forna svåra dagarna. Allt utplånades av den instinktlika saknad, som var en följd av deras långa sammanlevnad, och medan hon sydde rann då och då en stor tår utför hennes näsa och hängde kvar där ett ögonblick. Emma tänkte på att de för knappast 48 timmar sedan varit tillsammans, långt ifrån den övriga världen, och i ett rus av sällhet ej kunnat se sig mätta på varandra. Hon försökte erinra sig de minsta detaljer under det förflutna dygnet. Men svärmoderns och mannens närvaro generade henne. Hon skulle ha velat varken höra eller se för att ej störa sin kärleks andakt, som, hur hon än bar sig åt, fördunstade under påtryckning av de yttre förnimmelserna.

Hon satte ny skoning på en klänning och strödde tygbitar och trådar omkring sig; fru Bovary d. ä. satt nedlutad och klippte så att saxen gnisslade, och Charles med sina filtskor och sin gamla bruna rock, som han använde till nattrock, satt där med bägge händerna i fickorna utan att säga ett ord. Berthe med sitt lilla vita förkläde satt bredvid dem och grävde i sanden med en skovel.

Plötsligt sågo de herr Lheureux inträda genom grinden.

Han kom för att erbjuda dem sina tjänster, med anledning av den sorgliga familjetilldragelsen. Emma svarade att hon trodde sig kunna undvara dem. Köpmannen gav ej tappt.

— Jag ber tusen gånger om ursäkt, sade han, jag önskade ett enskilt samtal.

Sedan tillade han viskande:

— Det är beträffande den där affären — ni vet?

Charles blev purpurröd ända till hårfästet.

— Ja visst, ja —

Och i sin förlägenhet vände han sig till sin hustru:

— Skulle inte du, min söta vän, kunna — ?

Hon tycktes förstå honom, ty hon steg upp, och Charles sade till sin mor:

— Det är ingenting! Troligen någon småsak som rör hushållet.

Han ville ej att hon skulle få reda på historien om reversen, ty han var rädd för hennes anmärkningar.

Då de blevo ensamma började herr Lheureux i ganska tydliga ordalag lyckönska Emma till arvet, sedan talade han om likgiltiga saker, om skörden ock sin egen hälsa, med vilken det alltid var comme-çi, comme-ça. Han fick arbeta och träla som en slav, och ändå förtjänade han knappast sitt dagliga bröd, allt vad folk pratade.

Emma lät honom tala. Hon hade haft så hiskligt tråkigt allt sedan i förrgår!

— Och nu är ni ju alldeles återställd? fortfor han. Er stackars man var alldeles förtvivlad. Det är en präktig karl; jag säger det, fastän vi ha varit i delo med varandra.

Hon frågade av vad anledning, ty Charles hade ej talat om för henne att han nekat ta emot kappsäckarna och reskappan.

— Det vet ni väl! sade Lheureux. Det var för era små beställningar, kappsäckarna.

Han hade dragit ner sin hatt över ögonen och med händerna på ryggen stod han där småleende och småvisslande och såg henne mitt i ansiktet på ett outhärdligt sätt. Misstänkte han någonting? Hon greps av en hel mängd farhågor. Slutligen sade han:

— Nu ä vi emellertid försonade, och jag har just kommit hit för att göra honom ett förslag.

Det var att förnya reverserna. Herr Bovary skulle för övrigt ställa med saken efter sin egen bekvämlighet; han skulle ej oroa sig, nu i synnerhet, då han skulle komma att få en hel mängd affärsbråk.

— Det vore till och med bäst om han skuddade av sig det på någon, er till exempel; om han bara ger er en fullmakt så går det helt bekvämt, och då vore det bara vi två som toge affärerna om hand.

Hon förstod honom icke. Han tystnade. Innan herr Lheureux gick till sin butik igen förklarade han att frun omöjligen kunde låta bli att ta någonting av honom. Han skulle skicka henne tolv meter svart barège till en klänning.

— Den ni nu har på er kan duga att ha hemma. Det såg jag vid första ögonkastet, då jag kom in. Jag har skarp blick.

Han skickade ej tyget utan kom själv med det. Sedan kom han tillbaka för att mäta huru mycket som skulle gå åt; han återkom flera gånger under andra förevändningar, sökte varje gång att göra sig älskvärd och nyttig och viskade alltid till Emma några råd angående fullmakten. Han talade ej om reversen. Hon tänkte ej därpå! Charles hade visserligen då hon började tillfriskna berättat henne någonting därom, men hon hade genomgått så många sinnesrörelser att hon ej längre erinrade sig det. För övrigt aktade hon sig att vidröra arvsfrågan; fru Bovary d. ä. blev förvånad däröver och tillskrev hennes förändrade lynne den religiösa sinnesstämning, vari hon under sin sjukdom råkat.

Men då hon rest överraskade Emma genast Bovary med sitt affärsgeni. Han måste förskaffa sig noggranna upplysningar, taga reda på huru det förhöll sig med inteckningarna, och om det var fördelaktigare att realisera kvarlåtenskapen genom auktion eller försäljning under hand. Hon citerade tekniska termer på måfå, uttalade de klingande orden ordning, framtiden, förutseende, och skildrade oupphörligt arvskiftets besvärligheter med överdrivna färger; en dag visade hon honom slutligen konceptet till ett generellt bemyndigande »att sköta och förvalta hans affärer, upptaga alla lån, underteckna och endossera alla reverser, verkställa alla utbetalningar o.s.v.». Hon hade dragit fördel av Lheureux' undervisning.

Charles frågade henne med naiv förvåning vem som satt upp detta aktstycke.

— Herr Guillaumin.

Och med den orubbligaste kallblodighet tillade hon:

— Jag är inte säker på att det duger. Notarierna äro så illa kända! Vi borde kanske fråga någon sakkunnig till råds. Men vi känna ingen utom — — — nej, ingen.

— Utom Léon, svarade Charles efter att ha funderat litet.

Men det var svårt att komma till något resultat genom brevväxling. Då erbjöd hon sig att göra denna resa. Han tackade, men sade att hon ej skulle besvära sig därmed. Hon envisades. Det blev en tävlan i oegennyttig offervillighet. Slutligen utropade hon i en ton av spelat trots:

— Nej, det är jag som skall resa!

— Vad du är god! sade han och kysste henne på pannan.

Följande morgon steg hon upp i Svalan för att fara till Rouen och rådfråga herr Léon, och hon stannade där i tre dagar.