Madame Bovary/25
| ← XV |
|
II → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
TREDJE AVDELNINGEN.
I.
Herr Léon hade, under det han studerade sin juridik, ganska ofta besökt »la Chaumière»[1], där han till och med hade rätt vackra framgångar hos grisetterna, som tyckte att han såg »distingerad» ut. Han var den mest städade av studenterna: han hade varken för kort eller för långt hår, förstörde ej hela sitt kvartal redan den första i månaden och stod på god fot med lärarna. Vad excesser beträffar, hade han alltid avhållit sig därifrån, lika mycket av feghet som av medfödd takt.
Ofta, då han satt och läste i sitt rum eller om kvällarna satt under lindarna i Luxembourgparken, lät han sin lagbok falla till marken och började tänka på Emma. Men småningom bleknade denna känsla och undanskymdes av andra begärelser, ehuru den likväl det oaktat fortfor att leva kvar på bottnen av hans hjärta, ty Léon förlorade ej allt hopp, och i framtiden såg han ett obestämt löfte vaja liksom en gyllene frukt på sin gren.
Då han återsåg henne efter tre års frånvaro vaknade hans passion på nytt. Han måste väl, tänkte han, besluta sig för att driva denna kärlekshistoria till ett slut. För övrigt hade hans blyghet blivit avnött under det glada livet i Quartier latin. Inför en pariserdam i spetsar, i någon ryktbar, dekorerad doktors salong, skulle den stackars skrivaren troligen ha darrat som ett barn, men här, i Rouen, vid hamnen, inför denne obetydlige läkares hustru, kände han sig obesvärad och säker på att han skulle blända henne.
Då Léon kvällen förut skilts från herr och fru Bovary hade han följt efter dem på gatan; då han sett dem stanna utanför Röda korset hade han gjort helt om och tillbragt hela natten med att tänka ut en plan.
Inemot klockan fem följande dag inträdde han i hotellets kök, med bleka kinder och hjärtat i halsgropen, men med denna för pultroner egendomliga beslutsamhet, som ej låter hejda sig av någonting.
— Herr Bovary har rest, svarade en uppassare.
Det tycktes honom vara ett gott förebud. Han gick upp.
Hon blev ej förvirrad då han inträdde; hon bad honom tvärtom om ursäkt för att hon glömt säga honom var de tagit in.
— Å, det har jag gissat mig till, svarade Léon.
— Huru?
Han påstod sig hava blivit ledd på rätta spåret av sin instinkt. Hon smålog, och för att reparera sin dumhet berättade Léon, att han hade tillbragt hela förmiddagen med att söka henne på alla hotell i staden.
— Ni har alltså beslutat er för att stanna? tillade han.
— Ja, sade hon, men det var orätt av mig. Man bör inte vänja sig vid oåtkomliga nöjen, då man har tusen andra behov —
— Å, jag inbillar mig —
— Nej, ni kan inte förstå det, ni som är karl.
Men karlarna hade också sina bekymmer, och samtalet började med några filosofiska reflexioner. Emma utbredde sig mycket över de jordiska ömhetsbandens bräcklighet och den eviga isolering, vari hjärtat ständigt måste leva.
För att göra sig intressant eller av ett naivt begär att efterhärma denna melankoli, som väckte hans egen, förklarade den unge mannen att han haft oerhört tråkigt under hela sin studietid. Den föreskrivna studieordningen retade honom, han kände sig dragen till andra levnadsbanor, och hans mor upphörde aldrig att förfölja honom med förmaningar i varje brev. Ty nu framställde de allt mera detaljerat anledningarna till sina bekymmer, och under detta utbyte av förtroenden blevo de bägge allt mer och mer upplivade, allt eftersom de talade. Men de hejdade sig ibland, just som de voro i begrepp att tydligt och oförbehållsamt giva ett uttryck av sina tankar, och de försökte då hitta på en fras, som likväl kunde antyda dem. Hon tillstod ej att hon älskat en annan; han sade ej att han hade glömt henne.
Kanske påminde han sig ej längre sina supéer efter balen tillsammans med debardörerna, och hon erinrade sig troligen ej sina forna möten, då hon om morgnarna sprang i gräset till sin älskares slott. Sorlet från staden trängde knappast upp till dem, och rummet föreföll så litet, enkom för att göra deras ensamhet ännu förtroligare. Emma var klädd i penjoar och stödde hårkorgen mot den gamla länstolens rygg; de gula tapeterna bildade liksom en guldgrund bakom henne.
— Men förlåt mig, sade hon, det är orätt av mig att tråka ut er med min eviga klagan.
— Nej, visst inte!
— Om ni visste, återtog hon och höjde sin tårfyllda blick mot taket, allt vad jag hade drömt mig!
— Än jag då! O, jag har lidit mycket! Jag gick ofta ut, långt bort, släpade mig utmed käerna och lät folkmassans sorl bedöva mig, utan att kunna bli kvitt den förtrollning som vilade över mig. Hos en konsthandlare vid bulevarden finns det en italiensk gravyr, som föreställer en sånggudinna. Hon är draperad i en tunik och betraktar månen, med förgät mig ej i sitt upplösta hår. Det var någonting, som oupphörligt drog mig dit; jag stod framför henne hela timmar.
Sedan tillade han med darrande röst:
— Hon var litet lik er.
Fru Bovary vände bort huvudet, så att han ej skulle på hennes läppar se det småleende, hon ej kunde tvinga tillbaka.
— Ofta, återtog han, skrev jag till er brev, som jag sedan rev sönder.
Hon svarade icke. Han fortfor:
— Jag inbillade mig ibland att slumpen skulle föra er till Paris. Jag trodde mig känna igen er i gathörnen, och jag sprang efter alla hyrvagnar, vari jag såg en schal eller en slöja sådan som er fladdra —
Hon tycktes ha beslutat sig för att låta honom tala utan att avbryta honom. Hon lade armarna i kors, sänkte sitt huvud och betraktade rosetten på sina tofflor, och då och då rörde hon litet på tårna innanför dess siden.
Hon suckade:
— Det ömkligaste av allt är ändå att som jag framsläpa ett gagnlöst liv. Om vår sorg kunde vara till nytta för någon, skulle man trösta sig med tanken på sin uppoffring!
Han började lovsjunga dygden, plikten och de tysta uppoffringarna, han hade själv ett otroligt behov att offra sig, som han ej kunde få tillfredsställa.
— Jag skulle gärna vilja bli barmhärtighetssyster.
— Ack! svarade han, för männen finns tyvärr ej någon sådan helig mission, och jag kan ej tänka mig något yrke — annat än möjligen läkarens —
Med en lätt axelryckning avbröt Emma honom och började klaga över sin sjukdom, varav hon varit nära att dö; det var skada att hon ej gjort det! Då skulle hon nu ej lida längre. Léon avundades genast »gravens lugn», och han hade till och med en kväll skrivit sitt testamente, vari han förordnat att man skulle begrava honom med den vackra couvre-pied, som han fått av henne.
— Varför det? frågade hon.
— Varför?
Han tvekade.
— Därför att jag har älskat er!
Och belåten med att vara över den svåra punkten sneglade Léon på henne för att se vad hans ord gjort för intryck på henne.
Det var som när en plötslig vindstöt jagat bort molnen från himlen. Den mängd av sorgsna tankar, som förmörkat hennes blåa ögon, tycktes draga bort; hela hennes ansikte strålade.
Han väntade. Slutligen svarade hon:
— Det har jag alltid trott —
Nu berättade de för varandra små tilldragelser från denna förflutna tid, vars fröjder och sorger de nyss sammanfattat i ett enda ord. Han erinrade sig kaprifoliebersån, de klänningar, hon hade burit, möblerna i hennes rum, hela hennes hus.
— Och våra stackars kaktéer, var äro de?
— Dem dödade kölden i vintras.
— Å, om ni visste huru mycket jag har tänkt på dem! Ofta tyckte jag mig se dem som förr, då solen om sommarmorgnarna baddade på jalusierna och jag tyckte mig se edra vita händer syssla mellan blommorna.
— Min stackars vän! sade hon och räckte honom sin hand.
Léon tryckte hastigt sina läppar därpå. Sedan sade han efter ett djupt andetag:
— Ni var den tiden för mig jag vet inte vilken ofattlig kraft, som höll hela mitt liv fånget. En gång t. ex. kom jag till er — men det minns ni väl inte?
— Jo, sade hon, fortsätt.
— Ni var där nere i förstugan, färdig att gå ut, på sista trappsteget; ni hade till och med en hatt med små blåa blommor, och utan någon uppmaning från er sida följde jag med er, nästan utan att tänka på vad jag gjorde. Men för varje minut som gick blev jag allt mer och mer medveten om huru dumt jag bar mig åt, och jag fortfor att gå bakom er, jag vågade ej riktigt erbjuda er mitt sällskap, och jag ville ej lämna er. Då ni gick in i en butik stannade jag ute på gatan, jag såg genom fönstret huru ni tog av er handskarna och räknade upp pengar på disken. Sedan ringde ni på hos fru Tuvache, man öppnade för er, och jag stod kvar som en idiot utanför den stora, tunga dörren, som slog igen efter er.
Under det fru Bovary hörde på honom förvånade hon sig över att vara så gammal; alla dessa minnen tycktes liksom utvidga hennes förflutna liv, och hon viskade då och då, med halvslutna ögon:
— Ja, det är sant! — Det är sant! — Det är sant!
De hörde klockan slå 8 i olika klocktorn inom Beauvoisinekvarteret, som är fullt av pensioner, kyrkor och stora ödsliga hotell. De talade ej längre till varandra, men då de betraktade varandra kände de liksom en susning i sitt huvud. De hade fattat varandras händer, och det förflutna, framtiden, minnena och drömmarna, allt sammanblandades i denna ljuva extas. Mörkret bredde sig över väggarna, varpå ännu lyste, halvt begravna i skuggorna, de granna färgerna på fyra tavlor föreställande scener ur la Tour de Nesle. Genom fönstret såg man ett stycke av den mörka himlen mellan de spetsiga taken.
Hon steg upp för att tända två ljus på byrån, sedan satte hon sig igen.
— Nåväl —? sade Léon.
— Nåväl? svarade hon.
Och han funderade på, huru han skulle kunna återknyta det avbrutna samtalet, då hon sade till honom:
— Huru kommer det sig att ingen ännu någonsin har hyst sådana känslor för mig?
Skrivaren invände att sköna själar voro svåra att förstå. Han hade älskat henne vid första ögonkastet, och han var förtvivlad, då han tänkte på den lycka de kunnat vinna, om slumpen välvilligt fogat det så att de träffats förr och förenats med olösliga band.
— Jag har ibland tänkt på det, svarade hon.
— Vilken dröm! viskade Léon.
Han tillade:
— Vad är det som hindrar oss att älska varandra på nytt?
— Nej, min vän, svarade hon. Jag är för gammal — ni är för ung — glöm mig! Andra skola älska er — ni skall älska dem —
— Aldrig som er! utropade han.
— Vad ni är för ett barn! Se så, var förståndig! Jag vill det.
Hon föreställde honom, huru omöjlig deras kärlek var, och att de som förr borde hålla sig inom gränserna av en syskonvänskap.
Var det på allvar som hon talade så? Det visste Emma säkerligen ej själv, ty hon hade ej tankar för annat än förförelsens tjusning och nödvändigheten att försvara sig däremot, och betraktande den unge mannen med en rörd blick avvisade hon sakta hans försagda smekningar.
— Förlåt mig! sade han och tog ett steg tillbaka.
Och Emma greps av en obestämd förskräckelse för denna blyghet, som var farligare för henne än Rodolphes djärvhet, då han gick emot henne med öppna armar. Aldrig hade hon sett någon man så skön. Hela hans sätt och hållning vittnade om en utsökt finkänslighet och hjärtats renhet. Han slog ner sina långa fina ögonhår, hans finhyllta kind rodnade — av brännande ömhet för henne, tänkte hon — och Emma kände en oemotståndlig lust att trycka sina läppar därpå. Hon böjde sig fram mot pendylen, som för att se vad klockan var:
— Vad det är sent! sade hon. Å, vad vi ha pratat! Han förstod häntydningen och sökte efter sin hatt.
— Jag har till och med glömt spektaklet! Den stackars Bovary lät mig ju stanna kvar enkom därför! Jag skulle gå dit tillsammans med herr Lormeaux vid rue Grand-Pont och hans hustru.
Och tillfället var förspillt, ty hon skulle resa i morgon.
— Verkligen? sade Léon.
— Ja.
— Men jag måste träffa er ännu en gång, återtog han, jag måste säga er —
— Vad?
— Någonting — viktigt, allvarsamt. Och för övrigt — nej, ni skall inte resa, det är omöjligt! Om ni visste — hör mig — ni har då inte förstått mig? Ni har inte gissat?
— Och ändå talar ni så väl, sade Emma.
— Nej, skämta inte! Av nåd, laga så att jag får återse er — en gång — en enda gång.
— Nåväl —
Hon tystnade. Därpå utbrast hon, som om hon ändrat tanke:
— Nej, inte här!
— Var ni vill.
— Vill ni —
Hon tycktes fundera och sade därefter i kort ton:
— I morgon klockan 11 i domkyrkan.
— Jag skall vara där! utropade han och grep hennes händer, som hon lösgjorde.
Han stod bakom henne, och Emma hade huvudet nedsänkt; han böjde sig över henne och tryckte en lång kyss på hennes hals.
— Ni är tokig! Ni är tokig! sade hon med ett klingande skratt, under det att kyssarna mångdubblades.
Han sträckte fram huvudet över hennes axel och tycktes vilja läsa ett samtycke i hennes ögon. Hennes blick mötte hans; den var full av en majestätisk iskyla.
Léon tog tre steg tillbaka mot dörren. Han stannade på tröskeln. Sedan viskade han med darrande röst:
— I morgon.
Hon svarade med en böjning på huvudet och försvann som en fågel i angränsande rum.
Samma kväll skrev Emma till Léon ett ändlöst brev, vari hon återtog sitt löfte om mötet; allt var nu slut mellan dem, och för sin egen lyckas skull finge de ej vidare träffas. Men då hon förseglat brevet, kände hon ej till hans adress, och hon visste nu ej huru hon skulle göra.
Jag skall lämna honom det själv, tänkte hon.
Följande dag stod Léon vid sitt öppna fönster och blankade gnolande sina promenadskor omsorgsfullare än någonsin. Han tog på sig vita benkläder, fina strumpor och en grön rock, slog ut alla sina parfymer på sin näsduk, lät frisera sitt hår och kammade ut det igen för att ge lockarna en mera naturlig elegans.
Det är ännu för tidigt! tänkte han med en blick på perukmakarens väggur, som visade på nio.
Han läste en gammal illustrerad tidning, gick ut, rökte en cigarr, promenerade ett slag uppåt staden, till dess tiden var inne, och begav sig därefter till Nôtre-Dame.
Det var en vacker sommarmorgon. Silverpjäserna blänkte i guldsmedsfönstren, och solstrålarna, som föllo snett ned över katedralen, glittrade i murens rämnor; en svärm fåglar vinglade av och an på den blåa himlen, omkring de götiska tornspirorna, torget, som genljöd av folkmassans sorl, fylldes av en stark doft från blommorna, som där utbjödos till salu, rosor, jasminer, nejlikor, narcisser och liljor, här och där såg man knippor av fuktiga gröna bladväxter, mossa och narve åt fåglar; springbrunnen mitt på torget plaskade, och under sina stora paraplyer, omgivna av ofantliga melonpyramider, sutto månglerskorna barhuvade och satte ihop violbuketter.
Den unge mannen köpte en sådan. Det var första gången han köpte blommor åt ett fruntimmer, och då han inandades deras doft, svällde hans bröst av stolthet; det var som om denna hyllning, vilken han ägnade en annan, till en del även gällt honom själv.
Emellertid var han rädd att bli bemärkt; han inträdde beslutsamt i kyrkan.
Schweizaren stod på tröskeln i den vänstra portalen med fjäderbuske på huvudet, sabel vid sidan och stav i handen, mera majestätisk än en kardinal och guldsmidd som en altarkalk.
Han gick emot Léon och sade med detta inställsamt välvilliga småleende, som präster antaga, då de förhöra små barn:
— Herrn är troligen resande? Önskar herrn bese kyrkans märkvärdigheter?
— Nej, sade Léon.
Han gick omkring och besåg sidoskeppen. Sedan gick kan ut på torget igen och såg sig omkring. Emma kom ej. Han gick åter in i kyrkan, upp i koret.
De fulla vigvattenskärlen avspeglade en del av valven med det översta av spetsbågarna och några rutor av de målade glasfönstren. Men reflexen av målningarna avbröts mot marmorkanten och fortsattes längre bort på stenhällarna, som en brokig matta. Dagsljuset utifrån inströmmade i kyrkan i tre breda strålar genom de tre öppna portalerna. Då och då gick en kyrktjänare genom koret och gjorde en brådskande, snedvriden knäböjning då han gick förbi altaret. Kristallkronorna hängde orörliga. En silverlampa brann i koret, och från sidokapellen och kyrkans mörka vrår hördes stundom suckar och snyftningar eller det klingande ljudet av en gallergrind, som slogs igen och varav ekot fortplantades i de höga valven.
Léon gick långsamt utefter väggarna. Aldrig hade livet förefallit honom så skönt. Snart skulle hon komma, förtjusande, upprörd, seende sig om med oroliga blickar — och med sin volangprydda klänning, sin guldlornjett, all denna elegans, som han ej var van vid — och med hela den övervunna dygdens obeskrivligt tjusande behag. Kyrkan utbredde sig omkring henne som en ofantlig budoar, valven böjde sig tillsammans för att i sina skuggor mottaga bekännelsen av hennes kärlek, fönstren prålade i bjärta färger för att belysa hennes ansikte och rökelsekaren skulle tändas, så att hon skulle sväva fram som en ängel i doftande skyar.
Men hon kom icke. Han satte sig på en stol och hans blick stannade på en blå glasruta med målningar, som föreställa fiskare bärande korgar. Han betraktade den länge uppmärksamt, han räknade fiskarnas fjäll och knapphålen i männens jackor, under det hans tankar kretsade omkring Emma.
Schweizaren stod på avstånd och förargade sig invärtes mot denne individ, som tillät sig att beundra katedralen på egen hand. Det tycktes honom vara ett i högsta grad oförsvarligt uppförande, han ansåg sig bestulen, det var nästan som ett vanhelgande av templet.
Men nu hördes en sidenklänning prassla mot stengolvet — det var hon! Léon steg upp och skyndade emot henne.
Emma var blek. Hon gick fort.
— Läs! sade hon och räckte honom ett papper. O, nej, nej!
Hon drog hastigt undan sin hand, inträdde i den heliga jungfruns kapell, föll på knä framför en stol och började bedja.
Den unge mannen kände sig förtretad över detta bigotta infall, men sedan erfor kan ett visst välbehag över att se henne så där, mitt under kärleksmötet, fördjupad i böner som en andalusisk markisinna, men till sist förlorade han tålamodet, ty hon slutade aldrig.
Emma bad eller rättare sagt försökte bedja, i hopp att himlen skulle sända henne någon plötslig ingivelse; ock för att nedkalla den himmelska hjälpen fyllde hon sina ögon med tabernaklets prakt, inandades doften från de vita nattviolerna i de stora vaserna och lyssnade på kyrkans djupa tystnad, som endast ökade tumultet inom hennes hjärta.
Hon steg upp, och de skulle just gå därifrån, då schweizaren hastigt kom emot dem och sade:
— Ni är troligen resande, min fru? Önskar ni bese kyrkans märkvärdigheter?
— Nej! utropade Léon.
— Varför inte? invände hon.
Ty hennes vacklande dygd hakade sig fast vid den heliga jungfrun, vid skulpturverken, vid gravarna, vid vilket föremål som helst.
För att gå i ordning förde schweizaren dem till stora ingången vid torget och pekade där med sin stav på en stor ring av svart huggen sten utan varken inskriptioner eller ornament och sade majestätiskt:
— Så vid är omkretsen av den vackra klockan i Amboise. Hon vägde fyrtio tusen skålpund. I hela Europa fanns inte hennes like. Den arbetare, som göt henne, dog av glädje.
— Låt oss gå, sade Léon.
Karlen fortsatte ronden. Han stannade framför den heliga jungfruns kapell, gjorde en demonstrerande gest med armen och sade, stolt som en lantjunkare, då han förevisar sina trädgårdsalster:
— Under denna enkla gravhäll vilar Pierre de Brézé, herre till la Varenne och Brissac, marskalk av Poitou och guvernör över Normandie, död i slaget vid Montlhéry den 16 juli 1465.
Léon bet sig i läpparna och kunde knappast stå stilla.
— Och till höger, den järnklädde mannen på hästen, som stegrar sig, är hans sonson Louis de Brézé, herre till Breval och Montchauvet, greve de Maulevrier, baron de Mauny, kammarherre hos konungen, malteserriddare och likaledes guvernör över Normandie, död den 23 juli 1531, en söndag, som inskriptionen anger; och inunder, denne man, som är färdig att nedstiga i graven föreställer alldeles densamme. Kan man tänka sig en ypperligare framställning av förintelsen?
Fru Bovary tog upp sin lornjett. Léon stod orörlig och betraktade henne, han försökte ej att säga ett enda ord, att göra en enda åtbörd, så nedslagen kände han sig gent emot den enes pladder och den andras likgiltighet.
Den efterhängsne ciceronen fortfor:
— Denna kvinna, som ligger på knä bredvid honom och gråter, är hans maka Diane de Poitiers, grevinna de Brézé, hertiginna av Valentinois, född 1499, död 1566, och till vänster, hon med barnet på armen, den heliga jungfrun. Vik nu av åt den här sidan; här äro bröderna d'Amboises gravar. Bägge två voro kardinaler och ärkebiskopar av Rouen. Den här var minister hos konung Louis XII. Han har gjort kyrkan mycket gott. I sitt testamente förordnade han att 30,000 guld écus skulle tillfalla de fattiga.
Medan han talade sköt han dem in i ett kapell belamrat med gamla bänkar, ledstänger och annat skräp och framdrog ett slags block, som möjligen kunde ha varit en illa tillyxad staty.
— Den prydde fordom, sade han med en lång suck, Richard Lejonhjärtas grav, han som var konung av England och hertig av Normandie. Det är kalvinisterna, min herre, som ha tygat till den så där. De hade av elakhet grävt ner den i jorden under hans högvördighet biskopens säte. Se här är porten, varigenom hans högvördighet beger sig från och till sin bostad. Nu skola vi bese några märkvärdiga fönstermålningar uppe på vinden.
Men Léon tog hastigt upp ett silvermynt ur fickan och fattade Emmas arm. Schweizaren blev helt häpen, han kunde ej fatta denna förtidiga frikostighet, då främlingen ännu hade så mycket att bese, Också ropade han honom tillbaka:
— Vänta, min herrel Tornspiran! Tornspiran!
— Nej tack, sade Léon.
— Herrn ångrar sig bestämt! Den lär vara 440 fot, bara 9 fot lägre än den största egyptiska pyramiden. Den är av massivt gjutet järn, den — — —
Léon tog till flykten, ty det föreföll honom som om hans kärlek, som i snart två timmar i denna kyrka hade blivit lika orörlig som stenarna, nu skulle dunsta bort som en rök genom denna genombrutna skorstenspipa, som bildar en sådan grotesk och fantastisk utväxt på katedralen.
— Vart gå vi då? sade hon.
Utan att svara fortfor han att gå med hastiga steg, och fru Bovary doppade redan ett finger i vigvattnet, då de bakom sig hörde en flämtande andedräkt och de regelmässiga stötarna av en käpp mot kyrkgolvet. Léon vände sig om.
— Herrn!
— Vad är det?
Och han kände igen schweizaren, som bar under armen och stödde mot magen inemot ett tjog tjocka häftade böcker. Det var arbeten som handlade om katedralen.
— Nöt! brummade Léon och störtade ut ur kyrkan.
En gatpojke satt och lekte på golvet i vapenhuset.
— Gå och hämta en åkaredroska!
Gossen flög bort som en kula uppåt rue des Quatres vents; de stodo ensamma några minuter, litet förlägna.
— Men, Léon —! Jag vet sannerligen inte — om jag bör —!
Hon slog ner ögonen.
Sedan sade hon i allvarlig ton:
— Ni vet väl att det är opassande?
— Hur så? frågade skrivaren. Det brukas i Paris!
Detta ord bestämde henne som ett oemotståndligt argument.
Emellertid dröjde hyrvagnen. Léon var rädd att hon skulle gå in i kyrkan igen. Slutligen syntes vagnen.
— Gå åtminstone ut genom norra porten! ropade schweizaren, som stod kvar på tröskeln, så får herrskapet se Uppståndelsen, Yttersta domen, Paradiset, Kung David och De fördömda i avgrundens lågor.
— Vart skall jag köra? frågade kusken.
— Vart ni vill! sade Léon och sköt in Emma i vagnen.
Och det tunga åkdonet satte sig i rörelse.
Det rullade utför rue Grand-Pont, for över place des Arts, quai Napoléon, pont Neuf och stannade tvärt framför Pierre Corneilles staty.
— Vidare! ropade en röst inifrån.
Vagnen satte sig i gång igen, for igenom Lafayettes gränd, rullade därefter utför backen i galopp och körde fram till järnvägsstationen.
— Nej, rakt fram! ropade samma röst.
Hyrvagnen lämnade bangårdens område och vek av ut i Promenaden, mellan vars stora almar den gled fram i sakta trav. Kusken torkade sig i pannan, satte sin skinnbeklädda hatt mellan knäna och körde ner i sidoalléerna utmed stranden.
Men plötsligt stannade den för tredje gången utanför Jardin des Plantes.
— Kör på! ropade rösten vresigare än förut.
Vagnen satte sig åter i rörelse, rullade förbi S:t Sever, ut åt quai des Curandiers, quai aux Meules, ännu en gång över bron, över place du Champde Mars och bakom hospitalets trädgårdar, där en mängd gubbar i svarta jackor spatserade i solskenet på en av murgrönor beklädd terrass. Den for uppför bulevard Bouvreuil och bulevard Cauchoise, därefter uppför hela Mont-Riboudet ända till Devillekullen. Där vände den om, och sedan började den ströva omkring fullkomligt planlöst. Man såg den vid Saint-Pol, vid Lescure, nedanför Garganberget, vid la Rouge Marc och på plaçe du Gaillardbois — rue Maladrerie, rue Dinanderie, utanför S:t Romain, S:te Vivienne, S:t Maclou, S:te Nicaise — utanför tullen — vid Vieille-Tour och framför kyrkogården. Då och då kastade kusken från sin bock förtvivlade blickar på krogarna. Han kunde ej begripa, vad det var för en vanvettig passion för att motionera sig, som drev de där människorna oupphörligt framåt. Ibland försökte han stanna, men genast hörde han ursinniga rop bakom sig. Då piskade han på sina båda svettiga hästar, frågade ej efter att akta vagnen för stötar, körde fast här och där, men brydde sig ej om det, nästan gråtande av törst, trötthet och melankoli.
Och vid hamnen, bland sjåare och fastager, och i gathörnen spärrade kälkborgarna upp ögonen och gapade förvånade på denna i en landsortsstad så ovanliga syn, en heltäckare med fördragna gardiner, som oupphörligt visade sig än här än där, igenmurad som en grav och guppande som ett skepp i sjögång.
En gång ute på fria fältet, mitt på dagen då solen baddade som hetast på de gamla försilvrade lyktorna, stacks en bar hand ut under de gula lärftsgardinerna och kastade ut en hop papperslappar, som skingrades för vinden och slogo ner längre bort, som vita fjärilar på ett blommande rött klöverfält.
Slutligen, inemot klockan sex, stannade vagnen i en gränd inom Beauvoisinekvarteret, ett fruntimmer steg ur och gick med nedfälld slöja, utan att vända på huvudet.
- ↑ En på 1840-talet mycket besökt trädgårdsrestauration och danslokal i studentkvarteret i Paris. Övers. anm.