Madame Bovary/35
| ← X |
|
Titel och innehåll → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
XI.
Dagen därpå tog Charles hem sin lilla dotter. Hon frågade efter sin mamma. Man svarade henne att hon var bortrest, att hon skulle ha med sig leksaker hem åt henne. Berthe frågade efter henne då och då, men slutligen tänkte hon ej mer på henne. Barnets glättighet skar Bovary i hjärtat.
Snart började penningbekymren igen, herr Lheureux skyllde ånyo på sin vän Vinçart, och Charles skrev reverser på ofantliga summor, ty han ville aldrig gå in på att sälja en enda av de möbler, som hade tillhört henne. Hans mor blev ond. Han blev ännu mera förbittrad än hon. Han var helt och hållet förändrad. Hon flyttade därifrån.
Nu började man sko sig. Mademoiselle Lempereur krävde betalning för ett halvt års lektioner, ehuru Emma aldrig hade tagit en enda (oaktat den kvitterade räkningen, som hon hade visat Bovary), det var en överenskommelse mellan de båda fruntimren, ägaren av lånbiblioteket fordrade betalning för tre års abonnemang, gumman Rolet begärde ersättning för att hon burit bort ett tjog brev, och då Charles frågade, vad det var för brev, var hon nog grannlaga att svara:
— Jag vet inte, det var väl fråga om saker som hon köpte.
För varje skuld, Charles betalade, trodde han att det var slut. Men det dök ständigt upp nya.
Han ville driva in fordringar för sjukbesök, som han gjort för länge sedan. Man visade honom hans hustrus brev. Då måste han be om ursäkt.
Felicité begagnade nu sin matmors klänningar, icke alla, ty han hade behållit några, som han gick och beskådade i hennes toalettrum, där han stängde in sig. Felicité hade ungefär samma växt som Emma, och ofta, då Charles såg henne bakifrån, narrades han av en synvilla att utropa:
— Stanna! Stanna!
Men vid pingsttiden rymde hon från Yonville tillsammans med Théodore och stal allt vad som fanns kvar av Emmas garderob.
Det var vid den tiden som änkefru Dupuis hade den äran underrätta honom att hennes son, herr Léon Dupuis, notarie i Yvetot, ingått trolovning med mademoiselle Leocadie Leboeuf från Boudeville. I det lyckönskningsbrev, som Charles skickade till honom, skrev han bland annat:
»Vad min stackars hustru skulle ha glatt sig!»
En dag, då han strövade omkring på måfå i huset, kom han upp på vinden; han råkade trampa på ett hopkramat papper. Han öppnade det och läste: »Mod, Emma! Var stark! Jag vill icke vara anledning till ert livs olycka.» Det var Rodolphes brev, som fallit ner mellan ett par lårar och som draget från vindsluckan nu jagat fram till dörren. Charles stod som förstenad på samma ställe, där Emma fordom, ännu blekare än han, hade velat dö i förtvivlan. Slutligen upptäckte han ett litet R vid slutet av den andra sidan. Vad betydde det? Han erinrade sig Rodolphes trägna besök, hans plötsliga försvinnande och hans tvungna min, då han sedan träffat henne ett par gånger. Men brevets vördnadsfulla ton förde honom bakom ljuset.
De ha kanske älskat varandra platoniskt, tänkte han.
För övrigt var Charles ej den som gick i botten med någonting; han ryggade tillbaka för bevisen, och hans obestämda svartsjuka överröstades av den omätliga sorgen.
Ibland var det som om hon ännu levat, för att behaga henne antog han hennes smak, hennes åsikter, han köpte sig lackerade stövlar, han började begagna vita halsdukar. Han smetade kosmetik i sina mustascher, han skrev reverser liksom hon. Hon demoraliserade honom från andra sidan graven.
Han blev tvungen att sälja bordsilvret stycke för stycke, sedan sålde han möblerna i salongen. Alla rummen blevo tomma, men sängkammaren, hennes rum, stod orörd. Efter middagen gick Charles dit upp. Han satte det runda bordet framför elden och sköt fram hennes länstol. Han satte sig mitt emot den. Ett ljus brann i en av de bronserade stakarna. Berthe satt bredvid honom och färglade tavlor.
Den stackars mannen led av att se henne så illa klädd, ty den nya pigan frågade ej mycket efter henne. Han lagade hennes leksaker, klippte pappersgubbar åt henne eller sydde ihop hennes trasiga dockor. Men om hans blick kom att falla på syskrinet, ett band, som låg och skräpade, eller till och med en nål, som blivit kvarliggande i en springa på bordet, blev han tankfull, och han såg så ledsen ut, att även hon blev ledsen.
Ingen kom numera och hälsade på dem, ty Justin hade flytt till Rouen, där han blivit bodbetjänt hos en kryddkrämare, och apotekarens barn besökte allt mera sällan lilla Berthe. I anseende till skillnaden i förmögenhetsförhållanden ansåg herr Homais ej lämpligt att den förtroliga bekantskapen fortsattes.
Den blinde, som ej blivit botad av salvan, hade återvänt till sin vanliga plats nedanför Bois-Guillaumekullen, där han berättade för alla resande om apotekarens fruktlösa experiment, så att då Homais for till staden måste han gömma sig bakom Svalans fönstergardiner för att ej bli sedd.
Charles hade huvudet fullt av vackra idéer beträffande Emmas grav. Först föreslog han en avbruten pelare med ett draperi, sedan en pyramid, därefter ett Vestatempel, ett slags rundbyggnad, eller också »en konstgjord ruin». Men vid alla dessa planer avstod Homais aldrig från tårpilen, vilken han ansåg vara en oundgänglig symbol av sorgen.
Charles och han företogo tillsammans en resa till Rouen för att bese färdiggjorda gravvårdar. Slutligen bestämde Charles sig för en mausolé, på framsidan prydd med »en genie, som håller en slocknad fackla».
Vad inskriptionen beträffade, tyckte Homais att ingenting var så vackert som Sta viator, men längre kom han icke; han bråkade sin hjärna, han upprepade oupphörligt Sta viator — — — Slutligen kom han på det: amabilem conjugem calcas! vilket blev antaget.
En sak var besynnerlig: fastän Bovary ständigt tänkte på Emma, glömde han henne likväl, och han var förtvivlad över att se hennes bild allt mera utplånas ur sitt minne, oaktat de ansträngningar han gjorde att kvarhålla den. Han drömde emellertid om henne varje natt. Det var alltid samma dröm: han närmade sig henne, men då han ville omfamna henne multnade hon bort i hans armar.
Man såg honom under en vecka inträda i kyrkan varje kväll. Herr Bournisien besökte honom till och med ett par tre gånger, men övergav honom sedan.
Fastän Bovary levde så sparsamt, kunde han ej på långt när amortera sina gamla skulder. Lheureux vägrade att ge honom det minsta uppskov. Han hotades av utmätning. Då tog han sin tillflykt till modern, som gick in på att låta honom ta ett lån mot inteckning i vad hon ägde, men samtidigt skrev hon till honom ett brev fullt av klagomål över Emma, och till gengäld för sin uppoffring begärde hon en schal, som undgått Felicités tjuvaktiga fingrar. Charles sade nej. Det ledde till brytning mellan dem.
Hon tog första steget till försoning genom att föreslå honom att taga hem till sig lilla Berthe, som skulle hjälpa henne med småsysslor i hushållet. Charles samtyckte. Men då barnet skulle resa kunde han ej förmå sig att skiljas från henne. Då blev brytningen fullständig, ohjälplig.
I motsats till honom var hans granne Homais den lyckligaste människa i världen. Nej, icke den lyckligaste, ty en hemlig ärelystnad tärde honom: han strävade efter hederslegionen. Det fattades honom ej grundade anledningar till dessa anspråk. Under koleratiden hade han utmärkt sig för en oegennytta utan gräns; han hade på egen bekostnad publicerat åtskilliga allmännyttiga arbeten som t. ex. broschyren om cidern — att icke tala om att han var medlem av flera lärda sällskap (eller med andra ord av ett enda).
Homais övergick nu småningom på regeringens sida. Han gjorde prefekten i hemlighet stora tjänster vid valen. Till sist sålde han sig, prostituerade sig. Han insände till och med till konungen en petition, vari han besvor honom att »göra honom rättvisa»; han kallade honom »vår gode konung» och jämförde honom med Henri IV.
Varje morgon störtade sig apotekaren över tidningen för att däri läsa sin utnämning, men den syntes aldrig till.
Charles hade ännu ej öppnat lönnlådan i Emmas skrivbord. En dag satte han sig emellertid framför det, vred om nyckeln och tryckte på fjädern. Alla Léons brev lågo där. Intet tvivel mer! Han slukade dem till sista bokstaven, letade i alla vrår, i alla möbler, i alla lådor, snyftade, tjöt, utom sig, från sina sinnen. Han hittade ett skrin och krossade det med en spark. Rodolphes porträtt föll ur jämte en hop kärleksbrev huller om buller.
Man förvånade sig över hans nedslagenhet. Han gick aldrig ut, tog ej emot någon, vägrade till och med att gå och besöka sina sjuka. Då påstod man att han stängde in sig för att dricka.
Ibland tittade någon nyfiken in över trädgårdshäcken och såg honom då till sin förvåning, med långt skägg, i smutsiga kläder, gå omkring och gråta högt.
Om sommarkvällarna tog han med sig sin lilla flicka och gick till kyrkogården med henne. De kommo ej tillbaka därifrån förrän det var kolmörkt och alla ljus voro släckta utom i Binets vindsfönster.
En dag, då han gått till Argueils marknad för att sälja sin häst — sista resursen — träffade han Rodolphe.
De bleknade då de fingo se varandra. Rodolphe, som endast hade skickat sitt kort, stammade först några ursäkter, men blev sedan djärvare och drev slutligen dristigheten ända därhän att fråga, om han ej ville dricka en butelj öl på ett kafé.
Han satt mitt emot honom med armbågarna på bordet och rökte sin cigarr, under det de pratade, och Charles blev tankfull, då han betraktade detta ansikte, som hon hade älskat. Det var som om han återsett någonting av henne själv.
Den andre fortfor att tala om åkerbruk, kreatur och gödningsämnen och tillstoppade med banala fraser alla luckor, där en häntydning kunde smyga sig in. Charles hörde ej på honom. Rodolphe märkte det, och han följde i hans ansiktes skiftande uttryck minnenas gång. Det rodnade småningom, näsborrarna vidgade sig hastigt, läpparna skälvde; ett ögonblick genomborrade Charles till och med Rodolphe med blickar, fulla av mörkt raseri, ock denne tystnade, gripen av ett slags förfäran. Men snart bredde sig samma dödströtthet över Bovarys ansikte.
— Jag är inte ond på er, sade han.
Rodolphe satt tyst. Och med huvudet i bägge sina händer återtog Charles med slocknande röst och med den hopplösa sorgens undergivna ton:
— Nej, jag är inte ond på er längre!
Han tillade till och med en djupsinnig fras, den enda han någonsin uttalat:
— Det är ödets fel!
Rodolphe, som hade spelat detta öde, tyckte att han, för att vara en man i en sådan belägenhet, var bra beskedlig, till och med komisk och litet föraktlig.
Dagen därpå gick Charles och satte sig på bänken i lövsalen. Solskenet spelade in mellan gallerverket, vinranksbladens skuggor avtecknade sig på sanden, jasminerna doftade, himlen var blå, bina surrade omkring de blommande liljorna, och Charles kände som i ynglingaåren sitt sorgsna hjärta svälla av en ljuv kärlekstrånad.
Klockan 7 kom lilla Berthe, som ej hade sett honom på hela dagen, för att säga till att middagen var färdig.
Han satt med huvudet stött mot väggen, ögonen tillslutna och gapande mun och höll i handen en lång slinga av svart hår.
— Kom då, pappa! sade hon.
Hon trodde att han lekte med henne och knuffade därför sakta till honom. Han föll till marken. Han var död.
Ett par dagar därefter kom herr Canivet dit, på apotekarens begäran. Han obducerade honom men fann ingenting.
Då allt var sålt återstod 12 francs och 75 centimer, som gingo åt till att betala mademoiselle Bovarys resa till sin farmor. Den gamla frun dog samma år. Som gubben Rouault hade fått slag var det en syster till honom, som tog hand om henne. Hon var fattig och lät henne arbeta i ett bomullsspinneri för att förtjäna sitt livsuppehälle.
Sedan Bovary dog ha tre läkare efterträtt varandra i Yonville utan att kunna ta sig fram där, så kraftigt har herr Homais genast från början motarbetat dem. Han är alldeles överlupen av klienter; myndigheterna se genom fingrarna med honom och allmänna opinionen beskyddar honom.
Han har nyligen fått hederslegionen.