Madame Bovary/34
| ← IX |
|
XI → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
X.
Nu anlände gubben Rouault. Då han på torget fick se de svarta draperierna framför porten, föll han i vanmakt.
Då han återfått sansen sjönk han gråtande i Bovarys armar:
— Min dotter! Emma! Mitt barn! Förklara mig — ?
Och den andre svarade snyftande:
— Jag vet inte, jag vet inte! Det är himlens förbannelse!
Apotekaren skilde dem åt.
— Alla dessa sorgliga detaljer äro onödiga. Jag skall tala om alltsammans för herr Rouault. Det kommer folk. Glöm för all del inte att visa er som män!
Stackars Charles ville visa sig duktig och upprepade flera gånger:
— Ja — låt oss visa mod och självbehärskning!
— Nog skall jag vara stark! utropade den gamle. Jag skall vara med ända till det sista.
Klockorna ringde. Allt var färdigt. Tåget skulle sätta sig i rörelse.
De bägge sörjande sutto på en bänk i koret och sågo de båda sjungande korgossarna oupphörligt passera förbi. Herr Bournisien i full ornat sjöng med gäll röst; han bugade sig för tabernaklet, lyfte upp händerna, sträckte ut armarna. Lestiboudois gick omkring i kyrkan med sin stav. Framför notställaren stod likkistan mellan fyra rader vaxljus. Charles kände sig frestad att stiga upp och blåsa ut dem.
Man hörde det taktmässiga ljudet av en järnskodd käpp mot stenhällarna. Det kom från stora ingången och tystnade i ett av sidoskeppen. En karl i en grov brun tröja knäföll med svårighet. Det var Hippolyte, drängen på Gyllene Lejonet. Han var klädd i sitt nya ben.
Man sjöng, man knäböjde, man steg upp; det tog aldrig slut! Charles erinrade sig, att en gång under den första tiden av sitt äktenskap hade de tillsammans bevistat mässan, och då hade de suttit på andra sidan, till höger vid väggen. Nu började klockringningen igen. Det blev ett allmänt skrapande med stolarna. Likbärarna stucko sina stänger under kistan, och man tågade ut ur kyrkan.
Justin syntes på apotekets tröskel. Men han drog sig genast undan igen, blek och vacklande.
I alla fönster syntes ansikten. Charles, som gick främst, rätade på sig. Han bemödade sig att se lugn och manlig ut och hälsade på sina bekanta bland folkmassan.
De sex bärarna gingo med små steg och pustade litet. Prästerna, sångarna och de båda korgossarna sjöngo De profundis, och tonerna, som än höjde än sänkte sig, böljade ut långt över fältet. Ibland försvunno de främsta i tåget vid en krökning av vägen, men det stora silverkorset höjde sig alltid mellan träden.
Kvinnorna voro klädda i svarta kappor med nedfälld kapuschong. De höllo i handen ett stort brinnande vaxljus, och Charles kände sig nästan yr i huvudet av att höra alla dessa böner och känna den fadda vaxlukten. Det blåste svalt, råg- och rovåkrarna grönskade, daggdroppar dallrade i hagtornshäckarna utmed vägen. Luften var fylld av alla möjliga glada ljud; en kärra rullade på avstånd framåt vägen, en tupp gol oupphörligt och en gnäggande fölunge sprang av och an under äppelträden. Ljusröda skyar svävade över den klara himlen, ljusreflexer darrade på de med slingerväxter beklädda kojornas halmtak. Charles kände igen de olika gårdarna. Han kom ihåg andra morgnar, alldeles lika denna, då han besökt någon sjuk i dessa kojor och återvände hem till henne.
Det svarta bårtäcket upplyftes då och då av vinden, så att man såg kistan. Bärarna voro trötta och saktade sina steg; den rörde sig framåt stötvis, som en båt i dyningar.
Man var framme.
Karlarna styrde kosan till andra ändan av kyrkogården, där graven var grävd i gräsvallen.
Man ställde upp sig runt omkring, och under det att prästen talade, rann det uppkastade röda gruset ljudlöst ner i alla fyra hörnen.
Då de fyra listerna voro utlagda, placerade man kistan därpå. Han såg huru den firades ner.
Slutligen hörde han en stöt; listerna drogos upp. Då tog Bournisien skyffeln, som Lestiboudois räckte honom. Han stänkte vigvatten med den högra handen och kastade ner en väldig skyffel sand med den vänstra. Den skrällde mot kistan med detta hemska dån, som tyckes oss vara ett genljud från evigheten.
Prästen räckte vigvattenskvasten till sin granne. Det var herr Homais. Han riste den gravitetiskt, sedan lämnade han den till Charles, som föll på knä i jorden ock ropade: — Farväl! Han skickade henne slängkyssar, han släpade sig fram till gravens kant och ville störta sig ner till henne.
Man förde bort honom, och det dröjde ej länge förrän han lugnade sig. Kanske kände han till och med, liksom alla de andra, en obestämd känsla av belåtenhet med att det var slut.
Då gubben Rouault kom tillbaka hem satte han sig helt lugnt att röka en pipa, vilket Homais ansåg vara föga passande. Han anmärkte även att herr Binet ej hade varit med alls, att Tuvache »hade smitit» efter mässan och att Théodore, notariens betjänt, var klädd i blå rock — som om han inte kunnat komma över någon svart! Det brukades ju så, för tusan! — Han gick från den ena gruppen till den andra och meddelade sina observationer. Alla beklagade dödsfallet, och i synnerhet Lheureux, som ej hade uraktlåtit att infinna sig vid begravningen.
— Stackars lilla fru! En sådan sorg för hennes man!
Apotekaren inföll:
— Ni vet väl att han skulle ha tagit livet av sig, om inte jag hade varit?
— Ett så präktigt fruntimmer! Och tänk att jag såg henne i lördags i min butik!
— Jag har inte haft tid, sade Homais, att tänka ut några ord att säga vid hennes grav.
Då Charles kom hem klädde han om sig, och gubben Rouault tog åter på sig sin blåa blus. Fru Bovary d. ä. höll dem sällskap. Alla tre sutto tysta. Slutligen suckade den gamle mannen:
— Kommer ni ihåg, min vän, att jag kom till er i Tostes en gång, då ni nyss hade förlorat er första hustru? Då var det jag som tröstade er! Då kunde jag hitta på någonting att säga er, men nu — !
Därpå tillade han med en djup suck:
— Det är slut med mig, ser ni! Först mister jag min hustru — sedan min son — och nu min dotter också!
Han ville genast fara tillbaka till Bertaux; han sade att han ej kunde sova i detta hus. Han ville ej ens se sin dotterdotter.
— Nej, nej! Det skulle göra mig alltför ont. Men ni ska ge henne en kyss från mig! Adjö! Ni är en präktig gosse! Och aldrig skall jag glömma det här, sade han och slog sig på benet, var inte rädd, ni skall alltid få er kalkon.
Men då han kom upp på kullen vände han sig om, som han fordom hade vänt sig om på St. Victorvägen, då han skildes från henne. Alla köpingens fönster voro förgyllda av den nedgående solens strålar. Han satte handen för ögonen, och han betraktade den av en stenmur inhägnade kyrkogården vid horisonten, där vita gravstenar skymtade fram mellan svarta trädkronor, därefter fortsatte han sin väg i sakta trav, ty hans ök haltade.
Fastän de voro mycket trötta, sutto Charles och hans mor länge och pratade om kvällen. De talade om det förflutna och om framtiden. Hon skulle flytta till Yonville och sköta hans hushåll, de skulle aldrig skiljas mer. Hon var ytterst vänlig och hade en hel mängd goda idéer; inom sig var hon glad över att åter få lägga beslag på hans tillgivenhet, som i så många år gått henne förbi. Klockan slog tolv. Köpingen var tyst som vanligt, men Charles vakade och tänkte alltjämt på henne.
Rodolphe, som för att förströ sig hela dagen hade varit ute på jakt, sov helt lugnt i sitt slott; även Léon sov.
Men det fanns en annan som ej sov vid denna timme.
På gravkullen mellan granarna låg en gosse på knä och snyftade, som om hans hjärta velat brista under tyngden av en omätlig sorg. Plötsligt gnisslade grinden. Det var Lestiboudois; han kom för att hämta sin spade, som han glömt kvar. Han kände igen Justin då denne hoppade över muren, och nu visste han vem det var, som brukade stjäla hans potatis.