Madame Bovary/8

←  VII

Madame Bovary av Gustave Flaubert Översättare: Ernst Lundquist VIII

IX  →

På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.

VIII.

Slottet, som var byggt i modern italiensk stil med två framskjutande flyglar och tre trappuppgångar, låg vid kanten av en stor ängsmark, där några kor gingo mellan enstaka grupper av höga träd, medan den krokiga sandgången kantades av lummiga buskar i olika nyanser av grönt, rhododendrons, jasminer och snöbollar. En bro gick över en bäck; genom dimman såg man byggnader med halmtak, kringströdda på ängen, som begränsades av två svagt sluttande, skogbeklädda kullar, och bakom lågo i två parallella rader vagnshuset och stallen, som ännu funnos kvar efter det forna, numera nedrivna slottet.

Charles' schäs stannade framför mittrappan. Betjänter togo emot dem; markisen kom ned, bjöd läkarens hustru sin arm och förde in henne i vestibulen.

Den var klädd med marmor högt upp på väggarna, och ljudet av steg och röster genljöd där som i en kyrka. Mitt fram var en rakt uppåtstigande trappa och till vänster ett åt trädgården vettande galleri, som ledde till biljardsalen, varifrån man redan i dörren hörde elfenbenskulorna karambolera. Då Emma gick över den för att komma in i salongen, såg hon omkring spelet några herrar med allvarlig min och hakan vilande på höga halsdukar, alla dekorerade. De hanterade sin kö tyst småleende. På väggarnas mörka boaseringar hängde breda, förgyllda ramar med namn i svarta bokstäver nedtill. Hon läste: »Jean-Antoine-d'Andervilliers-d'Yverbonville, greve de la Vaubyessard och baron de la Fresnaye, dödad i slaget vid Coutras den 20 oktober 1587.» — Ock på en annan: »Jean-Antoine-Henry-Guy-d'Andervilliers de la Vaubyessard, fransk amiral och riddare av St. Michelorden, sårad i slaget vid Hougue-Saint-Vaast, den 29 maj 1682, död på Vaubyessard den 23 januari 1693.» Sedan urskilde man knappast de följande, ty skenet från lamporna tvingades av skärmarna att strömma ned på biljardens gröna duk, så att rummet för övrigt fylldes av skymning. Ljuset spred sig i fina nät över de mörka dukarna, följande fernissans sprickor, och på dessa stora, svarta, guldkantade ytor framträdde här och där någon ljusare fläck av målningen, en vit panna, ett par ögon, som betraktade en, peruker, som böljade ned på de röda frackarnas pudrade axlar, eller spännet på ett strumpeband ovanför en rund vad.

Markisen öppnade salongsdörren; en av damerna steg upp (markisinnan själv), gick emot Emma och bjöd henne sitta ned bredvid sig på en kåsös, där hon började tala med henne så vänligt, som om hon länge känt henne. Det var en dam på omkring fyrtio år, med vacker hals, krökt näsa och smäktande röst; på sitt kastanjebruna hår bar hon i kväll en enkel spetsslöja, som föll ned baktill i en tresnibb. En ung blond flicka satt bredvid henne på en högryggad stol, och herrar, som hade en liten blomma i knapphålet på sin frack, konverserade med damerna omkring kaminen.

Klockan sju serverades middagen. Herrarna, som voro talrikare, satte sig till bords i vestibulen och damerna i matsalen, tillsammans med markisen och markisinnan.

Vid sitt inträde kände Emma sig insvepas i en ljum luft, en blandning av blommornas och det fina linnets lukt, ångorna från kötträtterna och tryffelns doft. Ljusen i silverkandelabrarna brunno med höga lågor, de fasetterade kristallglasen skickade varandra matta reflexer, en rad av buketter prydde hela bordets längd, och på de bredkantade tallrikarna stodo servetterna brutna i form av biskopsmössor och höllo i sitt gap var och en ett litet ovalt bröd. Humrarnas röda klor hängde över fatens kanter, i genombrutna korgar lågo stora frukter uppstaplade på mossa, vaktlarna hade sina fjädrar kvar, rätterna ångade, och hovmästaren i silkesstrumpor, knäbyxor, vit halsduk och krås manövrerade, gravitetisk som en domare, faten mellan gästernas axlar och hjälpte dem med sin sked att komma i besittning av de stycken, de utvalde. På den stora porslinskakelugnen stod en kvinnostaty, draperad ända upp till hakan, och betraktade salen, som var full av folk.

Högst uppe vid bordsändan, ensam bland alla dessa fruntimmer, satt en gubbe nedlutad över sin fulla tallrik, med servetten knuten i ryggen som på ett barn, och spillde såsdroppar ur munnen. Han hade blodsprängda ögon och bar en liten stångpiska omlindad med ett svart band. Det var markisens svärfar, den gamle hertig de Laverdière, f. d. gunstling hos greven av Artois och som, enligt vad det påstods, hade varit älskare till Marie-Antoinette, mellan herr de Coigny och herr de Lauzun. Han hade fört ett stormande liv, fullt av dueller, vad och enleveringar, hade slösat bort sin förmögenhet och skrämt upp hela sin familj. En betjänt stod bakom hans stol och skrek i hans öra namnet på de rätter, han pekade på, och Emma kunde ej ta sina ögon från denne gamle man med hängande läppar, han var för henne någonting majestätiskt och heligt. Han hade levat vid hovet och varit älskare till drottningar!

Man serverade iskyld champagne. Det gick en rysning över hela Emmas kropp, då hon kände detta kalla i sin mun. Hon hade aldrig sett granatäpplen eller ätit ananas. Själva sockret föreföll henne vitare och finare än annorstädes.

Därefter gingo damerna upp på sina rum för att göra sig i ordning till balen.

Emma gjorde sin toalett med den ängsliga noggrannheten hos en aktris, som skall debutera. Hon kammade sitt hår eftersom koaffören lärt henne, och hon tog på sig sin barègeklänning, som låg utbredd på sängen. Charles' benkläder voro för trånga omkring magen.

— Hällorna komma visst att genera mig, då jag skall dansa, sade han.

— Dansa? upprepade Emma.

— Ja.

— Men är du då från förståndet! Man skulle göra narr av dig, rör dig inte ur fläcken. Det är för övrigt mera passande för en läkare, tillade hon.

Charles teg. Han gick av och an, väntande på att Emma skulle bli klädd.

Han såg henne bakifrån i spegeln mellan två ljus. Hennes svarta ögon tycktes svartare än vanligt. Hennes hår, som var lätt uppuffat vid öronen, lyste med en blåaktig glans, en ros bak i hårkorgen darrade på ett rörligt skaft med konstgjorda daggdroppar på sina blad. Hon hade en ljust saffransfärgad klänning, garnerad med tre buketter av Dijonrosor och gröna blad.

Charles gick och kysste henne på axeln.

— Låt mig vara! sade hon, du skrynklar ner mig.

Man hörde en fiol och blåsinstrumentens toner. Hon gick utför trappan, och hon hade riktigt svårt för att låta bli att springa.

Fransäsen var börjad. Gäster anlände. Det var trångt. Hon satte sig vid dörren i en liten soffa.

Då fransäsen var slutad blev golvet ledigt för grupperna av herrar, som stodo och samtalade, och de livréklädda betjänterna, som kringburo stora brickor. Utefter raden av sittande damer fläktade de målade solfjädrarna, buketterna dolde till hälften ansiktenas leenden och luktvattensflaskorna med guldpropp skickades omkring av händer, vilkas vita handskar markerade naglarnas form och klämde hullet vid handleden. Spetsgarnityren, diamantbroscherna och kaméarmbanden frasade på klänningsliven, gnistrade på halsarna och rasslade på de nakna armarna. Chevelyrerna, som voro slätkammade i pannan och uppvridna i nacken, pryddes av kransar, knippor eller grenar av förgätmigej, jasmin, granatblommor, ax eller blåklint. Mödrar med butter min och röda turbaner sutto stillsamt på sina platser.

Emma kände litet hjärtklappning, då hon ställde upp sig hand i hand med sin kavaljer och väntade att musiken skulle spela upp. Men snart försvann hennes sinnesrörelse, och i takt med orkestern svävade hon framåt, lätt vaggande med halsen. Ett småleende lekte på hennes läppar vid vissa finesser av fiolen, som ibland spelade ensam, då de andra instrumenten tego; man hörde louisdorerna klinga på spelbordet i rummet bredvid; sedan började musiken igen, fötterna trippade åter i takt, klänningarna fladdrade och prasslade, händer möttes och släppte varandra, och samma ögon växlade ånyo en blick.

Några herrar, omkring femton stycken, om tjugufem à fyrtio år, som stodo här och där bland de dansande eller konverserade i dörröppningarna, skilde sig från mängden genom ett visst familjetycke, huru olika de än voro till ålder, toalett eller anletsdrag.

Deras frackar voro bättre gjorda och tycktes vara av finare kläde, deras vid tinningarna friserade hår blänkte av finare pomada. De hade den hy som är egendomlig för rikedomen, denna vita hy som förhöjes av det vattrade sidenet och de vackra möblernas polityr och bibehålles frisk genom den fina väl avpassade dieten. De hade urringade kragar och torkade sig om läpparna med näsdukar, broderade med stora initialer och doftande av fina parfymer. De som började åldras sågo unga ut, under det att en viss mognad var utbredd över de ungas ansikten. I deras liknöjda blickar läste man den lugna bekymmerslöshet, som är ett resultat av dagligen tillfredsställda passioner, och genom deras blida sätt att vara framlyste detta särskilda slags brutalitet, som härrör av vanan att kommendera rashästar och låta tillbedja sig av damerna inom den galanta världen.

Tre steg från Emma stod en kavaljer i blå frack och konverserade om Italien med en ung blek dam, som bar ett garnityr av pärlor. De talade om tjockleken av Peterskyrkans pelare, om Tivoli, Vesuvius, Castellamare och Florens, rosorna i Genua, Coliseo i månsken. Emma hörde med sitt andra öra ett samtal fullt av ord, som hon ej förstod. Man samlades omkring en helt ung man, som i förra veckan hade besegrat Miss Arabella och Romulus och vunnit två tusen louisdorer genom att hoppa över ett dike i England. En beklagade sig över att hans jockeyer fetmade, en annan över de tryckfel, som hade vanställt namnet på hans häst.

Balluften var kvav. Lamporna brunno matt. Gästerna strömmade ut i biljardsalen. En betjänt steg upp på en stol och slog ut två fönsterrutor; vid det klingande ljudet av glasskärvorna vände fru Bovary på huvudet och varseblev i trädgården en mängd bönder, som stodo med ansiktet mot rutorna och sågo på. Då kom hon att tänka på Bertaux. Hon tyckte sig se gården, den gyttjiga dammen, hennes far i blus under äppleträden, och hon tyckte sig se sig själv som förr stå och skumma bunkarna i mjölkkammaren. Men för glansen av det närvarande bleknade alldeles hennes förflutna liv, som hittills stått så klart för henne, och hon tvivlade nästan på att hon någonsin levat det. Hon var där, på denna bal, och runt omkring den var endast mörker utbrett över allt det övriga. Hon åt nu en maraschinoglace, som hon höll med vänstra handen i en snäcka av förgyllt silver, och tillslöt ögonen till hälften med skeden mellan tänderna.

En dam bredvid henne tappade sin solfjäder. En dansör gick förbi.

— Ack, min herre, sade damen, var så god och tag upp min solfjäder, som ligger bakom soffan.

Herrn böjde sig ned, och under det han sträckte ut sin arm, såg Emma, huru den unga damen kastade någonting vitt, hopvikt i trekant, i hans hatt. Herrn tog upp solfjädern och lämnade den vördnadsfullt till damen; hon tackade honom med en böjning på huvudet och luktade på sin bukett.

Efter supén, varvid serverades en mängd spanska och rhenska viner, kraftsoppa, pudding à la Trafalgar och alla möjliga slags kalla kötträtter garnerade med gelé, som dallrade på faten, började vagnarna rulla bort, den ena efter den andra. Om man gläntade på muslinsgardinerna, såg man deras brinnande lanternor röra sig ute i mörkret. Sofforna glesnade, några spelare voro ännu kvar, musikanterna vätte på fingerspetsarna och togo bättre tag. Charles stod med ryggen stödd mot en dörr och halvsolv.

Klockan tre på morgonen började kotiljongen. Emma kunde icke valsa. Alla människor valsade, till och med mademoiselle d'Andervilliers och markisinnan; alla hade nu rest utom de som skulle ligga kvar på slottet, ett dussin personer ungefär.

En av valsörerna, som man helt familjärt kallade vicomten och vars djupt urringade väst satt som gjuten på hans bröst, kom emellertid för andra gången och bjöd upp fru Bovary; han försäkrade, att han skulle hjälpa henne och att det skulle gå bra.

De började långsamt, sedan ökade de farten. Allt svängde omkring för henne, lamporna, möblerna, väggarna och golvet, som en vändskiva på sin axel. Då de dansade förbi en dörr, trasslade Emmas klänning in sig mellan hans ben; deras blickar möttes, hon greps av svindel och stannade. De fortsatte dansen igen, vicomten drog henne med sig med hastigare fart och försvann med henne i ändan av galleriet, där hon var nära att falla och ett ögonblick flämtande stödde sitt huvud mot hans bröst. Därefter valsade de, fastän långsammare, tillbaka till hennes plats; hon lutade sig mot väggen och satte handen för ögonen.

Då hon öppnade dem igen, satt en dam på en taburett mitt i salongen, och framför henne lågo tre valsörer på knä. Hon valde vicomten, och musiken började igen.

Man betraktade dem, de svävade fram och tillbaka, hon med orörlig överkropp och hakan nedsänkt, han med ständigt samma hållning, bröstet utspänt och munnen framåtsträckt. Hon kunde valsa minsann! De fortsatte en god stund och höllo ut längre än alla de andra.

Man konverserade ännu några minuter, och sedan man sagt varandra god natt eller rättare god morgon, gingo slottets gäster till vila.

Charles släpade sig uppför trappan, han var så trött, att det värkte i alla leder. Han hade stått vid ett spelbord fem timmar å rad och åsett huru man spelade whist, utan att begripa det ringaste därav. Också utstötte han en djup suck av belåtenhet, då han hade dragit av sig sina stövlar.

Emma svepte en schal om axlarna, öppnade fönstret och stödde armbågen mot balustraden.

Natten var mörk. Några regndroppar föllo. Hon inandades den fuktiga vinden, som svalkade hennes ögonlock. Dansmusiken surrade ännu i hennes öron, och hon ansträngde sig att hålla sig vaken, för att förlänga illusionen av detta luxuösa liv, som hon snart måste lämna.

Dagen grydde. Hon betraktade länge slottets fönster och försökte gissa, var de hade sina rum alla dessa människor, som hon hade sett kvällen förut. Hon skulle ha velat känna till deras liv, tränga dit in, deltaga däri.

Men hon skakade av köld. Hon klädde av sig och kröp ned mellan lakanen bredvid Charles som sov.

Det var mycket folk vid frukosten. Måltiden varade i tio minuter; man serverade inga spritdrycker, vilket förvånade läkaren. Sedan samlade mademoiselle d'Andervilliers upp skorpsmulorna i en korg för att bära dem till svanarna i dammen, och man gick för att bese vinterträdgården, där besynnerliga, långhåriga plantor stodo uppstaplade i pyramider under amplar, vilka liksom överfulla ormbon utsände långa, gröna, hoptrasslade slingor från sina kanter. Orangeriet, som låg längst bort, sträckte sig ända till slottets ekonomibyggnader. För att roa den unga frun förde markisen henne till stallen. Ovanför häckarna, som liknade korgar, sutto porslinsplattor med hästarnas namn i svarta bokstäver. Varje djur dansade i sin spilta, då man gick förbi det och smällde med tungan. Golvet i det rum, där seltyget hängde, var blankt som ett salongsgolv. Selarna voro uppsatta mitt i rummet på två kolonner, som vredo sig runt omkring, och betsel, piskor och stigbyglar hängde i rader på väggarna.

Charles gick emellertid och sade till en betjänt att spänna för hans schäs. Den körde fram till trappan, och sedan allt bagage blivit pålastat, togo makarna Bovary avsked av markisen och markisinnan och återvände till Tostes.

Emma satt tyst och betraktade hjulen. Charles, som satt på yttersta kanten av sätet, körde med armbågarna utspärrade, och den lilla hästen travade raskt framåt. De slaka tömmarna släpade på hans länd och fuktades av lödder; den bakpå vagnen fastbundna kappsäcken stötte taktmässigt mot vagnslådan.

De voro på höjden av Thibourville, då de plötsligt mötte några skrattande ryttare med cigarrer i munnen. Emma tyckte sig känna igen vicomten, hon vände sig om men varseblev vid horisonten endast deras huvud, som än höjde än sänkte sig, allt eftersom hästarna travade eller galopperade.

En fjärdingsväg längre bort måste man stanna för att med en repstump binda ihop dragremmen, som sprungit av.

Men då Charles kastade en sista blick på seldonen, såg han någonting ligga på marken mellan hästens ben, och han tog upp ett cigarrfodral, kantat med grönt siden och med ett vapen på mitten.

— Det finns till och med två cigarrer inuti, sade han, de ska smaka bra efter maten i kväll.

— Du röker således? frågade hon.

— Ibland, då tillfälle erbjudes.

Han stoppade sitt fynd i fickan och smällde på sitt ök.

Då de kommo hem, var middagen ej färdig. Frun blev ond. Nastasie svarade näsvist.

— Gå din väg! sade Emma. Det är för mycket oförskämt, jag kör bort dig.

Middagen utgjordes av löksoppa och kokt kalvkött med krasse. Charles satte sig mitt emot Emma, gnuggade händerna och sade med förtjust min:

— Yad det är skönt att vara hemma hos sig igen!

Man hörde Nastasie gråta. Han tyckte om den stackars flickan. Hon hade fordom hållit honom sällskap under många ensliga kvällar, medan han var änkling. Hon var hans första klient, hans äldsta bekantskap i trakten.

— Har du visat bort henne på allvar? sade han slutligen.

— Ja. Vem kan hindra mig från det? svarade hon.

Sedan värmde de sig i köket, medan det bäddades. Charles började röka. Då han rökte körde han fram läpparna, spottade varje minut och drog tillbaka huvudet vid varje bloss han drog.

— Du blir sjuk, sade hon föraktfullt.

Han lade bort sin cigarr, skyndade ut till pumpen och störtade i sig ett glas kallt vatten. Emma tog cigarrfodralet och kastade det hastigt längst in i skåpet.

Å, vad den följande dagen var lång! Hon promene- rade i sin lilla trädgård, gick av och an i samma alléer, stannade framför rabatterna, framför spaljéen, betraktade förvånad alla dessa saker, som hon kände så väl till. Vad balen redan tycktes henne fjärran! Vad var det då som gjorde, att så lång tid tycktes ha förflutit mellan morgonen i förrgår och kvällen i dag? Hennes resa till Vaubyessard hade åstadkommit ett gapande hål i hennes liv, likt dessa stora rämnor, som ett oväder ibland på en enda natt urholkar i bergen. Hon fann sig emellertid i sitt öde; hon inlåste andäktigt i sin byrå sin vackra toalett, ja ända till sina sidenskor, vilkas sulor gulnat på salongsgolvets hala vax. Hennes hjärta liknade dem: vid beröringen med rikedomen hade det överdragits med någonting som ej skulle utplånas.

Minnena från denna bal blevo alltså en sysselsättning för Emma. Varje onsdag tänkte hon då hon vaknade: Nu är det åtta dagar, nu är det fjorton dagar, nu är det tre veckor sedan jag var där! Och småningom bleknade fysionomierna i hennes minne, hon glömde fransäsmelodierna, hon såg ej längre så tydligt för sig livréerna och rummen, några detaljer försvunno, men saknaden var kvar.